Okej, här kommer en treat. Ghazal Amin, som har skrivit två av mina absoluta favoritbloggar, gästbloggar här nere om ideal, vem som får kalla sig feminist och paradoxen feminister som inte har några tjejkompisar. Enjoy!
jag kommer ihåg när jag hade blogg (inte EN blogg, utan "hade blogg" som om det vore en sjukdom, haha). där hade jag one hella bunch of kommentarsskrivare. jag hade ett smeknamn för dom, jag kallade dom för mina "fucktards". ibland dyrkade dom mig, ibland hatade dom mig.
som mest älskad var jag såklart när jag var som ofarligast, typ med ett glas georgi-vodka och cranberry i ett kackerlacksruckel till kök nånstans i brooklyn framför photobooth. inte så konstigt, kanske. jag ser bra ut i photobooth, what can i say.
hatad däremot, det blev jag när mina läsare uppmärksammat noterade att jag ibland, för att inte säga ofta - gjorde något som var i motsats till mina ideal. och här kan ju en tycka att jag får skylla mig själv, för min blogg var fylld med ideologiska preaches.
det var som upplagt att skjuta mig själv i foten när jag proklamerade att jag älskar att betala skatt, och en läsare påpekade att jag inte hade ett jobb. förvisso tycker jag att man kan vara skatteälskare trots att man är "mellan två jobb", men ni hajar poängen. mina läsare ville att jag skulle leva som jag lärde. som resultat fick jag ständigt utelämna saker från min vardag för att inte motsäga mig själv, för det GÅR inte att leva HELT efter sina ideal. och jag skämdes.
sen tänkte jag efter, men ÄR det verkligen en motsägelse att ibland/ofta inte kunna leva upp till sina ideal? det är väl därför ideal är just ideal, något att eftersträva, och inte verklighet?
men iallafall, av alla motsägelser så var mina feministiska åsikter något mina läsare gick igång mest på. nu minns jag inte vad det var, men jag hade skrivit något illa om någon tjej och mina läsare went bezerk on me. typ "DU E INTE FÄMENIZT!!!", som om jag hade svurit ed över att aldrig snacka skit om en tjej, och att jag nu stod där med mitt feminist-medlemskapskort som mina läsare skulle ta ifrån mig.
det där hände så ofta att jag började driva med det, typ "åååhhh neeeej, ska ni komma och ta mina feministpoäng ifrån mig? bu-fucking-hu".
för är det något feminister är jävligt bra på, så är det att disown:a andra feminister. med pekpinnar och icke-existerande regelböcker.
jag har alltid försökt akta mig för det, att säga åt andra feminister (den kvinnliga sorten snackar jag om nu) vad som är rätt och fel. för det är för mig hela kärnan med feminismen, att släppa pressen på tjejer, att inte ställa skyhöga krav, att inte tvinga tjejer att stå till svars för sånt dom inte vill stå till svars för. bara allmänt applicera "fria istället för att fälla"-tänket på kvinnor. DET är för mig feminism, kvinnor sinsemellan. när vi har avhandlat "lika löner för lika arbete" och all sån där basic feminism som även involverar mäns ansvar i det hela.
men så för ett tag sedan höra talas om ett fenomen som förbryllade mig så mycket att jag fick en smärre identitetskris i min feministiska övertygelse. vadå för något? jo, nämligen feministtjejer utan tjejkompisar.
chockerande men sant, dom existerar. och nu blir det riktigt komplicerat. för lika lite som jag vill döma andra tjejer, än mindre feministtjejer - lika lite förstår jag fenomenet.
varför vill en tjej som är feminist inte ha tjejkompisar? eller handlar det kanske inte om vilja, utan avsaknaden av FÖRMÅGAN att skaffa tjejkompisar? och måste man verkligen besitta en "förmåga" för att lyckas fixa tjejkompisar? är det ett aktivt val, eller omedvetet? kanske en slump?
här känner jag att jag vill göra samma misstag själv, jag vill disown:a den typen av feministtjejer och påstå att dom faktiskt inte ÄR feminister. vem bryr sig om du heter jean d'arc i mellannamn, är född på ön lesbos, matades med feministisk litteratur sen barnsben och har en fil. kand i genusvetenskap OM. DU. INTE. HAR. TJEJKOMPISAR?
det är typ den största paradoxen ever. går den ens att förklara? fast kruxet är ju att jag blir en lika god/dålig kålsupare själv om tar mig rätten att bestämma vem som är feminist and who's not. men samtidigt, hur mycket människor kan vi knö in i begreppet "feminist"? det kanske faktiskt är så, att borde finnas krav för vem som bör kalla sig feminist innan begreppet blir helt urholkat?
för jag vill tro att en somewhat påläst feminist utan tjejkompisar INTE skulle motivera det med, den mycket normalbegåvade, analysen att "killar är lättare att umgås med", right? men jag är rädd för att det faktiskt LÄR vara den enda förklaringen, varför annars har man inga tjejkompisar?
och har en människa som i grund och botten favoriserar killar av ingen annan anledning än att dom är killar - rätten att kalla sig feminist när det är antifeminism i sin renaste form denne sysslar med? ska jag och den människan verkligen dela samma -ism? spontant; nej, jag tycker faktiskt inte det.
men om man vänder på steken. feministtjejen utan tjejkompisar är en easy target, hon är en teoretisk feminist utan praktisk tillämpning och är så motsägelsefull att hon nästan blir en hycklare, det är vi överens om. men, det finns ju en vanligare sort, om man kastar om det lite; tjejer som inte kallar sig för feminister men lever och beter sig som feminister med massa tjejkompisar. vet ni vilken sort jag menar?
låt mig ge ett exempel! en barndomsvän till mig, hon vägrade att kalla sig feminist när vi var yngre, men var samtidigt den mest feministiska personen jag kände. i sitt sätt att leva.
hon tog upp mycket plats, sa alltid vad hon tyckte och tänkte och stod för det. hon lät aldrig någon tysta henne, än mindre någon kille. ingen utmaning tycktes skrämma henne. hon var helt befriad från allt sånt, hon bara körde på.
jag insåg att hon låg närmare mitt ideal än jag själv gjorde. hon levde och andades feminism men kallade inte sig själv för feminist, så var placerar man henne? är hon mer feminist än teori-feministen utan tjejkompisar? spontant; jo men faktiskt.
frågan blir då varför jag är så snabb på att "tillgodoräkna" henne som "en av oss", när hon tar aktivt avstånd från just "oss" (vi som är uttalat feminister)? varför vill jag ha in henne i min -ism när hon inte ens kan ta ordet i sin mun? och framförallt, vad skiljer mig från mina feministpoäng-räknande läsare i det långa loppet när jag gör skillnad på tjejer och feminister på det här viset?
slutsatsen är att ingen vinner på att feminismen är splittrad. att hålla ihop är nyckeln till allt, det är lösningen för mina gamla läsare, mig, feministtjejen utan tjejkompisar (så att hon finally kan få lite tjejkompisar) och min barndomskompis. we're all in the same boat, rockin' on the same route.
eller?
