Det har varit lite svårt att fokusera på TV den senaste veckan. Den största anledningen har varit detta ishockey-VM som, trots att det bara sänds på TV4, tycks ha greppat tag om hela Sverige. Trupper med medelålders män iklädda hocketröjor och halsdukar, ölrosiga kinder och rusiga blickar vallfärdar mot Globen.
Lee Aronsohn har fyllt sin vaginakvot. Han har nått toppen av sitt venusberg. Kort och gott, damer: han fattar. Ni har mens. Det var i en intervju med The Hollywood Reporter som Lee Aronsohn konstaterade att han var trött på ”brudiga” komediserier som Whitney och 2 Broke Girls. Han var trött på tjejhumor fylld av mensanekdoter och vaginaskämt. Kvoten för hur mycket fittsnack man kunde klämma in i tv-tablån var nådd, sa han. Eller rättare sagt: ”Det räcker, damer. Jag fattar. Ni har mens.
Just nu kan du se en något förkortad version av kritikerrosade At Night I Fly på SVT Play – och snälla, gör det också. Till skillnad från många andra fängelsedokumentärer eller serier handlar At Night I Fly om något helt annat än råbarkade busar och ”I’m not supposed to be here”-anda. Istället möts vi av hur viktig konst, poesi och musik faktiskt är för en människa.
Gjorde Sopranos mer skada än nytta för tv-kulturen? Det är frågan Ryan McGee ställer i en artikel i The A.V. Club. I sex säsonger, som sträckte sig från telefonmodemsåldern 1999 till iPhone-eran 2007, var mobstermelodramet Sopranos bland det hetaste som gick att se på tjock-tv. Om inte annat var det definitivt det mest stilbildande med ett långsamt och kompromisslöst narrativ om än med tydligt utplacerade milstolpar.
Äkta människor. Vad ska det vara bra för? Alltså, inte serien med samma namn, utan äkta människor. Om Mammor och minimodeller har lärt mig någonting är det att jag är trött på dem – mammor i allmänhet och människor i synnerhet. Jag tar mycket hellre den vandrande superdatorn Sherlock än ytterligare en tsunami av verklighetens folk (Jockiboi?). Alldeles för länge har tv tvångsmatat oss med Hollywoodfruar, modellmammor, amatörkockar och generationer av Idol-generationer.
