Vissa röster når längre in än andra, så är det bara. Victoria Legrand, vokalist och organist i Beach House, knockade mig fullständigt när gruppen på sitt förra album Teen Dream äntligen lyckades skriva exakt så starka poplåtar som krävdes för deras minimalistiskt episka sound. Hon sjöng stort, hon sjöng stolt, och låtarna gick rakt in i mig med en våldsam kraft. Bloom fortsätter i samma spår – Beach House förflutna som lo-fi-kombo känns alltmer avlägset – men låtarna är inte riktigt lika skarpa och direkta denna gång. Men det gör inte jättemycket, för det drömska pumpande soundet och Victoria Legrands röst räcker för att göra skivan till en pärla.

The Temper Trap är urtypen för ett band som ingen riktigt vet varför de är kända. En anledning kan vara att deras enda hit någonsin - Sweet Disposition - för evigt förknippas med Zooey Deschanels indierulle 500 Days Of Summer. Ändå har australiensarna aldrig lyckats leva upp till hypen efteråt. Deras debut var skonsamt tråkig och efter flera timmars lyssning på bandets andra album är jag konfunderad. Tydligen har de forna indierockarna undertryckt sin kärlek för synthpop så länge att de trodde sig vara värdiga nog att faktiskt göra ett ”synthfokuserat” album. Suck. Antingen så var vintern alldeles för lång i Australien det senaste året, eller så har konkurrensen från riktiga synthband som Cut Copy och Gypsy & The Cat varit allt för närvarande. 

Stilla och långsamt har alltid varit Josh Hadens ledord, vare sig pratar Spains ursprungliga LA-period eller senare samarbeten med Esbjörn Svensson och Björn Olsson. Under 2000-talet har det gått ännu långsammare - mest har det stått stilla alldeles - ända tills den här helt nya upplagan av bandet började röra på sig härom året. Sedan har det gått desto fortare, och blivit desto ljudligare. För även om Josh Hadens sound och röst är lätt identifierbara, och även om merparten av musiken fortfarande smyger fram brakar det numera till rejält ibland. Because Your Love är släpig rock, tro det eller ej, och Miracle Man är ännu tuffare gitarrock. Det förhöjer faktiskt dynamiken ordentligt, hur out-of-character det än är.

Simian gestikulerar mindre. Sångformatet har gett vika för subtilare dynamiska rörelser, lika varmt och mjukt för hemmastereon som majestätiskt för storklubben. Electrohousen överges äntligen till förmån för housen och oändlighetens röstloopade samplingar. Unpatterns är definitivt Simians mest känsloladdade och mest finstämt mogna verk hittills. Det är anmärkningsvärt i en tid när mjukvarusynthen är lika tillgänglig som alfapet på mobilen som det blir extra tydligt när någon behärskar ljudmaskinerna för att kanalisera sitt uttryck i motsats till att människan låter sig bli styrd av maskinernas vilja.