Två etablerade kanadensiska singersongwriters, Melissa McClelland och Luke Doucet, har slagit sina påsar ihop för ett trivsamt duettalbum. Finast är det i avskalade och mera traditionella americanaballader som Night Owls, tuffast är det i några hårdföra twangy rawklåtar och alltför övertydligt är det i en inslängd Bruce Springsteen-cover. Sammantaget är det inte det minsta nytänkande, såklart, men desto mer övertygande habilt.
Kalla mig M/S Blidö men jag gillar sväng. Medan svensk soul alltid burit på en stor rädsla för svulstighet, har Samson for President inte vett att bära vidare den traditionen. Lagom frijazzande pianoplink, obligatoriska fingerknäpp och blåsjobb får ogenerat samsas med inkännande wailningar, ostiga falsettjut och mummel som vittnar om så kallad feeling. Det är lite väl simplistiska beats på sina håll, men i många stunder slowdansar han sig rakt in i hjärtat på en genom att låta som Jill Scott och Princes välgödda funkbebis. Något att trycka mot sin barm.
Förhandssnacket om Ibizakungen Lucianos nya DJ-mix har handlat långt mycket mer om vilka program som är påslagna i hans laptop när han spelar än om musiken i sig. Däremot är det ingen tvekan om att Lucianos tekniska val präglat musiken som låter på mixen som är döpt efter Cadenzalabels klubb med samma namn som vanligtvis håller till på Ibizas hedonistiska storklubb Pacha. Efter en lager-på-lager-loop-princip vävs element från låtar ihop till en massa som tyvärr blir så tjock, påträngande och odynamisk att jag fått nog av bas för resten av veckan.
Det osannolikt framgångsrika Odd Future-gänget fascinerar eftersom de är så mångfacetterade och motsägelsefulla. Deras spektrum rymmer både Tyler, the Creators trasiga mörker, Frank Ocean romantiska vemod och grupper som The Internet, en duo som gör syntig neo-triphop med brutna rytmer och sång istället för rap. Purple Naked Ladies är deras debutalbum, 14 psykedeliska sånger om swag och lesbisk kärlek. Det uppfriska trotset mot de oskrivna reglerna om hur hiphop kan och bör låta, tillsammans med det personliga och homogena soundet, gör skivan till en riktig pärla.
Innan Video Games fanns Lizzy Grant, en ljusare version av Lana Del Rey. På YouTube finns det små snuttar av en blond miljardärsdotter som inte vill något hellre än att bli popstjärna på Britney Spears-nivå. Men någonstans gick den där amerikanska drömmen snett och istället introducerades vi till en mörkare tappning av samma flicka, omdöpt till Lana Del Rey. Elizabeth Grants nya alter ego sjunger om droger, har daddy issues och ”växte upp på hip hop”, och efter nervösa mediaframträdanden har Lana Del Rey hånats för att vara ännu en skivbolagsprodukt och posör. Medan hennes debut kom allt närmare läckte allt fler demoversioner ut på nätet, och uppdelningen i att hata och älska henne fortsatte att växa.
”Cause you and I, we were born to die” sjunger Lana på titelspåret och sätter temat för debuten - ett väldigt destruktivt tema. Dark Paradise är en mörk ballad som egentligen handlar om det Lana kanske är mest rädd för - att bli lämnad. Precis samma sak hon gör i även revanschsugna Radio, “baby, love me cause I'm playing on the radio”. Lolita-referenser får vi i överflöd hos Carmen, This Is What Makes Us Girls och så klart Lolita. Störst potential har synthiga Summertime Sadness där det leks med kontraster, från versernas långsamma tempo till refrängens uppskruvade ”I got that summertime sadness”.
I Off to the Races ikonförklarar Lana sig själv som ”queen of Coney Island” och ber så hemskt mycket om ursäkt för sitt barnsliga beteende. Diet Mtn Dew och National Anthem har båda läckt på nätet som demoversioner, men deluxeutgåvans färdiga versioner är polerade till sitt yttersta och är därmed faktiskt bättre.
Lana sjunger sina historier om äldre älskare och unga kvinnors törst efter bekräftelse med släpig, nästan uttråkad sång. Hon vill alltid bli kysst hårt, aldrig bli lämnad och bara bli älskad. Även om Elizabeth Grant kanske aldrig blev en Britney är Lana Del Rey helt klart en amerikansk dröm, bara lite mörkare. Och med tanke på hur många popstjärnor vi redan har så känns en anti-popstjärna som Lana Del Rey helt rätt i tiden. Välkommen, Queen of Coney Island, vi har väntat på dig.
1-2-3-4. Dan Sartain har gjort ett renodlat punkalbum som de brukade låta för 35 år sedan, fräsande argt, halvtaffligt och väldigt charmerande. På totalt 19 minuter och med totalt tre ackord hinner han igenom 13 låtar, kompletta med Ramones-idealets ”I Wanna”-titlar (I Wanna Join the Army) och lyrisk minimalism (”Fuck Friday, Fuck Saturday, Fuck Sunday – FUCK YOU!!”). Några av låtarna flimrar förbi utan att man riktigt hinner uppfatta dem, men den ilskna duetten Now Now Now med Jane Wiedlin från The Go-Go's gör desto större avtryck.
Det tycks aldrig kunna gå fel för Errors. Deras debut It's Not Something, But It Is Like Whatever var spektakulär, och de lyckades överleva även ”den kritiska andra skivan”. Have Some Faith in Magic ser ut att gå samma väg till ödes och bli omtyckt av kritiker och andra anhängare av kvartettens elektroniska post-rock. Singeln Magna Encarta fick vi höra redan förra året, men den är ändå ett av skivans mest intressanta spår för dess atmosfäriska känsla i kombination med sylvassa gitarrer och bandets avlägsna sång . Errors håller noga fast vid det elektroniska och atmosfäriska längre in på skivan också, de första fem sekunderna av Cloud Chamber för till exempel tankarna till The XX. Avslutningsspåret Holus-Bolus är muntert hypnotisk, inbäddad i ett hoppfullt skimmer tillräckligt övertygande för att få oss att försöka tro på magi igen.
PDS är den brittiska motsvarigheten till både LCD Soundsystem och White Stripes. Duon låter mycket som de gjorde på den självbetitlade debuten med en avskalad rumslighet i det säreget återhållsamma spelsättet på instrumenternas treenighet bas, trummor och gitarr. Tobins och Suzys repitativa pratskriksjungande är charmerande men känns inom ramen för DFA fruktansvärt uttjatat och utstuderat. Det är beklagligt men jag skulle nog inte bli nästintill upprörd om det hade varit släppt på en annan label vilket på så sätt bevisar Clay Class finhet.
Som italienare i Brooklyn tycker Mauro Remiddi om kontraster. Hans lätt psykedeliska pop är stor och fluffig, men samtidigt skir och drömsk. Med släpig envishet framkallar han avslappnande och rentav hypnotiska stämningar. Men det innebär inte att han för den skull tappar bort melodierna, som till exempel i New Orderska Put Me to Sleep kan beskrivas som lättrallade. Visst, lättviktigt är det, men på ett trivsamt sätt.
Varje år kommer det ett band som Tribes. Och varje år förväntas deras debut vara det bästa vi har hört på riktigt länge. Oftast är de brittiska "punkrockband" som musikjournalister älskar att sätta i samband med britpop, 90-tal och namedroppa ett antal artister som säkert stod för bandets influenser. 2012 är inget undantag, och knappt hinner januari ta slut innan vi får ett gäng rocksnubbar - alldeles för coola för sitt eget bästa - i tröttsamma skinnjackor. Men tyvärr är Baby en alldeles för vattnig liten klyscha för att kunna rädda punkrocken. Nästa, tack.
