Musikrecensioner

Bonnie "Prince" Billy - Singer's Grave: A Sea of Tongues

Patrik Forshage 00:00 23 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Förhandsinformationen har varit minst sagt knapphändig, och den radiointervju som utgör Will Oldhams enda promotionarbete inför sitt tionde album som Bonnie ”Prince” Billy var mer än lovligt excentrisk. Men efter förra årets Everly Brothers-tolkningar visar sig Singer’s Grave vara en återgång till Bonnie ”Prince” Billys mer traditionella americanaskivor. Det innebär att vi får bedöma den enbart efter två kriterier. Det första är framförandet, som är exemplariskt med ett fullt band där pedal steel, mandolin och fiol får utrymme, och där en gospelkör förstärker mässan i Dylanciterande We Are Unhappy. Det andra är sångernas styrka, och den är genomgående hög. So Far and Here We Are är mest desperat, och There Will Be Spring är tillsammans med valsen It’s Time to Be Clear vackrast och hoppfullast. Men det till Quail and Dumplings vi kommer att fortsätta återvända till under kommande decennier. 

The Drums - Encyclopedia

Sara Berg 00:00 23 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Jag älskade The Drums när de kom, deras rastlösa pop och den omedelbara hiten Let's Go Surfing. Så hoppade den ena gitarristen av, trummisen började spela live med The Pains of Being Pure at Heart och både sångaren och den andra gitarristen gjorde lite sologrejer och till sist var jag säker på att bandet hade splittrats. Men plötsligt är The Drums tillbaka igen och den här gången precis som de började, bestående av enbart Jonny Pierce och Jacob Graham. 

De låter däremot inte riktigt som förr. De låter förorättade, arga och rebelliska, som om de behövde göra den här skivan precis så skev och otillrättalagd som den blivit. Här finns färre catchy melodier och fler hårda gitarrer och bitska punktrummor än förr, det tralliga från The Smiths är bortvalt till förmån för mörkret hos Joy Division och texterna handlar om ilska och hat, om att göra uppror mot Gud och om ensamhet. Det störigaste är när skivan låter som om den gjorts i all hast, med slappa arrangemang och ett repetitivt och disharmoniskt sound, det bästa är när beståndsdelarna trots allt smälter samman till en frustrerad symbios eller när raseriet tonas ned. Detta är duons mildare motsvarighet till The Legends relativt olyssningsbara break-up-skiva Over and Over och jag hoppas att de mår bättre nu. Det vittnar åtminstone det vackra och livsälskande sistaspåret Wild Geese om. 

alt-J - This is All Yours

Sara Berg 00:00 22 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

”Om jag inte hade varit skådis, hade jag spelat trummor på den här alt-J-låten”, skriver Ewan McGregor på sin instagram och postar en printscreen av skivans sämsta spår Left Hand Free. Så tittar jag på McGregors övriga bilder och hittar motorcyklar, navkapslar och roadtrips och förstår varför han gillar just den här oljedoftande låten med The Kinks-komplex. 

Jag föredrar resten av skivan, som är en hybrid mellan Griegs Peer Gynt, det suggestiva från Radiohead (en i alt-J heter också Thom) och Fleet Foxes-stämmorna. Precis som debuten en samling svårsammanfattade låtar, men det är även den vida variationen som gör att ljudbilden håller för många lyssningar.

Tweedy - Sukierae

Patrik Forshage 00:00 22 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Att utifrån tonårige Spencer Tweedys trummedverkan påstå att Sukierae skulle vara något annat än ett soloalbum från Jeff Tweedy vore förstås överdrivet. Wilcos ledare har skrivit allt och och spelar så gott som alla andra instrument, och Wilco-vänner kommer att känna igen sig. För även om ljudbilden ofta är spartansk är merparten av skivans 20 spår (den generositeten!) sådana att de hade kunnat vara pärlor på vilket som helst av hans bandalbum. Enstaka larmigare utbrott bryter av mot smeksam mjukhet och organiska Basement Tapes-arrangemang, där ändå sonens rullande Levon Helm-inspirerade trumspel har en betydande roll. I den kategorin är World Away en höjdpunkt, och bland de stillsammare visorna är delvis visslade singeln Wait for Love och sorgsna Where My Love två av flera omistliga sånger.

Runtom Knuten - Debris

Patrik Forshage 00:00 22 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Särskilt unik är inte Runtom Knutens intensiva rock, med sina lån från framför allt till svensk gammal ny våg, men också från garagerock, brittiskt 90-tal och kanske Rolling Stones sena 60-tal. Men precis som tidigare i Den Stora Sömnen, där delar av Stockholmsbandet återfanns förr, väger Runtom Knuten upp bristen på originalitet med ett knippe utmärkta skamliga rocklåtar i Alkbergs anda. Hetsiga Någonstans i staden och pop-psykedelian i Vägen är öppen är allra vassast, och när bandet kompletterar med skobetraktande larm i avslutande För evigt finns anledning att slå på stora trumman. Att Runtom Knuten dessutom har den goda smaken att ge ut sin musik på makalöst snygg vit vinyl förhöjer njutningen ytterligare.

I’m Kingfisher - Avian

Patrik Forshage 00:00 21 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Som I'm Kingfisher har Thomas Denver Jonsson fortsatt att samtidigt förfina och utmana sitt singersongwriteruttryck. På del två i en planerad trilogi sandpapprar han alltså vidare på sina utsökt melodier, och prövar dessutom genren mot pop och mot mer komplexa arrangemang till exempel i Lion’s Share

Hans tilltalande vekhet i rösten förstärker vemodet i sånger som Force of Habit och What, Me Worried (som verkligen inte inte har med Alfred E Neuman att göra). Men även i de dystraste stunder finns där en hoppfullhet, och det gör Avian till en skiva lika varm, organisk och färgstark som en solig höstdag.

Simian Mobile Disco - Whorl

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 21 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

SMD slog igenom i mitten av 2000-talet och var en de tidiga akterna i electrovågen som tog över Europas dansgolv. Med låtar som Hustler blev duon snabbt populär för sina tunga beats med välproducerad hårdvara och popinfluenser. Sakta har de rört sig mot mörkare och mindre popiga ljudbilder under åren, och Whorl är det definitiva avbrottet. Skivan är inspelad live med varsin synth och sequencer, och i resultatet finns nästan inget av gamla SMD kvar. Whorl är introvert med stora doser ambient och experimentlusta, och det är glädjande att höra duon ta risker. Det når inte upp till samma hittiga nivå som tidigare, och det är på de dansanta låtarna de når längst. Men frisk vågat. 

Jennifer Hudson - JHUD

Adam Jansson 14:20 20 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Tidiga singlarna I Can’t Describe och Walk It Out låter tyvärr som tröttare versioner av stjärnproducenterna Pharrell och Timbalands en gång nyskapande popproduktioner. Dessutom gör nämnda låtars uppenbara radiofokus att Jennifers Hudsons starkaste sidor åsidosätts. Hennes starka själfulla röstregister och substansgrundade inställning till låtskrivande får lämna plats åt lättsmälta refränger och säljiga gästpel. Som tur är bjuder dock JHUD på ett par glimtar av Hudsons fulla potential. Storstilade dansnumret I Still Love You fullständigt dryper av legendariskt diva-dna, och känns genremässigt som en perfect match.

Gnarwolves - Gnarwolves

Christoffer Bertzell 00:00 20 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

 

Gnarwolves spexiga partypunk spritter av en oförutsägbarhet som lämnar mig mer frågande än nyfiken. Denna musikaliska omogenhet testade redan mitt tålamod i bandets tidigare ep-format, när de nu presenterar sin första fullängdare krävs det något mer från den brittiska trion för att övertyga mig om deras egenheter. Tyvärr uteblir någon form av intygande säkerhet, istället förpassas varje låtidé till att spåra ur enligt ett och samma ofullständiga recept. Det må förkroppsliga en charmigt garageig DIY-attityd, men ibland behöver även band hjälp av andra. 

Mapei - Hey Hey

camila astorga diaz 00:00 19 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Mod är något som är få förunnat. Mapei balanserar hela tiden väldigt nära en imaginär gränsdragning mellan henne och alla andra. Är det ett koncentrat av alla smäktande låtar man hört förut? Nej, men det finns en igenkänningsfaktor som slår i taket. Är det tolv spår som följer samma linje? Nej, men det är också halva grejen.
 

Det storslagna kommer också i små nyanser. Mapei leker med ljudbilder som vid en första anblick inte skulle kunna tyckas passa ihop. Smäktande sångstämmor, blåsorkestrar, rap, rocktrummor och något som liknar dragspel i baktakt. På Baby it's you samplar hon The Shirelles och 60-talet klingar in i nutid. Mapei gör något som ingen annan tidigare gjort och hon gör det med en egensinnighet, oavsett om det gäller vad texterna handlar om eller vilka instrument som får stå sida vid sida. Hon går inte bara sin egen väg, utan lånar friskt där det behövs, men suddar också bort skiljelinjerna mellan nu och då. 

Leonard Cohen - Popular Problems

Patrik Forshage 00:00 19 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Av 80-åringar (skivan släpps bara dagar innan hans bemärkelsedag) kan man inte begära nytänkande, och Leonard Cohen hade lärt sig var han ville sitta redan när han som 33-åring debuterade med Songs of Leonard Cohen för snart 50 år sedan. ”It’s not because I’m old, it’s not the life I’ve led, I’ve always liked it slow”, konstaterar han som inledning på sin trettonde och sannolikt sista skiva (det har å andra sidan den här recensenten förutspådd avseende både hans förra och hans förrförra skiva också).  Att just första spåret är en standardblues - en genre Leonard Cohen sällan eller aldrig rört sig i tidigare - handlar nog snarare om bekvämlighet än om innovationslust. 

Almost like the Blues däremot är inte alls blues utan en långsam och hotfull berättande ballad som närmast känns specialskriven åt Nick Cave. Cave lär dock aldrig våga anta utmaningen att spela in den, eftersom det vore omöjligt att matcha det ödesmättade dova skorrande som är Leonard Cohens åldermannaröst. I mildare stunder, som Did I Ever Love You, blir det ännu tydligare att väldigt lite återstår av hans en gång så mäktiga baryton. Han hanterar det genom att tala och deklamera utan att bekymra sig nämnvärt om melodierna ens i sånger som You Got Me Singing, som överlåts på de sedvanligt expressiva bakgrundssångerskorna. 

Tydligheten i lyriken är desto mer central. I Nevermind klingar en arabiskspråkig fredsönskan, medan Leonard Cohen på andra håll återkommer till sin gammaltestamentliga symbolik, mest dramatiskt i Samson in New Orleans uppgörelser med syndarna och rivning av templet. 

Musikaliskt placerar sig Popular Problems alltså knappast bland Leonard Cohens bästa skivor. Men som fascinerande vittnesmål om livet som en lång poetisk kamp på kärlekens, idéernas och trossatsernas arenor är djupet i både texter och röst en storslagen upplevelse.

Work of Art - Framework

Christoffer Bertzell 00:12 18 Sep 2014
Skivbolag: 

På den stockholmska aor-trions tredje färd tar bandet en säkrare väg längs den slicka amerikanska västkusten. Det skulle också kunna kallas ett vuxnare uttryck att köra under hastighetsgränsen, men när tempot sänks blir det också tråkigare. Varken energin från debuten eller den rivigare uppföljarens mer personliga uttryck saknas. När de semiprogressiva elementen från föregångaren In Progress klipps bort, återstår ett gediget melodihantverk, men ack så lättsmält. Låtarna passerar mig och lever upp till genrens retsamt stereotypiska anonyma rykte. 

The Juan McLean - In A Dream

Christoffer Reichenberg Andersson 00:10 18 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

I mitt fotbollslag skulle jag sätta Juan McLean som innermittfältare. Alltid lika stabila, säsong efter säsong, med hög lägstanivå och förmåga att glänsa och överraska. Det är stabil disco och electro i botten på hela In A Dream, och ibland rör det sig över planhalvan och hämtar upp house, 90-talet, rymdrock och pop på ett utmärkt sätt. Det är en skiva som går att dansa till, att gunga lite lagom till lika mycket som den funkar att laga mat en fredagskväll till. 

Red Mecca - Covered with Rain

Patrik Forshage 00:00 17 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 

På debuten förra året - 15 år efter Red Meccas grundande - la duons nykomling Frida Madeleine sin sång på Jan Strandqvists sedan länge färdiga synthinspelningar. Covered with Rain är en annan historia, och att det nu är ett samarbete mellan två parter är både på gott och ont. Som bäst - till exempel i Call Me Up - är det strålande elektronisk musik som fortfarande är rotad i Cabaret Voltaire-influenser (ännu tydligare i instrumentala Her Name Was Emergency) men som tagit många steg vidare mot ett eget uttryck. Som sämst hänfaller de åt episka Cocteau Twins-lån som dels faller ur ramen och dels inte lever upp till pretentionerna. Red Mecca skulle må bra av att välja väg.

Sloan - Commonwealth

Patrik Forshage 00:00 16 Sep 2014
Skivbolag: 
Artist: 
Popharmonierna är oantastliga, arrangemangen ambitiösa och de flerstämmiga rösterna ofta rent bländande. Men den sortens popperfektion är ett tveeggat svärd. När Sloan tar i och kombinerar med kraftfullare gitarrer i Don't Need Excuses to Be Good och Carried Away närmar sig deras delikata powerpop rentav självaste Jellyfish. Men för ofta blir det för vänligt, artigt och tandlöst, och med fraser som "P S I like you" i inledande We've Come This Far är Sloan bara ännu ett av världens många menlösa musikhögskoleutbildade Beatlespretententer. 

Bäst just nu: Musik

Matthew E White - Eyes Like the Rest

Årets nykomling följer upp med smeknamn EP.

Oddjobb - Jazzoo

Pedagogisk, lekfull och medryckande jazzindoktrinering.

Jenny Wilson - Demand The Impossible!

Bättre än vad som är möjligt.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!