Musikrecensioner

The Tarantula Waltz - Tinder Stick Neck

Patrik Forshage 00:05 23 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Hittills har Nöjesguidens alla förutsägelser - ända sedan hans första demo - om att Markus Svensson skulle rensa banan med hela den svenska americana-scenen kommit på skam. Det har gått fyra år sedan senast, och under tiden har Lo och Bob bidragit till att fördjupa hans mognad och hans låtskrivande. Lo är Markus lille son, och det är lätt att föreställa sig att det är hans ankomst som har gjort The Tarantula Waltz balansgång över depressionens bråddjup mindre halsbrytande svajig.

Bob heter Dylan i efternamn, och även om spåren efter Townes Van Zandt och Jason Molina fortfarande är påtagliga i musiken - i synnerhet i Majestic Jaws respektive Wolverine, Death Machine - är det ändå tydligt att Dylan numera är en centralgestalt i Markus Svenssons musikaliska liv. Bland många stora låtar sticker 17 ut som en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att sjunga den, även om han inte riktigt har samma röstomfång som Markus.

Tinder Stick Neck är en allvarsam och mogen skiva, och - vi säger det igen - det är dags att världen uppmärksammar The Tarantula Waltz.

Gilla:
upp
10 röster

Autopsy - Tourniquets, Hacksaws and Graves

Christoffer Bertzell 00:00 23 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

På Autopsys sjunde giv kör de så att det ryker damm och smuts i tonerna som alltid förr. Det punkiga dödskonceptet har inte ändrats avsevärt, om än med en generösare doomkryddning nu.

Receptet på punkig dödsmetall tillhör onekligen inte någon exotisk del av metalvärldens kokbok. Den ligger i ett bekvämt Sunlight-skimmer och förordar ett traditionellt användande av ingredienser som på ett organiskt vis injicerar attityd i Autopsys skräckfilmsestetik. Zombiefötterna traskar visserligen fram fint till tvåtakterna, fast jag hade gärna sett ett djärvare engagemang i det hasande doomsläpet.

Gilla:
upp
5 röster

Mando Diao - Aelita

Sara Berg 00:00 22 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Minns ni när Kent gjorde en syntskiva och delade upp Sverige i två läger? På den ena sidan: de som jublade. På den andra: de som ville ha gitarrerna tillbaka.

Detta är Mando Diaos vattendelare och det är give or take det bästa de någonsin har gjort. De tre inledande låtarna är isande åttiotalsslingor, mjuka soulviskningar och kargt tevespelsblipper och alla som infogar Twin Peaks-citatet ”fire walk with me” i en låttext har mina sympatier. Sedan halkar de i och för sig tillbaka i gamla ljudspår och låter ungefär som vanligt, innan de avslutar med vibrerande Make You Mine med glimtar av mitt danska favoritband Turboweekend. 

Gilla:
upp
5 röster

Iggy Azalea - The New Classic

Adam Jansson 00:00 22 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Det är tråkigt att The New Classic är så väldigt fabrikerad, tråkigt för att Azaleas uppenbara talang får alldeles för lite utrymme. Framförallt lyser den uppfriskande respektlösheten från hennes debut-LP med sin frånvaro. Istället är albumet fullproppat med radiorefränger, popgitarrer och EDM-inslag. Visst, ett par av refrängerna sätter sig. Bäst är Impossible Is Nothing, där Azalea över smattrande trummor och en böljande signalslinga motiverar lyssnaren att aldrig sluta sträcka sig efter sina drömmar. Frågan är bara om hon som rappande australiensisk 16 åring, nyligen anländ till USA, drömde om ett sockersött popalbum. 

Gilla:
upp
3 röster

King of Prussia - Zonian Girls and the Echoes That Surround Us All

Sara Berg 00:14 21 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

När jag var tjugo och kunde rabbla Sarah Records-släpp, gillade indieklubbar och janglig pop hade detta utan tvekan varit ett av mina favoritband. De nämner själva influenser som Belle and Sebastian och The Smiths och jag skulle vilja addera The Ladybug Transistors, Pants Yell! och tidiga Acid House Kings. Om skivans första halva är trallig popglädje är de återstående tio låtarna sorgsna indieballader, som ett omedvetet konceptalbum. Ingenting är egentligen dåligt, det känns bara så hemskt daterat. Alla pandor där ute, jag ger den här till er. 

Gilla:
upp
4 röster

Ratking - So It Goes

Adam Jansson 00:00 21 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Med lika många Dipset- som Biggie-referenser bottnar So It Goes i en hyllning till trions hemstad New York och dessa otaliga raplegender. Till skillnad från många av New Yorks kanske än mer nostalgiska ynglingar (Läs: Joey Bada$$), lyckas Ratking dock på ett unikt och mycket imponerande sätt plocka favoritelement från den 90-talsrap som format dem, skruva till den och kombinera den med mer moderna inslag. Rå boombap-estetik, kryddat med alltifrån punk till electro. Över detta rappar Wiki och Haks med en, i New York 2014, sällan skådad energi. Jämför gärna hyperfrenetiska singeln Canal med en singel från valfri NY-baserad yngling det senaste året.

Gilla:
upp
5 röster

Various artists - DCONSTRUCTED

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 21 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

 

Musiken har alltid varit en stor del av Disneys filmer och har varit populär hos såväl barn som vuxna. Många har även burit med sig sångerna ifrån barndomen upp i vuxenlivet. Här finns en rak linje till att man bett några av de stora EDM-producenterna ge dem en ny kostym. Det appelerar till två olika publikgrupper på ett effektivt sätt. På skivan finns låtar hela vägen från Dumbo till Tron-remaken där Daft Punk gjorde ledmotivet. En del av låtarna får en generös ny stil, medan andra mest nyttjas för samplingar. Det är en ojämn samling, men glädjande nog står Avicii och Stonebridge för två av de starkaste remixerna.

Gilla:
upp
7 röster

De Lux - Voyage

Sara Berg 00:11 20 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Det är egentligen bara ett spår som är dåligt på den här discofusionplattan, men det är i gengäld totalt olyssningsbart. Make Space är en gapig tonåring som nästlat sig in på ett sofistikerat vuxenparty, där alla bara vill lyssna på Talking Heads och äta snittar. I övrigt plockar Los Angeles-duon De Lux det bästa från 80-tals-new waven, blandar upp det med lite robotvibbar à la Daft Punk och sätter en modern klubbprägel på soundet. Detta är precis vad jag vill dansa till i vår. 

Gilla:
upp
6 röster

Chuck E Weiss - Red Beans and Weiss

Patrik Forshage 00:00 20 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Det går lång tid mellan skivorna från Tom Waits och Rickie Lee Jones gamla LA-polare - sju år har passerat sedan hans förra skiva - och ändå känns varje nytt album fyllt med till hälften tramsigt nonsens och utfyllnad. Det är synd, för när Chuck E Weiss samlar sig till kaxig Surfin' Bird-rockabilly eller mäktig vintage-rhythm’n'blues som i Exile on Main Street Blues är han en lite mer lättillgänglig version av just Waits, som också är en av skivans exekutiva producenter (den andra är Johnny Depp). Men med nästan vartannat spår reducerat till klichéblues som skämmer gamla tillskyndare som Lightnin' Hopkins, eller ännu värre låtsasrap i That Knucklehead Stuff och värst ickeskojigt skoj i Shushie och Willy’s in the Pee Pee House bleknar även de finare stunderna. 

Gilla:
upp
5 röster

Future - Honest

Adam Jansson 01:15 19 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Det som gjorde Turn On The Lights till 2012 års bästa låt, var den härliga kontrasten i mötet mellan Mike Wills bastunga klubbeat och Futures lika hjärtskärande som relaterbara textrader. När han nu två år senare hittat drömtjejen han då så desperat letade efter saknas en dimension i musiken. Hans trasiga autotune-stämma är inte lika förenlig med lycka och välmående. Då Mike Will förra året anlitades fler gånger än Pharrell under sistnämndas största år sedan 2005, känns även soundet nu ganska gjort. Futures känsla för melodier och refränger är dock oemotståndlig. Och med rungande gatuhymner som T-Shirt och givna hits som gulliga I Be U, är det trots allt omöjligt att inte ryckas med.

Musikvideos för Future

Gilla:
upp
11 röster

Trust - Joyland

Sara Berg 00:03 19 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Egentligen är det öppet mål att sätta den här skivan i öronen på mig. Jag har väntat på den sen jag hörde bandets första singlar, lyssnade sönder debutskivan TRST och såg en febrig livespelning i Köpenhamn, där jag stod längst fram som ett pojkbandsfan. Tyvärr är den inte exakt så briljant som jag hoppades att den skulle vara, till och med aningen sämre än debuten, men ändå enastående. Till stor del tack vare sångaren, och numera enda medlemmen, Robert Alfons helt vansinniga röst, som spänner över beckmörk bas, knarrande häxa, arenadiva och en chipmunk på speed. Alltsammans ackompanjerat av sterila syntar, dundrande trummor och mycket mörk nattklubbseufori, sammantaget ett unikt stycke musik som jag givetvis älskar.

Musikvideos för Trust

Gilla:
upp
40 röster

Man Made - TV Broke My Brain

Patrik Forshage 00:00 19 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Att en ung debuterande Manchester-artist har uppenbara Oasis-influenser (på Nobody’s Dreaming särskilt mycket så) är inte lika oväntat som att han lyckas förvandla dem till subtil och känslig gitarrpop. Att det också går att spåra The Smiths bland influenserna är ännu mindre oväntat, i synnerhet som Man Made är lika med Nile Marr, son till Johnny Marr från just det bandet. Men Nile Marr är inte i behov av några nepotistiska insatser från pappa. Hans sånger är utsökta, hans gitarr närmar sig redan pappas nivåer och hans sångröst är vida överlägsen densammes. Plastic Key to Living låter som ett psykedeliskt R.E.M., och försiktiga Everything and All of This är bedårande. Tillsammans med flera lika starka låtar garanterar de att Nile Marr kommer att göra rejäla avtryck helt på egna meriter.

Gilla:
upp
31 röster

The Amazing Snakeheads - Amphetamine Ballads

Patrik Forshage 00:08 18 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Jo, visst har de lånat garagerocksound och spaghettiwesterngitarrer från förebilder som The Cramps och Gun Club. För att inte tala om de centrala begreppen i deras lyrik (vampyrer, nätter och träsk), liksom uppenbara Lux Interior-manér som stånkanden och halvsvalda mikrofoner. Men vet du, när de snor från förebilder som är så genuint saknade, och när de becknar stöldgodset med den här sortens finess och glimt i ögat förlåter vi gärna deras speedade ballader.

Gilla:
upp
10 röster

School of Language - Old Fears

Patrik Forshage 00:06 17 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Måhända är han lite för torrt teoretisk, adjunkt David Brewis. Men även om något groove-seminarium blir lite stelt är hans övningsuppgifter i intellektuell pop, yacht-rock och smooth falsett-soulpop enligt professor Andy Patridges läror likväl didaktiskt exemplariska - till och med mer exakta än under hans tidigare exkursioner med Field Music. För den specialintresserade finns här alltså mycket att lära, men för att han ska bli genuint folkbildande krävs en större pedagogisk passion.

Gilla:
upp
11 röster

Bolywool - Já

Patrik Forshage 00:04 16 Apr 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Från Öland har kusinerna i Bolywool rest till Island för att färdigställa sitt tredje album, och deras musik är som gjort för naturromantiska metaforer om såväl raukar, blinkande fyrtorn och stort alvar som om geisrar och sprickor mellan kontinentalplattor. Bolywools postrock är ödesmättad så det förslår, storslagen och ödslig, men den innehåller också fint vemodiga popmelodier som Summer Rain, och det räcker för att vi ska dröja oss kvar även när hänförelsen över de dramatiska naturupplevelserna svalnat.

Gilla:
upp
32 röster

Bäst just nu: Musik

Matthew E White - Eyes Like the Rest

Årets nykomling följer upp med smeknamn EP.

Oddjobb - Jazzoo

Pedagogisk, lekfull och medryckande jazzindoktrinering.

Jenny Wilson - Demand The Impossible!

Bättre än vad som är möjligt.