Ett inte så mycket allstarband som ett vi-som-blev-över-band med Oasis forne gitarrist Bonehead ihop med kanske-inte-polare-med-Morrissey-himself-men-definitivt-med Morrisseys-polare Vinny Peculiar. För brittiska musiker i deras ställning återstår att starta band ihop och hoppas att någon enstaka fanatisk komplettist ur ettdera läger bryr sig, eller att lägga gitarrerna på hyllan och starta pub istället. Parlour Flames gör något mittemellan, och bjuder in till unken och småpsykedelisk pubrock som luktar av gammal utspilld bitter. De erbjuder mikrovärmda och stabbiga låtar som dränkts i gitarr-gravy och där tillbehören annars enbart består i sönderkokta och mosiga vokalharmonier och flöjt. Deras romantiserande av hemstaden i Manchester Rain uttrycker enbart avslagen gråhet och tristess, och när de sedan faller lika platt i både i ett par självironiska föredetting-klagosånger och i försöket att hantera samtliga sina tre av sina totalt fyra intresseområden på en och samma gång i andrasingeln Pop Music, Football & Girls återstår väl bara att ägna sig åt ölfaten på heltid sedan.

Trouble Will Find Me är tonsatt ångest på det där oversharingviset som omöjligen skulle kunna fejkas, korten på bordet och hjärtat utanpå. Eller så är det kanske bara ett uppträdande, men när The National lyckas förmedla känslan så spelar det faktiskt ingen roll. Ta bara en fras som ”I’m having trouble inside my skin, I try to keep my skeletons in” och den låt sjunka in. Det musikaliska landskapet är, trots dovt pianospel och ledsna stråkar, både vidare och ljusare än på den mer drivna föregångaren. Det gör albumet lite mer krävande, men det är det förstås värt. Måtte Matt Berninger aldrig sluta resonera med sina demoner. 

Det är vaktavlösning bland de mest storsäljande banden i världen, och efter två succéer är Vampire Weekend ett av de band som musikindustrin hoppas, tror och satsar mest på. Med den sista delen i det som Ezra Koenig beskriver som en (oavsiktlig?) trilogi är det dags för ett avgörande huruvida Manhattanbandet hör hemma där, eller om de tre tydliga aber som anförts lägger krokben för för dem. 

Den första  invändningen har handlat om att de är för intellektuella och för musikaliskt skickliga för sitt eget bästa. Här har texterna samma skärpa, och även om de inte passionerat sjunger om kommateringsregler just den här gången är det fortsatt hög litterär nivå på deras New York-betraktelser och underfundigheter. Det är med andra ord inte Ramones vi har att göra med, men i andra änden av den skalan är det faktiskt lika charmerande. 

Risken att de musikaliska underbarnen förnöjt landar i Salem al Fakir-ekvilibristiska övningar realiseras inte heller. De är häpnadsväckande smarta, det är sant, när de till exempel i Diane Young kastar sig in i en halsbrytade mix av pre-rock’n’roll, avancerade studiotrick och slick singalong-pop, eller när de i nakna Stop med cembalo korsar Left Banke med Mercury Rev. Men i sin kompetenta äventyrlighet upprätthåller de fortfarande ett mycket högt underhållningsvärde och blir aldrig självgott introverta. 

Den andra invändningen handlar om bandmedlemmarnas socioekonomiska förutsättningar, och den tredje invändningen om musikalisk imperialism. ”Upper West Side Soweto” är tillmälen som kastats efter dem under Vampire Weekends hela existens. Men om vi vill ta de invändningarna på allvar måste vi fundera över om det finns någon musikgenre utöver opera och menuetter som priviligierade västerlänningar har rätt att ägna sig åt, om man inte får söka influenser utanför sin egen socioekonomiska och kulturella sfär. 

På denna trilogiavslutning är den afrikanska influensen dessutom avsevärt mindre framträdande än tidigare. Paul Simons Graceland går fortfarande att identifiera, men det är inte alls en lika påfallande, och enbart Everlasting Arms lutar sig uppenbart mot den den pelaren. Det är  en frigörelse som är nödvändig för band som inte vill stagnera, och här fungerar den som rejält avstamp mot något annat och nytt, lika smart men vilande på andra musikaliska grundpelare. Det hurrar vi för.

Jag har nästan försökt att lyssna sönder detta men Stephen Wilkinssons nya mästerverk går inte att förstöra, det bara växer stillsamt och organiskt. Jag tror att det är funktionen av att Silver Wilkinson både kan agera bakgrundsmusik och samtidigt uttrycka en djup nyans- och intensitetsrikedom som gör att den bringar mening i alla lyssningssammanhang. Det hänger ihop med den nästintill generande sympatiska framtoningen som fortfarande är gällande på brittens sjunde album. Segment av åskmuller från eran av mjuk fåtöljtechno, gitarrmelodier skapade med fjädersträngar, lagom skitiga ryggsäcksbeats, en röst som lyssnar tålmodigt och ett inspelningsnoise samplat från försommarvärmen blir till sommarens bästa indie med omnejd.

Det kommer inte lika ofta längre, Primal Scream-skivorna. De är inte heller lika påfallande påverkade av de band och genres som är Bobby Gillespies tillfälliga passion. Men även om Primal Scream sedan ett par decennier landat i ett mer kontinuerligt uttryck av själv- och omgivningsdestruktiv rock’n’roll med såväl groove som repetitiv suggestion är de fortfarande garanterat kvalitetsmärkta. Och fortfarande kan de överraska, när de å ena sidan sträcker ut låtlängder och å andra sidan gör tillfälliga utvikningar i form av teatrala Weill/Brecht-inspirerade stycken. 

Som vanligt bjuder Primal Scream in en oantastlig uppställning gäster, med högprofilerade Robert Plant i Elimination Blues och Kevin Shields intill inte lika brett etablerade genier som Jason Faulkner och Mark Stewart i urkrautstycket (inklusive tvärflöjt) Culturecide. David Holmes var den hippast tänkbara producenten samtidigt som Primal Scream var det hippast tänkbara bandet, så kombinationen av dessa krafter känns inte långsökt alls. På More Light har den inneburit spännande orkestrerade och filmiska arrangemang som är både klädsamma och medryckande. Men omvälvande är det inte längre.

Mark Lanegan är en modern kung Midas. Vare sig han manglar med QOTSA eller med Greg Dulli eller sjunger mjuka ballader med Isobel Cambell uppstår guld. Här har han slagit sig ihop med en brittisk multiinstrumentalist, Duke Garwood, som plockar stilla blues på sin akustiska gitarr för Mark Lanegan att med typisk auktoritet och djup röst sjunga domedagsprofetior över. De är fullständigt övertygande, och i den överhängande hotfullheten finns också något trösterikt som gör att man bara vill krypa upp i Marks Lanegans famn. De enstaka utflykterna utanför genren är lika överväldigande, i synnerhet när paret gör slö No Wave-funk med friformssaxofon i Cold Molly.

Jaja. Du kan historien vid det här laget. Brian Wilsons närmast anförtrogne utanför Beach Boys och i högsta grad bidragande till Smile. Sedan producent åt en lång radda egensinniga artister med debutalbumen från både Ry Cooder och Randy Newman som tidiga bedrifter och Joanna Newsom som en av de senaste. 

Allt det är bara ytligheter och statistik. Det som betyder något är att Van Dyke Parks är ett musikalisk geni från en annan genre, eller egentligen från flera, från en annan era och från ett annat musikaliskt förhållningssätt. Med sin lätt nasala röst där både intonation och exakthet visar hur betydelsefulla texternas vardagsbetraktelser, socioekonomiska kritik och humor är har Van Dyke Parks inga samtida likar, utom möjligen just Randy Newman. Med sin djupa fascination för komponerandets allra vassaste finesser och för arrangemangens variationseffekter med orkesterverk intill a capella-snits finns ingen annan samtida på den nivån. 

Med all den samtidsbetraktelsen och allt den hantverksskickligheten, och dessutom med en intensiv nyfikenhet och musikalisk utforskarlust utifrån såväl geografiska som historiska perspektiv som fortfarande är intakt långt efter att rimlig pensionsålder med god marginal passerats finns inte många i populärmusikens historia som tål en jämförelse med Van Dyke Parks. Själv lyfter han fram Spike Jones, men även om parallellerna finns överträffar isåfall Van Dyke Parks vida sin förebild. Nej, kanske är den enda man kan placera honom intill på alla dessa områden Povel Ramel, vars hela skapande kännetecknades av just allt detta.

Med en förtjusning för ordlekar på nivå med Povel kallar Van Dyke Parks underfundigt sitt första låtbaserade studioalbum på nästan ett kvarts sekel för Songs Cycled, vilket förstås inte bara är en oblyg blinkning till hans 45 år gamla debutalbum Song Cycle. Det är lika mycket en innehållsdeklaration, och syftar på blandningen av nyinspelade återbesök både i egna gamla låtar och i covers. 

För en van Van Dyke Parks-lyssnare finns med andra ord mycket att känna igen sig i. Bland annat har han spelar in en ny version av debutalbumets The All Golden, och Hold Back Time kommer ursprungligen från det förvånansvärt lite uppmärksammade Brian Wilson-samarbetet Orange Crate Art för snart 20 år sedan. Avsevärt äldre - närmare 200 år faktiskt - är hymnen The Parting Hand, och hur gamla traditionella Wedding in Madagascar eller hans orkestervariant av Amazing Graces (sic!) är vågar er obelästa ömjuke skribent inte ens gissa.

Aquarium av Camille Saint-Saëns har 130 år på nacken, även om Van Dyke Parks snappade upp den när han producerade The Esso Trinidad Steel Band 1971. Med den sortens melodier hakar Van Dyke Parks fast i den calypso han började utforska för snart ett halvt sekel sedan (för övrigt i likhet med vad Povel Ramel gjorde med till exempel Måste Vägen till Curacao Gynga Så? ytterligare ett decennium tidigare). Samma genre går tacknämligt igen på flera ställen, till exempel i Money is King som Van Dyke Parks skrivit tillsammans med calypsomusikern Growling Tiger från Trinidad. 

Liksom i sammanhanget lättviktige Ry Cooder, en annan veteran som i allt väsentligt delar det storögda musikaliska förhållningssättet och som alltså fick Van Dyke Parks stöd på sitt debutalbum för drygt fyra decennier sedan, unnar sig Van Dyke Parks liksom han med ålderns rätt att uttrycka synpunkter som annars fortfarande är tabu och stämplas som "anti-amerikanska" och socialism i hans hemland. Själv sammanfattar han sångerna som "tilting at windmills, railing at tyrants, barking at masters of war" och tillägger att de visar mer än en skymt av miljöpolitik. I förbifarten analyserar han i Wall Street 9/11 som ett självförvållat sår och utforskar amerikanska oljeintressen och dito bombningar av Baghdad (Dreaming of Paris). Och oberoende av låtarnas ursprung, genre, budskap gör uppfinningsrikedomen, komplexitet och variationen att man knappt vågar ta ett andetag för att missa någon genialisk detalj. 

Den här sortens skivor görs inte längre. Faktum är att de inte gjordes längre ens när Van Dyke Parks själv osannolikt ändå färdigställde tre stycken för runt 40 år sedan. För oss återstår bara att buga över att han nu liksom då fullständigt struntar i att han är en musikalisk anakronism.