Den svenska postpunkens galjonsfigurer Blue For Two hördes senast av i albumform för 14 år sedan. Sedan dess har Freddie Wadlings Taube- och nyss James Bond-tolkningar och sommarpratande nära nog gjort honom folklig, men det är fortfarande som skrovlande och hummande särling Sveriges bästa sångare trivs bäst. Redan covervalen signalerar det, dels via Wildman Fischer men framför allt via Ugly Child som är en blinkning tillbaka till Straitjacket, det punkband han först spelade in just den låten med för 35 år sedan. Men framför allt märks njutningen i det friska förhållningssättet i den muntert svärtade postblues han tillsammans med Henryk Lipp och nytillskottet Christoffer Berg stånkar, stönar och någon gång hysteriskt skrattar sig igenom, som vore de elektroniska bortbytingar till Screamin’ Jay Hawkins och The Magic Band. Pur glädje låter det som, för dem och för oss. 

Kalla mig M/S Blidö men jag gillar sväng. Medan svensk soul alltid burit på en stor rädsla för svulstighet, har Samson for President inte vett att bära vidare den traditionen. Lagom frijazzande pianoplink, obligatoriska fingerknäpp och blåsjobb får ogenerat samsas med inkännande wailningar, ostiga falsettjut och mummel som vittnar om så kallad feeling. Det är lite väl simplistiska beats på sina håll, men i många stunder slowdansar han sig rakt in i hjärtat på en genom att låta som Jill Scott och Princes välgödda funkbebis. Något att trycka mot sin barm. 

Det osannolikt framgångsrika Odd Future-gänget fascinerar eftersom de är så mångfacetterade och motsägelsefulla. Deras spektrum rymmer både Tyler, the Creators trasiga mörker, Frank Ocean romantiska vemod och grupper som The Internet, en duo som gör syntig neo-triphop med brutna rytmer och sång istället för rap. Purple Naked Ladies är deras debutalbum, 14 psykedeliska sånger om swag och lesbisk kärlek. Det uppfriska trotset mot de oskrivna reglerna om hur hiphop kan och bör låta, tillsammans med det personliga och homogena soundet, gör skivan till en riktig pärla. 

1-2-3-4. Dan Sartain har gjort ett renodlat punkalbum som de brukade låta för 35 år sedan, fräsande argt, halvtaffligt och väldigt charmerande. På totalt 19 minuter och med totalt tre ackord hinner han igenom 13 låtar, kompletta med Ramones-idealets ”I Wanna”-titlar (I Wanna Join the Army) och lyrisk minimalism (”Fuck Friday, Fuck Saturday, Fuck Sunday – FUCK YOU!!”). Några av låtarna flimrar förbi utan att man riktigt hinner uppfatta dem, men den ilskna duetten Now Now Now med Jane Wiedlin från The Go-Go's gör desto större avtryck.