Musikrecensioner

Plastikman - EX

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 26 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Richie Hawtin har länge varit kapten på den båt av teknisk utveckling som styrt mot den sköna nya elektroniska musikvärld. Sin rang fick han på 90-talet främst genom alter egot Plastikman, och 10 år efter det senaste albumet är han tillbaka i konceptuell högform. Plastikman har utvecklats till ett team av konstnärer, och när modedesignern Raf Simmons bjöd in Plastikman att spela på ett välgörenhetsevent på Guggenheim föddes <I>EX<P>. Den är en gigantisk obelisk, ljudmässigt och visuellt svulstigt och minimalistiskt på samma gång, där tekniken, musiken, det visuella, konsten och dansen möts i fin symbios. Och även utan de visuella delarna bjuder <I>EX<P> på en välkomponerad och pulserande seglats.  @6byline:CRA

Gilla:
upp
4 röster

Willie Jones - Fire in My Soul

Patrik Forshage 00:00 25 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

En del bakar barkbröd, andra brygger mjöd. Någon övernattar i grottor, somliga söker oupptäckta 77-åriga soulhantverkare. Sökandet efter ursprunget, efter det genuina och autentiska kan ta sig många uttryck, men gemensamt för dem alla är att de är dömda att misslyckas. Autenticiteten blir alltid konstruerad, och ärligt talat, i fallet med de 77-åriga soulsångarna finns det så gott som alltid en anledning till att de förblivit oupptäckta. Willie Jones från Detroit har sjungit bakgrund till flera av de stora genom decennierna, men när någon autencitetsjägare nu tubbat honom till att spela in sin egna debut går det mesta fel. För även om det inte är något fel på Willie Jones soulröst så är hans milda och profillösa stämma som gjord för just bakgrundssång, inte lead. Dessutom har ingen har brytt sig om att leverera några minnesvärda låtar till sessionerna, och därför tvingas den åldrade stackars debutanten sjunga klichésoul och till och med gubbboogie a la finlandsbåt. Sådant väger inte gästinhopp från Black Francis eller ens självaste Steve Cropper upp.

Gilla:
upp
7 röster

To Rococo Rot - Instrument

Patrik Forshage 00:00 24 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Det var några år sedan senast, men fortfarande envisas To Rococo Rot med att vägra låta sig kategoriseras med enkla etiketter. De är långtifrån slaviskt elektroniska, och på Instrument har trion slagit sig ihop med No Wave-veteranen Arto Lindsay. Han är ett väldokumenterat fan, och med sina melodier och inte minst sina sånginsatser - de första någonsin på To Rococo Rot-inspelningar - bidrar han till att göra bandet vänliga popiga på ett sätt som inte hörts från dem tidigare. Likt ett stilla Golden Palominos-post scriptum tillför det nya dimensioner till deras nakna och suggestiva grooves, fortsatt ständigt fyllda av subtila och delikata ljudexperiment.

Gilla:
upp
5 röster

White Fence - For the Recently Found Innocent

Patrik Forshage 00:00 23 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

White Fence heter egentligen Tim Presley och är tight med Ty Segall, som han släppte Hair i samarbete med för två år sedan. Hans sjätte soloalbum är inspelat under de enklaste förhållanden i Ty Segalls lilla garage för Fiaten, och begreppet "lo-fi" räcker inte för att beskriva de spartanska ljudkonstruktioner som fyller skivan.

Men om soundet är rudimentärt är såväl låtmaterial, musikalitet och ambitioner på en desto högre nivå. Kinks och Syd Barrett är hans mest uppenbara influenser, tydligast i rent briljanta Like That respektive Anger! Who Keeps You Under? För till skillnad från så många andra som genom åren varit fixerade vid brittiskt 60-tal har White Fence ett låtmaterial som matchar förebildernas, med flippriga uptempopsykedelian i Arrow Man och Lucifer Sam-blinkningen Paranoid Bait som allra mest sinnesvidgande stunder. 

 
Gilla:
upp
9 röster

The Muffs - Whoop Dee Doo

Patrik Forshage 00:00 22 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

På The Muffs första album på tio år finns inga tecken på att det nesliga avsked Kim Shattuck fick efter ett år i Pixies gav några bestående men. Tvärtom är hon vass i både röst och riff, och alla tolv powerpoplåtarna är fokuserade och genomstarka. I trion är Redd Kross trummis Roy McDonald en bidragande orsak till skärpan, men det är aldrig någon tvekan om vem som är centralgestalten. Om hon bara var den näst coolaste Kim i The Pixies är hon för evigt nummer ett i sitt eget The Muffs. 

 
Gilla:
upp
8 röster

Grandma Sparrow - Grandma Sparrow & His Piddletractor Orchestra

Patrik Forshage 01:24 21 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Den som föreställer sig att Matthew E White hade tänkt använda sin Spacebomb-etikett till enbart musik som hans egna tillbakalutade countrysoul tas raskt ur den villfarelsen med etikettens första release med Grandma Sparrow. Under den pseudonymen lever Joe Westerlund från Megafaun ut alla sina Alice i Underlandet-fantasier, och bara den som bygger spellistor där Disney-soundtracks från 30-talet trängs med Stan Freberg, Captain Beefheart, The Residents och The Flaming Lips mest flippriga stunder kommer att känna sig hemtam i hans sällskap. 

Baklängeseffekterna i Existential Mothersnakes är det kanske minst avantgardistiska på temaalbumet om Alewishus äventyr i Piddletractor, som är full av nonsenramsor, barnvisefragment förvrängda till psykedeliska ljudexperiment och tolvtonsutbrott direkt från det madrasserade rummet på den låsta avdelningen. Det krävs ett öppet sinne och ett rejält mått tålamod för att fullt ut uppskatta sådana excesser, men den som besitter bådadera belönas rikligt av Grandma Sparrow.

Gilla:
upp
7 röster

King Creosote - From Scotland With Love

Patrik Forshage 00:00 21 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

 

From Scotland With Love är inte bara en skiva. Den är komponerad som ljudspår till professor Virginia Heath dokumentär med samma namn, och både film och skiva släpps lagom till att de brittiska samväldsspelen i sommar arrangeras i Glasgow. I deras gemensamma hyllning till Skottland tvingas King Creosote för första gången sjunga ur andras perspektiv, till exempel som en ”fisher lass” i Cargill eller en alkis. Det har varit välgörande, för även om King Creosote aldrig är dålig är det svårt att minnas när han var så här inspirerad senast. Hans välskrivna och starka sånger trampar utan blygsel in i finrummet och slår sig ner i soffan, med all den självsäkerhet omedelbara sånger kan ha när de vet att de dessutom har ryggen täckt av en komplett symfoniorkester. i Largs springer han iväg i renodlad teatermusik, men allra bäst är suggestiva For One Night Only

 
Gilla:
upp
7 röster

Overkill - White Devil Armory

Christoffer Bertzell 00:00 20 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Som en stor stark på krogen. Du vet vad du får. Som en gammal vän från grundskolan. Du kan lita på dem. Lika sällan som det finns något att klaga på, bjuds det på överraskningar. Trots att detta är studioalbum nummer sjutton (!) av kvalitativ thrash, visar veterankvintetten från New Jersey inte det minsta tecken att slå av på aggressionen. Det är genomgående smattrande kaggar och en fartmätare som ständigt pumpar på dem övre växlarna. Tack vare den evigt rippade Bobby Blitz Ellsworths säregna vokala Bon Scott-riv finns det aldrig någon tvekan om vad det är jag lyssnar på.

Gilla:
upp
8 röster

Cheetah Chrome - Solo

Patrik Forshage 00:00 19 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Att Cheetah Chrome inte kommit till skott med att släppa sina gamla sessions med Genya Ravan eller med Syl Sylvain förrän nu är ett mysterium. Han skulle inte ens behöva försöka slå i oss att dessa sju halvdana outtakes skulle vara hans great lost solo album, eller ostadigt försökt härma salig Stiv Bators sångstil. Han borde ju veta att alla vi gamla punks helt okritiskt lapar i oss varenda smula från gamla Rocket from the Tombs- och The Dead Boys-legender, hur långt ifrån Sonic Reducer-nivå det än är.

Gilla:
upp
11 röster

Reigning Sound - Shattered

Patrik Forshage 00:00 19 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

När Reigning Sound släpper sitt första album på fem år är det egentligen bara Greg Cartwright själv kvar sedan sist, och hans nya bandmedlemmar adderar stabilitet och soulsväng som tidigare har fattats. Med en enkel men hypertight rytmsektion inklusive kompgitarr värdig Stax storhetstid, en fet orgel och en taggig fuzzgitarr får han möjlighet att leva ut både sin inre Eric Burdon i innerliga rocksoulballader som In My Dreams och sin struttande Mick Jagger i My My. Om än inte lika ofta som förr sätter han Nuggets-garagerocken i till exempel North Cackalacky Girl lika snyggt som han hanterar vänlig barockpop i Never Coming Back, och för musiknörden blir det därmed omöjligt att inte älska Reigning Sound, på samma sätt som det är omöjligt att inte älska The Hold Steady. Båda är minst lika musiknördiga som sina fans, och båda kombinerar rockhabilitet med både genomstarka låtar och tydliga och älskvärda referenser.

Gilla:
upp
13 röster

Tony Molina - Dissed and Dismissed

Patrik Forshage 00:00 18 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Tolv låtar på mindre än tolv minuter. Och då talar vi inte om vansinnesutbrott till hardcorepunk eller grindcore, inte alls. Vi talar om utsökta powerpopkonstruktioner med bedårande verser och övertygande refränger på rentav Teenage Fanclub-nivå. Vi talar om auktoritära Thin Lizzy-tvillinggitarrer och avvägda och utsökta gitarrsolon. Men vi talar inte om särskilt mycket av vardera per låt - varav den längsta är 92 sekunder lång och den kortaste 25 sekunder - eftersom den kaliforniska popfinsmakaren Tony Molina inte tror på att dra ut på något som redan är fullkomligt. Det har han rätt i, och valet mellan att ägna en timme åt att lyssna en gång på vilken annan nyutkommen skiva som helst eller fyra gånger på det här mästerverket är självklart. 

Gilla:
upp
15 röster

Wunder Wunder - Everything Infinite

Patrik Forshage 00:00 18 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Australiensiska producenterna Aaron Shanahan och Benjamin Plant har slagit sig ner i lika soldränkta L A. Där har de övergett sin indietronica till förmån för vad de beskriver som mer seriöst låtskrivande, men som i själva verket är ett skamlöst collage av coola grooves och lojt smarta melodier från de kreddigaste referenserna old&new. Det är så utstuderat att det är rent generande, men samtidigt så välgjort att man inte kan låta bli att le och dansa med till deras refrängstarka indiepsykedelia för dansgolvet.

Gilla:
upp
11 röster

Fink - Hard Believer

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 17 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Finks önskan om att vara lägereldens mittpunkt och den djupa i gänget är så stark att den akustiska gitarren knappt hörs. Banala texter och krystad sång gör att det låter exakt som vågen av atmosfärisk akustisk musik ska låta enligt rådande mall. Skivans tio spår är för det mesta tråkiga och förutsägbara, och tar sig själva på allt för stort allvar.

Det sprakar till lite i lägerelden när Fink höjer tempot och låter ljudbilden tjockna lite, men enbart den som har behov av att höra varje album inom den akustiska ljudvärlden missar något genom att skippa Hard Believer.

Gilla:
upp
13 röster

Morrissey - World Peace is None of Your Business

Sara Berg 07:42 16 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Redan för drygt en månad sedan läckte den här skivan ut till en bekant till mig. Jag ställde givetvis den enda väsentliga frågan: ”Har Morrissey tröttnat på rockgitarrerna än?”. Svaret är nja. Produktionen är betydligt mer nedtonad än på mycket länge, men fortfarande inte i närheten av det sköra, sårbara och androgyna soundet som karaktäriserade Morrisseys första soloskivor, eller i princip allting som gjordes av The Smiths, för den delen. Inte heller texterna, som brukar vara den nästan största behållningen med scenpoeten Moz, är på samma underfundiga, dubbeltydiga och charmigt buttra nivå som tidigare.

Ja, jag märker att den här recensionen hittills är en sur och nostalgisk längtan tillbaka till tiden då jag hittade briljanta citat i varenda låttext, värda att tatuera in och spara för evigt. (En vän till mig gick snäppet länge och tatuerade faktiskt in citaten på armarna). Men att låta till exempel Kiss Me a Lot, med rader som ”Kiss me a lot, kiss me a lot, kiss me all over my face. Kiss me a lot, kiss me a lot, kiss me all over the place”, slippa igenom den sista korrlyssningen är mest pinsamt, precis som den tveksamma kvinnosynen i Kick the Bride Down the Aisle.

Med tanke på att skivan är tolv låtar lång, plus sex bonusspår, har det knappast funnits brist på material av ta av. Bland några av de hoppingivande spåren finns Oboe Concerto, en melankolisk ballad som bevisar att Morrissey är bäst när han släpper machoattityden, och Staircase at the University, där han lyckas vara svulstig, melodramatisk och cyniskt witty samtidigt. Även Forgive Someone är fin, med sitt banala fredsbudskap och lätt högtravande tonläge, liksom det svängiga och smidiga mittpartiet i Art Hounds, som inleds med en galen swingorkester.

Jag ville verkligt älska den här skivan, så som jag älskar November Spawned a Monster och Cemetery Gates, men det är för bullrigt, för mycket bombastisk ilska. Den låt som kommer närmast den briljans jag trots allt vet finns där, är One of Our Own, där Moz sammanbitet pratsjunger ”Give me the gun, I love you. A job half done isn't done”. Han är på rätt väg, den gamle tjurskallen. 

Gilla:
upp
16 röster

Luluc - Passerby

Patrik Forshage 00:00 16 Jul 2014
Skivbolag: 
Artist: 

En australisk indiefolkduo som blivit ihoptussade på en skotsk musikfestival och som numera bor i Brooklyn där de produceras av The National-musiker - det hade man kunnat göra en komediserie om. Men Zoë Randell och Steve Hassett är desto mer seriösa, och deras vemodiga och mycket vackra visor är absolut inget att skratta åt. Tvärtom förmedlar Zoë Randells mjuka Beth Orton-minnande röst så mycket allvar och djup att det rentav blir tråkigt rätt snart. 

 
Gilla:
upp
18 röster

Bäst just nu: Musik

Matthew E White - Eyes Like the Rest

Årets nykomling följer upp med smeknamn EP.

Oddjobb - Jazzoo

Pedagogisk, lekfull och medryckande jazzindoktrinering.

Jenny Wilson - Demand The Impossible!

Bättre än vad som är möjligt.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!