Musikrecensioner

Gossip - A Joyful Noise

Holly Astera 00:59 24 May 2012
Betyg:
Betyg: 4
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Besvikelser. Överallt läser jag kritikers uppgivenhet kring Gossips femte album. Anledningarna är diffusa, BBC skriver att Madonna skulle ha gjort det bättre medan andra menar att Gossip (nu utan sitt "the") har försökt sig på en topplisteplatta med topplisteproducenter men vurpat rejält. Jag är inte redo att hålla med.

Gossip har aldrig någonsin varit starkare eller mer sammansvetsade än vad de är nu. Farväl åt den bombastiska spretighet som präglade Music for Men. A Joyful Noise låter istället väldigt likt Beth Dittos ett år gamla EP, vars största drivkraft var plastig och tuff 90-talsdisco. Istället för rökmaskiner har Gossip kittlande gitarriffs, som i attitydkryddade Get A Job, varvat med tyngre poprefränger (Get Lost, Love in A Foregin Place). Bäst är de i stilla Casualties Of Wars, som bidrar till att skivan är Gossips bästa hittills.

Gilla:

Edith Backlund – Kill the Clowns

Patrik Forshage 00:06 23 May 2012
Betyg:
Betyg: 5
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Grejen med Edith Backlund är inte att hon greppar över så mycket på Kill the Clowns. Grejen är att hennes aningen sotade popbidrag borde få radioprogrammerare att gå i spinn. Att hennes suggestiva akustiska r'n'b spöar de flesta konkurrenter. Likaså gör hennes smarta gitarrindie, hennes suggestiva Kate Bush-muller och hennes väldigt-nära-Soft-Cell-synthpop. För att inte tala om den dramatiska James-Bond-möter-The-Ark-på-Röda-Torget-pop (med röstgymnastik värdig Russell Mael) i Until We Meet Again, eller hur Adele känner flåset i nacken när hon tar sig an en storslagen orkestrerad retrosoulballad i Over Now. Med Kill the Clowns testar Edith Backlund fiskefänget, och om det inte nappar på alla krokar är det faktiskt skandal. För det är Edith Backlunds tur nu.

Gilla:

Soulsavers - The Light the Dead See

Patrik Forshage 00:44 22 May 2012
Betyg:
Betyg: 4
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Problemet för en produktionsduo som Soulsavers är att de har svårt att hitta en egen publik, utan snarare tillfälligt attraherar sina inhyrda vokalisters fans. Tidigare har de anlitat Mark Lanegan, i synnerhet, och Will Oldham, Jason Pierce och Mike Patton, men den här gången har de fått en ännu större fisk på kroken. Med Dave Gahans texter och röst längst har de alla förutsättningar att nå avsevärt längre. Hans personliga erfarenhet av det som blivit albumets titel lånar dem ännu större trovärdighet än vanligt, och de stora livsfrågor han grubblar över passar perfekt till Soulsavers mustiga gospelinspirerade hymner. Och även om melodierna ofta är avskalade och akustiska finns här gott om crescendon, med stråkar eller någon gång med feedback, lika storslagna som hos det där andra bandet Gahan är inblandad med. 

Gilla:

A Lanky Swede - Soon, Soon, Soon

Patrik Forshage 00:35 22 May 2012
Betyg:
Betyg: 4
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

"It's all downhill from here", sjunger Ola Klüft, och man skulle tro att det handlar om hur en dyster före detta indieikon som från sitt nya hem i Vancouver vinkar farväl till den status han var på väg att uppnå som frontman i The Perishers för bara några år sedan. Men även om det fortfarande vilar ett vemod över hans stilla och melodistarka popmusik så är det långtifrån bara saknad Umesonen Ola Klüft förmedlar. Med avskalade arrangemang är hans känslospektra avsevärt mer omfattande, och höjdpunkten <I>Follow My Heart<P> med sin skira melodi är en av nycklarna till att förstå hur kärleken tagit honom till nya platser, nya livssituationer och nya känslor, allt från djupaste lycka till övergiven ensamhet. 

Gilla:

Paul Buchanan - Mid Air

Patrik Forshage 00:15 21 May 2012
Betyg:
Betyg: 5
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

När den skotske sångaren gör sin första skiva på åtta år, sin första utan bandnamnet The Blue Nile, vill han helst inte ens kalla det ett album eftersom Mid Air inte lever upp till de kvantitetskriterier han satt upp. När det gäller kriterierna för kvalitet går det inte att begära mer än dessa korta 13 sånger, ibland bara skelett och skisser. Faktum är att den här mästerliga samlingen nattliga ballader framviskade över ett lågmält piano är den vackraste musik vi kan höra i år. 

Gilla:

Squarepusher - Ufabulum

Love Lagerberg 11:09 20 May 2012
Betyg:
Betyg: 2
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Jag minns att jag under en tid jobbade hårt på att lyssna mer på Squarepushers nedladdade discografi än Aphex Twins och Autechres. Jag fick för mig att det skulle göra mig gott då han i denna Warp-familj framstod som den mest mänskliga genom att öppna dörren, som egentligen redan borde stått på vid gavel, mellan 70-talets jazz och 90-talets avantgardistiska ”intelligenta dansmusik”. Det var framförallt hans fingerfärdiga funkbasspel som urskiljde honom i (d)jungeln av de intrikata smatterbandsrytmer som präglat genren. Men det var alltså då och på nya Ufabulum är elbasen definitivt ställd åt sidan till förmån för anonymare och tvångsmässiga upprepningar av en experimentell tid som flytt. 

Gilla:

The Primitives - Echoes and Rhymes

Patrik Forshage 00:17 20 May 2012
Betyg:
Betyg: 3
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Egentligen borde man väl inte förvånas, för när A- och B-listornas gamla band mangrant har återförenats återstår bara den här sortens band, de som knappt märktes första varvet. Brittiska The Primitives prydde omslaget på något nummer av NME för dryga tjugo år sedan, mycket tack vare sin blonda sångerska Tracy Tracy och tack vare att Morrissey lät sig fotograferas i en av deras t-shirts, och kanske på något nummer av svenska Sound Affects mycket tack vare sin reproduktion av banalast tänkbara pop.

Desto större överraskning alltså att de inte stinker värre än så här när de nu ger ut ett studioalbum igen helt enligt sitt gamla koncept. Istället för eget låtskrivande har de rotat fram flickpop från 60-talet, med Sandy Denny-, Jackie DeShannon och tidiga Nico-låtar i spetsen och avsevärt mer obskyra b-sidor från soundtracket till Lolita där bakom. I bästa fall gör det dem till kitchig men likväl ganska charmig retro, som i just Turn Off the Moon. I sämsta fall återfaller de i tandlösa Blondie-ripoffs som inte gör ens den mest utpräglade nostalgiker glad.

Gilla:

Sébastien Tellier - My God Is Blue

Love Lagerberg 01:33 19 May 2012
Betyg:
Betyg: 2
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Vår tids version av Serge Gainsbourgsk franskhet lever i fel tid om Daft Punk. Med en Ed Banger-relaterad producent i Mr. Flash får han Frankrikes musikliv att kännas mindre och mer navelskådande än någonsin. Till skillnad från föregångaren Sexuality och mer specifikt Eurovision-bidraget Divine finns inga storartade hits på samma sätt i My God Is Blue. Egentligen är det bara My Poseidon tillsammans med Daft Punks Guy-Manuel som känns som det enda riktigt genomarbetade, resten är ofokuserat och dränkt i överjäst rödvin.

Gilla:

Ikons - Life Rhythm

Holly Astera 00:21 18 May 2012
Betyg:
Betyg: 3
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Det var länge sedan en skiva lämnade mig så här kluven. Jag uppskattar Life Rhythms varma basgångar och några av skivans poplåtar. Samtidigt kan jag inte undgå det faktum att Ikons ambitioner med deras kosmiska men galet monotona ljudbild allt för ofta gränsar till musikalisk klaustrofobi.

Gilla:

Niki & The Dove - Instinct

Holly Astera 11:32 17 May 2012
Betyg:
Betyg: 5
Skivbolag: 
Stad: 
Artist: 

Historien om Niki & The Dove började, precis som en rad andra bandhistorier före dem, genom en slump. Det var en slump som en EP och några singlar senare fick världens alla musikälskare att vända blicken norrut och undra vad fan det är som svenskarna egentligen gömmer i dricksvattnet. Men det är inte förrän nu som vi får Instinct, ett debutalbum på tolv spår varav de inbitna fansen redan hört hälften. Kanske är det just därför som en femma i en svensk tidning kan kännas tippat och orättvist. De har ju haft två år på sig att växa på oss. Men konceptet bakom Niki & The Dove tycks vara kontraster. Deras melankoliska synthpop blir aldrig lämnad ifred, den får snällt korsbefruktas med både r’n’b och disco. Malin Dahlström och Gustaf Karlöf må se ut som två genuint oskyldiga hippies, men när Karlöfs tjocka synthar kickar in samtidigt som en skitförbannad Dahlström sjunger "you can't keep me down, I am done, I am furious" skrämmer briljansen livet ur vem som helst. 

Gilla:
upp
21