Musikrecensioner

Jukka Rintamäki - The Lost Fast One

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 22 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 


The Lost Fast One är Jukka Rintamäkis solodebut. Men det är inte bara ett fristående album och han är inte bara en solodebutant. De många strängarna han har på sin lyra vilka sammanfaller här. Eller bas, rättare sagt, eftersom det var hans instrument i hyllade Silverbullit. Han är också kompositör till film, till dansföreställningar och till Battlefield 3 och 4. Och det är just där den här skivan kommer in i bilden. 

The Lost Fast One är från början komponerad åt dansföreställningen Before I Change My Mind, och är ett exempel på tydlig yrkesskicklighet. Det är en suggestivt, malande och följsamt, och stråkar och blås skapar en organisk ljudbild som i sina toppar är skräckinjagande vackra. Det här är en skiva som innehåller mer än vad första anblick avslöjar.

Beatrice Eli - Die Another Day

Sara Berg 00:00 22 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 


Jag älskar Moment of Clarity, öppningsspåret på Beatrice Elis debutskiva. Det är en blandning mellan 80-talets Madonna, disco och Michael Sembellos Maniac från Flashdance-soundtracket, och jag önskar att resten av skivan gått i samma anda. Eller åtminstone i samma svepande, glittriga och intima anda som Trust Issues.

Nu är istället nästan varje låt en egen genre, där jag hittar inslag av allt mellan Airs Sexy Boy (Beatrice Eli skiter i snubbar), Icona Pop, Lykke-Lis break-up-skiva och souliga r'n'b-nyanser, med texter som påminner om dramatisk tonårspoesi. Det var mycket som måste ut, en del skulle behövt en tajtare redigering.

Various tribute - Master Mix: Red Hot + Arthur Russell

Patrik Forshage 00:00 21 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Att hyllningsskivor är spretiga brukar väga tungt till deras nackdel, men inte här. För hur skulle man på ett sammanhållet sätt kunna tolka alla de väsensskilda dimensioner som finns i salig Arthur Russells skapande? Här är det istället enbart positivt att kastas mellan stilla sånger som This Is How We Walk on The Moon, som Jose Gonzalez med finkänslighet, subtil puls och jazzanslag får äran att inleda hyllningen med, och stenhårda disco från till exempel Scissor Sisters.  

Sufjan Stevens, Glen Hansard och Devendra Banhart bidrar med stillsamma höjdpunkter, liksom allra starkast Phosphorescent vars You Can Make Me Feel Bad förmedlar den absolut motsatta känslan. Även The Revival Hour inleder försiktigt, men börjar snart leka med samplade beats från hiphopens Sugarhill Gang-krubba. I samma härad rör sig Robyn, som mycket träffsäkert prickar den intellektuella Manhattandiscon från mitten av 80-talet i Loose Joints Tell You (Today) med ett rakt stenhårt beat, distinkt blås och vänligt visslande. Lika dansant men mer hetsigt arty är Hot Chips 11-minuterstolkning av Dinosaur L-dängan Go Bang och Blood Oranges jazzfunk med slapbas. Tillsammans illustrerar de hur Arthur Russells musik - inom alla hans genrer - som ytterst lite annan musik har en akut modernitet som håller över decennier, och bidrar till en hyllningsskiva mer angelägen de flesta.

Aretha Franklin - Sings The Great Diva Classics

Adam Jansson 00:00 21 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Att kombinera en av det senaste århundradets bästa sångröster med några av vår tids största klassiker är som idé givetvis helgjuten. I försäljningssyfte. Visserligen har Aretha Franklin alltid varit en frekvent och mycket kapabel coversångare, men jag tar långt mycket hellre Simon & Garfunkel än Alicia Keys i reggaeformat. Att sedan göra de redan knepigt modifierade coverversionerna till mashups eller krydda dem med hiphopbeats känns bara än mer krystat. Man ska dock inte ta ifrån henne att hon fortfarande försöker, och med dagens utbredda autotune-användande är det synnerligen uppfriskande med hennes storslagna röst.

Mark Lanegan Band - Phantom Radio

Patrik Forshage 00:00 20 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Stickspåren har varit många, men det är i den ödesmättade mörka rockmusiken Mark Lanegan är hemma. Här är finns lite mer elektroniska rytmer än vanligt, tack vare en trummaskin-app Mark Lanegan hittat i sin Iphone, och ibland är det mer naket och avskalat. Men oberoende av sådant är Mark Lanegans musik lika dovt hotfull och överväldigande som alltid. 

Röstmässigt har Mark Lanegan utvecklat en lika obestridlig auktoritet som de fyra stora med begynnelsebokstaven C, Cohen, Cave, Cale och Cash. Den förstnämnda matchas till exempel i I Am the Wolf och den sistnämnda i gammaltestamentliga Judgement Time över enbart en akustisk gitarr och en tramporgel. I Torn Red Heart drar det snarare åt Ian McCulloch, och mycket riktigt erkänner Mark Lanegan stölder från å ena sidan Echo And The Bunnymen och å andra sidan The Gun Club i pressmaterialet. I just den korsningen befinner sig Phantom Radio, och där är det livsfarligt vackert. 

Inspiral Carpets - Inspiral Carpets

Patrik Forshage 00:00 20 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Tiden har en tendens att sudda ut obehagliga minnen, men när folk envisas med att tjata om dem blir det svårt att glömma. Med sin energiska orgel som signum var Inspiral Carpets egentligen inte något Madchesterband musikaliskt, utan spelade snarare kontextuellt anpassad The Stranglers-tradrock (på samma sätt som The Stranglers på sin tid hade spelat ointressanta The Doors-varianter anpassade till sin punkkontext). Desperat återförenade - när alla andra vägar till försörjning var stängda - gör de samma sak idag, men med den ungdomliga arrogans som ändå var ett försonande drag ersatt av medelålderns bristande engagemang. Om det fanns anledningar att undvika Inspiral Carpets på 90-talet har dessa med andra ord inte minskat sedan dess.

Nicole Scherzinger - Big Fat Lie

Adam Jansson 13:28 19 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Efter karriäruppsvingar för stora R&B-namn som Mariah Carey, Ciara och Usher ter sig valet att samarbeta med The Dream och Tricky Stewart som ett smart drag. Att inte gå i de nya alternativa R&B-artisternas mer organiska fotspår känns också rätt. Tyvärr lyckas dock inte Scherzinger förvalta dessa så lovande komponenter. Istället för Nash och Stewarts annars  luftigt sexiga produktioner bjuds vi på fläskiga trummor och arenavärdiga synthled. Samarbetets potential bryter dock igenom på släpigt murriga Heartbreaker och druckna sängkammarspåret Bang. De bevisar båda vad albumet, kanske med mindre bolagsinblandning, hade kunnat vara.

The Game - Blood Moon: Year of the Wolf

Adam Jansson 00:00 19 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 
Trots det ändlösa namedroppandet och den stundtals skrattretande inkonsekvensen går det inte att bortse från begåvningen The Game visar upp i sina bästa stunder. Något han belyser och bevisar på inledande glansnumret Bigger Than Me. Utöver denna, slagkraftiga F.U.N. och briljanta konceptlåten The Purge är dock det 15 låtar långa albumet fullsmetat av spretiga och onödiga gästspel och trist produktion. Hade Game tagit solospåren, slängt in Isabella Summers-producerade On One som singel och möjligen kryddat med en av de mer stjärnspäckade spåren hade han istället för ett ojämnt kluster av posse-cut-försök haft en förstklassig EP.

Mattias Hellberg - In Egolectric Harmony

Patrik Forshage 00:00 19 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 
 
In Egolectric Harmony är en osentimental tillbakablick vars titel säger det mesta. Med bara sin elektriska gitarr och något enstaka munspelsinpass gräver Mattias Hellberg där han står och återvänder till sånger från såväl The Nymphet Noodlers och Hederos & Hellberg som från de senare årens soloalbum. "It's been quite a bumpy ride", sammanfattar han 20 års offentligt musicerande i Coffe & Croissant, men här är färden desto mjukare och behagligare. För ju mer avskalat sammanhanget är desto starkare framstår Mattias Hellbergs sorgsna sånger och  intensiva och vemodiga röst.
 

Sanctuary - The Year the Sun Died

Christoffer Bertzell 00:00 18 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

När Sanctuary kastade in handduken i ett grunge-präglat Seattle 1992 bestod bandet av kärnan som snart skulle utgöra Nevermore. Att då Sanctuary år 2014 påminner mycket om det som blev Nevermores debutalbum är helt i sin ordning. Det handlar om progressiv power-thrash, men utan det ungdomligt ettriga thrash-riffandet och Warrel Danes oktavtrotsande falsett. Istället tar produktion kraft i traditionell heavy metal, som välkomnar både lågmälda balladmoment och intensiva driv. Denna sedan 25 år efterlängtade återförening lyckas i samma moment som den är modern, framkalla nostalgiska uttryck utan att vara retro.

Exodus - Blood In, Blood Out

Christoffer Bertzell 00:00 17 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 
Steve Zetro Souza in, Rob Duke ut. Så skulle titeln kunna översättas. Lagom till den tionde plattan väljer Gary Holt och co. att ta tillbaka sin thrash-version av Bon Scott. Efter nio år vid mikrofonen kan du tycka att Rob Duke borde ha lämnat något bestående intryck, men spåren efter honom är lika osynliga som hans vokala insats var. Exodus maskineri har ständigt varit intakt, men den vassa eggen som vokalisten utgör blev trubbig med Dukes intåg. Med Souzas ingång är den så omisskännliga rösten tillbaka och sätter direkt den prägel riffen förtjänar. Det är inte bara Souza som är tillbaka, det är även Exodus.
 

Kele - Trick

Sara Berg 00:00 16 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

 

Det är tråkigt att Bloc Party har börjat göra collegerock, men desto roligare att bandets sångare Kele Okereke har börjat göra riktigt bra dansmusik. På sin andra soloskiva Trick samlar han influenser från Londons klubbscen, triphop och house och adderar sin karaktäristiska röst som spänner mellan förtvivlan och sorglöshet. Förstasingeln Doubt är briljant, karg och ödesmättad, med lagom mycket desperation och sympatiska drag av Factory Floors maskinella sound. Även Humour Me har känslan av övergiven industrilokal, medan Year Zero nästan tassar in på The Knife-område, vilka är skivans bästa ljudbilder. Det är bara i de få, mer balladlika låtarna som skivan tappar lite och är nära att förvandlas till ett smetigt R Kelly-äventyr, även om det aldrig tillåts gå riktigt så långt.

Julian Casablancas + The Voidz - Tyranny

Sara Berg 00:00 15 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 

Tydligen tyckte Julian Casablancas inte att The Strokes var tuffa nog, så han värvade ett nytt gäng musiker och började spela rock på riktigt. Tillsammans med The Voidz får han utlopp för alla distade gitarrer och snabba Motörhead-riff, som jag eventuellt hade uppskattat den perioden av mitt liv då jag lyssnade på Nirvanas Bleach. Den här skivan kommer inte att locka några Strokes-fans, men det var kanske heller aldrig meningen, det handlade nog mer om att Casablancas ville leva ut något slags undertryckt hårdrockskomplex, och det har han ju lyckats med. Kan vi återgå till det normala nu?

Kindness - Otherness

Adam Jansson 00:00 14 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 


Bäst låter Kindness andra album när självklara popkomponenter kombineras med uppfriskande avighet. Det manifesteras kanske allra bäst på utmärkta Who Do You Love, där Robyns mästerliga gästspel ackompanjeras av en härligt ryckig och lite suddig instrumental. Stora delar av albumets inledning har just denna medryckande artsy-r&b-känsla. Tyvärr går albumets andra hälft in i en högtidligt dämpad stämning som inte alls känns lika intressant. De öppnande spårens inbjudande basgång byts ut mot körsång och mycket av den aviga auran går förlorad.

Kleerup - As If We Never Won

Christoffer Reichenberg Andersson 00:00 13 Oct 2014
Skivbolag: 
Artist: 


Första spåret på Kleerups nya alster har fått titeln Sad Boys. Är det en förankring i samtiden? En hyllning till gänget som går sin egen väg? Eller återkoppling till hans första skivas avslut? Med de patenterade vemodiga stråkarna som fick en popvärld att förälska sig i hans sound för sex år sedan är de oavsett vilket en mycket fin start på minialbumet As If We Never Won
 

Att hålla sig kort är det första av Kleerups smarta drag. Därmed håller han dynamiken uppe rakt igenom, och är lättlyssnad i ordets mest positiva bemärkelse. nästa smarta grepp är att använda Susanne Sundfør, Jenny Wilson, Maja Ivarsson och Niki & The Dove som vokalister - alla är i högform. Skivan genomsyras av ett tydligare discosound än tidigare, och soundet är oerhört precist. Inget har lämnats åt slumpen, och inte en pianoslinga eller ett gitarriff ligger snett. Syntharna är alldeles lagom rymdiga och trummorna är lika säkra och stabila som kolonnerna i Akropolis.

En smäktande sprucken cover på Me And My Armys egna Thank God for Sending Demons avslutar, och den är oerhört svår att sluta lyssna på.

Bäst just nu: Musik

Half Japanese – In It's Pull

Så många år, så lite precision.

Helen Love – Julie's Got A New 7 Inch Single

På färgad vinyl i begränsad upplaga, om färgad vinyl i begränsad upplaga.

Skogen Brinner – Mr. Fantastic

Sveriges bästa hårdrock, komplett med Sveriges snyggaste video.


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!