Foto: Christian Andersson

Mat och destillat har fått rum i anrika, men nedlagda Conditori Lundagårds lokaler. Det är svindlande högt i tak och de tunga kristallkronorna sätter standarden för hela kvällen. Det är hög nivå på samtliga moment under kvällen och stämningen är relativt avslappnad för en fredagskväll. Direkt när man stiger in i lokalen finner man en mysig barsektion där man gärna inleder eller avslutar sin kväll. I mitten står de vackert dukade borden tätt. I bakrummet kan större sällskap få plats tillsammans med de som föredrar en mer privat afton. Vi blir placerade mittemellan en julfestande mäklarfirma och två juridikstudenter.
Köket ligger rätt i tiden, men kan inte anklagas för att vara särskilt originellt. Det är säsongsanpassat och med stort fokus på den enskilda råvaran, som självklart har nordiska rötter. Vi upprörs inte över detta, det är ett koncept som väl utfört är i världsklass. Och vi blir inte besvikna. En av våra rätter är komponerad utifrån jordiga smaker och en uppstickare är rödbetan som presenteras i fyra olika texturer. Upplägget är bländande vackert och en världsmästare på andra sidan sundet dyker upp i närminnet. Allt är harmonierat till fulländning på tallriken och det är inte bara texturen som är varierad, även kulörerna och smakerna. När köksmästaren lotsat oss igenom rätten får vi påhälsning av en servitör som kvarnar lite peppar på vår tallrik. Under hela kvällen får vi service i toppklass. När vi tappar en servett på golvet är de genast där med en ny. När vi ätit färdigt ber vi om ett bord i baren och det ordnas på momangen. Man blir väl omhändertagen helt enkelt.
Som avrundning på kvällen ögnar vi igenom listan med klassiska cocktails som är välsvängda och värda att testa. Mat och destillat levererar en fläckfri upplevelse på alla plan och även plånboken är nöjd efteråt.

Foto:  Thomas Wal

Sprängkullsgatan är ett svart hål på Göteborgs restaurangkarta. Där finns ett kafé, en kemtvätt, en indier, en biograf, en affär som säljer musikinstrument och en bank. Mittemellan musikaffären och banken öppnade Proviant i våras. Proviant skulle mycket väl ha kunnat bli matbaren Gud glömde, men Gud hade tydligen andra planer, för här är det mycket folk, från morgon till kväll, alla dagar i veckan. Vardagar öppnar de redan 07.30 och serverar frukost som hade fått Gunde att applådera.
Men på kvällen är det deras pintxos som drar ner applåderna. En pintxo, uttalas pincho, är en liten, kall eller varm, baskisk smörgås, eller tapas för de som är nere med terminologin, garnerad med vad som finns kocken tillhanda för dagen. I varje macka sitter en tandpetare som håller ingredienserna på plats, men stickorna är även ett sätt för personalen att hålla koll på hur många man ätit.
När vi anländer är lokalen full, men vi ombeds slå oss ner där det är ledigt. Väl på plats inväntar vi service men inget händer. Fem minuter senare går vi till kassan och ber om en meny, men hänvisas till ett skåp med pintxos och blir ombedda att plocka det vi vill ha. Ingenstans står att läsa vad kvällens pintxos innehåller – inte jättepopulärt för allergiker eller folk som är petiga med maten. Detta gäller inte oss så vi går loss på det lilla skåpet. När vi väl fått beställa dryck tycks allt flyta på smidigare.
Menyn är enkel utan att vara tråkig. Vinlistan är smart och gör de osäkra en solid genom att vara okonstlad: ett billigt, tre mellan och ett lite dyrare. Vi mjukstartar med ett par pintxos och ett glas cava. Favoriterna blir direkt en pintxo med kallrökt hälleflundra och en med frittata på rouqefort. Till huvudrätt beställer vi moules marinières och ett långkok, som för kvällen innebär flankstek med en puré på palsternacka och syltade smålökar. Musselsoppan är bra, men en aningen vattnig. Flanksteken är så mör att jag delar den genom att stirra på den en stund och palsternackspurén smakar fantastisk och är ljuvligt krämig. Vi avslutar med osttallrik. In kommer en väl tilltagen platta ost för ynka 110 kronor.
På Proviant är allt precis lagom. Och detta i ordets mest positiva bemärkelse. Det är i stort sett omöjligt att välja fel och priserna är så bra att de tillåter att bara slinka in på ett par pintxos och ett glas cava för runt en hundralapp. Lite mer tydlighet hade dragit upp betyget ett snäpp, men kanske är det för mycket begärt när personalen har fullt upp med en full restaurang. Just nu bygger de tak på terrassen så att vi ska kunna sitta ute året om. Proviant är ett ställe att besöka igen och igen.

Foto: Emil Jönsson

Som en automatisk dörr av kött och kevlar tornar en välbekant Stureplansvakt upp sig i porten till Sturegallerian. Vakten förhör sig med myndig röst vad sällskapet har för ärende och vi förklarar att vi har bokat bord. Det är lördagskväll och butikerna har stängt, men på Escalier har matgästerna precis börjat droppa in. Inredningsarkitekten har gjort sitt bästa för att man som gäst ska glömma att man befinner sig mitt i ett köpcentrum, och på det stora hela funkar det bra. Belysningen är sparsam och lokalen ger ett rustikt intryck. Vi ledsagas till bordet av en tillmötes-gående hovmästare som snabbt är framme med menyer och vatten. Att beställa går också smidigt och efter en kvart skulle detta kunna vara som vilket besök som helst på en finare mellankrog. Restaurangen fylls fort med gäster och när våra förrätter börjar bli klara är den så gott som fullsatt. Stureplansprofiler samsas med dateande par och ett större sällskap högljudda tyska män på konferensresa. Det är egentligen först när man besöker toaletten som förtrollningen bryts. Helhetsintrycket dödas effektivt när du lämnar trevlig inredning för en lysrörsupplyst varuhustoalett, som enligt städschemat senast rengjordes 16.00 samma dag. En upplevelse man som middagsgäst gärna skulle vara utan.
Förrättssalladen med gambas visar sig vara en brokig historia. Chorizo, friterade gambas med flingsalt, potatis, paprikor och mojo rojo på ett fat. Sallad med hyvlad manchego och samma mojo rojo på ett annat. Helhetsintrycket är lite av spansk kylskåpsrensning. Då är Pelle Jansson bra mycket tydligare i sin utformning. Sotad oxfilé på smörstekt bröd med confiterad äggula och klassisk garnering. En rätt svår att misslyckas med. Uppläggningen är dock en aning tillspetsad och när varmrätterna anländer förstår vi att det är något genomgående för de flesta av rätterna på menyn. Den stekta potatisen som agerar wing man åt oxfilén i biff rydberg har staplats prydligt likt brädor på en plankgård och upplägget är symmetriskt så det förslår. Köttet i sig är dessvärre anonymt i smaken och hade mått bra av en något mer generös marinad. Istället tar den honungsglaserade löken över i de regionerna, och det ganska rejält. Honungen i sig känns överflödig och vi önskar nästan att den skulle ha lämnat löken ifred.
Ankan är däremot fullkomligt utsökt, både i smak och utformning. Prydligt upplagda filéer sämjas med ett par klubbor och serveras tillsammans med en angenäm linsröra. Här kommer restaurangen till sin fulla rätt.
På menyn finns en egen sektion för restaurangens olika terriner och vi satsar på den päronbaserade till efterrätt. Desserten visar sig vara både rolig och smakrik med spår av kardemumma, persika och mandelkubb. Strax därefter är det dags att gå hem och det känns som att vi stiger ut ur garderoben i Narnia-böckerna när det visar sig att den enda utgången som finns leder in på Sturecompagniets stora dansgolv.

”Vi öppnar havets skafferi varje dag” står det vid skaldjursdisken på Johan P. Tvärs över gången öppnar gästerna på Rönneholms Café sina inplastade skinkmackor. Man blandar högt och lågt på Malmö Centralstations nyöppnade food court-koncept Central-hallen – frågan är om det inte spretar lite väl mycket?

Stationen har ryckt upp sig rejält genom ombyggnaden. Man frestas nästan att säga att det ligger en "internationell aura" över renoveringen, men låter bli för att inte verka fånig. I det som tidigare var väntsal ligger nu ett mellanting mellan saluhall och restaurangstråk: här kan hungriga resenärer hitta allt från mikroskopiskt små smørrebrød till sushi och kinesiska dumplings.
Senast i raden av nyöppnade restauranger och kaféer är Johan P, som utmärker sig både med högst kvalitet och högst prisklass. För 200 spänn vardera får vi en räkmacka och en öl, respektive en fisksoppa på torsk, räkor, blåmusslor och lax. Väntetiden är icke-existerande, servicen god och räkmackan, ja, den motsvarar vad man kan förvänta sig, med ett generöst berg av handpillade räkor. Fisksoppan kräver lite extra salt för att bli sådär god och krämig som bara en fisksoppa kan bli. Sett till lunchpriser kan prisvärdheten diskuteras. Men i jämförelse med vissa andra anrättningar i hallen öppnar man kanske trots allt gärna plånboken: På Holy Monkey serveras en handfull ointressanta dumplings tillsammans med en ännu blekare nudelsoppa. Kycklingen på den "lite lyxigare" China Box-varianten mitt emot lämnar en envist härsken eftersmak med en halveringstid på fyra timmar.
Det finns bättre alternativ: Salladerna på Salads and Smoothies och Ett Litet Köks husmanskost. Små Smørrebrød serverar läckerheter som verkligen lever upp till sitt namn. Hamburgaren på Street Food får Burger Kings dito att framstå som ett totalt haveri av ångest och transfetter.
Sammantaget är intrycket av stationens Food Court ett stort utbud av skiftande kvalitet. Resultatet motsvarar inte riktigt den där internationella visionen.