Utvecklare:
Stad:
Inom loppet av fem år har Professor Layton-spelen gått från charmerande pysselbagatell till en respektingivande institution för gåtor, klurigheter och allsköns huvudbry.
Mycket av tjusningen finns i den något oväntade kombinationen av den gamla skolans pysselböcker och ren japansk brittpastisch. Succén var given. Under de första åren var spelarna till synes omättliga när det kom till att lösa tankenötter i den gentlemannamässiga Professor Laytons sällskap. Men med en i sammanhanget hisklig produktionstakt på ett helt spel om året var formsvackan förstås oundviklig.
För Professor Laytonkom den i form av fjolårets dubbelmacka, bestående av det dugliga men lätt oinspirerade The Unwound Future och den dödsföraktande tramsiga animefarsen The Eternal Diva.
Sedan dess har spelmakaren Level-5 om inte skurit ner på tempot, så i alla fall blivit föremål för viss självrannsakan – bland annat genom att den här gången göra spelmomenten mer relevanta för storyn och se till att dra åt tömmar innan en spårar ut. Allt detta sker inom ramarna av en redig prequel.
The Spectre’s Call utspelas förvisso i sviterna av en vålnads vårdslösa frammarsch i en liten engelsk stad. Men handlingen får snarare formen av den behjärtansvärda redovisningen av hur professor Layton träffar sin lärling Luke (på internet har den stora åldersskillnaden dem emellan har blivit ett tacksamt föremål för skojfriska tolkningar av ett förhållande av antikt grekiskt snitt.)
På ett rent storymässigt plan har de tidigare Professor Layton-spelen knappast kunnat beskyllas för att vara återhållsamma. Utan att göra för stora uppoffringar i seriens småquirky atmosfär är tonen mer sober, och The Spectre’s Call utvecklar aldrig några allvarliga flumtendenser. Snarare är det, med sina kluriga tankenötter, lager av Hayao Miyazaki-estetikt och harmoniska dragspelsmedleys, lika lätt att förälska sig i som det allra första spelet, The Curious Village.
Fram kommer det mest välgjorda och koherenta bidraget hittills.
