Wow! Alla måste läsa GQ:s intervju med D’Angelo – den första han har gjort på tolv år. Om pressen som Untitled-videon innebar, om hans rädsla för att bli Nästa Stora Svarta Artist Att Dö För Ung, en helt galen story om Angie Stone och Vivica A. Fox och comebacken i Stockholm i januari. Delen om spelningen i Frankrike gav mig rysningar. Han bjöd till och med på en liten cover av Funcadelics Soul Mate ovan.
Oh my GOD! Look at it!
Haha, det här gjorde min dag (redan!). Tre pantertanter kollar på Kim Kardashian och Ray J:s sextape.
"The end is purple!"
"What is her problem, she's just laying there?"
"Oh… that's what the Greek do."
Ren och skär skräck
Förhoppningsvis är detta bara ett skämt – då är det briljant. Men jag är rädd för att människorna som har gjort den här hyllningslåten till Facebook inte driver med oss.
Jag är nog för ung för att bekräfta att den referensen är korrekt, men jag är övertygad om att kommenteraren har rätt.
When in doubt, texts from last night
Har en sån där dag då jag är på ett sånt jävla dåligt humör, utan att riktigt veta varför. Brukar inte hända särskilt ofta, men känner igen känslan direkt eftersom min vanligtvis aslånga stubin blir oroväckande kort. Aja. Försöker muntra upp mig själv med några Texts from last night. 
Return of the Don
Boom – nya Complex bjuder på en läsvärd intervju med Nas, som känns piggare än på länge, och ett snyggt, till synes Do the Right Thing-inspirerat (scenen med gubbarna), omslag.
Skräckfilm
Eh. Fråga inte hur, men råkade upptäcka att det finns en animerad video till Immortal Techniques Dancing With the Devil. En av världens mest deprimerande låtar blev precis ännu mer kolsvart. Tycka vad man vill om Immortal Techniques ständiga ilska och konspirationsteorier (jag har skrivit om honom tidigare här), men Dancing With the Devil ger mig fortfarande obehagliga rysningar.
Vad du borde lyssna på: B.J. the Chicago Kid
Yes! Ramlade över en ny artist häromdagen. Älskar när man gör det. Den här gången upptäckte jag B.J. the Chicago Kid som, efter att ha skrivit för Mary J. Blige, Kanye West och Musiq Soulchild, släppte debutalbumet Pineapple Now-Laters i början av året. Han har tidigare sjungit på låtar av Kendrick Lamar och resten av Black Hippy-gänget och på Pineapple Now-Laters tar han återigen hjälp av Lamar för en av årets hittills bästa låtar.
Skitsamma att beatet är fantastiskt i sin jazzigt avskalade enkelhet, Kendrick Lamar bjuder på tre fenomenala verser, som kräver att man verkligen lyssnar och tar in orden. Orkar inte hur bra han är. Och resten av albumet? Gillar Marvin Gaye-raderna på Good Luv’n, gitarren på Fly Girl Get ’Em, falsettsången på Aiight, självsäkra The Big Payback och sorgliga I Want You Back.
Han skriver inte lika intressant som, säg, Frank Ocean, och jag stör mig på att vissa av produktionerna har omoderna trumpaket som för tankarna till Amy Winehouses visserligen väldigt bra, men nio år gamla Frank. Trots det sjunger B.J. the Chicago Kid med tillräcklig inlevelse för att jag ska förlåta diverse små felsteg. Det här är ett av årets bästa överraskningar!
Lyssna här.
Nöjesgaten #3!
Just det, jag glömde säga till att det finns ett nytt avsnitt av Nöjesgaten. Det tredje i ordningen, och denna gång med bra ljud tack vare Tom Goren. I detta avsnitt gästas vi av Rebecca Simonsson och pratar hipsterdejting, singelmäns kylskåp, personliga Facebook-annonser och huruvida H&M-modellen är ”för brun”. Lyssna här.
So far är det här..
... årets video.
... årets refräng.
... årets låt.
The Dictator och avsmaken
Såg The Dictator igår, Sacha Baron Cohens nya film, och let me tell you – den var verkligen offensive. Vilket såklart är meningen, men den saknade liksom ALL form av finess. Armhålskyssar? Check. Avsugning med avhugget huvud? Check. Dubbelfistning av födande kvinna? Hell yes.
Och kalla mig gärna pryd, men det känns verkligen inte kosher med referenser till tortyr i Syrien när det är något som sker där just nu. Dessutom drev The Dictator inte enbart med diktatorer, utan med araber i stort. Den sortens humor är så löjligt billig och det känns som att man skrattar ÅT folk istället för att skratta MED dem. Men i biosalongen verkade inte många reagera. Tvärtom, de flesta skrek av skratt åt simpla parodier på hur arabiska namn och uttal låter. Stundtals kändes stämningen nästan obehaglig.
Filmen hade dock ett fåtal roliga stunder med bra poänger. Den bästa:
-----------------SPOILER--------------
När Cohens diktator talar sig varm om fördelarna med en diktatur. Och nämner bland annat att man kan låta en procent av befolkningen äga 99 procent av landets tillgångar, att man kan låsa in en specifik etnisk grupp utan att någon bryr sig, att man kan använda media för att skrämma upp befolkningen till underkastelse. En fin känga till alla västerlänningar (främst amerikaner) i salongen.
----------SLUT PÅ SPOILER----------
Men i stort går The Dictator på tomgång och det var smått pinsamt att se den. Sacha Baron Cohen kan betydligt bättre. Här får ni några med lyckade humorstunder signerade Cohen.
Ali G pratar feminism
”Do you think there will ever be a female prime minister?”
”Would you feel safe tho if you knew a woman was flying your plane?"
”Feminism is not about having sexual relations with other women.
Ain’t ONLY about that.”
Borat går på dejtingskola
”If she cheats on me I will… crush her.”
”She must have plough experience.”
”I like table tennis. I like shoot dog.
Snoop Dogg?
Shoot… dog. ”
Jean Girard utmanar Ricky Bobby (Talladega Nights)
”Why did you stop the jazz music?”
”Like the frightened baby chip mönk, you are afraid of anything that is different!”
”You don’t understand, you don’t understand, because you don’t understand liberty. You don’t understand FREEDOM."
Framtidshopp: Black Hippy
Mitt Wu-Tang-hjärta slår extra fort när jag tänker på en av de roligaste trenderna inom hiphop på senare år – kollektivets återkomst. För visst händer något när artister bestämmer sig för att samarbeta i en tajt grupp som kompletterar varandra på ett musikaliskt plan, istället för att enbart jaga the next big thing att göra en feature med? Och även om Odd Future är den konstellation som har fått mest uppmärksamhet är Black Hippy betydligt mer intressant.
Black Hippy består av Kendrick Lamar, Jay Rock, Ab-Soul och Schoolboy Q, som alla är signade till det Los Angeles-baserade indiebolaget Top Dawg Entertainment. Kendrick är den klarast lysande stjärnan och har efter en EP (Kendrick Lamar), ett mixtape ((O)verly (D)edicated) och ett MAGNIFIKT album (Section.80) skrivit på ett kontrakt för Dr. Dres Aftermath. Storbolagssigneringen har hittills resulterat i ett av vårens bästa släpp och ett Coachella-framträdande och det verkar som att Kendrick slipper gå samma Aftermath-öde som The Last Emperor, Joell Ortiz, Rakim, Eve, Raekwon och alla andra talangfulla rappare som har placerats på hyllan av Dr. Dre. Vilket är tur, för Kendrick Lamar är en särskild begåvning. Från hypade storfeatures till mer obskyra samarbeten dödar han varje vers han lägger och han funkar också som någon slags Nate Dogg-crooner på refränger. Kommande Good Kid in a Mad City är ett av årets mest efterlängtade släpp.
Om Kendrick Lamar inte direkt skriker Compton är Jay Rock en mer traditionell west coast-rappare. Med en röst som för tankarna till Game (kanske även Immortal Technique?) släppte han förra året Feels Like Home, ett album om gängliv i Watts, men som även har en viss reflekterande och stundtals mogen ton. Hårt, hungrigt och Impala-vänligt (TROR jag, jag har inte ens körkort) är det exakt det Games The R.E.D. Album borde ha varit.
Schoolboy Q var för mig gruppens mest generiska medlem. Sedan hörde jag Sacrilegous och älskade det pulserande beatet och den ångerfulla texten. Sedan lyssnade jag på Lissie-samplande Hands on the Wheel och blev ännu mer övertygad. Det må till störst del vara on some ignant shit, men han behärskar det fullt ut.
Den mest svårdefinierade medlemmen är Ab-Soul, lika mycket Souls of Mischief som, typ, tidiga Lupe Fiasco. The Book of Soul, ett av debutalbumet Control Systems bästa spår, sammanfattar allt han gör bra. I över fem minuter, och över jazzig soul, rappar han smärtsamt om sin flickvän, sångerskan Alori Joh, som tog självmord endast 25 år gammal.
Seven whole years, seven whole years
It was supposed to end with our grandkids/
Luckily for me I'm used to being cut short
But I'm such a nice guy, why Lord?/
Why Lori? Why'd you have to take her from me?
Guess you needed your angel face for all of heaven to see/
Your picture still on my mirror and it's so scary
I swear I still ain't looked at your obituary/
So now I'm so doped up I think I'm flying
I hope the spliff will never finish/
I guess the Mayans wasn't lying
2012 my world ended/
Och det är det här jag gillar med Black Hippy. Det är bra beats och bra texter. Det är eftertänksamt, intelligent, personligt och originellt. Så långt bortom vad de flesta unga rappare verkar vara kapabla att bjuda på idag. Alla i Black Hippy har nya soloprojekt på gång och det kommer att bli en bra dag för hiphop när de bestämmer sig för att spela in ett album tillsammans.
Nöjesgaten #2 ute nu!
Nu har avsnitt två av vår podcast Nöjesgaten släppts. Tillsammans med PP3:s Pär Lernström snackar vi bråkframkallande pappdockor, Justin Biebers viskrap, Carolas adoption, Blondinbellas utvik och SVT Debatts allmänna uselhet.
Extra kul är att vi redan är den sjätte mest populära podcasten i Sverige. Inte illa efter bara ett avsnitt med kasst ljud (något som förhoppningsvis kommer att lösas om en inte allt för lång framtid).
Lyssna här! Avsnittet dyker upp på iTunes innan veckan är slut.
Testing, testing
Vi har fått en ny funktion här på sajten. Om den funkar ska vi kunna mejla in blogginlägg, vilket är precis vad jag gör nu. Eh, ska väl säga något också. Såg Woody Allen - A Documentary idag. Den har premiär i slutet av juni och var väldigt bra. Den gav en helhetsbild av hans karriär och det är omöjligt att inte bli frälst om man inte redan var det. Högst tippat dock att den lilla detaljen om att han gifte sig och fick barn med sin styvdotter ägnades typ fem minuter.
Nya Nöjesguiden släpps på torsdag!
Ställde upp som modell.
skoja.
