Petter börjar om

15:22 27 Mar 2013

Ett och ett halvt decennium efter debuten står Petter inför sitt åttonde album. För Amat Levin berättar han om sin artistiska nystart, karriärens mörkare stunder, nya skivbolaget, sitt politiska intresse och varför Jag är Zlatan Ibrahimovic är ett av Sveriges viktigaste litterära verk.

”Har skinheads också börjat rappa nu?” Mitt snart tolvåriga jag, präglad av nittiotalets våg av nynazism och historier om den skinheadtäta helikopterplattan i Gamla stan, satt konfundersam framför skärmen när ZTV visade Vinden har vänt för en av de första gångerna 1998. Svensk hiphop var ju förortens Infinite Mass och The Latin Kings, inte två snaggade arga män som sprang runt i innerstan. Det dröjde ända tills en då okänd Ken Ring skymtades i videon innan jag insåg att jag nog missuppfattat situationen.

Den sommaren handlade allt om Petter. När skolterminen började var Nick Carter-frillan ute, säckiga byxor coolt och hiphop något som plötsligt var okej att diskutera på musiklektionerna. 15 år senare står Petter inför släppet av Början på allt och vi som fångades av debutskivan har vuxit upp. Men genom sina samarbeten med artister som Lilla Namo upptäcks han samtidigt av en yngre publik.
– När jag är ute och spelar märker jag att jag gör det för människor som var fem år när min första skiva släpptes. Och på en annan sorts spelning kan det vara för en äldre generation. Jag har inte gjort någon Sifo-undersökning, men jag tror att jag har en väldigt bred publik.

Jag ser inte Petter när jag några minuter tidigare tittar in på Lisas café på Skånegatan i Stockholm, trots att det var här vi skulle träffas. Jag väntar utanför. Plötsligt öppnas dörren, Petter tar i hand, hämtar in mig och förklarar att jag måste ha missat honom för att han hängde i köket. Lisas café är som en liten bevarad bit av ett gammalt Södermalm, långt borta från häftiga espressobarer och SoFo-påhitt, trots att det ligger tvärs över gatan från den trendiga Dr. Martens-butiken. Här dominerar äldre kaffedrickande herrar vars förnamn Petter verkar ha i minnet och medan vi pratar är de inte rädda för att avbryta och tacka för senast. Gubbarna på Lisas verkar ha tagit honom till sig för länge sedan, men jag kan inte hjälpa att fundera på om inte de äldre beundrarna överlag är ett resultat av Petters medverkan i Så mycket bättre.
– Ja, det tror jag. Den normala publiken, från 20 till 30, finns kvar, men man kan även skymta en på 40-plus. Men det märkte jag redan efter Logiskt. Ibland kan man se äldre män i publiken som är tagna av just den låten.

Varför just den?
– För att det är många som kände igen sig i texten. Men det är så varierat. Jag är bokad på stora festivaler, men jag spelar också på, typ, skolavslutningar och då är det för ungar som inte ens var födda när jag började. Ett par år efter att jag slagit igenom och man betraktade mig som en folklig artist fanns det alltid en sån negativ klang i det. Att det var något som var fult, att man var en svennebanan. Men jag har snarare omfamnat det. Jag har aldrig haft svennekomplex, jag är trygg i mig själv och därför blir det inte en grej. Det märkte jag med kollegor som släppte under samma period som jag, som Håkan Hellström, han var väldigt snabb med att göra visgrejen och Evert Taube, och han fann också bekräftelse i det och tyckte att det var kul att vara folklig. Och i mitt fall kom jag med en musikstil som inte har betraktats som folklig tidigare.

Vad tycker du är viktigt med att vara folklig?
– Det är inte viktigt, det är mer att jag inte är negativt inställd till det. Jag dömer inte min publik och jag får inte panik om den inte består av de trendigaste människorna i stan. Sånt skiter jag fullständigt i. Jag är så jäkla glad, ödmjuk och tacksam att folk gillar min musik kommer till mina spelningar så att jag kan fortsätta göra det jag gör.

Början på allt är Petters åttonde album och fortsätter den formtopp som han nådde med 2010 års Räddaren i nöden. Det är en skiva som kommer att tillfredsställa redan frälsta, samtidigt som den, genom samarbeten och genreöverskridningar, lär öppna en del nya ögon.

Hur funkar det att arbeta med exempelvis Newkid? Han var bara sju år när din debut släpptes.
– När vi, jag och Sleepy, ska göra en skiva sätter vi oss aldrig ner och säger ”nu ska vi göra en låt med honom, en låt med henne”. Vi utgår alltid ifrån att jag gör skivan själv och så tar vi in vissa personer när vi märker att det finns en poäng med att ha med just den personen. Som till exempel Lilla Namo på King, att hon säger de sakerna hon säger där blir en bra provokation. Med Newkid var det mer att vi gjorde en låt som handlade om det här livet. Att det finns otroligt mycket plus, men otroligt mycket minus. Och jag försöker beskriva den känslan från mitt håll, men ville också ha med en ung mans perspektiv, och då var Newkid perfekt. Många av de här unga artisterna, de har en enorm respekt för mig, men de har en enorm integritet och är väldigt klara på vad de vill och inte vill göra. Jag glömmer nog bort ibland att jag har hållit på så länge. Jag tänker hela tiden att det är 1999 och att jag ringer typ Eye N’ I och säger ”tja, ska vi göra en låt?”.

Rappare som Drake och Kendrick Lamar har hyllats för att de vågar vara personliga och känslosamma…
– Det var jag redan från början.

Precis, det var det jag tänkte fråga. Din första skiva var väldigt personlig.
– Ja, jag tror att det var det som nischade mig. Folk brukar fråga mig ”varför slog din skiva igenom, och inte andras?”. Amerikanska rappare refererade till filmer, Eddie Murphy och sånt. Men jag hade precis lärt mig att läsa böcker och stava ordentligt på Komvux, så jag refererade till min kurslitteratur. Dessutom var mina förebilder Guru från Gang Starr, Jeru Da Damanja, KRS-One, Rakim, Chuck D och Scarface eftersom jag tyckte att de hade ett utvecklat ordförråd och uttryckte sig på ett intellektuellt, akademiskt sätt. Och det var det jag ville göra. När jag rappade på svenska märkte jag även att det gick att prata om känslor på ett sätt som var på riktigt. Jag kunde använda referenser som ”jag har lidit mer än den unga Werther”, och Tomas Rusiak sa ”fan vad fett med Werther, men vem fan är det?”. Han hade ingen aning om Goethe, men jag hade nyss läst honom i skolan. Samtidigt gick ju bajsnödiga kulturjournalister igång på det där direkt och jag vann Årets textförfattare (på Grammisgalan 1998, reds. anm.) för den skivan.

Petter säger också att relationen till hans mamma var viktig i formningen av honom som artist.
– Jag har kunnat gå till henne och säga ”jag har bränt ner skolan”, och hon har inte slagit mig utan vi har satt oss ned och pratat om konsekvenserna. Hon försvarade mig i alla lägen och det gjorde att jag berättade allt. Skulle jag ringa henne idag och säga ”ska vi klippa banken på Norrlandsgatan” skulle hon säga ”ah fan, det gör vi”, och så hade hon rättfärdigat det med att hon har betalat så mycket skatt i det här landet och att det är på tiden att hon får något tillbaka. Det har lett till att jag vågar öppna mig och jag har väldigt lätt för att vara personlig.

En annan aspekt som har nischat Petter och hållit honom relevant är att temat för hans texter har vuxit och muterat i takt med att han har blivit äldre.  
– Jag vet att det finns rappare i Sverige som inte kan relatera till det jag pratar om, men det kanske beror på att de inte är i samma ålder som jag. Jag var 24 år, jobbade i disken på en lunchrestaurang, städade på ett dagis, ströpluggade, hade värsta millennieångesten, blev dumpad av min tjej och släppte helt plötsligt en väldigt mörk skiva. Mitt sjätte sinne var jag och Rusiak som sprang runt arga på Kocksgatan. Jag skulle inte kunna ta på mig den kostymen idag, det hade blivit hur corny som helst. Det är det jag tror att andra musikgenrer kan lida av. Rockakter till exempel, som fortfarande kör rock’n’roll-rebellgrejen när de sitter i en villa med Volvo och har två barn. Jag håller mig relevant för att jag pratar om mitt liv så som det ser ut idag – jag fyller 39 år i maj, är trebarnspappa och har stora existentiella frågor som snurrar i mitt huvud.

Även det nya albumet rör stundtals väldigt privata ämnen. Från början var tanken att döpa skivan till ”Dartanjang”, efter den hypokondriske morfadern i Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang, då Petter ville ironisera över sin ålder. Men istället blev Håll om mig, en låt om ”världen vi lever i idag och att vi är en del av ett ohållbart ekorrhjul”, en av de första att produceras och albumet fick en både poppigare och mer politisk inriktning än vad vi och Petter har varit vana vid.  
– Det är så många grejer med den här skivan som har varit en nystart för mig. Musikaliskt har det varit speciellt att jobba med Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Filthy, som egentligen idag klassas som pop-producenter, men alla har starka rötter i hiphop. Och Håll om mig är en rätt poppig låt. Via dem upptäckte jag att jag kan sjunga lite. ”Oj, här ett nytt verktyg som jag har missat att använda på mina tidigare sju skivor”. Jag har aldrig haft någon som peppat mig på den grejen förrän Vincent och Salem kom in.

Hur var det att sjunga för första gången?
– Tidigare har det alltid varit att man typ suttit i bilen, nynnat på något och tänkt att det skulle vara jävligt fett att lägga en melodi. Men så har jag snackat med någon jag jobbat med, som lite förvånat har sagt ”okej”. Och så har jag testat lite skraltigt och fått höra ”du, skit i det där, du är fan tondöv”. Men Vincent sa direkt ”det där grejar du” och Salem är så entusiasmerande.

Jag såg en bakom-kulisserna-video på YouTube från ert arbete med albumet.
– Det var som en tomteverkstad!

Tycker du om att jobba så?
– Ja, jag gillar att jobba intensivt. Helst vill jag ha olika rum där folk sitter och gör saker samtidigt, så springer jag emellan. För ibland sitter ju producenter och vrider på trumljud i två dagar, sånt blir jag galen av att sitta och lyssna på. Jag brukar ge tydliga referenser och ljudbilder, och medan de pillar med det kan jag spela in något annat i ett annat rum.

Så gjorde ju Kanye West under arbetet med My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Och Jay-Z lät Kanye och Just Blaze battla med produktioner i varsitt rum under inspelningen av The Blueprint.
– Det är en jävligt viktig grej. Jag drog in Chords och Collén (från produktionsduon Collén & Webb, reds. anm.) i Sundsvall när jag gjorde Natt & Dag och jag har märkt att den ultimata kombinationen är att para ihop folk man gillar. För Collén är till exempel duktig på trumljud och Chords har galen melodikänsla. Med Vincent och Salem blir det ett dream team. Filthy går i ledet, för han kan hiphop ut i fingerspetsarna, medan Vincent och Salem är som två popsnören som kommer från sidan. Vincent har ett bra öra för helheten och Salem är ett musikaliskt underbarn. Han är sinnessjuk!

Petter har alltid haft ett bra öra för beats, ända från debutens klassiska Mikrofonkåt, till flera spår på nya skivan. Men det är inte någon traditionell utbildning som ligger till grund för den musikaliska kvaliteten (”jag spelade bara fiol i en vecka när jag var liten”), utan snarare det utanförskap han upplevde som ung.
– Jag började köpa vinylskivor, främst dancehall och reggae, i en tidig ålder och samlade på mig brutalt många. Eftersom jag hade det tufft i skolan var jag killen med hörlurar och freestyle – musiken var min trygghet, räddning och kompis. Jag har en rätt klar bild i huvudet av vad jag vill göra. Sedan är det jävligt skönt att kunna bolla det med Sleepy, som är en eminent dj och har koll på ljud och trummor. På den här skivan var det en låt vi tog bort som jag tyckte var svängig. Jag tog bort den för att han sågade den, och i efterhand insåg jag att den inte var så svängig. Jag kan bli helt knäckt av när så fruktansvärt bra amerikanska rappare släpper skivor där beatsen är så dåliga.

Typ Nas på flera av hans album.
– Ja! Han är en av mina husgudar, men killen är inte så bra på att välja låtar.

Man funderar nästan på om det handlar om ointresse. 
– Ja, eller så är han helt nedrökt i studion och har gått igång på en trumma och bara kör. Äh, det är så lätt att sitta och tycka, han kanske känner att det är skitfett och det måste man respektera. Den bästa rapparen på att välja beats är Rick Ross, rakt igenom. Men det måste också finnas en tanke med låten, något du vill säga. Som King-låten som jag gjorde med Namo, den har ett skitfett beat. Jag har spelat in låtarna sex-sju gånger med olika texter. Jag har säkert spelat in den här skivan tre-fyra gånger. Textmässigt har jag aldrig lagt ner så här mycket tid på en platta. Men sedan dök den här meningen ”du kan kalla mig King” upp. Och för oss handlar ”King” inte om tituleringen, att du är en kung. Utan det handlar mer om att föra sig som en kung, oavsett om du är en pensionär eller en tvåårig unge.

Sleepy, hans ord väger tungt för dig?
– Ja, sjukt mycket. Med det sagt är det mycket vi redan är överens om. Vi är som två bröder som tänker likadant. Vi är uppvuxna i samma era, gillar samma kläder och värdesätter samma saker i livet. Vi värdesätter båda familjen, han är nog den bästa pappan på jorden och där ser jag honom som en mentor och försöker vara lika bra. Och när det gäller musik är det inga konstigheter att vi skickar saker till varandra. När jag och Collén gjorde Räddaren i nöden skickade vi ner allt till Sleepy för att han skulle göra en bedömning. Och han brukade bo på Hagagatan i sina unga år, så vi gav honom smeknamnet Hagatribunalen. Så fort vi skickat något gick vi på lunch och satt där nervösa i väntan på svar. Ibland kunde han säga ”nja, det där var inte så bra, Petter” – märker han att jag sagt det bättre förut eller använt en liknande punchline kan vi ibland skrota hela texten. Men ibland mejlar han och säger att vi har gjort fantastisk musik. Det är sällan jag tar upp en strid mot honom om en låt.

Men du har gjort det någon gång?
– Ja, på Goda dagars magi. Han gillade inte den under första lyssningen, men där tog jag strid och sa ”men du är ju dum i huvudet”. Eller, jag sa inte så, jag poängterade mest att det här gillar jag och jag tänker stå på mig. På den nya skivan är jag osäker om det var några såna tillfällen. Eftersom Håll om mig, som var den första låten att skickas i väg från studion, lät så poppig var jag orolig för att det kanske inte var rätt. Men Sleepy sa att låten hade varit gräslig om jag rappade en text där jag inte sa något av värde. Och nu säger jag de grejerna jag säger – då funkar det.

Förutom sitt eget album har Petter ett stall av artister vars karriärer han är involverad i och hans nystartade Baba Recordings har knutit till sig akter som Lilla Namo, Rikard ”Skizz” Bizzi, Kaah och Penga Per. Men det är inte första gången Petter har drivit skivetikett – 1999 startade han Bananrepubliken, ett inte helt okomplicerat projekt.
– När vi gick runt med mina demokassetter sågades jag av alla skivbolag, förutom av Jonas Wikström som precis hade börjat på EMI som A&R. Men just därför var han mer eftertänksam och försiktig och ville vänta på den där självklara hiten. Samtidigt hade Peter Swartling signat Robyn som det gick skitbra för, så han sa bara ”kör!” och hans ganska galna spontanitet passade mitt hyperaktiva beteende. Alla andra sa att svensk hiphop var död med Just D. Men när min skiva slog igenom ringde många av skivbolagen mig och frågade vilka andra som rappade på svenska. Och varför jag hade så många gäster på mitt album var för att jag ville visa upp att vi var många som höll på med det här.

Strax efter succédebuten med Mitt sjätte sinne började skivbolag återigen chansa på svenska rappare och Ken Ring plockades upp av samma Jonas Wikström som motvilligt hade avböjt på Petter. Han beskriver sig som själv som ”så jävla blåögd” och förstod inte vad det innebar när BMG undrade om han inte kunde tänka sig att starta en skivetikett.
– Jag tittade bara på mig själv och insåg att jag för ett och ett halvt år sedan stod i disken på Fasching och städade dagiset på Engelbrektsgatan på kvällarna… och nu blev erbjuden en hel label. När jag vann min första Grammis kom jag upp på scen, hade mindervärdeskomplex och kände att alla skulle vara sura på mig för att jag tog deras pris. Så jag höll värsta brandtalet, för att jag ville att alla som höll på med hiphop skulle känna stolthet. Och när jag fick erbjudandet om en label såg jag det som min plikt till svensk hiphop att tacka ja, även om jag innerst inne visste att jag skulle dö av stress. Och det gjorde jag också. Men jag hann göra några moves, Feven fungerade riktigt bra. Men det var saker som gick dåligt också, hela grejen slutade nog på plus minus noll. Jag var helt färdig i slutet och min karriär tog en jävla massa stryk.

Hur kommer Baba Recordings att skilja sig?
– Den här gången hade jag det i bakhuvudet att det var en helt galen grej att ge sig in på. Samtidigt sa jag till Sleepy att vi skulle dela upp allt arbete mellan mig, honom, Stefan ”Storken” Johansson och Johan Lindqvist från Blixten & Co. Men vi är ju artister, så egentligen är våra avtal så otroligt fördelaktiga för de vi jobbar med. Vi har tagit in akter som vi tycker är unika, annorlunda och som tillför något.

En kompis säger att hon brukar se dig uppe svintidigt när hon är på väg till jobbet. Samtidigt turnerar du flitigt. Hur mycket jobbar du egentligen?
– Jag jobbar väldigt mycket. Men jag ÄR hyperaktiv och har en guldtid som är mellan 05.30 och 15 på dagarna. Då händer det mycket i mitt huvud och då har jag mycket energi. När jag spelar in, till exempel, gör jag det gärna innan klockan 12 på dagen.

Artister och producenter är kanske inte kända för vilja hänga i studion på morgonen?
– Nej, de här grabbarna vill ju börja vid 10, och jag blir så jävla frustrerad. Jag tycker att det är så jävla sent. Därför var det så bra när jag jobbade med Collén – han har själv barn som han lämnar på dagis, så vi körde igång redan vid 08.30. Nu när både jag och Sleepy har barn har vi blivit bättre på att inte mejla varandra på kvällarna så mycket. Numera sitter jag inte vid datorn efter klockan sju på kvällarna, för där måste jag få andrum. Men jag jobbar jättemycket. Idag är det möten, den här intervjun, träning, fram till att jag åker till Uppsala och spelar. Imorgon är det jobb hela dagen fram till att jag åker vidare till nästa stad, och söndag likaså.

Har du varit nära att gå in i väggen någon gång?
– Ja, men den värsta perioden är just nu.

På vilket sätt?
– Det har varit tungt. Mycket deadlines och rodd. Eftersom skivan är skapad med så många olika personer har det inte varit ett jättelätt projekt att ro i land. Men mitt stora problem är att jag har svårt att förstå andra när de inte jobbar lika hårt som jag. Den nya generationen artister, som tänker i låtar istället för album, prioriterar annorlunda och har ett annat sätt att resonera och arbeta. När jag fick möjligheten att göra musik gick jag in i studion och bodde där i tolv månader, jag gick liksom inte ut därifrån. Och idag, varje kväll innan jag somnar, funderar jag på om det finns någonting jag kan göra för att flytta fram mina positioner. Den filosofin har jag hela tiden. Men det handlar nog om min egen hyperaktivitet.

Artisterna du signat till Baba Recordings, delar de den filosofin?
– Nja, men det finns en skillnad. Skivbranschen har gått in i en ny era där allting formas om. Några av dem jobbar vid sidan om, Namo pluggar, och då är det helt förståeligt att man inte kan sitta som jag gjorde. Jag kan inte sitta dygnet runt heller eftersom jag har barn. Det gäller att hitta en balans.

Är du ett kontrollfreak?
– Ja!

Även som pappa?
– Nej, där kan jag släppa mycket mer. Jag är ett kontrollfreak tills du bevisar att du sköter dina grejer. Tidigt i min karriär ville jag få kontroll på allt, och när jag bad någon att göra något och det inte blev av, blev jag så otroligt besviken och bestämde mig för att göra det själv istället. Idag, om jag är osäker på om något kommer att göras, kan jag ringa en snubbe och säga ”fixar du det här?”. Och sedan lägger jag på luren och fixar det själv ändå. Om det inte fixas nu-nu-nu, blir jag galen. Men det är mitt problem också.

Det där drivet Petter pratar om var säkerligen en av de bidragande anledningarna till att han väldigt tidigt sågs tillsammans med företag och kommersiella varumärken. Sammanhang som var ovanliga för dåtidens svenska rappare. 2013 är det däremot standard för artister att alliera sig med företag.
– Ja verkligen, nu frågar folk mig om råd istället för att dissa mig. Jag var ju en av de första som gjorde de riktigt stora grejerna och jag gjorde det med stolthet. Jag fick en förfrågan 2001 från Coca-Cola Company som ville att Sprite skulle vara med på min turné. Först kände jag ”va?”, för när jag debuterade ansågs man till och med vara en sell out om någon sjöng på ens låt. Men det slog mig att jag i USA hade sett Mack 10, Fat Joe och Busta Rhymes göra en reklamfilm för Sprite som hette ”Obey your thirst”. Steve Stoute skriver om det i The Tanning of America, om hur hiphop har tagit över och infiltrerat hela corporate-svängen. Så när Sprite kom till mig kollade jag på de amerikanska rapparna och insåg att det här var hiphop. Det är ungefär som om jag skulle spela basket i Stockholm och helt plötsligt skulle Nike säga ”vi vill göra en jättestor Jordan-kampanj med dig”. När ett sånt stort varumärke närmade sig mig kände jag att min grej verkligen var på riktigt.

Men det var inte populärt bland publik, branschkollegor och press. Han fick utstå hån och allra värst var det när han skrev annonser för fastighetsmäklaren Notar.
– Det gjorde jag för att jag hade haft läs- och skrivsvårigheter i skolan. Helt plötsligt fick jag i uppdrag att skriva texter – jag tyckte att det var skitkul. När Björn Ranelid och Alex Schulman gjorde samma sak ett par år senare var det okej. Men jag var först, vilket jag alltid försöker vara när jag gör tv eller såna här grejer, och fick fruktansvärt mycket skit. Massor av recensenter inledde sina texter med ”när han inte skriver bostadsannonser står han på scenen i Örebro”. Liksom, jag växte upp i Sverige på sjuttiotalet: Kanal 1, Kanal 2 och Anslagstavlan, det fanns ingen reklam. Jag växte även upp med en mamma som var väldigt röd och hemma föraktade man allt som hade med USA att göra. Så att jag började älska marknadsföring, jag har en PR-kreatör i mig, blev en revolt mot det. Det betyder inte att jag tummar på mitt konstnärliga hantverk. Som Busta Rhymes säger: det finns inte en jävla grej inom reklamvärlden som inte på något sätt kan härledas till svart kultur eller hiphop, i form av ett beat, ett uttryck eller en stil.

Att Petter var en sell out, någon som hakade på den amerikanska bling-trenden, var en vanlig synpunkt på mitten av nollnolltalet. Förutom företagssamarbetena var den största bidragande faktorn låten Det går bra nu, där Petter bland annat rappar om att ha ”rysk kaviar på mitt fat”. Men många missade att han gjorde Det går bra nu när hans karriär gick som allra sämst.
– På låten Alla vet från nya skivan säger jag ”jag är folklig, jag är rebell” och jag är verkligen de två sakerna. De ligger i konflikt med varandra. Det som var lustigt då var att min karriär gick… jag körde turnébilen, jag bokade våra spelningar, jag var turnéledare – jag var allt på en gång bara för att kunna hålla det flytande. Och jag höll det flytande. Mycket tack vare Sleepy som var med mig hela tiden. Och det var under den perioden vi gjorde Det går bra nu. När den släpptes uppstod två läger. Ett som älskade mig och älskade att höra låten när de gick ut på klubben, hade fått lön eller fick stå vid baren och vara tunga. Näringslivet gillade den också, de fick äntligen sin kampsång och jag fick en massa företagsbokningar. Men sedan kom den här massan som inte förstod ironin, och som ville mörda mig för att jag hade gjort en kapitalistisk låt. Jag är uppvuxen med solidaritetsanda, föreningslokal i huset och första maj-tåg, men då störde jag mig på att svenskar har den här grejen att de ber om ursäkt om de får en löneförhöjning. När de kommer hem med en fin bil de har fått från jobbet, och grannen kommenterar den, säger de: ”Äeh, det var jobbet som ville att jag skulle ha den”. Nu har det där förändrats och vi har gått in i en värld där det är mycket mer individualistiskt och ett annat sätt att tänka. Och det värsta är att jag inte tycker att det alternativet är bättre, det här är en mörkare tid vi går in i.

Petter är något av ett unikum inom svensk hiphop. Ken Ring må uttala sig galet i media emellanåt, men att han är ”äkta” vet alla. Timbuktu sjunger kanske för mycket för den traditionella Whoa.nu- besökaren, men han lyckas med konststycket att vara folklig och ändå ha respekten som en bra rappare, lite som en svensk Andre 3000. Looptroop kommer alltid ha ett lojalt följe förvuxna reclaim the street:are. Redline Records artister säljer kanske inte lika många fysiska album som svenska rappare gjorde kring millennieskiftet, men krossar Spotify-rekord och säljer ut konserter. Men Petter? Han är en odiskutabel pionjär inom svensk hiphop, men hans status som raplegend är ibland förvånansvärt skakig.

Känner du dig ouppskattad i Sverige?
– …

Anledningen till att jag frågar är för att folk blir varma i hjärtat när de pratar om The Latin Kings, som ledde hiphopvågen innan dig. De har exempelvis en ohotad ställning som innovatörer och tidsmarkörer. Men det verkar inte som att du har den statusen, även om du kanske borde det?
– Det är det jag säger i Alla vet, man kan liksom inte skriva ut mig ur historien.

Men känner du att folk försöker göra det?
– Det är svårt för mig att se objektivt på det. Jag har inte riktigt ett behov av det där, inte längre. Däremot blir jag väldigt smickrad och rörd när vissa artister säger något bra om mig, för jag är inte bortskämd med att höra det. Jag känner att jag är trygg i mig själv… men det är lite talande när någon säger ”jag måste erkänna, jag gillar Petter”. Då undrar man varför det är något man måste erkänna.

Vad tror du att det beror på?
– Jag vet inte, vad tror du själv?

En aspekt av det är nog att du fortfarande är aktiv som rappare.
– Jag tror också att det handlar om det. Om jag skulle lägga av i fem år skulle jag säkert bli kultförklarad, som man blir i det här landet när man dör eller försvinner. Men jag kan inte lägga så mycket energi på det där. När jag började min karriär hade jag en förhoppning om att alla skulle tycka om mig, men jag vet att alla inte gör det och jag kan inte få alla att göra det. Var jag slutar i historien får andra avgöra. Jag vet dock att jag inte är någon jävla saftblandare eller bänkvärmare när det kommer till att rappa. Jag har en bra position på planen.

Du har, i alla fall tidigare, brytt dig ganska mycket om vad du får för recensioner och jag minns att du stundtals har varit väldigt sur på Nöjesguiden.
– Jag vet inte, det har jag säkert varit.

Jo, när du fick ett dåligt betyg på din senaste skiva.
– Ja, det fick jag! Det var inga andra tidningar som skrev ner den, alla andra skrev upp den. Det är lustigt, nu när jag har varit ute med Ison & Fille med Ikväll är vi kungar-turnén har vi fått hyllningar överallt. Men så fick vi en tvåa i Sundsvall. Men då var det så skönt att vara med Ison & Fille, att kunna dela det med någon. Vi tänkte bara ”äh, fuck dem”. Andra gånger är man så jävla ensam. Och jag blev nog ledsen av den recensionen, för jag upplevde Nöjesguiden som ett missnöjesmagasin, att ni alltid skulle såga allt som upplevdes som brett eller stort. Men som jag sa, man kan inte få alla att tycka om en, det måste man lära sig.

Och man ska väl komma ihåg att recensioner och kritik är subjektivt. Samma publikations betyg kan ju skilja sig beroende på vem som skriver.
– Ja, det är det sjukaste. Helena Bergström släppte ju filmen Julie och fick fyra getingar i Expressen. Men hon fick samtidigt Svenska dagbladets sämsta betyg. Hur fan kan det vara så olika? Det är ju som om du skulle sälja en macka med ost på eller en macka med en bajskorv. Men så här, alla som håller på med konst ljuger om de påstår att de skiter i vad folk skriver. Alla bryr sig. Jag bryr mig. Men jag har både bra och dåliga dagar. Under vissa är jag Stålmannen, och under andra kanske min mamma ligger på sjukhus och mår dåligt, och så läser jag en recension där jag blir sågad… Min reaktion beror otroligt mycket på i vilket tillstånd jag befinner mig i när jag läser recension.

Svider en neggig recension fortfarande lika hårt?
– Nej, med så här många år, skivor, hyllningar och sågningar under bältet är jag van vid det mesta. När jag gick i terapi en gång sa terapeuten till mig att jag allid tänker på det värsta scenariot, att jag tänker att båten sjunker när som helst. Och jag går runt med den beredskapen hela tiden. Smaken är som baken, delad och personlig – jag kan inte göra så mycket åt det. Det som dock var kul med Räddaren i nöden var att det var den skivan som jag fått bäst recensioner för någonsin. Och ibland märker man att vissa kritiker hakar på någon som de gillar i Stockholm, och så har de kört på samma linje. En Jan Gradvall-hyllning kan väldigt många haka på.

Som ung hade Petter dyslexi. Han har tidigare pratat om litteraturens betydelse för honom och det ironiska i att textskrivandet blev sättet han tjänade pengar på. Förra året pluggade han socialpedagogiskt ungdomsarbete på Tollare folkhögskola och genom hans examensarbete, ”Skrivandet som helande kraft”, föddes idén till en bok.
– Det är många som gör biografier nu, många som talar ut och berättar snaskigheter. Men jag är fortfarande bara 38 år, det där kan jag göra när jag är 68. Min bok heter 16 rader och handlar om texter. Jag har valt ut en massa verser jag har skrivit och gör redovisningar av dem – jag berättar varför jag skrev dem, vilka referenser jag hade och vad min inspiration var. Framförallt fungerar den som en peppbok för unga att börja skriva och läsa. Människor använder skrivandet som terapi och folk som har svårt att vara verbala i möten kanske skriver för att förbereda sig. Andra använder det som en logg eller en dagbok. En 16-årig kille kanske inte kan sitta framför en socialtjänsteman och berätta om sin alkoholi-serade farsa, men han kan gå till sitt tillfälliga hem och skriva en fet 16 för att han gillar 2Pac.

På sistone har Petter börjat föreläsa och han berättar att han märkt att unga är ”sjukt intresserade” av att läsa och skriva om de närmas på rätt sätt.
– Just därför är Zlatan-boken ett av de viktigaste litterära verken som har gjorts i det här landet. Den har fått unga människor att plocka upp och läsa sin första bok i många fall. För unga människor kommer inte att börja läsa om de inte känner att det är meningsfullt för dem. Så ge unga en bok som handlar om World of Warcraft, om det är det de gillar, eller Zlatan-boken om de är inne på fotboll. Min bok släpps inte för att få unga att börja skriva raptexter, den släpps för att de ska bli inspirerade till att skriva och läsa överhuvudtaget. Och den ska vara billig som fan, det är viktigt. Jag tror att den kan bli ett alternativt verktyg för lärare att använda i skolan. Den är mycket mer en bruksbok än något annat.

Medan vi pratar har vi närmat oss det ett par gånger och när han berättar om unga och litteratur skiner det igenom igen – Petter har blivit mer politisk, något som blir uppenbart om man följer hans Instagram eller lyssnar på Håll om mig.
– På Mitt sjätte sinne sa jag att jag skulle bli mer politisk på min andra skiva och då var jag 24 år. Men som jag sa på En räddare i nöden: ”jag vill inte säga vad jag vet, utan veta vad jag säger”. Jag vill veta vad jag pratar om innan jag öppnar käften. Till exempel är jag ingen debattör. För mig handlar det mycket mer om härskartekniker och hur du för dig än själva innehållet. Men jag är en offentlig person och kan genom det påverka människor – då ska jag göra det. Vi lever i ett samhälle där vi har en regering som har anammat sossarnas sätt att prata, men inte riktigt bygger ett sånt samhälle. Det de gör är att bygga en elitism, där vi har betyg för barn när de är tio-elva-tolv år, deras känsligaste utvecklingsfas. Jag var hos tandläkaren när jag var nio år för att jag hade sneda tänder och fick en utskällning av tandläkaren för att jag inte tog hand om dem. Jag mådde så dåligt av det och kan fortfarande återberätta varenda sekund av det mötet. Då kan du tänka dig hur det är för någon som inte passar in i skolan än, men som får betyg och därför känner sig akademiskt underlägsen. Då är det klart att de kommer att välja en annan bana i livet. Jag valde en annan bana, men jag hade en skyddsfaktor – min mamma. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Sverige är på väg in i en kall värld. Så fort man säger något som handlar om empati eller mänsklighet, svarar folk ”du är så jävla PK!”. Vad är det ens? Därför tycker jag att det är viktigt att ta ställning. Därför tycker jag att det är stort när jag och Paolo Roberto ställer upp som ett kärlekspar på en QX-bild. Han kommer från en alfahanekultur inom boxningen och vi vet båda två vad hiphopen har för inställning. Man ska göra sådana ställningstaganden så gott man kan.  

Är det sedan du blev pappa som du har blivit mer politisk?
– Haha, ja! Det handlar också om åldern. Ju äldre man blir desto större frågor börjar man tänka på. Men framförallt är det barnen, och att jag ska släppa ut dem i ett samhälle som är helt fuckat, där folk blir miljonärer på sina bostadsrätter. Den bubblan kommer också att spricka. Jag och Salla (från The Salazar Brothers reds. anm.) håller på med en grej nu som går ut på att engagera unga att rösta i nästa val. Att få dem att förstå att politik är intressant, att det handlar om deras framtid och att det finns sätt att påverka. Att det är bullshit att sitta hemma och säga ”jag röstade blankt”.

När du tänker på dina egna barn, vad är du mest rädd för inför framtiden?
– Våldet och bristen på empati. Jag själv har varit i så många situationer på kvällarna och på tunnelbanan där jag har blivit provocerad… jag har insett hur jävla lätt det är att få en kniv i sig, bli rånad eller våldtagen. Bara det faktum att vi har unga idag som tycker att ”jävla bögjävel” och ”jävla hora” är uttryck som vi kan använda är fucked up.

Det politiska är en intressant och inte helt väntad utveckling för en artist som är självutnämnt folklig. Men det är samtidigt välkommet i ett samhälle som kanske inte längre är präglat av nynazism, men vars diskriminering och orättvisor verkar bli rumsrenare och större för varje ny opinionsmätning. Den 26 augusti kan vi se exakt hur långt Petter har kommit. Då firar han 15-årsjubileum för sitt debutalbum.
– Någonting kommer att ske. Vi ska slå på stort.

Början på allt släpps den 3 april. Boken 16 rader släpps i september.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!