Filmen The Artist vann förra året en Golden Globe för bästa film. Det är bara ett av de metaplan den här filmen om berömmelse och filmkonst vistas på.
Filmen handlar på ytan om branschfolk i filmens värld. På yttersta ytan handlar den om stumfilmens historia, berättad genom filmstjärnan George Valentines uppgång och fall.
Till en början ter sig George som en vanlig narcissistisk tölp. Alla känner en George, en självälskande bekräftelsesökande dude som använder relationer som spegel snarare än dialog och som lever på sin ”begåvning”. Men begåvning är en känslig sak, och människors bekräftelse är minst lika skört. Stumfilmens era är över och så även Georges stjärnstatus. Det hela blir en kommentar till en samtid där kändisskap, som inte bygger på konstnärskap utan på godtycklighet, förhärskar.
Det gungar i den här världen, parametrarna utgörs, förutom konstnärlig verkshöjd, av åldersrasism, rasism, skönhetsideal, sexism och allmänna idiotiska trender. Varje konstnär är offer för sin kritiker och publik. Man kan bara hoppas på att bli älskad, hålla i sig och försöka följa med en stund.
Men The Artist räcker mer än som en konstnärs-elegi, som i och för sig når en storartad triumf när George ligger på gatan som den döende dandyn och kramar en filmrulle, medvetslös och ovårdad, med människors medlidsamma ögon på sig.
Det handlar också om den smärtsamma lossningen av en ny tid, det nya mediet ljudfilm får bli metafor för en informationsvärld som rasar. Jag kan inte låta bli att tänka på Wikileaks, arabiska våren och alla jävlar som lyckas på YouTube, de lurar i varje virtuell buske, de eventuella hjältarna.
Sammantaget tolkar jag filmens blotta existens, den är ju extremt konventionell berättad, som ett symptom på en värld i brand. Vi försöker minnas, stumfilm! Förstå vår samtid och som regissören märker går det inte att berätta ett vanlig linjärt drama, inte ens i en konventionell film. Allting är kontextuellt och livet och konsten är orättvist och godtyckligt. Ibland får det ett lyckligt slut. Dock: Vad som är tvetydigt lyckligt i den här filmen är John Goodman som demonproducent. Han är underbar! CRFN

Stackars Carl Hamilton. Kvällstidningarna gottar sig i de risiga recensionerna som den här filmen fått. För overklig, sägs det. Man ba ja, det är overkligt att vara 50 bast och tränad som en stålrobot och bryta nackar på folk till höger och vänster. Det är overkligt att Pernilla August är statsminister och kanske än mer att hennes kontor ser ut som ett terum på Östermalm. Det är overkligt att Hamilton dödar folk i drömmen. Och med en verklighet där en typ som Carl Bildt inte lyckas lyfta ett finger i nationens intresse när det gäller, är det väl en utopi att Carl Hamilton i nationens intresse åker till Afrika för att försöka frita Borats assistent. (Okej, jag överdrev där. Borats assistent är inte alls med här, men Gustaf Hammarsten är kanon i den här filmen och självklart mycket mer än Borats assistent.)
Nu vet ju inte jag om den svenska filmrecensentkåren har någon som helst aning om hur det är att vara topptuff agent i nationens intresse. Det har inte jag heller. Hur som helst har den här filmen fått oförtjänt mycket skit.
Med en budget på 45 miljoner kronor har de lyckats krama fram mycket snask för sina flos.
Persbrandt är väl typ sig själv, som han alltid är, lever rövare och talar lugnt och med pondus. Kvällstidningarna har sålt lösnummer på Persbrandts superkropp, men det är reflexerna och snabbheten som är det viktiga i de riktigt hårda scenerna som osar av blodigt megavåld på ett sätt som vi inte är vana vid att se på svensk film. Persbrandts tolkning av Carl Hamilton flörtar mer med helt laglösa och samvetslösa supersoldater än något annat.
David Dencik ser precis lika nervsjuk ut som han gjorde i Tinker, Tailor, Soldier, Spy och vi får smattrande helikoptrar, gubbigt paranoida intriger (det är ju Guillou som skrivit den här boken från början, det får vi aldrig glömma), några minuter kärlek, en kamp mot klockan och en liten rundtur i världen (trots att det faktiskt såg väldigt overkligt ut när filmen gjorde ett avstamp Dallas).
Visst, det är ingen modern klassiker, men den gör sitt jobb som en tät actionfilm. Och i jämförelse med till exempel den tröttsamma Mission Impossible: Ghost Protocol får du betydligt mycket mer nerv här. QB

Tom Cruise är för fjärde gången tillbaka som krutpaketet agent Ethan Hunt. I Mission Impossible: Ghost Protocol är Hunts uppdrag att till varje pris motarbeta den galne svensken Kurt Hendricks – som spelas av Sveriges bästa uppfinning sedan tetrapaket, Michael Nyqvist – som vill dra igång ett kärnvapenkrig.
Till sin hjälp har Ethan Hunt ett avdankat gäng bestående av kickade IMF-agenter. En är en total gröngöling, en annan är för emotionell och blödig och tar risiga beslut och den tredje går runt och grämer sig för gammal ost.
Michael Nyqvist lyckas faktiskt göra boven – eller kanske vore världens mest onde man ett bättre epitet – trivsamt totalpsysko. Det är ju alltid skönt att slippa se Nyqvist dansa för sig själv eller fråga Lisbeth Salander om hon har fotografiskt minne. Han kan annat också. Slåss och se manisk ut, till exempel.
I Mission Impossible: Ghost Protocol är det  Rimowaväskor hit och kärnvapen dit.
Vi ser Ethan Hunt i rysk generalförklädnad, det är bomber och granater, det är ett filmteam med klippkort till världens alla hörn. Det är ändlösa jakter i sandstormar, fritagningar, gubbar i ubåtar, högteknologiskt meckande, klättrande på höga höjder och mysig bakisaction.
Den här filmen är lång. Den bara pågår och pågår, och efter 40 minuter, när det borde vara som mest spännande, inser jag att jag vrider på mig av tristess. Min puls är lugn och hjärtat slår normalt. Det spelar ingen roll hur mycket det smäller på duken, jag struntar i om Ethan Hunt lyckas rädda världen eller inte.
Vem ska vi skylla det här haveriet på då? Jag tror att allt är regissören Brad Birds fel. Han ser ut att ligga bakom löjliga barnfilmer som Ratatouille och, eh, The Incredibles. Jag vet inte om ni minns det, men det fanns en tid då Mission Impossible-fanan stolt bars av typer som Brian De Palma och John Woo, skillade på att ge publiken epilepsianfall av spänning. Men det här är tyvärr bara ett påkostat barnprogram med dyra skådisar. QB

J. Edgar är en film som blandar högt och lågt. Leonardo DiCaprio gör en storstilad repris av sin Oscarsvärdiga aspergers-insats från Scorseses The Aviator, denna gång bitvis iklädd en ganska realistisk old suit. Vad gäller grova ålderssminkningar borde man dock som regel begränsa sig till att enbart trolla med huvudrolls-innehavarens utseende. När både Naomi Watts, Di Caprio och Armie Hammer stånkar, stönar och skalar ägg med påklistrad överskottshud frekventeras ens tankar snart av Jackass Old man-sketcher med en gubbsminkad Johnny Knoxville.
Kostymfadäserna till trots är J. Edgars största bekymmer ändå hur illa man förvaltat den mångåriga FBI-chefens liv. En man som på ett eller annat sätt deltog i flera av 1900-talets allra viktigaste skeenden.
Istället för att lägga fullt fokus på ett särskilt årtionde, förslagsvis sextiotalet, då J. Edgar Hoovers roll som konstant maktfaktor slutligen cementerades och en imponerande trave avgörande händelser inträffade, har Eastwood valt att ägna timmar och åter timmar på att skildra Hoovers gnabbande på kontoret under olika tidsperioder. Mer Kennedy, King och KKK alltså, för att fatta sig kort.