Filmrecensioner

The Dawn of the Planet of the Apes

Victor Schultz 12:20 18 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Matt Reeves följer upp 2011 års reboot med en melankolisk framtidsdystopi där de spillror av mänsklig civilisation som överlevt förra filmens dramatiska upplösning, för en minst sagt modest tillvaro bland San Fransiscos ruiner. James Francos hybrisdrabbade forskare är ersatt med en stoisk Moses-figur vid namn Malcolm, som tillsammans med den något mer koleriske Dreyfus (vant spelad av Gary Oldman) styr den lilla kolonin och dess försök att gå vidare från undergången. Något som kompliceras när det visar sig att människorna inte är ensamma i staden och att Caesar, den hypersmarta apa som genom sin tillkomst lade grunden för den nya världsordningen, har bosatt sig på andra sidan Golden Gate-bron tillsammans med ett hundratal av sina artfränder.

De första tjugo minuterna är thriller-tense, med leriga djupa skogar, ödesmättade standoffs och avgrundsvrålande schimpanser som utan ansträngning kan banka in huvudet på vilken dumdristig människa som helst. Känslan av att följa två blodtörstiga rovdjur som nyss sprungit på varandra är genuin. Det dröjer dock inte länge innan det blir smärtsamt uppenbart att Reeves och hans manusförfattare glömt det kvinnliga könet, som enbart porträtteras av ett lamt alibi i varje läger: den gravida och sjukliga aphustrun Cornelia samt den omhändertagande sinnliga sjuksystern och flickvännen Ellie.

Utöver det snedsteget är filmen en välregisserad actionfest där Jason Clarke (i rollen som Malcolm) glänser mest. Australiensaren imponerade redan i Zero Dark Thirty och utgör en moralisk motpol till Oldman, som ändå är tillräckligt komplex i sin kraktär för att man ska bli osäker med vem man egentligen hade sympatiserat med om apornas planet skulle bli en realitet. 

Gilla:
upp
6 röster

Deliver Us From Evil

Victor Schultz 12:46 4 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Exorcisten kom 1973 var den det bästa som hänt katolicismen sedan romerska Kejsaren Konstantin den store lät sig döpas. I skräck för onda andar och demoner konverterade tusentals oroliga själar. Känslan är att skräckisen Deliver Us From Evil har en liknande ambition, kanske har senare års skandaler inom katolska kyrkan inneburit ett medlemsras. Regissör Scott Derrickson glömde dock bort att filmen måste vara läskig för att det ska fungera.

Deliver Us From Evil, skulle lika gärna kunna heta Deliver U.S. From Evil (för att dra en fruktansvärt usel ordvits), eftersom filmen hela tiden återkommer till en sorts ultrakonservativ världsbild där allt från Mellanöstern, till aborter och Jim Morrison framstår som livsfarliga riskmoment i livet som enkel medborgare. Och där en mansgris till uppumpad snut, och hans katolska präst tillika demonutdrivare är de enda som kan rädda Amerikas invånare från att tas i besittning av Irakiska demoner. Det finns egentligen ingenting bra att säga om filmen, dialogen är skrattretande, skräcken Buttricksbillig och många scener ren lyteskomik. Synd för Edgar Ramirez som gjorde ett superjobb i både Carlos och Zero Dark Thirty.

Gilla:
upp
9 röster

22 Jump Street

Amat Levin 18:58 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bara drygt 15 minuter har gått och jag har redan tappat räkningen över hur många gånger 22 Jump Street har blinkat igenkännande mot publiken, bjudit på ett internskämt eller drivit med sig själv. Mer än att vara en somrig blockbuster-komedi (vilket den också är), är den en enda stor parodi på Hollywoods fascination för uppföljare. Att använda sig själv som föremål för skämt kan visa prov på stor självdistans, men kan, om det överanvändas, också snabbt börja osa av sorglig desperation. Lyckligtvis håller sig 22 Jump Street på rätt sida av gränsen och är befriande ironisk när den rotar bland rasstereotyper i offer/förövare-rollen, plockar isär den traditionella collegedouchen och uppmärksammar publiken på den egna viljan att se samma sak en andra gång.

Precis som i föregångaren har Jonah Hill och Channing Tatum en förvånansvärt bra kemi och sållar sig paradoxalt nog till de bästa omaka-par-poliserna de så gärna skämtar om. Det enda som drar ned betyget är en lite för oinspirerad uppgörelse och en för stor tillit till tjockisskämt och ”titta-hur-homoerotiskt-det-här-är”-scener. Men 22 Jump Street är klart sevärd och en av sommarens bättre komedier.

Gilla:
upp
51 röster

Transcendence

Sebastian Lindvall 18:55 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Teknikfetischistiska kärleksaffärer mellan människor och maskiner brukar vända sig mot erotik eller komedi för att varna om hur vi isolerar oss från omvärlden bakom skärmar. För det mesta skildras det ur manliga perspektiv: James Woods som kysser fylliga teveläppar i Videodrome, nördduon som skapar sin drömkvinna i Weird Science, eller nu senast en mustaschprydd Joaquin Phoenix som dejtar sitt operativsystem i Her.

När Christopher Nolans hovfotograf Wally Pfister regidebuterar med den humorbefriade technothrillern Transcendence kan det vid första anblick verka som en kullkastning av könsrollerna. Istället ser vi en kvinnlig forskare blunda för det självklara, låta sin kompetens överskuggas av irrationella känslor och bestraffas därefter.

På branten till teknologisk singularitet utsätts Will Caster (Johnny Depp) för ett mordattentat, men får hjälp av sina kollegor – frun Evelyn (Rebecca Hall) och bäste vännen Max (Paul Bettany) – att ladda upp sitt medvetande i en kvantdator. På så sätt kan han reinkarneras som en artificiell intelligens och slutföra sitt livsverk från andra sidan graven.

Det krävs inte mer än en enda blick på Wills på digitala anlete för att ana ugglor i mossen. En slags ögonbrynslös cyberzombie med renrakad skalle och blytunga ögonpåsar som lyckas styra Evelyn mot en ökenhåla, där hon under Wills ledning tror sig etablera ett vetenskapligt mecka. Eller om hon nu gjort sig skyldig till att bygga sin egen fängelsecell.

Trist scenografi, livlösa skådespelarinsatser och en strypt dramaturgi bidrar till att göra Transcendence till den tröttaste sortens cyberpunk som utgår från avskräckande begränsningar istället för att tänja på gränserna. Ett långtråkigt slentrianförhållande med bildstörningar och dålig täckning.

Gilla:
upp
14 röster

Tracks

Isabelle Espinoza 15:33 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Tracks bygger på boken med samma namn av den numera smått legendariska australiensiska skribenten Robyn Davidson. Den handlar om en resa till fots som hon efter två års förberedelser som 26-åring inledde i april 1977, mellan Alice Springs och Indiska oceanen. En hajk på 270 mil genom ett kargt ökenlandskap i sällskap av fyra kameler och en jycke vid namn Diggity, som varade i nio månader. Hon färdades ensam, men en fotograf från National Geografic, Rick Smolan, sammanstrålade med henne vid några tillfällen längs vägen för att ta bilder. Hon kallades av urbefolkningen för The Camel Lady. Reportaget i National Geografic med Davidssons text fick ett sådant starkt gensvar att det ledde till att Davidson skrev sin första bok. Numera är hon författare med socialantropologi som specialistområde. Hon skriver om sina resor och om nomadiska kulturer.

Filmen är en vacker och rörande och märkvärdigt engagerande historia, där vidderna och naturen tar stor plats och dialogen är sparsam. Girls-stjärnan Adam Driver i rollen som fotografen gör ett mansporträtt som piggar upp, självsäker, kapabel och vänlig – och utan ett uns av machisimo. Och Mia Wasikowskas kombination av humoristisk oförskräckthet, hippie-aktighet, inre liv och sorg är vad som krävs för att måla kvinnan Davidson trovärdig.

Att uppskatta med Currans film förutom utomordentligt skådespeleri och fantastiska bilder, är att den med ett sinnligt, filmiskt språk erbjuder en intelligent ingång till Davidsons sätt att tänka och förhålla sig till världen. Hennes obändiga, icke-religiösa tro på att det finns en möjlighet till både verklig ensamhet och att samtidigt vara en del av kulturen. En möjlighet att avskilja sig från bruset. "It's becoming illegal to get lost!", säger hon, men menar att det fortfarande finns sätt kvar där ute, även i vardagen, att skaffa sig äventyr och en förnimmelse av risk.

Gilla:
upp
15 röster

Oculus

Victor Schultz 15:29 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Classic ockult skräck, ett ondskefullt spöke bor i en spegel med världshistoriens kanske fulaste ram, i århundraden har spöket terroriserat speglens olika ägare, ofta med makaber död som utgång. Och när spegeln kommer i händerna på en trevlig kärnfamilj någon gång på 90-talet sker samma sak, mamma och pappa dör, sonen Tim hamnar på mentalanstalt och dottern Kaylie slipar på hämnd. Så börjar filmen och sedan får följa två parallella historier, dels skeendet då på 90-talet när familjen kom i kontakt med spegeln, dels i nutid, när Tim släpps från anstalten och Kaylie bestämt sig för att det slutligen är dags att göra upp med heminredningsartefakten.

I sin konventionella fantasy-tappning är Oculus helt okej, de dramaturgiska greppen väntade och känslan för syskonen tudelad. Mest tillfredställande är egentligen att se hur Kaylies tro på att ett par vetenskapliga säkerhetsprocedurer ska hindra spöket från att fucka med hennes hjärna, som en sorts överrationell vetenskapsman i mötet med det påhittade övernaturliga. Riktigt obehagligt blir det dock aldrig, möjligen lite blodigt ibland.

Gilla:
upp
41 röster

En natt i Havanna

Hanna Johansson 15:26 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Livet imiterar konsten: när filmen En natt i Havanna skulle visas på Tribecafestivalen saknades två av skådespelarna, Javier Nuñez Florian och Anailin de la Rua de la Torre, i filmen tvillingparet Elio och Lila. Ingen visste var de hade tagit vägen. Snart visade det sig att de hade flytt till Las Vegas – nu söker de politisk asyl och väntar barn.

Ett (utan att avslöja för mycket) lyckligare öde än det som skildras i filmen där de utan tidigare erfarenhet av skådespeleri castades tillsammans med Dariel Arrechaga i rollen som deras vän Raúl. En natt i Havanna utspelar sig över bara ett par dagar inför och under en flykt från Kuba till Miami. I en första bild ser vi en blond ung kvinna åka genom ett vackert landskap i nercabbad bil. ”Det här handlar inte om henne”, säger en speakerröst. ”Det handlar om mig.” Rösten tillhör Lila, berättaren och guiden genom historien, hon som föredrar att se på andra människor framför att interagera med dem och som flera gånger i filmen både smyger på andra – sin pappa, sin tvillingbror, Raúl – och blir iakttagen, ovetandes. Länge är En natt i Havanna ett triangeldrama på gränsen mellan tragik och humor, intensivt, närgånget filmat men också vackert, en värme i bilderna som inger falskt hopp när sedan den verkliga konflikten, själva flykten, tar vid. Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt av att gå på bio. Se den. 

Gilla:
upp
13 röster

Edge of Tomorrow

Victor Schultz 17:12 5 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Mordiska rastafarimonster har landat på jorden och snor åt sig Europas landmassor i en rasande fart, inget kan hindra dem, innan Emiliy Blunt får på sig en warhammerdoftande stridsdräkt och köttar, d.v.s.
Under ett tidigare slag vid Verdun (filmen är full av referenser till både första och andra världskriget) blir hon legendarisk när hon terminerar 50 Mimics, som utomjordingarna kallas, helt på egen hand. När Edge of Tomorrow börjar pågår förberedelserna av en landstigning på de franska stränderna som man hoppas ska driva inkränktarna på flykten, något går dock fel och människorna blir ägda. Inklusive PR-strategen Major William Cage (Tom Cruise) som, tycker han själv, av misstag hamnat mitt i stridernas centrum. Precis innan Cage dör fräts han sönder i blodet från en blå Mimics och därefter följer en Måndag hela veckan-dramaturgi som driver resten av filmen framåt.
Anslaget känns trots allt rätt fräscht och det finns en självdistans till formatet som gör att Cruise får spela ut sitt komiska register, som återigen är rätt imponerande (minns Tropic Thunder). Stridsscenerna håller en hög lägstanivå och det ultrastereotypa förbandet som backar upp våra hjältar; en butter latinobrud, en fet jävel, en ultraagressiv irländare osv., livar upp. Däremot blir det aldrig så episkt och ödesmättat som producenterna kanske hoppats, istället är det humorn, i kombination med melankolin över att se samma icke-korrigerbara misstag återupprepas om och om igen, som ger filmen lite substans.

Gilla:
upp
46 röster

A Million Ways to Die in the West

Sebastian Lindvall 22:50 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Seth MacFarlane har skrivit, regisserat, producerat, gett sig själv huvudrollen och säkert också onanerat och sprutat över affischen till den krutfattiga västernkomedi A Million Ways to Die in the West. Showmannens komiska muskler tränades upp med sketcherna i Family Guy, vilket märks när den mer generösa speltiden utnyttjas till att dra vits på vits tills det inte längre är någon vits att göra det i långfilmsformat.

Den enkla historien, om en kärlekstörstig och feg fårbonde (Seth MacFarlane) som retar upp vilda västerns farligaste revolverman (Liam Neeson), tar lika lång tid på sig som en stäpplöpare i ett vindstilla vakuum. Västernhålan blir en samlingspunkt för en profan parodi på genrens klichéer, extra synliggjorda av huvudpersonens moderna blick på dåtida seder och livsvillkor. De anakronistiska krockarna påminner om de svärande hippieriddarna i David Gordon Greens Your Highness, och det är jätteroligt – i fem minuter.

Inte ens MacFarlanes självförtroende kan dölja hans svagheter som bildberättare. Eller om det bara är hans intresse som svalnar så fort kameran upphör att vara en sovrumsspegel och måste vinklas mot miljö eller medspelare. Petitesser i en pervers och dötrist pojkfantasi.

Gilla:
upp
18 röster

Skrivboken

Sebastian Lindvall 22:47 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Andra världskriget tuggar sönder Ungern. Ett tvillingpar i tidiga tonåren skickas bort av sina föräldrar från stadsoroligheterna till sin mormor på den lugnare landsbygden, men även där väntar och flämtar kriget runt hörnet. Dessutom uppstår en viss klasskrock; deras rena skjortor blir skitiga, maten måste odlas innan den äts och deras barska mormor sätter dem i slavarbete. Och syskonen hanterar det hårdhudade miljöombytet med att bli fullblodspsykopater.

När barnablickar utsätts för krigets fasor finns en omedelbar risk för sentimentalitet – men regissören János Szàsz svänger av och väljer starka bilder framför starka känslor. Ja, det dras en skiljelinje däremellan. Den drömlika atmosfären kämpar för att visa omgivningen ur tvillingparets perspektiv, men tvillingparets empatilösa kyla ger världsbilden frostskador.

Den historiska kulissen blir alltså inte bara en tryckpunkt för att utforska krigets inverkan på barn, men också en elak satir över raseringen av en social stege. Jag uppskattar den oförskämda viljan att rycka undan mattan för barnets heliga offerroll i krigsskildringar. Men hur kommer det sig då att filmen är så förbannat tråkig? Det saknas psykologisk skärpa och slagkraft, en ork att gräva vidare i den sorgligt grunda gropen och finna äkta svärta.

Gilla:
upp
37 röster

Borgman

Victor Schultz 22:45 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



En tidlös och rätt obehaglig fabel a bröderna Grimm, förlagd till ett modernistiskt skrytbygge i en holländsk villaförort. Det är Borgman i sina bästa stunder.

Filmen inleds med en nervig scen där den mystiske lösdrivaren Camiel Borgman tvingas fly från det underjordiska nätverk av tunnlar och hålor som uppenbarligen varit hans hem under en längre tid. Rätt snart därefter hamnar han i våldsam konfrontation med en polerad överklassfamilj, en konfrontation som sedan förbyts i omsorg när husets fru förbarmar sig över den mindre beställda och dessutom får ångest över sin egen privilegierade ställning. Och när kontakten väl är etablerad dröjer det inte länge innan Borgman har hela familjen i sin hand, och han skakar dem och förvirrar dem och plågar dem och för dem allt närmare en ruinens brant.

Anslaget till Alex van Warmerdams drömlika skapelse inger förhoppningar, och referenser till Hanekes Funny Games liksom det mesta av Lynch passerar förbi. Vartefter sagan förlöper kommer dock ambitionerna på skam och obehaget tunnas ut. Filmen är full av små proklamationer och antydningar, d.v.s. ledtrådar som man hoppas ska kunna ge svar på vem Borgman egentligen är och vad hans syfte är. Är han, som det antyds i filmens inledande citat något övernaturligt, kanske en ren ondska som antagit köttslig form? Eller är han bara en symbol över den vanliga människans beckmörka inre?

Tyvärr får vi aldrig något svar, och inte heller erbjuds Borgman något motstånd i sin mission. Allt verkar vara ganska så ofrånkomligt och statiskt, och således slutar filmen vara intressant annat än som en lustig och bisarr nonsenssång.

Gilla:
upp
8 röster

Grace of Monaco

Isabelle Espinoza 13:29 23 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Premiären av öppningsfilmen i Cannes, Grace of Monaco, föregicks av rabalder i månader. Med anledning av konflikter dels mellan den franska regissören Olivier Dahan och den amerikanska producenten dels mellan regissören och de kungliga arvingarna av Monaco. (För okommersiell, för glamoriserad! Historiskt inkorrekt!). Mer än en version har funnits av filmen och den ena av dessa har vid tillfälle av regissör Dahan kallats för "a pile of shit", enligt flera engelskspråkiga nätupplagor om film. När stridyxorna begravdes fick regissören igenom sin version ändå, som av allt att döma, blev den som visades i Cannes. Frågan är om det hjälpte eller stjälpte resultatet. Regissören Olivier Dahan har mycket att leva upp till när han tar sig an ännu ett kvinnoöde. När det begav sig med La vie en rose (2007), förnämliga biografifilmen om Edit Piaf, breakade Marion Cotillard för världen och fick en Oscar. Förväntningar har betydelse för hur en film landar. Som om förtexten till Grace of Monaco vädjar om lite lösare tyglar från kritikerna, lyder Grace Kelly-citatet: "Idén om mitt liv som en saga är i sig en saga."

Grace of Monaco handlar om en liten tidsrymd i Grace Kellys liv då prinsessan efter några års äktenskap och barnalstrande, ställs inför det livsavgörande beslutet att återuppta sin skådespelarkarriär genom att tacka ja till en roll i ännu en Hitchcockfilm och återvända till Hollywood vid en tidpunkt då furstendömet Monacos självständighet står på spel. Två dramaturgiska trådar tvinnas samman. Det går så långt att Frankrikes president DeGaulle skickar pansarvagnar till gränsen mellan länderna, pressad över situationen Algeriet och irriterad som han är över att detta Lilliput-områdets invånare, som till oproportionerligt stor del är casinoägare och kungligheter, undslipper skatter.Och det går så långt att Grace är på väg att tacka ja till att spela Marnie.

Tunga skådespelarnamn, läckra miljöer, och en filmisk 60- tals atmosfär med glamour och vackra kostymer ger inte direkt värk i ögonen. Nicole Kidman spelar Grace Kelly med vibrerande skicklighet, hennes gestaltningsförmåga har det aldrig varit fel på. Däremot smärtar det då Olivier Dahan och manus låter Kidmans Grace Kelly, med infantil frustration, miströsta över hur svårt det är att tala, gå och stå som en riktig prinsessa. Likt en tramsig Eliza, då hon får etikettlektioner av Derek Jacobis aristokratiexpert. Som om en massivt erfaren, professionell skådespelare, tillika oskarsbelönad Grace Kelly, skulle ha fått hjärnsläpp. Det är egentligen oförlåtligt, men vid det laget har filmen, apropå förväntningar, glidit över i ett fack där det nästan kan göra detsamma. Om 60-talet som en tid då betydelsen av publikt sken och mediers manipulativa kraft kristalliserades, och vikten av att skapa vackra bilder för att täcka över verkligheten, och vad priset av detta image­­skapande ledde till, är intressanta spörsmål att mer än nudda vid. Men de slarvas bort.Grace av Monaco som tjusig, romantisk bagatell håller nog för ett godkänt betyg, men som tänkvärd historisk, biografifilm: not so much.

Gilla:
upp
71 röster

Locke

Amat Levin 13:15 23 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Tankarna är många under inledningen av Locke. “Fan, vilken lång tagning!” “Hur länge ska han sitta i bilen?” “Hade de inga pengar i budget? Sedan inser man den bistra sanningen att Locke i stort sett bara utgörs av en enda lång scen. Eller, bister är den egentligen inte, för Tom Hardy lyckas med något som jag misstänker är otroligt svårt – att göra en film där han är den enda synliga skådisen intressant.

Locke består av en bilfärd i mer eller mindre realtid där vi får följa Ivan Locke när han kör till London, samtidigt som hans liv plockas isär som ett omvänt pussel. Via en rad telefonsamtal får vi veta att han, trots sin städade natur, har begått ett misstag som sätter hans karriär och familj på spel och filmens 90 minuter är ett försök att ta ansvar för misstaget och minimera dess konsekvenser.

Locke är en underlig film och utmanar stundtals ens tålamod med sin ändlösa motorväg och limiterade omgivning. Men trots att slutet lämnade mig med en “jaha?”-känsla är det ändå Tom Hardys imponerande scennärvaro och Steven Knights levande manus som jag tar med mig ur salongen.

Gilla:
upp
14 röster

Godzilla

Victor Schultz 01:25 16 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Marknadsföringskampanjen som föregått Godzilla årgång 2014 har pumpat ut blytunga och suggestiva bilder av fallskärmssoldater som ljudlöst faller genom atmosfären mot en blodröd himmel, till ljudet av dramatiska jättekörer, japanska trumslagare och en Ken Watanabe som med darrande röst siar om ett annalkande mörker. En angreppsvinkel som också kändes helt naturlig i ett 2000-tal där actionfilmen framförallt ska vara mörk. Av den anledningen blir det rätt märkligt när Godzilla just bara känns som en halvskön Roland Emmerich-rulle, nästan sentimental i sin kärlek till det mer eller mindre lättsamma äventyret där kärnfamiljer i sönderfall trängs med naiva forskare och helyllemän.

En del inslag framstår som fullständigt onödiga, och den ofrivilliga röda tråden verkar vara att filmens bibliotek av karaktärer egentligen inte har något alls att sätta emot när jorden annekteras av urantörstande jättemonster. Godzilla däremot har full kontroll, även när det gäller att låta bli att trampa på minsta fotgängare. När det gäller Bryan Cranstone och Aaron Taylor-Johnson kan de bara oroligt flänga runt mellan Asien och Amerika, låta ödesmättade och spela över.  Om det funnits en uppenbar poäng med att utmåla människan som fullständigt försvarslös när de riktigt stora krafterna drabbar oss hade tematiken möjligen fungerat, nu känns det mest utdraget och meningslöst.

 

Är du besviken? Hade du hoppats på mer? Tur då att Guillermo Del Toro slängde ihop Pacific Rim så sent som förra sommaren, en monsterrulle som har allt Godzilla har – fast mycket bättre och mycket mer.

Gilla:
upp
45 röster

The Legend of Hercules

Amat Levin 23:49 12 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


:Under den första halvtimmen sitter jag och väntar på Dwayne ”The Rock” Johnsons intåg. För även om jag misstänker att han inte kan bära upp en förmodad kalkonrulle som Hercules, har han tillräcklig karisma för att göra tittandet mindre outhärdligt. Sedan kommer Kellan Lutz in i bild, förstör mina drömmar och får mig att inse att jag har hamnat på visningen av årets ANDRA film om Herakles – The Legend of Hercules.

Och tyvärr hinner jag inte ens ge filmen en chans innan det blir uppenbart att jag har att göra med en av de mest oinspirerade produktionerna någonsin. Det är som att manuset skrevs i stolpar och att både skådisar och regissör gav upp halvvägs och istället beslöt sig för att försöka slå rekord i antal tittare som lämnar salongen. Det enda som får mig att bortse från att huvudrollen hade kunnat spelas av valfri SATS-beefcake är att vissa av slagsmålsscenerna är fina att titta på och att misären är över på en och en halv timme.

Gilla:
upp
21 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!