Efter att det svårmodiga ensambarnet India (Wasikowska) förlorat sin älskade pappa passerar dagarna förbi i tystnad, hon driver runt i familjens stora vita trähus och är allmänt avigt inställd till livet. Det sociala utbytet med den iskalla modern Evelyn är obefintligt. Denna blaséartade tillvaron spetsas dock snabbt till när faderns okände bror Charlie (Matthew Goode) plötsligt dyker upp, han är en slimmad uppenbarelse i pullover och sköldpaddsbågar som India fattar misstankar om lika snabbt som Evelyn börjar åtrå honom.

Park Chan-wook (Oldboy, Sympathy for Lady Vengance) gör sin första amerikanska film till en solid Hitchcock-thriller där de små gesterna regerar. Det är en välspelad kärleksförklaring till genren där insikten om vilka klyschor man ska utnyttja och vilka man ska glömma är total. Det är skräck där våldet är en känsla snarare än en handlig, där varje middag är en massaker av förgiftade kommentarer och själlösa leenden, där det agressiva ständigt hovrar under artighetsfraserna och de platta vardagssamtalen. Sinnesstämningar och händelser förmedlas genom korta kärnfulla blickar och förstärks vidare av en imponerande genomarbetad scenografi där färgmatchningar, saker och varelser är symboliska förmedlare som hjälper till att berätta historien på ett lika stilrent som tydligt sätt.

Parhästarna bakom den överraskande bra ungdomsfilmen Ciao Bella är tillbaka. Och den här gången är det betydligt mer barnförbjudet.

Ida (Anna Åström) är ny i lärarrummet och omhändertas snabbt av kollegan Krister (Gustaf Skarsgård). De blir förälskade, köper en lägenhet tillsammans. Äter, dricker, knullar. Krister spärrar upp ögonen och varnar för att han kommer ”älska ihjäl” henne. Och så bäddas sängen för psykologisk svartsjukeskräckis. Bakom Kristers nykära skyddshölje döljer sig ett maniskt kontrollbehov, medan hans glasögonprydda blick röntgar Idas kropp efter varje liten ovälkommen influens. Han hatar när hon röker, krökar och – värst av allt! – smittas av mönsterbrytande idéer från väninnan Linda (Rebecca Ferguson).

Skådespelarna breder modigt ut sig i laddade bilder som bryter ned och spårar varje kroppslig sensation. Om det inte vore för den sista halvtimmen, där det nakna kläs över med det konstruerade, så skulle det här kunnat bli riktigt bra.

Det är lätt att ta på sig Star Wars-glasögonen alltså. När James T. Kirk och Spock slänger käft och är allmänt mysiga ihop på U.S.S. Enterprise kommer jag på mig själv med att tänka på hur Han och Luke brukar låta de riviga kommentarer studsa mellan väggarna på The Millenium Falcon. Att J.J. Abrams redan skrivit på för att regissera den första av Disneys Star Wars-reboots spelar givetvis in, på något sätt känns detta som ett genrep inför försöket att skaka liv i filmhistoriens största rymdäventyr. Star Trek Into Darkness är således också en berättelse som osar lika mycket Spielberg som Lucas, det är ömsom lättsamt ömsom allvarsamt, alltid med en rak och tydlig dramaturgi i grunden.

Den förra filmen, kort och gott betitlad Star Trek (2009), lyckades återetablerade de klassiska sci-fi-karaktärena med en dämpad nördstämpel som gjorde dem intressanta efter 30 år i frysboxen. Denna uppföljare kretsar kring ett annalkande krig som involverar jorden och fiendeplaneten Klingon samt en mystisk man vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch). Som brukligt om man gått i skola hos ovan nämnda regissörer är detta en kamp för vänskap och kärlek lika mycket som en kamp för vår planet, mot det onda. Essentiella teman som fungerar utmärkt inom ramen för filmen.

Abrams tar inga risker med Star Trek Into Darkness och för de som har hoppats på en riktigt mörk tvåa finns risk för besvikelse, å andra sidan gör han inte heller några större misstag och att det handlar om förstaklassig underhållning från start råder det aldrig något tvivel om.

Sandy (Jason Bateman), en reko kille med fru och barn, upptäcker att någon stulit hans identitet och spårar kreditkortsräkningarna till Diana (Melissa McCarthy), en våldsam shopaholic som råkat i luven på den undre världen. För att den ena ska få tillbaka sitt liv och den andra hålla sig levande måste motsatsparet lära sig att samarbeta.

Konceptet är alltså en laglös twist på buddy cop-filmer som 48 timmar och Dödligt vapen, där omaka par slängs in i stormens öga och simmar ut som bästisar. Det som hänt sedan 80-talet är att distinktionen svängts om från hudfärg mot kön och klass: han är den långsmala, hederliga finanskillen och hon den korta, tjocka bedragaren från fel sida av spåren. Jargongen dem emellan går på tröttsam autopilot med upprepade punchlines om att ena duohalvan är en man (med ett könsneutralt namn) och ändå ”a fucking pussy”.

Till en början förskjuts viskningarna om Dianas utseende till bakgrunden, men dörrarna för självrannsakning öppnas i takt med att hon utvecklas som person. Efter mycket om och men samlar hon mod och ber om hjälp för att lära sig använda hårspray med måtta och sminka bort det vita slöddret från sin sociala mask. Det lyckliga slutet har nämligen en plats över för smaklösheten, så länge normen först bjuder på en makeover.

“Att tro att en 15 år lång diktatur i ett politiskt sofistikerat land med en stark fack- och studentrörelse störtades för att en mexikansk PR-kille kom in på sin skateboard och sa ’så här ska vi göra’ är en karikatyr.” Citatet kommer ifrån Genaro Arriagada, mannen som styrde No-kampanjen, den kampanj som i Chile övertygade invånarna om att rösta bort Augusto Pinochet när chansen gavs 1988. I en intervju med New York Times menar han att Oscarsnominerade No är en grav simplifiering av hur det gick till i verkligheten och att den ignorerar den kamp som fördes på gräsrotsnivå.

Ja, som tittare, även utan en djupare kunskap i Chiles historia, får man känslan av att No inte berättar hela sanningen. Men det är också filmens enda problem. Bortsett från det är No ett hantverksmässigt mästerverk där nyinspelat material och arkivfoto existerar i en perfekt symbios. Ibland är det till och med svårt att skilja på vad som är vad. Med hjärnkirurgsprecision fångar regissör Pablo Larraín allt från tidsandan till klädstilarna och det är fröjd att följa de olika filosofierna och tillvägagångssätten PR-männen, bra spelade av Gael Garcia Bernal och Alfredo Castro, har. Utan att avslöja för mycket står de på olika sidor av kampanjen och deras olika tillvägagångssätt ger filmen en kampsportskaraktär där krokar kontras med uppercuts.

Larraín har själv sagt att No bara är ett fragment av historien och att han inte haft ambitionen att göra en ”officiell version” av händelseförloppet. Men det i bakhuvudet kan man som tittare sänka guarden och njuta av en visuellt fulländad film.