Filmrecensioner

Hundra steg från Bombay till Paris

Hanna Johansson 13:55 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Jag är verkligen inte särskilt svår att pleasa, släng in ett montage där någon lagar mat i praktiskt taget vilken film som helst så är jag där. I 100 steg från Bombay till Paris, den lite otympliga svenska titeln på Lasse Hallströms film The Hundred-Foot Journey, finns en scen där huvudpersonen Hassan vispar hollandaise i slow motion – det är något av en höjdpunkt.

Inte för att resten av filmen är såsig (höhö), men det här är också en kulturkrocks-feelgood som följer ingredienslistan lite väl till punkt och pricka. Vad händer: familjen Kadam flyttar från Indien till södra Frankrike och öppnar restaurang trettio meter från byns finkrog, där Helen Mirrens Madame Mallory styr med järnhand och siktet inställt på en andra Michelinstjärna. Maktstrid utbryter mellan henne och patriarken i familjen Kadam (Om Puri) medan den mer diplomatiskt lagde sonen Hassan (Manish Dayal) försöker medla. Utbrott av främlingsfientlighet kulminerar i ett klotter och anstiftan till mordbrand, sedan är den frågan liksom överstökad. Man kan fortsätta så och lite snipigt peka ut alla tillfällen där 100 steg… är lite för onyanserad, lite för förutsägbar, men det är också ett osedvanligt aptitligt mys som känns kortare än speltiden på två och en halv timme. Dels tack vare all matlagning i ultrarapid, dels tack vare Om Puris rollprestation som envis farsa. Och har man rätt glasögon på sig kan man skymta en knivsudd postkolonial kritik mitt i gemytet.

 

Tusen Bitar

Hanna Johansson 13:52 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Många musikdokumentärer lider av att de predikar för de redan invigda, fokuserar på musik­-ledet snarare än dokumentär – nej, de flesta av oss tycker INTE att det är pissintressant hur turerna kring inspelningen av ett album gick till och på den sjätte dagen kom keyboard-Joppe på att… och så vidare. Jag är intresserad av musik, men inte av det allra mest konkreta i skapandeprocessen. Det vore som att se en film om en modeskapare där han eller hon bara klipper toiler hela filmen, eller om en konstnär som gång på gång doppar en pensel i färg.

Å andra sidan: hur kan man göra en film om någons liv där man inte spelar ner skapandeprocessen? En film om Björn Afzelius blir ofrånkomligen tragisk eftersom att allt man någonsin säger om honom nu överskuggas av hans öde: han var bara 52 när han gick bort i lungcancer. Dokumentären Tusen bitar tar ett grepp om hans liv via hans verk, ett smart sätt att inte låta det ena ta över det andra. Framför allt intervjuerna med Marianne Lindberg DeGeer och inslagen från repetitionerna inför hennes pjäs Johnny Boy, som baserade sig på hennes och Björn Afzelius relation, är gripande och ger en bild av hans eko i dagens kulturliv. Mer än en berättelse om en musiker är Tusen bitar en komplex skildring av en sällan perfekt person.

 

A Most Wanted Man

Sebastian Lindvall 13:49 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den holländske regissören och tidigare rockfotografen Anton Corbijn följer upp Control och The American med en filmatisering av spänningsförfattaren John le Carré, men det rör sig knappast om en ny Tinker Tailor Soldier Spy. Istället för Tomas Alfredsons välstrukturerade påskäggsrunda genom kalla kriget får vi ta till del av samtida oro i ett trist och fult Hamburg, där den opassionerade spionen Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman) leder span på en terroristmisstänkt flykting som ärver en mystiskt förvärvad förmögenhet.

För att vara en spion envisas Bachmann med att synas och höras på sätt som tillåter Philip Seymour Hoffmans att utnyttja sin björnfysik till fullo. Han spelar en rollfigur som bränt många broar, sett och hört allt så många gånger att han inte längre orkar leka spion, eller tvinga fram pokerface i tid och otid. När han ska smaksätta kaffet görs det med en uppochnedvänd plunta mitt framför en CIA-agent, spelad av en Robin Wright med direktimporterad kyla från House of Cards. När hon senare frågar om långsiktiga mål besvarar Bachmann med en floskel om att göra världen till en tryggare plats, levererat med en pysande fnysning som erkänner hur banalt det låter, men som inte orkar bry sig om att revidera eller finslipa formuleringen. Nej, lika bra att lägga korten på borden.

 

För den som fortfarande sörjer Hoffmans tragiska död finns här en underbar soloshow, endast störd av omgivningens försök att sälja in en trött spinoff till Homeland. Hur mycket den dramatiska musiken än försöker övertyga om att det är en spännande film dras jag inte för en sekund in i de politiska kulturkrockarna, den förbjudna romansen mellan en vänsteradvokat (Rachel McAdams) och en potentiell terrorist (Grigoriy Dobrygin), eller andra trötta förströelser som riktar strålkastarljuset bort från den högst saknade Hoffman.

 

Sin City: A Dame to Kill For

Victor Schultz 14:56 29 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Nästan tio år senare, och Sin City är precis lika blaséartad döende och hämningslöst destruktiv som vanligt. Att besöka staden är att konfronteras med den ena problematiska exponeringen efter den andra. Oceaner av obehagliga strukturer mellan det manliga och kvinnliga: samtliga män värda att nämnas tycks ha slagit sig fram medan kvinnorna tvingats ligga sig till framgång. Överdimensionerade trenchcoats och latex-bikinis är nyckelplagg. Efter en halvtimme i biosalongen är jag beredd att plocka fram dödskallen på betygsskalan.

När wanna-be-skötsamma Dwaight får dicken söndersparkad för tredje gången på ett dygn tillåter jag dock mig själv att problematisera något. Faktum är att hela Sin City fungerar som någon sorts samhällssatirisk BDSM-orgie. Oavett kön, slänger sig karaktärerna ständigt mellan dominator och dominerad. Marv som närmast är odödlig, men ändå låter sig slås sönder och samman för dansösen Nancy Callahan, Ava Lord som gör varje man hon ser på till sin slav, men ändå använder sin förmåga så oförsiktigt att hon hela tiden måste bjuda ut sig, Gail, som kontrollerar hela Old Town men ändå är beredd att dö för ett gammalt ligg.

 

Män och kvinnor, alla förbrukar sina kroppar, och aldrig gör filmen skillnad på styrkan och makten som ligger i de klassiskt kvinnliga kontra manliga attributen- penetrationer och lemlästade genitalier skär genom könsgränserna. Men allra viktigast: filmen glömmer (nästan) aldrig att attributen är konstruerade, att de är betydelselösa, och därför driver den med dem, gör dem ännu mer outhärdliga i sin gränslöshet. Replikerna, mördandet, manéren, kåtheten, blir en kritik mot samtidens outtröttliga vilja att dela upp i feminint och maskulint. Om kritiken sedan alltid är medveten, det kan diskuteras.

 

Sen säger jag inte att denna känsla av komplexitet är konstant. När Callahan går loss på scenen för en sjätte- eller sjunde, omotiverad, gång, är det bara billigt platt publikfrieri, liksom när ytterligare en ass-inzoomning sveper förbi, en som utan tvekan är menad för biopublikens, och inte Sin Citys degenerade blickar. Man saknar även den gamla rollbesättningen, utan tvekan: Clive Owen, Devon Aoki, Dennis Haysbert.

Medicinen

Sebastian Lindvall 14:01 29 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


De vann publikhjärtan med svenskidylliska Änglagård-trilogin, dansbandsdramat Black Jack och landsbygdsromansen Under solen, men det blev genast pinsamt när det äkta paret Colin Nutley och Helena Bergström skulle tuffa till det med kriminaldramer och rock n roll. Nu erkänner de ålder och bjuder på sig själva med Medicinen, en svennig självhjälpskomedi om medelåldersduster med medelklassproblem.

Den ensamstående tvåbarnsmamman Johanna (Bergström) är några år från 50, jobbar på ett livsstilsmagasin och har en chef som framkallar magsår. Och så lider hon av herpes. Kollegorna tipsar henne om att bli försöksperson för en ny medicin, vilket hon först vägrar men snabbt ångrar när hon går miste om en jobbresa till Menorca som hon har lovat bort till sina barn. Dessutom visar sig medicinen inte alls vara så tokig när kallsvettningar övergår i en extrem självförtroendeboost.

Trots stabil ensemble och en påkostad låtlista är det smulorna av anarki som får filmen att lysa upp. Som när det hårdmallade manuset masseras, stöts och blöts med barnsliga infall, eller kameran dröjer kvar i raljanta improvisationer och småfräcka skämt som spårar ur i vulgära montage. Och inte minst hur Ewa Fröling vräker i sig rollen som redaktionschefen Iris, en campy korsning mellan Cruella de Vil och Anna Wintour.

Istället för att fånga dagen som en salongsberusad Fritidsresereklam ägnar huvudpersonen sitt krut åt att skapa dålig stämning på kontoret, ligga med Petra Mede och utpressa en horbock. Det är bra för att vara Nutley, ergo ”bra för att vara svenskt”, men det känns märkligt att bygga premissen kring en osynlig kris. För varför sitter Johanna i en sådan ekonomisk knipa, trots ett bra jobb på ett flådigt magasin med tak som når upp till stjärnorna? Och varför ställer hon ens upp som försökskanin, trots att läkaren flaggat för minimal ersättning?

Svenskskildrarduon tar revansch genom att osäkra ett säkert kort, men det är så typiskt svenskt att göra feelgood av en lyxfälla som inte riktigt vill prata om pengar.

Blodsband

Sebastian Lindvall 13:57 29 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Ett klaustrofobiskt kamphundsisolat där det pissas revir med blodstrålar i flåsiga närbilder på tatueringar, muskler och gänggrupperingar som bryter ut i ett aggressivt montage. Dessa klichéer är som bortblåsta av blasélik normalitet när den hetlevrade ungdomsbrottslingen Eric Love (O’Connell) blir “starred up” (filmens originaltitel), tidigt förflyttad från en ungdomsanstalt till ett fullvuxet fängelse.

Eric beter sig som om han stämplar in på en ny arbetsplats, med taggarna utåt och redo att besvara sneda blickar. Han slår sönder en annan fånge och mordhotar Oliver (Friend), en oavlönad ledare för en grupp i ilskehantering. Han börjar delta i gruppen och gör försiktiga framsteg, men det blir svårare att andas lugnt när han stöter på Neville (Mendelsohn), en luttrad kåkfarare som suttit bakom lås och bom merparten av sitt liv – och som dessutom är Erics pappa.

Blodsband är ett lågmält, våldsamt och gripande far- och sondrama om att tämja sig själv, utan förlösande genvägar med plötsliga insikter och carpe diem-tal. Så fort inramningen börjar kännas väl bekant, när hierarkierna bildar köer och filmen börjar rätta sig efter fängelsefilmens regler, gör Eric något oväntat och ger förväntningarna en plötslig käftsmäll.

En impulsiv vrede som triggar spänningen, föder hopp om förändring och samtidigt lyckas bryta genrens invanda mönster.

The Trip to Italy

Sebastian Lindvall 22:33 16 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Varför skulle The Observer vilja finansiera och trycka ännu ett kulinariskt resereportage av två personer som, tja, inte kan något om mat? Det undrar Steve Coogan, skådespelaren som lockar till skratt i rollen som Alan Partridge men privat är mer cynisk och arthouse-lysten. Även om han ifrågasätter återföreningen med Rob Brydon lyckas de snabbt arbeta upp jargongen som fick roadtrippen i regnruskiga England att skina upp med medelåldersmulen metahumor.

Det är en rolig ansvarsfriskrivning som erkänner att du, jag, vi och regissören Michael Winterbottom är fullt medvetna om att förra filmen knappast skrek efter en uppföljare. Och mycket riktigt serverar The Trip to Italy mest tomma kalorier. Vädret är varmare, maten ser godare ut, det är bitvis roligt och alltid välspelat, men samtalsämnena saknar föregångarens skärpa och substans. Det märks att de tröttnat på såväl varandra som konceptet när de långtråkiga dagarna kryddas med seglarturer, sightseeing och nya ansikten som bara fortsätter att ge kameran ursäkter för att gå från bordet.

Turist

Victor Schultz 13:31 15 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Efter att ha studerat etniska fördomar ur ett socialpsykologiskt perspektiv vänder sig Ruben Östlund i sin nya film Turist till sin egen samhällsgrupp: den vita medelklassen. Precis som i Play bygger han sin dramaturgi runt en händelse, eller ett fenomen, snarare än runt karaktärer. I detta fall en lavin. Upplägget har redan omskrivits otaliga gånger, men jag drar det kort igen: den glada familjen sitter på en uteservering i Alperna med utsikt över bergskedjorna när en lavin bryter ut, om än på tryggt avstånd, några sekunder senare slår dock snömassorna upp över de lunchande människorna och pappa Tomas rycker åt sig mobil och handskar och drar. När det kort därefter visar sig att ett tunt snömoln är allt som nått upp till serveringen lommar Tomas skamset tillbaka. Ridå.

Filmens premiss är att han genom sin flykt brutit det manliga patriarkala kontraktet; som fader ska han skydda familjen vid direkt fara, medan modern ska sörja för det mer långsiktigt trygga. Dessa, enligt Östlund, kulturellt inbyggda förväntningar, som alltså övergivits till förmån för en obeveklig, biologiskt betingad överlevnadsinstinkt, försätter familjen i en allvarlig kris. Frågorna som väcks är genomrelevanta i tider när genus står högst upp på agendan och färjekaptener tar livet av sig efter att ha övergivit sina sjunkande skepp och hjälplösa passagerare.

Precis som i tidigare filmer präglas de desperata dialogerna och statiska tagningarna av en ultrarealistisk ambition. Och idén att låta medelklassen trygga värdegrund slås i spillror när naturens slumpmässiga kraftutbrott (i dubbel bemärkelse) sköljer in över en fräsch semesterstund kan inte kallas annat än ett genidrag.

Into the Storm

Sebastian Lindvall 15:17 13 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Som ett olustigt sammanträffande pågår fortfarande skogsbranden i Västmanland när jag skriver den här recensionen. Naturkrafterna är till synes helt utom kontroll i Into the Storm, men delvis tämjda av teknik när tidernas största orkan skildras som ett osmickrande inspelningsreportage från realityserien Storm Chasers som blåser upp till 90-talets katastroffilmsvindar (minns ni Twister och Dante’s Peak?).

Filmen är gjord enligt den fejkdokumentära formeln. Amatörkamerorna väcker deltagande, erbjuder intensiva markperspektiv på stora specialeffekter – men de logiska luckorna påminner om att greppet har blivit ett slitet schtick. Som hur de många bildkällorna smälter ihop med identisk upplösning och format, eller hur känslomässigt engagemang skapas med pålagda spänningsstråkar. Ingen bryr sig om att bluffa.

Trots rollfigurernas paralleller till senare års orkaner är filmen knappast en pamflett för Miljöpartiet. Kritiken ryms inte i stormen, utan i det skrämmande beteendet som uppstår när faran närmar sig och mobilkamerorna inväntar det perfekta YouTube-klippet. Vissa människors överlevnadsinstinkter tycks ju ha kodats om och det kan kännas oroväckande, men moralkakan smakar skenheligt när den serveras av ett storfilmsspektakel som lockar genom att just dröja kvar.

Filmens mest svindlande scen följer en pansarbil som sugs upp av en tornado, spottas ut ovan moln (lugnet före stormen!) och mynnar ut i en oundviklig fritt fall-upplevelse. En vulgärt våghalsig actionsekvens som talar till det kroppsliga, snarare än att syssla med vimmelkantig sociologi. Tyvärr fortsätter filmen med att ställa sig i kö till rostigare åkattraktioner.

Guardians of the Galaxy

Sebastian Lindvall 23:53 7 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Med rötter i den ökända b-filmsfabriken Troma kan James Gunn först verka som ett oväntat och lite vågat regissörsval, men med honom i cockpiten sker en bokstavlig expansionen av Marvels filmuniversum som blir en skojfriskt självmedveten drift med superhjältevågen.

Det är 1980-tal och den unge Peter Quill hinner knappt ta ett misslyckat farväl av sin mamma på dödsbädden innan han kidnappas av en mystisk farkost. När vi återser honom i vuxen ålder har han uppfostrats av laglösa och blivit Star-Lord (Chris Pratt), en våghalsig rymdpirat utrustad med laservapen och en walkman laddad med blandband från tiden på jorden. Efter en dansant äventyrssekvens kommer han över ett mystiskt klot med krafter att avgöra galaxens framtid och som även tvingar in honom i rollen att leda en brokig skara antihjältar mot tyrannen Ronan (Lee Pace).

Bittergökar lär frustreras av temperamentet i Guardians of the Galaxy. Varje avgörande ögonblick - vare sig det gäller explosiva eldstrider, sorgliga bekännelser eller romantiska hjältegester - punkteras med avväpnande färgskvättar som gör att svärtan aldrig tillåts torka. Kassettbandspelaren blir som en rollfigur i sig med sin trippla egenskap som barndomssouvenir, komisk lättnad och att rättfärdiga ett musikaliskt medley med verfremdungseffekter.

Jag skrattar och gråter med de aparta galaxväktarnas lek med konventionerna när de färdas mot framtiden med gott om retrocharm i bagaget. En publikflirt i en av ordets bättre bemärkelser.

Förr eller senare exploderar jag

Hanna Johansson 17:01 29 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För fyra år sedan, när min dåvarande pojkväns mamma diagnosticerades med en obotlig dödlig sjukdom, gick jag hem och googlade hennes sjukdom plus ordet ”mirakel”. Tron på sådana har inpräntats i mig genom solskenshistorier från söndagsbilagor och forumtrådar på internet och det är fortfarande det enda jag har att greppa efter som tröst när jag tänker tanken att jag eller någon jag känner skulle bli allvarligt sjuk.

Man kan bli frisk även om det ser risigt ut. Men hon blev inte det. Väldigt många blir inte det. Jag tror att det är därför Kristian Gidlunds öde gjorde ett så starkt intryck när det kom till ytan förra året: en historia som var bottenlöst tragisk och befriad från tröst, som nådde kärnan av vad det verkligen innebär att se sitt öde i vitögat: där finns bara slutet, ingenting.

Jag tror att det också är förklaringen till att Förr eller senare exploderar jag, filmatiseringen av John Greens ungdomsbok med samma namn, har blivit så framgångsrik. Huvudpersonerna Hazel och Gus har båda sina mirakel bakom sig. Hazel dog inte av sin lungcancer när hon var tretton men vid sjutton års ålder kan hon inte överleva utan sin syrgastub och vet lika lite som läkarna om det är sjukdomen eller medicinerna som kommer att ta kål på henne först. Gus förlorade ett ben till skelettcancer men har en positiv syn på tillvaron. Kanske har till och med cancern styrt hans livssyn: han är besatt av att bli ihågkommen medan Hazel är resignerad inför sjukdomen.

”Man kan berätta en sorglig historia på två sätt”, säger Hazel i början av filmen, antingen linda in det och lägga på en Peter Gabriel-sång, eller så gör man det sanningsenligt. Vilket är vad den här filmen föresätter sig att göra men inte helt lyckas med. I en scen har Hazel på sig en t-shirt med Magritte-trycket ”Ceci n’est pas une pipe” och en bild på en pipa: det här är inte en pipa, det är en avbildning av en pipa. På samma sätt är Förr eller senare exploderar jag en avbildning, fiktion som tvunget underkastar sig vissa regler. Och då menar jag inte att det är en nackdel att det här inte är based on a true story (thank god), bara att ungdomsfilmsklyschorna tar udden av allvaret ibland. Men feelgoodinslagen kan ändå inte dölja att det här är en film om hur omöjligt det kan vara att acceptera sin eller sin älskades död på ett tillfredställande sätt. Att en kärlekshistoria mellan tonåringar har det budskapet känns modigt. 

The Dawn of the Planet of the Apes

Victor Schultz 12:20 18 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Matt Reeves följer upp 2011 års reboot med en melankolisk framtidsdystopi där de spillror av mänsklig civilisation som överlevt förra filmens dramatiska upplösning, för en minst sagt modest tillvaro bland San Fransiscos ruiner. James Francos hybrisdrabbade forskare är ersatt med en stoisk Moses-figur vid namn Malcolm, som tillsammans med den något mer koleriske Dreyfus (vant spelad av Gary Oldman) styr den lilla kolonin och dess försök att gå vidare från undergången. Något som kompliceras när det visar sig att människorna inte är ensamma i staden och att Caesar, den hypersmarta apa som genom sin tillkomst lade grunden för den nya världsordningen, har bosatt sig på andra sidan Golden Gate-bron tillsammans med ett hundratal av sina artfränder.

De första tjugo minuterna är thriller-tense, med leriga djupa skogar, ödesmättade standoffs och avgrundsvrålande schimpanser som utan ansträngning kan banka in huvudet på vilken dumdristig människa som helst. Känslan av att följa två blodtörstiga rovdjur som nyss sprungit på varandra är genuin. Det dröjer dock inte länge innan det blir smärtsamt uppenbart att Reeves och hans manusförfattare glömt det kvinnliga könet, som enbart porträtteras av ett lamt alibi i varje läger: den gravida och sjukliga aphustrun Cornelia samt den omhändertagande sinnliga sjuksystern och flickvännen Ellie.

Utöver det snedsteget är filmen en välregisserad actionfest där Jason Clarke (i rollen som Malcolm) glänser mest. Australiensaren imponerade redan i Zero Dark Thirty och utgör en moralisk motpol till Oldman, som ändå är tillräckligt komplex i sin kraktär för att man ska bli osäker med vem man egentligen hade sympatiserat med om apornas planet skulle bli en realitet. 

Deliver Us From Evil

Victor Schultz 12:46 4 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Exorcisten kom 1973 var den det bästa som hänt katolicismen sedan romerska Kejsaren Konstantin den store lät sig döpas. I skräck för onda andar och demoner konverterade tusentals oroliga själar. Känslan är att skräckisen Deliver Us From Evil har en liknande ambition, kanske har senare års skandaler inom katolska kyrkan inneburit ett medlemsras. Regissör Scott Derrickson glömde dock bort att filmen måste vara läskig för att det ska fungera.

Deliver Us From Evil, skulle lika gärna kunna heta Deliver U.S. From Evil (för att dra en fruktansvärt usel ordvits), eftersom filmen hela tiden återkommer till en sorts ultrakonservativ världsbild där allt från Mellanöstern, till aborter och Jim Morrison framstår som livsfarliga riskmoment i livet som enkel medborgare. Och där en mansgris till uppumpad snut, och hans katolska präst tillika demonutdrivare är de enda som kan rädda Amerikas invånare från att tas i besittning av Irakiska demoner. Det finns egentligen ingenting bra att säga om filmen, dialogen är skrattretande, skräcken Buttricksbillig och många scener ren lyteskomik. Synd för Edgar Ramirez som gjorde ett superjobb i både Carlos och Zero Dark Thirty.

22 Jump Street

Amat Levin 18:58 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bara drygt 15 minuter har gått och jag har redan tappat räkningen över hur många gånger 22 Jump Street har blinkat igenkännande mot publiken, bjudit på ett internskämt eller drivit med sig själv. Mer än att vara en somrig blockbuster-komedi (vilket den också är), är den en enda stor parodi på Hollywoods fascination för uppföljare. Att använda sig själv som föremål för skämt kan visa prov på stor självdistans, men kan, om det överanvändas, också snabbt börja osa av sorglig desperation. Lyckligtvis håller sig 22 Jump Street på rätt sida av gränsen och är befriande ironisk när den rotar bland rasstereotyper i offer/förövare-rollen, plockar isär den traditionella collegedouchen och uppmärksammar publiken på den egna viljan att se samma sak en andra gång.

Precis som i föregångaren har Jonah Hill och Channing Tatum en förvånansvärt bra kemi och sållar sig paradoxalt nog till de bästa omaka-par-poliserna de så gärna skämtar om. Det enda som drar ned betyget är en lite för oinspirerad uppgörelse och en för stor tillit till tjockisskämt och ”titta-hur-homoerotiskt-det-här-är”-scener. Men 22 Jump Street är klart sevärd och en av sommarens bättre komedier.

Transcendence

Sebastian Lindvall 18:55 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Teknikfetischistiska kärleksaffärer mellan människor och maskiner brukar vända sig mot erotik eller komedi för att varna om hur vi isolerar oss från omvärlden bakom skärmar. För det mesta skildras det ur manliga perspektiv: James Woods som kysser fylliga teveläppar i Videodrome, nördduon som skapar sin drömkvinna i Weird Science, eller nu senast en mustaschprydd Joaquin Phoenix som dejtar sitt operativsystem i Her.

När Christopher Nolans hovfotograf Wally Pfister regidebuterar med den humorbefriade technothrillern Transcendence kan det vid första anblick verka som en kullkastning av könsrollerna. Istället ser vi en kvinnlig forskare blunda för det självklara, låta sin kompetens överskuggas av irrationella känslor och bestraffas därefter.

På branten till teknologisk singularitet utsätts Will Caster (Johnny Depp) för ett mordattentat, men får hjälp av sina kollegor – frun Evelyn (Rebecca Hall) och bäste vännen Max (Paul Bettany) – att ladda upp sitt medvetande i en kvantdator. På så sätt kan han reinkarneras som en artificiell intelligens och slutföra sitt livsverk från andra sidan graven.

Det krävs inte mer än en enda blick på Wills på digitala anlete för att ana ugglor i mossen. En slags ögonbrynslös cyberzombie med renrakad skalle och blytunga ögonpåsar som lyckas styra Evelyn mot en ökenhåla, där hon under Wills ledning tror sig etablera ett vetenskapligt mecka. Eller om hon nu gjort sig skyldig till att bygga sin egen fängelsecell.

Trist scenografi, livlösa skådespelarinsatser och en strypt dramaturgi bidrar till att göra Transcendence till den tröttaste sortens cyberpunk som utgår från avskräckande begränsningar istället för att tänja på gränserna. Ett långtråkigt slentrianförhållande med bildstörningar och dålig täckning.

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!