Filmrecensioner

Under Gottsunda

Victor Schultz 21:36 25 Oct 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Viktor Johanssons suggestiva blandning av politisk-realisitsk dokumentär och drömsk fiktion bär vissa tematiska likheter med Clio Barnards The Selfish Giant från förra året. Det handlar om en plats vars offentliga rum blivit så bortglömda och boende så marginaliserade att platsen mer liknar en dystopi från en annan dimension än en existerande samtid. Utifrån en skrivarworkshop som Johnansson höll med ungdomar från Gottsunda har han utvecklat teman kring det som ofta är navet i tonåringens liv, det vill säga uppgången i en subkultur och ett sätt att leva. Ur detta perspektiv är det en fin skildring av vad förortens tristess, utanförskap och misär kan leda till: å en sidan starkt kreativa sammanslutningar med en underliggande ton av destruktivitet och våld, å andra sidan, våldsrelaterade och destruktiva uttryck innehållandes en hel del kreativa beståndsdelar.

När det gäller filmens genomarbetade estetik är den knappast överdrivet revolutionerande, åtminstone inte internationellt. Det handlar om den typ av långsamma naturalistiska scener vars drömlika mystik ackompanjeras av pålagda röster som sprider sina berättelser och betraktelser till lika delar euforiska och hotfulla kompositioner (Terrence Mallick). Vilket i sig inte är till nackdel för filmen, som däremot lider av en skiftande täthet vad gäller sina fragmentariska berättelser; medan några tycks dåna av underliggande kraft och historia framstår andra som rätt platta och lättvindiga. Men ändå - en helgrym debut.

 

The Quiet Ones

Sebastian Lindvall 21:33 25 Oct 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


På papperet liknar det en lyckad kombination: en verklighetsinspirerad spökhistoria, förlagd till ett disigt och stämningsfullt 1970-tal i brittisk pseudovetenskaplig miljö, uppdaterad och införlivad med handhållna found footage-inslag. Dessutom presenterad under Hammer-etiketten, det brittiska produktionsbolaget som hade sin storhetsperiod då denna film utspelar sig, och som fick en rejäl nytändning med Daniel Radcliffes hemsökta sorgehantering i The Woman in Black.

Tyvärr är inte spöket det mest livlösa i The Quiet Ones, den mest syrefattiga skräckfilm i mannaminne. Huvudrollsinnehavaren Sam Claflin, som ses i den senaste och snart i de kommande Hunger Games-filmerna, är så pinsamt tafatt och obekväm att han gör Jared Harris till åtlöje bara genom att stå intill som svag sparringpartner.

Filmen försöker att suga in publiken i ett slags kammarspel med övernaturliga inslag. Universitetsprofessorn Joseph Coupland lockar med sig två studenter och en kameraman för att dokumentera ett experiment på en psykiskt störd tjej med en spöklik låtsasvän. Den stammande kamerakrönikören Brians närvaro motiverar den nostalgiska poltergeisthistoriens försök att rida på den seglivade found footage-vågen, vilken regissören John Pogue nosade på redan med långfilmsdebuten Quarantine 2: Terminal (uppföljaren till nyinspelningen av den spanska found footage-skräckisen [Rec]). I denna film uppdateras greppet med en outhärdlig sliskdigital 8mm-look.

 

Skräck bygger i vissa fall på det vi anar, andra gånger visualiseras otäckheter som bränner fast mardrömmar på ens näthinnor. The Quiet Ones nöjer sig först med att braka sönder dov dialog med högljudda skrämselljud, tills skräcken synliggörs med animationer som är så fula att jag nyper mig i armen och undrar om det verkligen är slutversionen som nått biograferna. Men inte ens den dyraste makeover skulle kunna rädda filmen från att vara pinsam och förbannat långtråkig.

 

Muren

Isabelle Espinoza 21:28 25 Oct 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Oscarsnominerade dramat Muren utspelar sig på Västbanken. Trots fara för livet, när skotten viner från israeliska vakter, klättrar den unge, spänstige bagaren Omar regelbundet över den åtta meter höga separationsmuren för att besöka Nadia, flickan han är förälskad i. De planerar i hemlighet att gifta sig. Men förevändningen för besöken på andra sidan muren är att träffa hennes bror, barndomskompisen Tarek.

Omar och vännerna Tarek och Amjad ömsom stojar och skämtar, ömsom tränar närkamp och prickskytte i förberedelse för att utföra egna motståndsattentat mot israelisk militär.


Efter ett sådant nattligt attentat där en israelisk soldat blir dödad av Amjad, fångas Omar in och torteras och fängslas av israelisk säkerhetstjänst. Han uthärdar allt men blir lurad att medge skuld till ett brott, vilket kommer att ge honom ett livslångt fängelsestraff. Enda möjligheten att återförenas med sin kärlek Nadia tycks vara att samarbeta med israelerna och utlämna sina vänner, att bli förrädare och spion. Omar är fast i en fälla som tvingar honom att svika och ljuga, men han hoppas på en lösning som kan rädda hans och Nadias kärlek. Spänningen ökar tills det brister, då lojaliteten till vännerna och den palestinska kampen sätter Omar på omöjliga prov. Hans väg leder till obönhörlig katastrof.


Filmen är ren i sitt utförande, vackert och enkelt filmad och spelet är krispigt, distinkt och nära. Kontrasten mellan oskuldsfull vardag och våldet som bryter igenom är stark och verkan av att lögner, svek och smärta nästlar sig in mellan vännerna och de älskande är djupt tragisk.

 

Dracula Untold

Amat Levin 11:47 17 Oct 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



I sin regidebut försöker sig Gary Shore på en Dracula-berättelse som inte baseras på Bram Stokers Dracula, utan på den historiske Vlad Ţepeş som regerade de södra delarna av nuvarande Rumänien på mitten av 1400-talet.

Men han injicerar ändå en stor dos vampyrism i berättelsen, och resultatet blir schizofrent, med ena benet i fantasy och det andra i historieböckerna. Det hade så klart inte varit ett problem – om inte filmen i sig var så oerhört strömlinjeformad med alla klyschor vi är så vana vid så fort svärd, rustningar och slott kommer på tal. Enformigt tjat om heder och mod? Ja. Fagra men svaga kvinnor som måste räddas av en manlig hjälte? Japp. Luke Evans som i stort sett återupprepar sina prestationer från, på liknande sätt otillfredsställande, Immortals och The Three Musketeers? Självklart!

Enda behållning är att Dracula Untold stundtals är snygg att titta på, och påminner en om att Vlad Ţepeş-berättelsen har stor filmpotential om den hamnar i rätt händer.

Gone Girl

Sebastian Lindvall 14:01 3 Oct 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



David Fincher var bara 30 när han långfilmsdebuterade med Alien 3.

Än mindre imponerade var den färdiga filmen, en krock mellan visionär- och studiovilja som intill svengelska The Girl with the Dragon Tattoo får det att verka som att Fincher spelar sämre med säkra kort. Så varför fortsätta att rota i flygplatsens pockethörna med en filmatisering av Gillian Flynns Gone Girl? Författarinnan har gjort ett manus av sin egen bästsäljare, ett dimmigt Missourimysterium som följer den avdankade journalisten Nick Dunne (Affleck). På sin femte bröllopsdag kommer han hem till ett tomt hus, där oroväckande spår tyder på att hans fru Amy (Pike) har försvunnit under våldsamma omständigheter. Kidnappning? Eller än värre: mord? Rädslan övergår i desperation, omgivningens sympati i misstankar.

Redan från start avverkas scener som sidor. Förtexterna hinner knappt läsas, rytmen håller i sig i ett andfått men kontrollerat samspel mellan korta och bestämda kamerarörelser, rappa in- och uttoningar. Även repliker justeras efter berättandets BPM och blir som en vaggande skräckvisa till Trent Reznors och Atticus Ross hypnotiska musik. Rutinerat vallas publiken genom småstadsidyllens disiga bakgårdar. Den sekretessbelagda twisten, den stora chockvändningen halvvägs in som alla miljoner läsare redan känner till, får den sadistiska omkullkastningen av bröllopsklädda tårtfigurer att utvecklas till en fnissig djupdykning i dumburkskultur. Här vinner bäst historia och det är tittarna som avgör sanningen.

Ben Affleck gör en konst av att bära den tunga bördan på sina breda axlar, men framförallt är det ett kärt återseende av den komiska tajming som sågs i Kevin Smiths 90-talskomedier. Det är som om filmens senare halva gör ett satiriskt ärende av att driva med den förra. En elak och härligt vrickad twistthriller som ger upphov till mer flabb än fasa.

Boyhood

Hanna Johansson 19:15 28 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert har sagt att en bra film ska engagera höger hjärnhalva medan man ser den och vänster efteråt, först känsla, sedan förnuft. Direkt efter att jag hade sett Boyhood, Richard Linklaters långfilm om en uppväxt som också spelades in under hela huvudrollsinnehavaren Ellar Coltranes barndom, frågade alla vad jag tyckte. Vilket väl mest var mitt eget fel, jag har tjatat om den sedan jag först hörde talas om den, för blotta idén kan inte lämna mig oberörd: så riskabel och anspråksfull, lite moraliskt tveksam, kanske överskuggande själva filmen? Som trots allt inte är en dokumentär utan en spelfilm med en övergripande ramhandling som jag gissar måste ha varit satt från början. När man växer upp går man redan som det är ur och i en mängd roller och identiteter, subkulturer, intressen – att också under hela sin uppväxt förhålla sig till den processen hos en fiktiv person vars skepnad man själv tar, hur blir man av det, hur mår man? Boyhood liknar The Truman Show där Jim Carrey lever som sig själv men också som en karaktär i en värld som avbildar verkligheten.

Jag kunde inte svara på vad jag tyckte. Boyhood är nästan tre timmar lång – den känns inte tre timmar lång. Jag drabbades av ett brutalt vemod när Mason, pojken i Boyhood, kom upp i tonåren, som om det var någon jag kände och har sett växa upp som jag nu inte kan komma åt längre. Men det vemodet kan jag inte använda till någonting, det finns ingen dramatisk slutscen som man kan gråta ut till, slutet i Boyhood är glättigt. Mason har på vissa sätt ett fascinerande liv (hans föräldrars relation har en central del i handlingen), men han är inte en intressant person. Och Boyhood är på ett sätt inte en intressant film, om man tänker bort det faktum att skådespelarna åldras i samma takt som personerna de spelar – löften som inte infrias enligt reglerna för hur dramatik skapas, många av scenerna är som bilder ur ett familjealbum, och sådana tar man nästan aldrig när något händer som är värt att skildra på film. Avsaknaden av slutscen att gråta till. Men det är ju finessen, att Boyhood har tillräckligt mycket integritet för att berätta om ett liv på det sättet: det pågår, utan pardon, och det är allt.

The Maze Runner

Victor Schultz 19:10 28 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Att vara ung och fastna i stora ondskefulla arrangemang - monopol plus gladiatorspel med hög underhållningsfaktor och mycket blod - verkar vara grejen. Efter Cabin in the Woods kom Hunger Games och nu är det dags för The Maze Runner. Som i fallet med den tidigare handlar det om fantasy baserad på framgångsrik bokserie om självcentrerade ynglingar fasta i tron på sin egen utvaldhet.

Filmen är lustig utan att bli intressant. Det vill säga, grundupplägget är mycket simpelt, men man gör det bästa av situationen. Filmens huvudperson, Thomas, är en benhård individualist som inte anpassar sig till några konformiteter när han utan minne vaknar upp i en överdådig park omgiven av höga betongmurar och en bakomliggande laybrint. Vilket upprör några av parkens mest hårdföra paragrafryttare. Och även om det handlar om en mer endimensionell nivå, finns en hel del likheter mellan de strandsatta pojkarnas hemmasnickrade ritualer, lagar och uppgörelser, och det motsvarande spelet i Flugornas Herre.

Det Maze Runner förlorar i komplexitet tar den igen i blod. Trots att det alltså handlar om en ungdomsbok, eller kanske just därför, håller man inte igen på det grafiska våldet, vilket är uppfriskande. Skådespelet är habilt, och man behöver aldrig behöver tveka om att detta framförallt är en presentation och introduktion där karaktärerna ska fördjupas i kommande uppföljare.

Innan frosten

Isabelle Espinoza 19:06 28 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bekvämt övre medelklassliv utan gnista går sin gilla gång för hjärnkirurg Paul med fru Lucie och bästa vän Gérard. Operabesök och familjemiddagar på helgen, tennisspel i veckan och för många långa timmar på jobbet, utgör tillvaron. Hustrun sedan trettio år antyder att mer tid tillsammans vore en idé, men varför det? Så dyker den tjugo-någonting, vackra, konststuderande kvinnan Lou upp, samtidigt som leveranser av buketter med röda rosor skickas anonymt och besvärande till mottagningen, hemmet, sjukhuset, bilen... Och ekvilibrium är rubbat.

Om hur vi obönhörligt slösar bort livet och enträget låter tiden försvinna medan vi ägnar oss åt andra saker än de vi älskar, är vad det egentligen handlar om.

Stämningen är spänd och under ytan lurar ett hot, medan skådespelarna levererar oklanderligt med den skicklighet som krävs för att det ska verka enkelt.

Som publik kan man luta sig tillbaka, förföras av glidande foto och låta dramat rullas ut. Den ikoniska Daniel Auteuil gör sin Daniel Auteuil enligt reglementet, han är ingen ful gubbe alls, men kanske på något sätt ändå? Kristin Scott Thomas gör sin vanliga, vackra, sorgsna; Lucie är inte en försmådd, åldrande hemmafru, eller är hon det? Eller har även hon en ofullgången affär med sin mans bästa vän Gérard? Spänningen i det outtalade, och vibrerande insikter om att livet går en förbi, vare sig man tar chanser eller inte, det är filmens kvalité, vilken bärs upp av en stadig, alltigenom strömmande Hitchcock-artad obehagskänsla. Men till slut kollapsar manus enligt typisk, melodramatisk, misogyn och spekulativ franskfilms-modell. Det som kunde blivit ett litet stycke i miniatyr av The Ice Storm, à la français, blir dvd-drama med dagg och fuskblod, innan frosten.

'71

Isabelle Espinoza 19:04 28 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


’71 utspelar sig under tiden då Nordirland var Storbritanniens krutdurk. Året är 1971 och efter ett upplopp blir en brittisk soldat kvarlämnad på fel sida om fiendelinjen i Belfast. Den unge soldaten (Jack O’Connell som sågs senast i Blodsband) blir jagad som ett djur, och flyr genom gator, gränder, hus och lägenhetskomplex för att ta sig till säkerhet medan det blir allt suddigare för honom på vilken sida av linjen säkerheten finns, om den ens existerar och vilken hans egen roll är. Yttrar han sig för någon, avslöjar han med sin engelska arbetarklass-dialekt sitt hemmahörande på fel sida, och riskerar att bli dödad.

O'Connell förmedlar tyst den unge soldatens klaustrofobiska belägenhet. I hans ögon och med fysiska uttryck speglar han effektivt de svek, grymheter och bestialiteter som det krigsliknande tillståndet i Belfasts katolska kvarter triggar. Det är gruvligt spännande. Stämningen är intill bristningsgränsen förtätad.

Regissören Yann Demange långfilm-debuterar här med något så ovanligt som en action-thriller som samtidigt är en antikrigs-film med politiska lager och ett gripande sorgedrama. Tankarna går till John Carpenter, Paul Greengrass och Ken Loach. Filmen fick mycket uppmärksamhet och lovord under Berlins filmfestival i vintras. Det exceptionellt tighta manuset är skrivet av dramatikern Gregory Burke, känd i Sverige för genombrottspjäsen Gagarins väg. Också för honom är det filmdebut. Och nya stjärnan är tveklöst Jack O'Connell.

 

The Salvation

Victor Schultz 19:01 28 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Kristian Levring bearbetar frustrationen över sin misslyckade dogmakarriär med en riktigt kass western. Tystlåten man (Mads) får se fru och son utnyttjas och mördas av onda män i laglöst västernland. Efter att ha hämnats står det klart att de onda männen har kopplingar till en liga som tvingar fattiga samhällen på beskyddarpengar, varpå en klappjakt på Mads och hans brorsa Micke Persbrandt tar sin börjar.

Det är uppenbart att Levrign blev så upphetsad över att få med både Eva Green och fotbollslsugern Eric Cantona (utöver de två nordiska dignitärerna) i rollistan att han helt glömde bort att fokusera på själva filmen, som enbart fungerar som yxigt skolboksexempel på ett par trötta westernklyschor. Att filmens enda kreativa inslag är en budgetfråga, säger det mesta (Eva Greens slipper öva in en enda replik eftersom hennes karaktär saknar tunga).

Hundra steg från Bombay till Paris

Hanna Johansson 13:55 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Jag är verkligen inte särskilt svår att pleasa, släng in ett montage där någon lagar mat i praktiskt taget vilken film som helst så är jag där. I 100 steg från Bombay till Paris, den lite otympliga svenska titeln på Lasse Hallströms film The Hundred-Foot Journey, finns en scen där huvudpersonen Hassan vispar hollandaise i slow motion – det är något av en höjdpunkt.

Inte för att resten av filmen är såsig (höhö), men det här är också en kulturkrocks-feelgood som följer ingredienslistan lite väl till punkt och pricka. Vad händer: familjen Kadam flyttar från Indien till södra Frankrike och öppnar restaurang trettio meter från byns finkrog, där Helen Mirrens Madame Mallory styr med järnhand och siktet inställt på en andra Michelinstjärna. Maktstrid utbryter mellan henne och patriarken i familjen Kadam (Om Puri) medan den mer diplomatiskt lagde sonen Hassan (Manish Dayal) försöker medla. Utbrott av främlingsfientlighet kulminerar i ett klotter och anstiftan till mordbrand, sedan är den frågan liksom överstökad. Man kan fortsätta så och lite snipigt peka ut alla tillfällen där 100 steg… är lite för onyanserad, lite för förutsägbar, men det är också ett osedvanligt aptitligt mys som känns kortare än speltiden på två och en halv timme. Dels tack vare all matlagning i ultrarapid, dels tack vare Om Puris rollprestation som envis farsa. Och har man rätt glasögon på sig kan man skymta en knivsudd postkolonial kritik mitt i gemytet.

 

Tusen Bitar

Hanna Johansson 13:52 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Många musikdokumentärer lider av att de predikar för de redan invigda, fokuserar på musik­-ledet snarare än dokumentär – nej, de flesta av oss tycker INTE att det är pissintressant hur turerna kring inspelningen av ett album gick till och på den sjätte dagen kom keyboard-Joppe på att… och så vidare. Jag är intresserad av musik, men inte av det allra mest konkreta i skapandeprocessen. Det vore som att se en film om en modeskapare där han eller hon bara klipper toiler hela filmen, eller om en konstnär som gång på gång doppar en pensel i färg.

Å andra sidan: hur kan man göra en film om någons liv där man inte spelar ner skapandeprocessen? En film om Björn Afzelius blir ofrånkomligen tragisk eftersom att allt man någonsin säger om honom nu överskuggas av hans öde: han var bara 52 när han gick bort i lungcancer. Dokumentären Tusen bitar tar ett grepp om hans liv via hans verk, ett smart sätt att inte låta det ena ta över det andra. Framför allt intervjuerna med Marianne Lindberg DeGeer och inslagen från repetitionerna inför hennes pjäs Johnny Boy, som baserade sig på hennes och Björn Afzelius relation, är gripande och ger en bild av hans eko i dagens kulturliv. Mer än en berättelse om en musiker är Tusen bitar en komplex skildring av en sällan perfekt person.

 

A Most Wanted Man

Sebastian Lindvall 13:49 12 Sep 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den holländske regissören och tidigare rockfotografen Anton Corbijn följer upp Control och The American med en filmatisering av spänningsförfattaren John le Carré, men det rör sig knappast om en ny Tinker Tailor Soldier Spy. Istället för Tomas Alfredsons välstrukturerade påskäggsrunda genom kalla kriget får vi ta till del av samtida oro i ett trist och fult Hamburg, där den opassionerade spionen Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman) leder span på en terroristmisstänkt flykting som ärver en mystiskt förvärvad förmögenhet.

För att vara en spion envisas Bachmann med att synas och höras på sätt som tillåter Philip Seymour Hoffmans att utnyttja sin björnfysik till fullo. Han spelar en rollfigur som bränt många broar, sett och hört allt så många gånger att han inte längre orkar leka spion, eller tvinga fram pokerface i tid och otid. När han ska smaksätta kaffet görs det med en uppochnedvänd plunta mitt framför en CIA-agent, spelad av en Robin Wright med direktimporterad kyla från House of Cards. När hon senare frågar om långsiktiga mål besvarar Bachmann med en floskel om att göra världen till en tryggare plats, levererat med en pysande fnysning som erkänner hur banalt det låter, men som inte orkar bry sig om att revidera eller finslipa formuleringen. Nej, lika bra att lägga korten på borden.

 

För den som fortfarande sörjer Hoffmans tragiska död finns här en underbar soloshow, endast störd av omgivningens försök att sälja in en trött spinoff till Homeland. Hur mycket den dramatiska musiken än försöker övertyga om att det är en spännande film dras jag inte för en sekund in i de politiska kulturkrockarna, den förbjudna romansen mellan en vänsteradvokat (Rachel McAdams) och en potentiell terrorist (Grigoriy Dobrygin), eller andra trötta förströelser som riktar strålkastarljuset bort från den högst saknade Hoffman.

 

Sin City: A Dame to Kill For

Victor Schultz 14:56 29 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Nästan tio år senare, och Sin City är precis lika blaséartad döende och hämningslöst destruktiv som vanligt. Att besöka staden är att konfronteras med den ena problematiska exponeringen efter den andra. Oceaner av obehagliga strukturer mellan det manliga och kvinnliga: samtliga män värda att nämnas tycks ha slagit sig fram medan kvinnorna tvingats ligga sig till framgång. Överdimensionerade trenchcoats och latex-bikinis är nyckelplagg. Efter en halvtimme i biosalongen är jag beredd att plocka fram dödskallen på betygsskalan.

När wanna-be-skötsamma Dwaight får dicken söndersparkad för tredje gången på ett dygn tillåter jag dock mig själv att problematisera något. Faktum är att hela Sin City fungerar som någon sorts samhällssatirisk BDSM-orgie. Oavett kön, slänger sig karaktärerna ständigt mellan dominator och dominerad. Marv som närmast är odödlig, men ändå låter sig slås sönder och samman för dansösen Nancy Callahan, Ava Lord som gör varje man hon ser på till sin slav, men ändå använder sin förmåga så oförsiktigt att hon hela tiden måste bjuda ut sig, Gail, som kontrollerar hela Old Town men ändå är beredd att dö för ett gammalt ligg.

 

Män och kvinnor, alla förbrukar sina kroppar, och aldrig gör filmen skillnad på styrkan och makten som ligger i de klassiskt kvinnliga kontra manliga attributen- penetrationer och lemlästade genitalier skär genom könsgränserna. Men allra viktigast: filmen glömmer (nästan) aldrig att attributen är konstruerade, att de är betydelselösa, och därför driver den med dem, gör dem ännu mer outhärdliga i sin gränslöshet. Replikerna, mördandet, manéren, kåtheten, blir en kritik mot samtidens outtröttliga vilja att dela upp i feminint och maskulint. Om kritiken sedan alltid är medveten, det kan diskuteras.

 

Sen säger jag inte att denna känsla av komplexitet är konstant. När Callahan går loss på scenen för en sjätte- eller sjunde, omotiverad, gång, är det bara billigt platt publikfrieri, liksom när ytterligare en ass-inzoomning sveper förbi, en som utan tvekan är menad för biopublikens, och inte Sin Citys degenerade blickar. Man saknar även den gamla rollbesättningen, utan tvekan: Clive Owen, Devon Aoki, Dennis Haysbert.

Medicinen

Sebastian Lindvall 14:01 29 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


De vann publikhjärtan med svenskidylliska Änglagård-trilogin, dansbandsdramat Black Jack och landsbygdsromansen Under solen, men det blev genast pinsamt när det äkta paret Colin Nutley och Helena Bergström skulle tuffa till det med kriminaldramer och rock n roll. Nu erkänner de ålder och bjuder på sig själva med Medicinen, en svennig självhjälpskomedi om medelåldersduster med medelklassproblem.

Den ensamstående tvåbarnsmamman Johanna (Bergström) är några år från 50, jobbar på ett livsstilsmagasin och har en chef som framkallar magsår. Och så lider hon av herpes. Kollegorna tipsar henne om att bli försöksperson för en ny medicin, vilket hon först vägrar men snabbt ångrar när hon går miste om en jobbresa till Menorca som hon har lovat bort till sina barn. Dessutom visar sig medicinen inte alls vara så tokig när kallsvettningar övergår i en extrem självförtroendeboost.

Trots stabil ensemble och en påkostad låtlista är det smulorna av anarki som får filmen att lysa upp. Som när det hårdmallade manuset masseras, stöts och blöts med barnsliga infall, eller kameran dröjer kvar i raljanta improvisationer och småfräcka skämt som spårar ur i vulgära montage. Och inte minst hur Ewa Fröling vräker i sig rollen som redaktionschefen Iris, en campy korsning mellan Cruella de Vil och Anna Wintour.

Istället för att fånga dagen som en salongsberusad Fritidsresereklam ägnar huvudpersonen sitt krut åt att skapa dålig stämning på kontoret, ligga med Petra Mede och utpressa en horbock. Det är bra för att vara Nutley, ergo ”bra för att vara svenskt”, men det känns märkligt att bygga premissen kring en osynlig kris. För varför sitter Johanna i en sådan ekonomisk knipa, trots ett bra jobb på ett flådigt magasin med tak som når upp till stjärnorna? Och varför ställer hon ens upp som försökskanin, trots att läkaren flaggat för minimal ersättning?

Svenskskildrarduon tar revansch genom att osäkra ett säkert kort, men det är så typiskt svenskt att göra feelgood av en lyxfälla som inte riktigt vill prata om pengar.

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Senaste filmrecensionerna


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!