Filmrecensioner

The Amazing Spider-Man 2

Sebastian Lindvall 02:20 18 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Än idag vilar de tryggt på min mammas vind. Dammiga och tummade buntar med svensköversätta serietidningar, baksidorna märkta med mitt namn och min adress. Prenumerationer på en sentimental relation till Spindelmannen.

På samma sätt som Sam Raimis första film var allt som jag hade vågat hoppas på, bekräftade trilogins avslutande del hur lätt det var för Spidde att trassla in sig i studiosystemets nät. Där förödande deadlines eldar i baken och skurkarnas spinoff- och leksakskompatibilitet värderas högre än regissörens vision. Bara fem år efter Raimis undermåliga kompromiss kom den brådmogna rebooten av Marc Webb, färsk från indiesuccén 500 Days of Summer. Förutom den fantastiska rollsättningen – charmtrollen Andrew Garfield och Emma Stone i rollerna som Peter Parker och Gwen Stacy – var det en lektion i oinspirerat berättande. Ett flöde lika snabbt, stressigt och glädjelöst som ett McDonalds-kök under lunchrusch.

 

Uppföljaren trängs i samma mall, vilket är förståeligt med tanke på att filmens premiärdatum spikades innan föregångaren ens hade gått upp. Tonen är ojämn, möjligen ett resultat av att för många kockar saltat manuset med ett mörker som inte står i proportion till den glättighet som bäst fångar Parkers personlighet. Den största behållningen är att se Jamie Foxx axla den vänskapstörstande superskurken Electro. När han mäter sina krafter i en sprakande actionsekvens på Times Square blir jag upprymd och laddad, kan för en stund känna omstarten i ådrorna. Men att än en gång se Parker längs minnenas allé med faster May (Sally Field), eller gaffla med Harry Osborn (Dane DeHaan) i väntan på uppgörelsen med Green Goblin, är inte så mycket en déjà vu-upplevelse som en försenad baksmälla.

 

Gilla:
upp
2 röster

The Quiet Roar

Hanna Johansson 13:39 12 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


En kvinna får ett besked om en dödlig sjukdom, en dödsdom: hon har tre månader kvar att leva. För att handskas med sin ångest prövar hon en okonventionell terapimetod. Med hjälp av en hallucinogen drog gör hon ett återbesök i en händelse i sitt eget liv, där hon ömsom iakttar sig själv, ömsom griper in och talar till sitt yngre jag.

Den här spännande idén lutar sig The Quiet Roar lite väl mycket på, för utöver den underbara Evabritt Strandbergs rollprestation som den döende kvinnan är den här filmen rätt tunn. Jag kan tänka mig att den hade varit en fantastisk kortfilm, med det musikvideodramatiska fotot, miljöerna, än en gång: Evabritt Strandberg. Men det utdragna formatet med svensk film-klyschiga dialoger (”HELVETE”) gör den inte riktigt några tjänster. Skådespelarna är bra, miljöerna som sagt vackra, själva premissen med en droginducerad tidsresa tankeväckande, men delarna håller inte riktigt ihop så väl som de borde. 

Gilla:
upp
4 röster

Det blåser upp en vind

Victor Schultz 14:01 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För sin enligt egen utsago sista film väljer Hayao Miyazaki att närma sig hemlandets mest problematiska år (de krigsbrott som Japanska imperiet begick mot främst kineser och koreaner under 30- och 40-talet räknas fortfarande till några av historiens värsta). Det blåser upp en vind utspelar sig dock rätt långt från den verkligheten, istället får vi följa Jiro Horkikoshi, flygplanskonstruktör och centralfigur i den japanska krigsindustrin. Den visionära och lite aparta ingenjören betraktar och drömmer sig fram genom tillvaron. För sig själv muttrar han lite om krigets fulhet men fortsätter likväl nitiskt arbeta med sina plan utan att egentligen ta ställning.

Vid sidan av flygplanen är det en flyktig och - för det mesta - förlorad kärlek som präglar Jiros liv och skiter man i att kontemplera för mycket över hans blodiga händer blir det hela en rätt episk filmupplevelse som sträcker sig över flera årtionden och innehåller de flesta önskade ingredienserna. Det är vackert, suggestivt, lätt filosofiskt och harmoniskt i klassisk Miyazakistil och Moonrake/Totoro/Spirited Away-fans kommer knappast bli besvikna

Gilla:
upp
4 röster

Mupparna Most Wanted

Sebastian Lindvall 13:53 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Kermit & Co följer upp comebackfilmen Mupparna görs det återigen med James Bobin i registolen och Nicholas Stoller som medförfattare, den förre känd för Flight of the Conchords och den senare med  regimeriter från Judd Apatow-fabriken (bland annat Dumpad och Get Him to the Greek). Så visst borde det väl gå vägen även utan Jason Segel?

Nej, det går inte alls särskilt bra. Den en gång roliga Ricky Gervais är chockerande trött och tråkig i rollen som Dominic Badguy, skurken med det avslöjande efternamnet. Han snackar till sig jobbet som mupparnas manager för att i smyg byta ut Kermit mot dennes look-a-like – den aktade superskurkgrodan Constantine. Turnén används som en fasad för skurkduons ambitiösa inbrott i europeiska storstäder, medan stackars Kermit skakar galler i ett Gulagläger med namnkunniga medfångar (Danny Trejo spelar sig själv!).

Filmen kan beskrivas som en slags muppkuppmusikal som frossar i bortslösad talang och enerverande sång- och dansnummer. Bortsett då från några få magiska minuter när Tina Fey, i rollen som en sadistisk fångvakt, tar ton till rockiga pianoackord värdiga ett b-spår av Toto. Men även den lilla magin förutsätter alltså att man avgudar Tina Fey och Toto.

 

Gilla:
upp
4 röster

Noah

Hanna Johansson 13:47 3 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Som litterärt verk är Bibeln oerhört ojämn: bitvis statisk, långtråkig och inkonsekvent, bitvis blodfylld som i Höga visan eller Första Samuelsboken, på varsitt sätt. I Darren Aronofskys Noah blandas gammaltestamentlig spänning med samtida fantasyestetik: 3D-glasögonen åker på för att riktigt kunna uppleva vidden av de otaliga svindlande bilderna med folkmassor i rörelse eller åkningar över datoranimerade landskap. Noah är en stark fysisk film full av ond bråd död, djur som slits i stycken levande, smuts, blod, regn, eld, men snart blir detta lite långtråkigt – särskilt som man inte direkt gjort någon ansats för att nyansera originalberättelsens svartvita uppdelning i onda och goda. Det vore möjligen blasfemiskt, men ur dramaturgisk hänsyn rätt välkommet.

Mer intressant än 3D-effekterna är den existentiella ångest som sipprar genom scenerna av slit i förkristlig vildmark. Ingen är förskonad från den: de fallna änglarna som här är tunga robotliknande (och ganska gulliga) stenjättar, Noah och hans familj som tampas med insikten att livet efter arken inte kommer att bli en picknick i parken, the bad guys vars kung Tubal-cain i ett brandtal sammanfattar det bäst när han säger ”vi är människor, vi bestämmer själva om vi ska leva eller dö!”
Och så är det ju, som ni alla säkert redan vet, inte alls. 

Gilla:
upp
6 röster

Nånting måste gå sönder

Hanna Johansson 12:14 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


”Jag kommer aldrig att glömma dig.” Vilken fruktansvärd fras att avsluta någonting med. Jag satte mig nyligen på ett tåg och åkte tvärs genom landet för att undersöka om någon var någonting utöver att aldrig glömma, trots att jag hade mina misstankar om att det verkligen vore bäst så: ett rörande minne, fast på en viss plats och i en viss tid, omöjlig att återvända till. Men jag vet samtidigt att det inte fungerar så. Ingenting i det här livet försiggår isolerat, hur mycket jag än hade önskat det. Jag kan inte låta bli att gegga, jag kan inte låta bli att dra alla relationer till sin spets, jag kan inte låta bli att tro att allting är potentiellt storslaget. ”Och Brigitte anförtror oss: ’Varje gång jag är förälskad tror jag att det är för alltid.’ Att leva i evigheten, det är ett annat sätt att förkasta tiden.”

Ellie/Sebastian (Saga Becker) är en kvinna fångad i en manskropp och en romantiker fångad i en krass verklighet. Hon blir kär på avstånd i Andreas (Iggy Malmborg) efter att han som en riddare i en saga har räddat henne från att bli misshandlad på en offentlig toalett. Hon ger honom pappersnäsdukar att torka blod och spyor med och spar dem sedan i ett litet skrin. Hon längtar efter att dö och återuppstå. Hon är allvarlig. Hon har en väldigt rolig rumskompis, spelad av Shima Niavarani: ”Jag viskar”, retas hon och härmar Ellies ljusa röst, ”så kommer det kanske en man och lägger munnen mot mitt öra…”

Det gör det också, för kärleken till Andreas blir så småningom ömsesidig. Och än mer komplicerad.

En stor del av spänningen i Nånting måste gå sönder är gapet mellan Ellies blick på tillvaron – drömsk, optimistisk, färgad av en tro på förlösande kärlek – och den ganska smutsiga verkligheten. Det reflekteras också i bildspråket. Växlingarna mellan grådassig realism och brutala sexscener i slowmotion, som med sin komposition och perfekta ljussättning för tankarna till Caravaggio-målningar, skulle kunna uppfattas som löjligt anspråksfulla. Å andra sidan är väl inte de anspråken särskilt löjliga. Nånting måste gå sönder tar livet, med sin pendelrörelse mellan skönhet och lidande, på otroligt stort allvar. Det lyser igenom i manuset, i det trovärdiga skådespeleriet, i fotot, den idén och den insikten är närvarande överallt: den här tillvaron är så vacker och så fittig på samma gång, för allting måste dö, nånting måste gå sönder. Den här filmen är på så vis lite som en Lana del Rey-låt: euforisk och vemodig, hårt estetiserad, sentimental, alldeles underbar. 

Gilla:
upp
10 röster

The Selfish Giant

Victor Schultz 12:08 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När medborgarna stjäl infrastrukturen i samma takt som staten försöker bygga upp den är det ett tydligt tecken på att samhället är sjukt. När man inte längre har råd att betala elräkningen och de strömförande kopparledningarnas direkta skrotvärde blir oändligt mycket mer betydelsefullt än ett fungerande elnät, är det ett säkert tecken på att något gått fel. Clio Barnards uppmärksammade film handlar om Storbritanniens marginaliserade grupper, som lever i kalla tomma hus där möblerna sålts och fönsterrutorna slagits sönder. Vi får följa tonåringarna Arbor och Swifty, som bor i ett av Bradfords mest nergånga områden. De är hämningslöst lojala i sin vänskap men stöter ständigt på problem, hemma och i skolan; Swifty på grund av sin familj och Arbor eftersom hans tjackade brorsa snor adhd-medicinen han behöver för att hålla sig lugn. Som ett sätt att fly spenderar de mer och mer till på de lokala skrotupplaget och ser storögt på när professionella koppartjuvar cashar in.  

De nordengelska miljöerna, helt raserade med stora gröngråa fält, rykande industrier och hästar som färdmedel känns i det närmaste som en framtidsdystopi, som ett Storbritannienien post domedagen snarare än ett Storbritannien 2014. Kanske är det också där filmens styrka ligger; i att skildra något högaktuellt och samtida, men i en miljö som bitvis känns rätt tidlös och genom en vänskap som passar lika bra i en Oscar Wilde-saga som i socialrealistisk film.

Gilla:
upp
10 röster

The Congress

Sebastian Lindvall 12:05 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den israeliske regissören Ari Folman skrev historia på mer än ett sätt med Waltz with Bashir, ett chockskadat dokudrama om minnen av Libanonkriget. Det var första gången som ett animerat verk blev Oscarsnominerat för bästa utländska film, men med dess överskridande förskjutning – en känslomässig problematisering av dokumentära autenticitetskomplex – skulle den ha platsat i flera andra kategorier. Trots en ytlig makeover märks en själslig uppföljare i The Congress, en engelskspråkig filmatisering av en kortroman skriven av polske science fiction-författaren Stanislaw Lem.

Robin Wright spelar ”Robin Wright”, skådespelerskan från Princess Bride och Forrest Gump som numera är en 44-årig ensamstående mamma i en alternativ verklighet utan Netflix. Tårarna rinner längs hennes kinder i filmens öppningsscen – en närbild som tar avstånd i takt med hennes agents (Harvey Keitel) beskrivning av en fallen stjärna i en ungdomsbesatt industri. Filmstudion Miramount vill skanna och digitalisera hennes uttrycksregister och förvalta fritt efter smak och tycke.

Hon förbjuder dem att rollsätta hennes digitala skådespelarjag i förintelsefilmer och science fiction – en förnimmelse av det radikala skiftet som sker en trekvart in i filmen. 20 år in i framtiden deltar hon på en futuristkongress arrangerad av Miramount, belägen i en zon som via kemiska preparat övergår i animation, när plötsligt ett skott avlossas och hon finner sig instängd i ett hallucinogent fängelse.

Ibland väcks en bra idé i sömnen som ber om att skrivas upp innan den faller i glömska. En liknande känsla infinner sig här, men med skillnaden att den ensamma idén kommer i sällskap av en svamptrippad stormtrupp. Folmans hybrid är frustrerande innehållsrik och ju längre Wright kommer från verkligheten, desto oklarare blir också filmens fotfäste. Ändå går det inte att ignorera den profetiska försmaken av en framtida kultklassiker.

Gilla:
upp
12 röster

Resan till fjäderkungens rike

Sebastian Lindvall 19:25 25 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Så motigt det måste kännas för barnfilmsskapande dataanimatörer som inte jobbar på Pixar eller DreamWorks Animation. Enligt sitt pressmaterial är svensk-danska Resan till Fjäderkungens rike den ”allra första stereoskopiska 3D-film som producerats i Sverige”. Bortom filmhistorisk kuriositet är det tyvärr bara ett sorgligt försök till en äventyrsfilm, obegriplig i sina bästa stunder men för det allra mesta helt meningslös. En kaninmamma kidnappas av Fjäderkungen, en förvuxen påfågel som upprätthåller ordningen i sitt rike genom att mata en Cthulhu-liknande best med magiska brickor. Lillkaninen Johan försöker rädda sin mamma, men det går inte som planerat. Ingenting verkar ha gått som planerat. Håll barnen borta från Fjäderkungen!

 

Gilla:
upp
18 röster

Våtmarker

Hanna Johansson 12:46 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Den unga Helen har ett intresse för sex som istället för att kretsa kring njutning påminner om en mikrobiologiforskares. Uppvuxen i en pedantiskt städande och skrubbande familj utsätter hon sin kropp för det ena hygieniska experimentet efter den andra i denna filmatisering av Charlotte Roches roman med samma namn. Ramen i Våtmarker är en sjukhusvistelse där Helen behandlas för en på egen hand orsakad analfissur – från sängkanten berättar hon en serie mustiga skrönor om bordellbesök, pizza, bästisens pojkväns fetischer, vilka grönsaker som är lämpligast att onanera med, och mer därtill. Det är… väldigt grafiskt. Under visningen (passande nog i en före detta porrbiograf) sjönk jag djupt ner i stolen vid vissa tillfällen, och publikens reaktioner fick mig ibland att tro att det var en splatter vi satt och kollade på. Men det är inte bara snusk – invävt i alltihopa finns dels en kärlekshistoria, dels en berättelse om Helens problematiska familj.

Den senare är rörande på sina ställen, den förra känns rätt jönsig. För min del hade Helen gärna fått löpa den snuskiga linan ut.  

Gilla:
upp
14 röster

The Grand Budapest Hotel

Victor Schultz 12:38 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



När jag var liten och tittade på Rushmore eller Royal Tenenbaums med någon tjej jag tyckte om pratade man alltid om vilka grymma låtar Wes lagt in och hur snygga kläder Gwyneth Paltrow hade. Men ändå var det alltid romantiken som var viktigast, det var de olyckliga, schablonartade och genomarbetade kärleks- och familjerelationer (framförallt kärleksrelationerna) som gav en gåshud. Och det kändes som det var samma sak för Wes. Kläderna och husen och musiken och miljöerna var snygga och spännande och coola, men likväl sekundära. Som en krydda eller något. Allteftersom 2000-talet tickat på har dock Wes blivit mer och mer intresserad av ytan. Han har upptäckt fanerade väggar och Det susar i säven och Rhode Island och nu Sound of Music.

The Grand Budapest Hotel handlar om den hängivna hotellconciergen Gustave H. (Ralph Fiennes) och hans mer eller mindre ofrivilliga insyltning i en rätt våldsam arvsstrid någonstans i bergen mellan Ungern och Österrike. Med spingpojken Zero (Tony Revolori) vid sin sida kämpar han mot giriga söner och nazister och en Willem Dafoe med slipade hörntänder. Filmen lägger sin kraft i det hetsiga uppradandet av en oändlig radda ytterst välformulerade, genomtänkta och slicka scener. Det känns ungefär som att se ett parti Cluedo dramatiseras i ett mycket exklusivt dockhus. Till sin hjälp har han utöver huvudrollsinnehavarna flertalet namnkunniga biroller (Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, och Tom Wilkinson för att nämna några). När jag ser filmen tänker jag på Johan Renck och alla reklamfilmsregissörer som drömmer om att få lämna en värld av superstilistisk yta och musikaltydlig dramaturgi för att få göra komplex känslobaserad långfilm. Wes går åt andra hållet och en elak recensent skulle säga att The Grand Budapest Hotel är en 90 minuter lång reklamfilm för en fiktiv bagerikedja. Det är som att Wes hoppas att han en dag ska kunna landa ett livstidskontrakt som reklamfilmsmakare på lyxkonglomeratet LVMH.

Inte för att det är något fel på det. Filmen är utan tvekan Wes snyggaste, mest underfundiga och kanske också episka. Jag rekommenderar alla att se den, men se helst Rushmore i samma veva och fundera på om djup ändå inte alltid slår yta. Snyft.  

Gilla:
upp
21 röster

Tommy

Isabelle Espinoza 14:03 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Estelle (Moa Gammel) återvänder till Sverige från Sri Lanka med sin dotter, för att hämta sin man Tommys del av bytet från ett värdedepårån på Landvetter för ett år sedan. Tommys namn inger respekt och hennes uppenbarelse som hans sändebud triggar nervositet i de gamla kretsarna i Stockholms undre värld.

Miljön är och välbekant från andra välproducerade svenska gangsterflicks, persongalleriet syns hemtamt även om det är nya ansikten och kroppar med svarta skinnjackor och pomaderade hårsvall som hänger med Ola Rapace.  Tät stämning och goda aktörer förebådar först ett storverk, och berättandets knapphet i informationen, spännande och otypiskt i svensk film, höjer inledningsvis förväntningarna. För Moa Gammel är fantastisk. Hennes utstrålning påminner om Gena Rowlands i Gloria, sårbar och desillusionerad, med en orubblig och ursinnig vilja. "Hon är ingen vanlig flickvän!" Någon fäller den repliken. "Hon vet precis vad som hände på Landvetter den där gången!" Vad som kännetecknar en vanlig flickvän är en undran som dyker upp. Den blåsta bihangsbruden utan röst? Som ingen koll har alls på vad som hände på Landvetter? Lykke Li Zackrisson spelar den rollen, om än intuitivt och väl, och bevisar att ordningen inte är rubbad.

Att man tvingas pussla ihop för mycket på egen hand blir filmens svaghet till slut. Gammels rollarbete bär, men filmen slutar tyvärr att bära sig själv. Trots minnesvärda roller av bland andra Ewa Fröling, som gör en lyxhustru, mamma till Estelle, gudomligt nyanserad, med smink och hår som om inspelningen till American Hustle var hennes andra dagjobb. Och Johan Rabaeus som spelar... satan själv. Men berättelsen faller isär.

Gilla:
upp
27 röster

For Those in Peril

Sebastian Lindvall 12:32 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


”Oh, hear us when we cry to Thee/ For those in peril on the sea.”

Det ska krävas en filmupplevelse av särskilt mörk magnitud för att jag ska börja citera psalmer. Just de här raderna skrevs av den engelske poeten William Whiting som ett gudserkännande efter att ha överlevt en stormig skeppstur. Det är även därifrån som den skotske regissören Paul Wright hämtat inspiration till sin långfilmsdebut, men snarare än att knäppa händerna mot himlen låter han blicken dröja kvar vid helvetet på havets botten.

Omgivningens onda blickar, menande kommentarer och hotfulla tystnader gör det klart för Aaron (George MacKay) att han inte borde ha överlevt den mystiska olyckan som krävde fem mäns liv. Övertygad om att de fortfarande lever, stärkt av det faktum att en av dem är hans storebror, bestämmer sig Aaron för att återvända till olycksplatsen och skära ut dem ur ”djävulens smutsiga buk”. Just så formulerar hans berättarröst som genom filmen upprättar en direktlinje till de döda.

Det som verkligen får det psykologiska dramat att läcka in i mina lungor är hur Wright överger intrigmässiga slutledningar. Impressionistiska mardrömsbilder, ihop med Erik Enockssons sakrala musik, får vindarna att blåsa mot den skadade huvudpersonens skrock- och sägenpräglade världsbild. Och där finns en fruktan som jag verkligen tror på.

Gilla:
upp
13 röster

Saving Mr. Banks

Sebastian Lindvall 12:28 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Walt Disney (Tom Hanks) har ställt in siktet på att förvalta sina döttrars favoritsaga med det magiska stjärnstoft som möjliggjorde hans flykt från den fattiga uppväxten i Missouri till imperiet i änglarnas stad. Han vägrar att låta verkligheten stå i vägen för sina drömmar – allra minst den amerikanska drömmen.

Men problemet är att sagorna om Mary Poppins, den potentiella utgångspunkten för en färgsprakande musikal med levande skådespelare intill animerade pingviner, härrör från en väldigt verklig barndom. Nämligen bokförlagans gråmulna författarinnan Pamela L. Travers (Emma Thompson). För inte kan väl hon låta den mustaschprydde manipulatören skapa ett sånghäfte i Technicolor baserat på hennes sveda och värk? Emma Thompson ser ut att trivas när hon höjer på ögonbrynen och levererar uppläxningar så bitska som de ofta blir när te blandas med root beer. I pauserna från de retoriska kamperna får hon ofta syn på något som med stöd av stråkar, pianoklink och övertydlig klippning kopplas direkt till hennes barndom. Regissören tillkännager sig som en slags marionettmästare bakom duken som noga knyter samman tidsplanen, så att absolut ingen riskerar att missförstå hur allt hänger samman.

Till slut kan inte ens Travers hålla tillbaka tårarna – annars hade det ju inte blivit någon Mary Poppins, än mindre Saving Mr. Banks. Bänkad i salongen på premiärkvällen ser Travers hur vita duken upptas av stora känslor i närbild med tillhörande sånger som förser hennes stela tår och fingrar med dansant ström. Vid det laget är avtalen påskrivna och drömfabriken har än en gång fått det sista ordet.

 

Gilla:
upp
13 röster

Need for Speed

Sebastian Lindvall 12:25 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det är alltid intressant när ett tv-spel med näst intill obefintlig handling ska bli en svulstig storfilm. När det kommer till Need for Speed har man tagit sig konstnärliga friheter för att omvandla franchisens premiss, alltså bilar som åker väldigt fort, till en karaktärsförankrad hämndhistoria.

I huvudrollen syns Aaron Paul, nyligen utexaminerad från den hyllade tv-serien Breaking Bad. Drogerna är färre men den plågade blicken intakt när han i rollen som motorsnillet Tobey Marshall förlorar en av sina bästa vänner i ett race, sätts dit av en barndomsrival och hamnar i fängelse. Väl ute får han en chans att hämnas – men för att lyckas måste han infinna sig bakom ratten och bryta sin villkorliga frigivning.

Man bör inte underskatta filmer om hastighet, som ju trots allt är ett av filmmediets tydligaste födelsemärken och primära medel för att trolla med tid och rum. Och det är sannerligen full fart från början till slut. Intrigen haltar och visst passeras en del taskiga kvinnoporträtt och genremässiga klichéer, men det bjuds många överraskande inslag av historiska självreflektioner som får mig att trivas i passagerarsätet.

Gilla:
upp
10 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.