Filmrecensioner

The Trip to Italy

Sebastian Lindvall 22:33 16 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Varför skulle The Observer vilja finansiera och trycka ännu ett kulinariskt resereportage av två personer som, tja, inte kan något om mat? Det undrar Steve Coogan, skådespelaren som lockar till skratt i rollen som Alan Partridge men privat är mer cynisk och arthouse-lysten. Även om han ifrågasätter återföreningen med Rob Brydon lyckas de snabbt arbeta upp jargongen som fick roadtrippen i regnruskiga England att skina upp med medelåldersmulen metahumor.

Det är en rolig ansvarsfriskrivning som erkänner att du, jag, vi och regissören Michael Winterbottom är fullt medvetna om att förra filmen knappast skrek efter en uppföljare. Och mycket riktigt serverar The Trip to Italy mest tomma kalorier. Vädret är varmare, maten ser godare ut, det är bitvis roligt och alltid välspelat, men samtalsämnena saknar föregångarens skärpa och substans. Det märks att de tröttnat på såväl varandra som konceptet när de långtråkiga dagarna kryddas med seglarturer, sightseeing och nya ansikten som bara fortsätter att ge kameran ursäkter för att gå från bordet.

Gilla:
upp
18 röster

Turist

Victor Schultz 13:31 15 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Efter att ha studerat etniska fördomar ur ett socialpsykologiskt perspektiv vänder sig Ruben Östlund i sin nya film Turist till sin egen samhällsgrupp: den vita medelklassen. Precis som i Play bygger han sin dramaturgi runt en händelse, eller ett fenomen, snarare än runt karaktärer. I detta fall en lavin. Upplägget har redan omskrivits otaliga gånger, men jag drar det kort igen: den glada familjen sitter på en uteservering i Alperna med utsikt över bergskedjorna när en lavin bryter ut, om än på tryggt avstånd, några sekunder senare slår dock snömassorna upp över de lunchande människorna och pappa Tomas rycker åt sig mobil och handskar och drar. När det kort därefter visar sig att ett tunt snömoln är allt som nått upp till serveringen lommar Tomas skamset tillbaka. Ridå.

Filmens premiss är att han genom sin flykt brutit det manliga patriarkala kontraktet; som fader ska han skydda familjen vid direkt fara, medan modern ska sörja för det mer långsiktigt trygga. Dessa, enligt Östlund, kulturellt inbyggda förväntningar, som alltså övergivits till förmån för en obeveklig, biologiskt betingad överlevnadsinstinkt, försätter familjen i en allvarlig kris. Frågorna som väcks är genomrelevanta i tider när genus står högst upp på agendan och färjekaptener tar livet av sig efter att ha övergivit sina sjunkande skepp och hjälplösa passagerare.

Precis som i tidigare filmer präglas de desperata dialogerna och statiska tagningarna av en ultrarealistisk ambition. Och idén att låta medelklassen trygga värdegrund slås i spillror när naturens slumpmässiga kraftutbrott (i dubbel bemärkelse) sköljer in över en fräsch semesterstund kan inte kallas annat än ett genidrag.

Gilla:
upp
14 röster

Into the Storm

Sebastian Lindvall 15:17 13 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Som ett olustigt sammanträffande pågår fortfarande skogsbranden i Västmanland när jag skriver den här recensionen. Naturkrafterna är till synes helt utom kontroll i Into the Storm, men delvis tämjda av teknik när tidernas största orkan skildras som ett osmickrande inspelningsreportage från realityserien Storm Chasers som blåser upp till 90-talets katastroffilmsvindar (minns ni Twister och Dante’s Peak?).

Filmen är gjord enligt den fejkdokumentära formeln. Amatörkamerorna väcker deltagande, erbjuder intensiva markperspektiv på stora specialeffekter – men de logiska luckorna påminner om att greppet har blivit ett slitet schtick. Som hur de många bildkällorna smälter ihop med identisk upplösning och format, eller hur känslomässigt engagemang skapas med pålagda spänningsstråkar. Ingen bryr sig om att bluffa.

Trots rollfigurernas paralleller till senare års orkaner är filmen knappast en pamflett för Miljöpartiet. Kritiken ryms inte i stormen, utan i det skrämmande beteendet som uppstår när faran närmar sig och mobilkamerorna inväntar det perfekta YouTube-klippet. Vissa människors överlevnadsinstinkter tycks ju ha kodats om och det kan kännas oroväckande, men moralkakan smakar skenheligt när den serveras av ett storfilmsspektakel som lockar genom att just dröja kvar.

Filmens mest svindlande scen följer en pansarbil som sugs upp av en tornado, spottas ut ovan moln (lugnet före stormen!) och mynnar ut i en oundviklig fritt fall-upplevelse. En vulgärt våghalsig actionsekvens som talar till det kroppsliga, snarare än att syssla med vimmelkantig sociologi. Tyvärr fortsätter filmen med att ställa sig i kö till rostigare åkattraktioner.

Gilla:
upp
12 röster

Guardians of the Galaxy

Sebastian Lindvall 23:53 7 Aug 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Med rötter i den ökända b-filmsfabriken Troma kan James Gunn först verka som ett oväntat och lite vågat regissörsval, men med honom i cockpiten sker en bokstavlig expansionen av Marvels filmuniversum som blir en skojfriskt självmedveten drift med superhjältevågen.

Det är 1980-tal och den unge Peter Quill hinner knappt ta ett misslyckat farväl av sin mamma på dödsbädden innan han kidnappas av en mystisk farkost. När vi återser honom i vuxen ålder har han uppfostrats av laglösa och blivit Star-Lord (Chris Pratt), en våghalsig rymdpirat utrustad med laservapen och en walkman laddad med blandband från tiden på jorden. Efter en dansant äventyrssekvens kommer han över ett mystiskt klot med krafter att avgöra galaxens framtid och som även tvingar in honom i rollen att leda en brokig skara antihjältar mot tyrannen Ronan (Lee Pace).

Bittergökar lär frustreras av temperamentet i Guardians of the Galaxy. Varje avgörande ögonblick - vare sig det gäller explosiva eldstrider, sorgliga bekännelser eller romantiska hjältegester - punkteras med avväpnande färgskvättar som gör att svärtan aldrig tillåts torka. Kassettbandspelaren blir som en rollfigur i sig med sin trippla egenskap som barndomssouvenir, komisk lättnad och att rättfärdiga ett musikaliskt medley med verfremdungseffekter.

Jag skrattar och gråter med de aparta galaxväktarnas lek med konventionerna när de färdas mot framtiden med gott om retrocharm i bagaget. En publikflirt i en av ordets bättre bemärkelser.

Gilla:
upp
16 röster

Förr eller senare exploderar jag

Hanna Johansson 17:01 29 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För fyra år sedan, när min dåvarande pojkväns mamma diagnosticerades med en obotlig dödlig sjukdom, gick jag hem och googlade hennes sjukdom plus ordet ”mirakel”. Tron på sådana har inpräntats i mig genom solskenshistorier från söndagsbilagor och forumtrådar på internet och det är fortfarande det enda jag har att greppa efter som tröst när jag tänker tanken att jag eller någon jag känner skulle bli allvarligt sjuk.

Man kan bli frisk även om det ser risigt ut. Men hon blev inte det. Väldigt många blir inte det. Jag tror att det är därför Kristian Gidlunds öde gjorde ett så starkt intryck när det kom till ytan förra året: en historia som var bottenlöst tragisk och befriad från tröst, som nådde kärnan av vad det verkligen innebär att se sitt öde i vitögat: där finns bara slutet, ingenting.

Jag tror att det också är förklaringen till att Förr eller senare exploderar jag, filmatiseringen av John Greens ungdomsbok med samma namn, har blivit så framgångsrik. Huvudpersonerna Hazel och Gus har båda sina mirakel bakom sig. Hazel dog inte av sin lungcancer när hon var tretton men vid sjutton års ålder kan hon inte överleva utan sin syrgastub och vet lika lite som läkarna om det är sjukdomen eller medicinerna som kommer att ta kål på henne först. Gus förlorade ett ben till skelettcancer men har en positiv syn på tillvaron. Kanske har till och med cancern styrt hans livssyn: han är besatt av att bli ihågkommen medan Hazel är resignerad inför sjukdomen.

”Man kan berätta en sorglig historia på två sätt”, säger Hazel i början av filmen, antingen linda in det och lägga på en Peter Gabriel-sång, eller så gör man det sanningsenligt. Vilket är vad den här filmen föresätter sig att göra men inte helt lyckas med. I en scen har Hazel på sig en t-shirt med Magritte-trycket ”Ceci n’est pas une pipe” och en bild på en pipa: det här är inte en pipa, det är en avbildning av en pipa. På samma sätt är Förr eller senare exploderar jag en avbildning, fiktion som tvunget underkastar sig vissa regler. Och då menar jag inte att det är en nackdel att det här inte är based on a true story (thank god), bara att ungdomsfilmsklyschorna tar udden av allvaret ibland. Men feelgoodinslagen kan ändå inte dölja att det här är en film om hur omöjligt det kan vara att acceptera sin eller sin älskades död på ett tillfredställande sätt. Att en kärlekshistoria mellan tonåringar har det budskapet känns modigt. 

Gilla:
upp
21 röster

The Dawn of the Planet of the Apes

Victor Schultz 12:20 18 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Matt Reeves följer upp 2011 års reboot med en melankolisk framtidsdystopi där de spillror av mänsklig civilisation som överlevt förra filmens dramatiska upplösning, för en minst sagt modest tillvaro bland San Fransiscos ruiner. James Francos hybrisdrabbade forskare är ersatt med en stoisk Moses-figur vid namn Malcolm, som tillsammans med den något mer koleriske Dreyfus (vant spelad av Gary Oldman) styr den lilla kolonin och dess försök att gå vidare från undergången. Något som kompliceras när det visar sig att människorna inte är ensamma i staden och att Caesar, den hypersmarta apa som genom sin tillkomst lade grunden för den nya världsordningen, har bosatt sig på andra sidan Golden Gate-bron tillsammans med ett hundratal av sina artfränder.

De första tjugo minuterna är thriller-tense, med leriga djupa skogar, ödesmättade standoffs och avgrundsvrålande schimpanser som utan ansträngning kan banka in huvudet på vilken dumdristig människa som helst. Känslan av att följa två blodtörstiga rovdjur som nyss sprungit på varandra är genuin. Det dröjer dock inte länge innan det blir smärtsamt uppenbart att Reeves och hans manusförfattare glömt det kvinnliga könet, som enbart porträtteras av ett lamt alibi i varje läger: den gravida och sjukliga aphustrun Cornelia samt den omhändertagande sinnliga sjuksystern och flickvännen Ellie.

Utöver det snedsteget är filmen en välregisserad actionfest där Jason Clarke (i rollen som Malcolm) glänser mest. Australiensaren imponerade redan i Zero Dark Thirty och utgör en moralisk motpol till Oldman, som ändå är tillräckligt komplex i sin kraktär för att man ska bli osäker med vem man egentligen hade sympatiserat med om apornas planet skulle bli en realitet. 

Gilla:
upp
24 röster

Deliver Us From Evil

Victor Schultz 12:46 4 Jul 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Exorcisten kom 1973 var den det bästa som hänt katolicismen sedan romerska Kejsaren Konstantin den store lät sig döpas. I skräck för onda andar och demoner konverterade tusentals oroliga själar. Känslan är att skräckisen Deliver Us From Evil har en liknande ambition, kanske har senare års skandaler inom katolska kyrkan inneburit ett medlemsras. Regissör Scott Derrickson glömde dock bort att filmen måste vara läskig för att det ska fungera.

Deliver Us From Evil, skulle lika gärna kunna heta Deliver U.S. From Evil (för att dra en fruktansvärt usel ordvits), eftersom filmen hela tiden återkommer till en sorts ultrakonservativ världsbild där allt från Mellanöstern, till aborter och Jim Morrison framstår som livsfarliga riskmoment i livet som enkel medborgare. Och där en mansgris till uppumpad snut, och hans katolska präst tillika demonutdrivare är de enda som kan rädda Amerikas invånare från att tas i besittning av Irakiska demoner. Det finns egentligen ingenting bra att säga om filmen, dialogen är skrattretande, skräcken Buttricksbillig och många scener ren lyteskomik. Synd för Edgar Ramirez som gjorde ett superjobb i både Carlos och Zero Dark Thirty.

Gilla:
upp
15 röster

22 Jump Street

Amat Levin 18:58 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bara drygt 15 minuter har gått och jag har redan tappat räkningen över hur många gånger 22 Jump Street har blinkat igenkännande mot publiken, bjudit på ett internskämt eller drivit med sig själv. Mer än att vara en somrig blockbuster-komedi (vilket den också är), är den en enda stor parodi på Hollywoods fascination för uppföljare. Att använda sig själv som föremål för skämt kan visa prov på stor självdistans, men kan, om det överanvändas, också snabbt börja osa av sorglig desperation. Lyckligtvis håller sig 22 Jump Street på rätt sida av gränsen och är befriande ironisk när den rotar bland rasstereotyper i offer/förövare-rollen, plockar isär den traditionella collegedouchen och uppmärksammar publiken på den egna viljan att se samma sak en andra gång.

Precis som i föregångaren har Jonah Hill och Channing Tatum en förvånansvärt bra kemi och sållar sig paradoxalt nog till de bästa omaka-par-poliserna de så gärna skämtar om. Det enda som drar ned betyget är en lite för oinspirerad uppgörelse och en för stor tillit till tjockisskämt och ”titta-hur-homoerotiskt-det-här-är”-scener. Men 22 Jump Street är klart sevärd och en av sommarens bättre komedier.

Gilla:
upp
87 röster

Transcendence

Sebastian Lindvall 18:55 21 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Teknikfetischistiska kärleksaffärer mellan människor och maskiner brukar vända sig mot erotik eller komedi för att varna om hur vi isolerar oss från omvärlden bakom skärmar. För det mesta skildras det ur manliga perspektiv: James Woods som kysser fylliga teveläppar i Videodrome, nördduon som skapar sin drömkvinna i Weird Science, eller nu senast en mustaschprydd Joaquin Phoenix som dejtar sitt operativsystem i Her.

När Christopher Nolans hovfotograf Wally Pfister regidebuterar med den humorbefriade technothrillern Transcendence kan det vid första anblick verka som en kullkastning av könsrollerna. Istället ser vi en kvinnlig forskare blunda för det självklara, låta sin kompetens överskuggas av irrationella känslor och bestraffas därefter.

På branten till teknologisk singularitet utsätts Will Caster (Johnny Depp) för ett mordattentat, men får hjälp av sina kollegor – frun Evelyn (Rebecca Hall) och bäste vännen Max (Paul Bettany) – att ladda upp sitt medvetande i en kvantdator. På så sätt kan han reinkarneras som en artificiell intelligens och slutföra sitt livsverk från andra sidan graven.

Det krävs inte mer än en enda blick på Wills på digitala anlete för att ana ugglor i mossen. En slags ögonbrynslös cyberzombie med renrakad skalle och blytunga ögonpåsar som lyckas styra Evelyn mot en ökenhåla, där hon under Wills ledning tror sig etablera ett vetenskapligt mecka. Eller om hon nu gjort sig skyldig till att bygga sin egen fängelsecell.

Trist scenografi, livlösa skådespelarinsatser och en strypt dramaturgi bidrar till att göra Transcendence till den tröttaste sortens cyberpunk som utgår från avskräckande begränsningar istället för att tänja på gränserna. Ett långtråkigt slentrianförhållande med bildstörningar och dålig täckning.

Gilla:
upp
16 röster

Tracks

Isabelle Espinoza 15:33 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Tracks bygger på boken med samma namn av den numera smått legendariska australiensiska skribenten Robyn Davidson. Den handlar om en resa till fots som hon efter två års förberedelser som 26-åring inledde i april 1977, mellan Alice Springs och Indiska oceanen. En hajk på 270 mil genom ett kargt ökenlandskap i sällskap av fyra kameler och en jycke vid namn Diggity, som varade i nio månader. Hon färdades ensam, men en fotograf från National Geografic, Rick Smolan, sammanstrålade med henne vid några tillfällen längs vägen för att ta bilder. Hon kallades av urbefolkningen för The Camel Lady. Reportaget i National Geografic med Davidssons text fick ett sådant starkt gensvar att det ledde till att Davidson skrev sin första bok. Numera är hon författare med socialantropologi som specialistområde. Hon skriver om sina resor och om nomadiska kulturer.

Filmen är en vacker och rörande och märkvärdigt engagerande historia, där vidderna och naturen tar stor plats och dialogen är sparsam. Girls-stjärnan Adam Driver i rollen som fotografen gör ett mansporträtt som piggar upp, självsäker, kapabel och vänlig – och utan ett uns av machisimo. Och Mia Wasikowskas kombination av humoristisk oförskräckthet, hippie-aktighet, inre liv och sorg är vad som krävs för att måla kvinnan Davidson trovärdig.

Att uppskatta med Currans film förutom utomordentligt skådespeleri och fantastiska bilder, är att den med ett sinnligt, filmiskt språk erbjuder en intelligent ingång till Davidsons sätt att tänka och förhålla sig till världen. Hennes obändiga, icke-religiösa tro på att det finns en möjlighet till både verklig ensamhet och att samtidigt vara en del av kulturen. En möjlighet att avskilja sig från bruset. "It's becoming illegal to get lost!", säger hon, men menar att det fortfarande finns sätt kvar där ute, även i vardagen, att skaffa sig äventyr och en förnimmelse av risk.

Gilla:
upp
48 röster

Oculus

Victor Schultz 15:29 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Classic ockult skräck, ett ondskefullt spöke bor i en spegel med världshistoriens kanske fulaste ram, i århundraden har spöket terroriserat speglens olika ägare, ofta med makaber död som utgång. Och när spegeln kommer i händerna på en trevlig kärnfamilj någon gång på 90-talet sker samma sak, mamma och pappa dör, sonen Tim hamnar på mentalanstalt och dottern Kaylie slipar på hämnd. Så börjar filmen och sedan får följa två parallella historier, dels skeendet då på 90-talet när familjen kom i kontakt med spegeln, dels i nutid, när Tim släpps från anstalten och Kaylie bestämt sig för att det slutligen är dags att göra upp med heminredningsartefakten.

I sin konventionella fantasy-tappning är Oculus helt okej, de dramaturgiska greppen väntade och känslan för syskonen tudelad. Mest tillfredställande är egentligen att se hur Kaylies tro på att ett par vetenskapliga säkerhetsprocedurer ska hindra spöket från att fucka med hennes hjärna, som en sorts överrationell vetenskapsman i mötet med det påhittade övernaturliga. Riktigt obehagligt blir det dock aldrig, möjligen lite blodigt ibland.

Gilla:
upp
70 röster

En natt i Havanna

Hanna Johansson 15:26 13 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Livet imiterar konsten: när filmen En natt i Havanna skulle visas på Tribecafestivalen saknades två av skådespelarna, Javier Nuñez Florian och Anailin de la Rua de la Torre, i filmen tvillingparet Elio och Lila. Ingen visste var de hade tagit vägen. Snart visade det sig att de hade flytt till Las Vegas – nu söker de politisk asyl och väntar barn.

Ett (utan att avslöja för mycket) lyckligare öde än det som skildras i filmen där de utan tidigare erfarenhet av skådespeleri castades tillsammans med Dariel Arrechaga i rollen som deras vän Raúl. En natt i Havanna utspelar sig över bara ett par dagar inför och under en flykt från Kuba till Miami. I en första bild ser vi en blond ung kvinna åka genom ett vackert landskap i nercabbad bil. ”Det här handlar inte om henne”, säger en speakerröst. ”Det handlar om mig.” Rösten tillhör Lila, berättaren och guiden genom historien, hon som föredrar att se på andra människor framför att interagera med dem och som flera gånger i filmen både smyger på andra – sin pappa, sin tvillingbror, Raúl – och blir iakttagen, ovetandes. Länge är En natt i Havanna ett triangeldrama på gränsen mellan tragik och humor, intensivt, närgånget filmat men också vackert, en värme i bilderna som inger falskt hopp när sedan den verkliga konflikten, själva flykten, tar vid. Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt av att gå på bio. Se den. 

Gilla:
upp
46 röster

Edge of Tomorrow

Victor Schultz 17:12 5 Jun 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Mordiska rastafarimonster har landat på jorden och snor åt sig Europas landmassor i en rasande fart, inget kan hindra dem, innan Emiliy Blunt får på sig en warhammerdoftande stridsdräkt och köttar, d.v.s.
Under ett tidigare slag vid Verdun (filmen är full av referenser till både första och andra världskriget) blir hon legendarisk när hon terminerar 50 Mimics, som utomjordingarna kallas, helt på egen hand. När Edge of Tomorrow börjar pågår förberedelserna av en landstigning på de franska stränderna som man hoppas ska driva inkränktarna på flykten, något går dock fel och människorna blir ägda. Inklusive PR-strategen Major William Cage (Tom Cruise) som, tycker han själv, av misstag hamnat mitt i stridernas centrum. Precis innan Cage dör fräts han sönder i blodet från en blå Mimics och därefter följer en Måndag hela veckan-dramaturgi som driver resten av filmen framåt.
Anslaget känns trots allt rätt fräscht och det finns en självdistans till formatet som gör att Cruise får spela ut sitt komiska register, som återigen är rätt imponerande (minns Tropic Thunder). Stridsscenerna håller en hög lägstanivå och det ultrastereotypa förbandet som backar upp våra hjältar; en butter latinobrud, en fet jävel, en ultraagressiv irländare osv., livar upp. Däremot blir det aldrig så episkt och ödesmättat som producenterna kanske hoppats, istället är det humorn, i kombination med melankolin över att se samma icke-korrigerbara misstag återupprepas om och om igen, som ger filmen lite substans.

Gilla:
upp
48 röster

A Million Ways to Die in the West

Sebastian Lindvall 22:50 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Seth MacFarlane har skrivit, regisserat, producerat, gett sig själv huvudrollen och säkert också onanerat och sprutat över affischen till den krutfattiga västernkomedi A Million Ways to Die in the West. Showmannens komiska muskler tränades upp med sketcherna i Family Guy, vilket märks när den mer generösa speltiden utnyttjas till att dra vits på vits tills det inte längre är någon vits att göra det i långfilmsformat.

Den enkla historien, om en kärlekstörstig och feg fårbonde (Seth MacFarlane) som retar upp vilda västerns farligaste revolverman (Liam Neeson), tar lika lång tid på sig som en stäpplöpare i ett vindstilla vakuum. Västernhålan blir en samlingspunkt för en profan parodi på genrens klichéer, extra synliggjorda av huvudpersonens moderna blick på dåtida seder och livsvillkor. De anakronistiska krockarna påminner om de svärande hippieriddarna i David Gordon Greens Your Highness, och det är jätteroligt – i fem minuter.

Inte ens MacFarlanes självförtroende kan dölja hans svagheter som bildberättare. Eller om det bara är hans intresse som svalnar så fort kameran upphör att vara en sovrumsspegel och måste vinklas mot miljö eller medspelare. Petitesser i en pervers och dötrist pojkfantasi.

Gilla:
upp
23 röster

Skrivboken

Sebastian Lindvall 22:47 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Andra världskriget tuggar sönder Ungern. Ett tvillingpar i tidiga tonåren skickas bort av sina föräldrar från stadsoroligheterna till sin mormor på den lugnare landsbygden, men även där väntar och flämtar kriget runt hörnet. Dessutom uppstår en viss klasskrock; deras rena skjortor blir skitiga, maten måste odlas innan den äts och deras barska mormor sätter dem i slavarbete. Och syskonen hanterar det hårdhudade miljöombytet med att bli fullblodspsykopater.

När barnablickar utsätts för krigets fasor finns en omedelbar risk för sentimentalitet – men regissören János Szàsz svänger av och väljer starka bilder framför starka känslor. Ja, det dras en skiljelinje däremellan. Den drömlika atmosfären kämpar för att visa omgivningen ur tvillingparets perspektiv, men tvillingparets empatilösa kyla ger världsbilden frostskador.

Den historiska kulissen blir alltså inte bara en tryckpunkt för att utforska krigets inverkan på barn, men också en elak satir över raseringen av en social stege. Jag uppskattar den oförskämda viljan att rycka undan mattan för barnets heliga offerroll i krigsskildringar. Men hur kommer det sig då att filmen är så förbannat tråkig? Det saknas psykologisk skärpa och slagkraft, en ork att gräva vidare i den sorgligt grunda gropen och finna äkta svärta.

Gilla:
upp
46 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!