Nä men, om jag skulle ta och bli en härlig människa! En som bara småler åt allt, rycker på axlarna och liksom spankulerar genom livet. Det är ju ändå vår! Jag kan lika gärna låta solen skina hela vägen in i min själ när den ändå ska vara här och jobba.
Jag ska sluta ligga sömnlös över arbetsbrist, evig ensamhet, samhälls-problem och DN-krönikor. Inga fler Lilla My-utbrott när jag kollar internet, slut på avgrundsvrål när jag möter omvärlden. Jag tror att det kan bli gött.
I en undersökning genomförd av SOM-institutet, gällande typ skåningars själ, visade det sig att Malmötonåringar generellt inte gillar Sverigedemokraterna. Alltså, verkligen inte gillar. Skåne är i övrigt SD:s överlägset starkaste fäste i landet, och det är främst unga svenskar som sympatiserar med partiet. Varför är det då bara två procent av gymnasiekidsen i Malmö som tycker att SD är bäst?
Välkommen till den trettioförsta våren i Nöjesguidens historia! I det här numret avslöjar Pontus Tenggren det senaste från Göteborgs krogvärld och skriver om social mat. Petter Seander har en teori om hur du investerar i dig själv varje gång du konsumerar teater. Björn Werner ger Göteborgs kommun en känga och låter fasaden vid Masthuggstorget stå symbol för graffitihyckleriet. Mycket läsvärt alltihop. Vidare har vi två stora intervjuer med Petter och Johnossi. Vi har ett jobb om folk som är med i flera olika reality-program. Vi har även träffat Depeche Mode och Hurts. Vi har pratat med de sällsynta svenska skräckregissörerna för att förstå varför svensk skräckfilm är så obefintlig och opopulär. Dessutom är det världspremiär för vår studentbilaga: Nöjesguiden Student!
Det är som bekant både lätt och smidigt att vara en person som hatar via internet, för man kan distansera sig från mottagaren och behöver aldrig möta ett motargument eller en mänsklig blick. Man har sett henne på tv och läst hennes intervjuer, man har stört sig på hennes korkade påståenden och oattraktiva kropp. Man skulle ha bitit ihop om man sågs på stan eller till och med var bekanta, men på nätet är hon en fet jävla hora som förtjänar att våldtas. Att prata om det, som en vuxen människa, är inte ett alternativ. Rätt skönt.
Ända sedan Destiny’s Child släppte sitt andra album The Writing’s on the Wall 1999 har Beyoncés eventuella feministiska status diskuterats. Om den överhuvudtaget finns, och om den i så fall är ”bra” nog. Diskussionen har sedan kommit och gått med hjälp av olika utlösningsfaktorer i mer än 13 år. En sökning på Beyoncé + feminism och jag satt en hel dag och läste artiklar och blogginlägg.
Det man konsekvent gör i dessa är att först tolka något som feministiskt, för att sedan godkänna eller avfärda henne som feminist. Detta efter egna kriterier baserade på subjektiva bedömningar om vad feminism är och bör vara.
Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Ett av de största klagomålen som riktats mot Lena Dunhams Girls är antalet svarta skådisar. Noll. Det var nästan som om Hannah och hennes vänner rörde sig i ett parallellt universum där det mångkulturella New York har blivit ersatt med ett ariskt. ”Varför heter det Girls och inte White Girls?”, undrade de. Det dröjer två minuter in i seriens andra säsong innan Lena Dunham ger svar på tal. Scenen inleds med att Hannah ligger med den svarte skådisen Donald Glover samtidigt som han säger ”Det är fan på tiden”. Repliken skär genom rutan och träffar kritikerna rakt i ansiktet.
Laddar bloggrulle…
