Jag vek, i en tid fullt upptagen av märkliga avarter som Way Out West och Emmaboda, mina argyle-strumpor och flög ner till Verbiers klassiska musikfestival. Istället för mänsklig avföring, öl i plastglas och Lilla Sportspegeln-Robyn fann jag mig omgiven av finansdirektörer, vackra gosskörer och Schubert (den klassiska musikens Morrissey). Behöver jag nämna att min sinnesstämning kunde beskrivas som ”glad”?

Vi blir mer och mer skickliga på att sälja våra liv, gärna genom försköningar och oskyldiga omskrivningar som framställer oss i bättre dager. Maja Bredberg undrar till vilket pris.

Ett skepp kommer lastat med fem Växjö-töntar. Bild: Despotz Records

Carl Reinholdtzon Belfrage ställer sina favoritartister just nu, CEO och Ariel Pink, mot det akterseglade lilla bandet The Sonnets. Gissa vilka som går vinnande ur den kampen.

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Att läsa diskussionen om Mad Men och seriens eventuella kvaliteter som roman är som att se utvecklingsstörda babianer kasta bananer på varandra. Bara lite mindre intellektuellt utmanande.

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Sedan urminnes tider har vi förstått att all musik inte passar alla tillfällen och därför måste bedömas olika. Rage Against the Machine när du är arg, Whitney Houston när du är ledsen och Barry White i sängkammaren (skoja). När vi tittar på film vill vi dock bli rörda, skratta, förbannade och helst få en wow-upplevelse samtidigt. Amat Levin är trött på idiotin.

”I shall love you til that final stretch of sand that the sea never quite reaches is finally swathed by crashing waves. Or, perhaps longer . . . if there’s time.” Morrisseys ord till sin långtida vän, fotografen och konstnären Linder Sterling. Mina känslor inför min vän Eric Berglund tangerar det brittiska fullblodets poem.