Rikard ”Skizz” Bizzi har hittat hem

14:23 29 May 2013


skizz.jpg
Foto: Adam Falk/Winter Project

Stockholmssyndromet är dött. Amat Levin har träffat Rikard ”Skizz” Bizzi för att prata mognad, framtid och sexistiska raplåtar.

Det var 2010 och svensk hiphop var inne i en kvalitetsvåg som tre år senare fortfarande inte har kulminerat. Genren hade börjat tas på allvar igen, låtar som gjort succé på YouTube började plockas upp i radio och för första gången på länge blåste optimismens vindar. Men samtidigt kunde konturerna av en mall anas. Det var 2010 och den hiphop som finrummets dörr hade ställts på glänt för lät ungefär likadan. Den var lagom politisk, bekvämt medveten och ständigt sneglandes på kritikernas pennor. Men plötsligt föddes en grupp som pekade finger mot finrummet, istället trivdes bäst i den nedklottrade källaren och frågade om vi vågade följa med ner. Stockholmssyndromets Ettfyranånstans? var mörk hiphop, vrickad funk och ocensurerade eskapader från samhällets utkant. Totalt obrydd inför lyssnarens åsikter. Ett The Latin Kings som i skolan varvat specialklassen med kvarsittningen.

Ett år senare växte fenomenet ytterligare med uppföljningsskivan Underhundar och det var snudd på omöjligt att röra sig i nattlivet utan att höra Lårparti, en singel av gigantiska proportioner som orsakade både träningsvärk på dansgolvet och upprörda röster i debatten. Planer för ytterlig expandering smiddes och det pratades om ett tredje album. Sedan blev allt tyst.

– Jag försökte få fram en tredje skiva, men det gick långsamt, säger Rikard ”Skizz” Bizzi, som tillsammans med Starvin Mar utgjorde Stockholmssyndromet. Jag kände att jag inte ville göra den typen av låtar eftersom mitt liv inte såg ut så längre och Marre bodde i en andrahandslägenhet och ville ta tag i sitt liv, rent ekonomiskt. I efterhand var det jävligt tur, för vi hade en deal på bordet och hade varit fast i det avtalet i ett par år till annars.

Framme vid ett vägskäl tänkte Rikard börja producera till andra. Men vetskapen om ”sega rappare” och ett samtal med en gammal bundsförvant gjorde att han istället fick upp ögonen för att bli ett skivbolags husproducent. Via Twitter kom han i kontakt med Stefan ”Storken” Johansson, som jobbar för Petters nystartade Baba Recordings, och tillsammans stämde de träff.

– Han frågade om jag inte funderat på att göra en Skizz-skiva istället och trots att jag inte hade tänkt i de banorna blev jag inspirerad.

Inspirationen ledde till soloprojektet Kärlek, funk och solidaritet, helt producerat av Rikard själv och som fick fungera som en nystart efter Stockholmssyndromet. Men har samarbetet med Baba Recordings, med tunga Sony i ryggen, påverkat hur han jobbat?

– Nja, mitt sätt har inte förändrats. Den största skillnaden är att jag är solo nu, vilket har gjort alla förhandlingar och direktkontakten enklare. Baba Recordings är ju också nya som skivbolag, de har varit väldigt öppna för att diskutera hur vi ska lägga upp saker. Det har inte varit någon som har sagt åt mig hur jag ska göra. Mina tidigare erfarenheter av skivbolag är att någon skickar en bild på Lil Wayne i kostym och säger ”så här borde du se ut”. Det har inte varit den dragkampen nu. Jag har varit så ovan med att de har total tillit till det jag gör att det nästan är jag som har hört av mig och frågat om vi inte ska ha en stylist åt mig, haha.

Hur kom det sig att du producerade allt på den här skivan? För så var inte fallet med Stockholmssyndromet.

– Tidigare har jag inte brytt mig så mycket, med Stockholmssyndromet var allt kaos. Ofta var det mina beats, men fick vi något annat som var bra körde vi på det. Nu ville jag att det skulle vara jag. Det känns så mycket fetare att det står mitt namn på skivan och att det är jag till 100 procent.

Produktionerna i Stockholmssyndromet var mörkare och mer klaustrofobiska. På den här skivan är de luftigare och somrigare. Är det en slump eller en reflektion av din sinnesstämning?

– De beats jag gillar är ofta väldigt hårda, arga och mörka. Men samtidigt tycker jag att man mår bättre av att lyssna på musik som är lite mer harmonisk. Medan jag producerade skivan köpte jag ett par nya syntar som gjorde det enklare för mig att komma tillbaka till de här funkiga och souliga harmonierna. Men hela skivan är ett självporträtt och en reflektion av hur jag mår, så förmodligen har du rätt.

Attitydförändringen är det första som slår mig när jag lyssnar på Kärlek, funk och solidaritet. Borta är alkohol- och narkotikadoppade referenser till ”orrar”, sviniga efterfester och fega rappare. Nytillkommet är en positivitet, en förhoppning om att det faktiskt går att växa upp och få rätsida på livet även om såren från förr kommer att lämna en del ärr. Vad låg bakom förvandlingen?

– Fas ett var att jag fick min dotter, sedan var det att jag tog tag i mitt drickande, vilket jag inte lyckades göra förrän ett år efter att hon fötts. Men att jag lyckades gjorde att jag hittade tillbaka till vem jag var… den person jag var som barn, innan samhället kom och skrynklade ihop mig. När man ser ett nytt liv kanske man återfinner sin egen barndom, hittar tillbaka till glädjen och inser att livet faktiskt är jävligt vackert.

Låten Du handlar om din fru. Hur stor del hade hon i din förändring?

– Hon hade all del i det. När vi träffades gillade vi båda två att leva impulsivt och vi är lika på många sätt. Men eftersom hon blev gravid var hon tvungen att ta tag i sig själv och hon blev jävligt sur på mig för att jag inte gjorde detsamma. Jag hade ångest och sa att jag inte skulle supa något mer, men tre dagar senare kom suget tillbaka. När vi fick vår dotter Kharma blev vi dock en familj på riktigt och när det sedan hände en grej för att jag hade druckit för mycket fick jag välja mellan att förlora den familjen och fortsätta leva mitt keffa liv, eller ta tag i mig själv. Min fru är allt.

Rikard berättar om sin frus hörselskada som gör att hon har svårt att höra diskant och att basen därför framhävs.

– Hon har lyssnat väldigt mycket på gangstarap för att hon gillar basen och funken – men hon har svårt att höra texten. Så det är rätt naturligt att jag fastnade för en brud som älskar bas, haha. Hade hon hört allt jag rappade om med Stockholms-syndromet kanske hon hade varit mer anti mig. När jag gjorde den typen av låtar ville jag inte prata om texterna på jobbet, hemma eller om jag träffade mamma och pappa. Det var som att jag delade upp mig själv i ”jag” och ”musikjag”.

Nu när du har både fru och dotter, en egen familj som du säger, har du ångrat något du gjort med Stockholmssyndromet?

– Musikmässigt ångrar jag inte något, vi körde bara på och det är en återspegling av platsen jag var på då. Just för att det är rap och att man har lyssnat på gangstarap sedan man var liten tänker man inte att folk ska ta det man säger så seriöst. Men jag känner att det synsättet är väldigt förminskande för musiken och texten – säger man något måste man kunna stå för det.

Allra mest omtalad blev Lårparti, en hyllning till det som titeln antyder. Låten blev en hit, men de debatterades huruvida den verkligen var en hyllning eller bara objektifierande snuskrap. Många av gruppens anhängare menade att låten breddade bilden av hur en ”snygg kvinna” kunde se ut och ganska snart föddes ”inga smala gussar” som en form av slagord.

– Vi fick kritik för att vara sexistiska, men för oss var det bara en jargong, sånt man är van att höra inom rap. När vi gjorde Lårparti var det många kvinnor som tyckte att det var soft att man kunde vara snygg utan att vara pinnsmal, och det är cool, men å andra sidan är det en sån onödig grej att rappa om. Varför är det så viktigt att göra en låt om brudars utseende överhuvudtaget? Nu känner jag att den låten är jävligt objektifierande och med efterdyningarna, när folk startade ”inga smala gussar”-grejen, blev allt äckligt. Min utgångspunkt var bara att göra en låt om kurviga brudar, jag har inte ens någon sån specifik preferens, det var bara att beatet var basigt och att jag tyckte att det passade. Men ”inga smala gussar”-reaktionen var helt fel, låten handlar inte om att diskriminera och säga att någon annan är ful. För mig var det menat som en positiv låt, men den fick en sur eftersmak och idag kan jag känna att det var en totalt onödig låt. Visst, soundet var ballt och det var kul att så många gillade den, men den gjorde inget för den här världen. Den kanske fick max tio brudar att få bättre självförtroende, men de fick det i så fall av helt fel anledningar. Självförtroende borde inte handla om vilken typ av kropp du har. Jag ångrar den inte, men jag vill inte köra den typen av låtar live längre.

Är det gangstarap från USA känns det på många sätt så overkligt. Grova texter på svenska kan upplevas som så mycket närmare för den som lyssnar.

– Ja. Men trots det jag nyss sa var det många som verkade vilja hitta fel i våra texter. På Speciell, från vår första skiva, handlar första halvan av min vers om att jag vill bli avsugen, men andra halvan om att en tjej skulle sitta på mitt ansikte och att jag skulle vara undergiven. Så medan många ville försvara våra texter, för att kanske dölja faktumet att de gillade dem trots att det kändes fel, var det många som enbart ville se det negativa. Det var nog ingen som faktiskt tog det för exakt vad det var, haha!

Av att följa din Twitter och lyssna på det du säger om Lårparti får jag intrycket av att du har blivit mer feministisk.

– Jag har alltid varit det, men när jag var 20-25 år var jag nog mer full än jag var nykter och inte alltid klar i huvudet. Jag hade ett förhållande som hade tagit slut och var ganska bitter. Men innan min hjärna blev söndersmält av allt supande och knarkande såg jag mig som ganska medveten, och nu när jag är mer klar är det lättare att vara öppen och ta till mig saker. På just Twitter följer jag en del feminister och tycker att det är värt att ta till sig saker och inte bara vifta bort dem. Jag tyckte inte om att bli kallad sexist, jag har ändå en mamma och tre systrar som alla har varit med om dåliga saker på grund av patriarkatet. Jag vill inte förvärra situationen i världen, jag vill förbättra den. Och utan jämlikhet kommer vi aldrig att nå fram.

Med Kärlek, funk och solidaritet har Rikard ”Skizz” Bizzi skapat något av en milstolpe inom svensk hiphop. Den bjuder på allt från upplyftande rådgivningar (Va dig själv) och borde-bli-sommar-plågor (titelspåret) till innovativa symbioser mellan text och beat (Blandade episoder) och uppgörelser med en svår uppväxt (Bokstavsbarn). Allt tonsatt med några av hiphopsveriges bästa produktioner. Men han tror inte att han kommer att alienera de lyssnare som fastnade för Stockholmssyndromets mer dekadenta skildringar.

– Ibland var det ”vanliga” människor som gav bra respons på det vi gjorde med Stockholmssyndromet. Men ofta var man på en spelning och så kom det fram en härjad snubbe som förmodligen bara var 20 år och frågade om man ville röka eller gå och dra en lina. Och jag fick känslan av att de såg mig som någon slags förebild. Det är för dem jag gör den här skivan. Inte för de som redan mår bra. De som redan gör det får gärna lyssna ändå så klart, men jag gör den här skivan för de som var där jag var – det är en plats ingen vill befinna sig på.

Vad är det för status på Syndromet nu?

– Jag vet inte. Vi var ju aldrig en riktig grupp, jag och Marre var polare och våra vägar korsades under en tid när vi var på samma våglängd. Nu är vi inte det längre. Om han får barn och slår sig till ro kanske det blir en Syndrometskiva till, men då kommer den att låta helt annorlunda. Vänds inte mitt liv upp och ned igen och jag börjar leva destruktivt kommer jag inte att kunna göra den typen av musik. Man kan väl säga att Syndromet bara var en demon som kom upp och rörde om i grytan och nu har vi tagit död på den.

Om duon, i alla fall som den såg ut, är död är den egna karriären i allra högsta grad levande. Och Kärlek, funk och solidaritet visar prov på både inspirerande mognad och ofiltrerad uppriktighet.

– Jag är 28 år och har börjat tänka på vad jag vill lämna för avtryck. Vill jag att det ska stå ”Lårparti” på min gravsten? Eller att stenen ska vara formad som en rumpa? Nästa gång kanske folk kan komma fram till mig och säga ”du hjälpte mig igenom den här svåra tiden”, istället för ”ska vi dra en lina?”.

Kärlek, funk och solidaritet finns ute nu. Läs recensionen här.

Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 5/2013

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!