Kung Abidaz mot alla

13:26 26 Sep 2013

abidaz.jpg
Foto: Josefin Mirsch

Abidaz är på väg att ta över den svenska rapscenen. För Amat Levin berättar den solodebuterande veteranen om uteblivna chanser, återfödseln och konsten att vara bättre än alla andra.

Solen fick alla att le lite mer än vanligt och det kändes som den officiella starten på sommaren när Abidaz klev upp på Kulturhustakets scen i Stockholm i början av juni. Närmare två meter lång och klädd i kängor och igenknäppt militärjacka såg han ut som en bortglömd medlem i Wu-Tang Clan eller Boot Camp Clic. Nöjesguiden hade smygläsning och de nyfikna åskådarna visste inte riktigt vad de hade att vänta. Men redan under den första låten vann han publikens intresse och när han spelade Röd, blå, grön, en omedelbar rapklassiker om Stockholms tunnelbanelinjer, erövrade han den. Det var Abidaz första liveframträdande på flera år.
– Det var kul, minns han när vi ses på Universals kontor på Östermalm i Stockholm. Men det var jobbigt också. Ett tag tänkte jag ”Kan jag verkligen de här texterna?”, haha. Men jag hade med min kusin, han är 14 år, och jag blev glad av att kolla på honom. Jag tänkte ”Om han kan, kan jag”. 

Under den där junikvällen på Kulturhustaket utbrast en vän till mig: ”This is dope, I feel like I can understand him better than other rappers!”. Han hade nyligen flyttat hit från USA och höll på att lära sig svenska. Men Abidaz musik är universell, något som har gått upp för mig när jag har sett både förortskids, rappuritaner och människor som inte ens lyssnar på hiphop prata lyriskt om honom. Under sommaren och den unga hösten har förväntningarna växt och har nu nått en hypenivå som, med svenska mått, påminner om den 50 Cent hade när han höll hela New York-publiken gisslan i början av 2003. Men Abidaz är så långt ifrån en färsking man kan komma. 

På YouTube finns det klipp på när du 1995 kör i Solnahallen…
– Haha, ah! 

Och du var med på klassiska Sidewalk Headliners-skivan 1998 när du var en del av duon Chapee N Chess. Varför blev du eller ni inte större under hiphopvågen i början av nollnolltalet?
– För att vi inte rappade på svenska. 100 procent. Det fanns säkert andra småsaker också, men huvudgrejen var att vi inte rappade på det språk som stod folk närmast om hjärtat. 

När producenten och barndomsvännen Stress började spela in sin skiva Playlist, som släpptes 2011, hörde han av sig till Abidaz och frågade om han inte kunde tänka sig att gästa på en låt och rappa på svenska. Resultatet blev Banka skiten och ett större samarbete kändes naturligt. Abidaz säger sig ha märkt en omedelbar skillnad i responsen i och med språkbytet, men när jag frågar vad han tycker om att uppståndelsen har dröjt tvekar han.
– Det hade varit mycket roligare om det hade hänt tidigare, men det hade inte varit bra för mig som människa. Nu när jag är äldre och står mer stadigt är det lättare.

Varför hade det varit roligare tidigare?
– Vi var många fler som var bra då. Och när man är yngre har man kul på ett annat sätt. 

Du var med i ett kollektiv som hette Hundreadz och ni gjorde en låt med Ayo som hette Vem vill vad i början av nollnolltalet, något du refererar till på Kartellens AM43-remix. Det känns som att det finns en del likheter mellan dig och Ayo, ni har båda väldigt starka röster och har exploderat under en kommersiell hiphopvåg, men känns samtidigt kompromisslösa. Och precis som Ayo har du varit borta från musiken under en lång period.
– Det är sant, nu när du säger det! Det är en riktig broder till mig. Låten släpptes aldrig på grund av skivbolagsstrul, men han var den första som trodde på mig och hade skitmycket hopp för mig och Hundreadz. Men vi hade problem med BMG och Swartling och blev blåsta. Vi var väldigt duktiga på det vi gjorde, men det var många som försökte stoppa oss. Många var emot oss då, men samma människor ger oss kärlek idag. De vet vad de gjorde. 

På vilket sätt försökte folk stoppa er?
– Vi hade bokningar som försvann, folk tog inte med oss på turné. De turnerade överallt med Sidewalk Headliners och vi fick bara vara med på två uppträdanden. Så när vi träffades blev det jobbigt för dem… sedan blev det jobbigt för oss. Haha! 

Funderade du någonsin på att följa Ayos fotspår helt och aldrig komma tillbaka?
– Jag var ju borta från musiken under flera år.

Jo. Men hade du lagt av i ditt huvud redan då? Du hade inga planer på att komma tillbaka?
– Nej. Jag var borta och är fortfarande borta. Jag är fortfarande inte här. Det är därför min skiva heter In & ut. Nu är jag inne i den här grejen, men sedan ska jag ut igen – och vara borta. Jag har älskat att rappa sedan jag var liten, men nu är det mer business. Rap igår och rap idag är inte samma sak. 

Hur tycker du att det har förändrats?
– I Sverige är de ganska bra på att ta upp viktiga saker. De tar nästan upp det lite för mycket, det är hela tiden samhället och politiken. Men USA-rappen handlar bara om ”bitches”. Jag skäms för rap. Innan jag kom hit kollade jag på ett klipp som hette ”Mos Def vs. Lil Wayne”. Det var en gammal Mos Def-freestyle och han rappade om riktiga saker. Sedan kom Lil Wayne och sa nåt om ”motherfucker – fuck your mother”. Haha! Jag tänkte ”vad är det här för skit?”. Det är sjukt vad de har gjort.

Men samtidigt säger du att du älskar att rappa och folk vill höra dig göra det. Så varför ska du ut igen?
– Jag kanske släpper låtar och videor, men jag kommer inte att åka runt och uppträda. Jag gillar inte livsstilen som kommer med den här grejen – alla shows, drickandet och de dåliga sakerna. Jag är för gammal. Tidigare har jag varit djupt in i gatan och väldigt vild, men jag vill inte ens gå i närheten av de där sakerna nu. Jag vill bara ta hand om familjen. Skivan tar upp bra grejer, mycket om mig själv och min familj och struggles som man har haft på gatan och överallt. Jag svär inte ens mycket på låtarna! Det kanske låter som att jag gör det, det låter G som fan, och jag har fått det till det utan att behöva svära eller säga någonting om polisen. En låt på skivan – Röd, blå, grön – handlar om de olika tunnelbanelinjerna och det är den enda jag pratar om street shit på. Det här är en mogen skiva, många äldre kommer att gilla den. Många yngre också – vi ska göra dem mognare.

Hur ska du göra dem mognare?
– Genom att prata om mogna saker, genom att inte svära. Sånt man lär sina barn, eftersom barn också kommer att lyssna på den här skivan. 

Vad gjorde du under tiden när du var borta från musiken?
– Det blir mycket ”gatan” nu, men det var så det var. Jag har snurrat, driftat, begått brott, allt möjligt. Det har funnits roliga kvällar, men det var en jobbig tid.

Känns det konstigt för dig att det är först nu intresset har exploderat?
– Ja, för mig är det… 

Abidaz suckar.
– För mig är det ”Aha, nu vill du göra en låt? Och du med?” Jag orkar inte ens och det är därför jag inte visar mitt ansikte i mina videor. Jag vill kunna gå runt med mitt barn utan att någon vet vem jag är, utan att någon säger ”där är Abidaz!”. Det är kul att folk gillar det, men de kunde ha gillat det för längesen. Alla vi från Hundreadz har en sån där känsla. Vissa från den tiden bor i London nu, eller Saudi, och de ringer mig, skrattar och säger ”Nu skriver de om dig, va?”. 

Har du någonsin känt dig bitter över det?
– Nej, jag har väldigt svårt att bli bitter, jag krigar och kämpar alltid. Men jag kan skratta åt det, liksom. Efter en show var det någon som nämnde en svensk rappare och sa ”Om du fortsätter som du gör nu, kan du bli som han”. Jag skrattade bara. Han visste inte att vi har beatboxat på gatan sedan –92. 

Ett konkret exempel på hur svensk hiphop har förändrats är, enligt Abidaz, att svenska producenter har blivit bättre på att göra beats. Han säger också att det är fler rappare som ”kan” nu, men nämner få namn.
– Jag säger som det är, jag fuckar med Piraterna, Ozzy, Kartellen… och jag vet inte ens så många fler som är bra.

På riktigt?
– Nimo! Alltså, jag lyssnar inte så mycket på rap. När jag började skriva på svenska lyssnade jag mycket för att ta reda på vem jag var tvungen att vara bättre än, men inte nu längre. Men svensk rap har förändrats, nu är det mycket gulligull och kramar. När vi var unga var det mer ”De här nya rapparna kommer – vi slår dem!”. Haha, det var hårt.

Jag har också fått intrycket av att svensk rap har bättre sammanhållning nu. Att fler hjälper varandra.
– Ja, och det är bra! Det är bra att inget dåligt händer, jag har aldrig varit för sån där rap beef – att någon säger något på en låt och så säger man något tillbaka. Förut var det mer på riktigt. När man sågs var det mer ”Vem fan är du, du får inte göra någon mer musik!”. 

Varför var det en sån konfrontativ stämning förut, tror du?
– Jag vet inte. Vi var fett många i Hundreadz, från Bredäng, Dalen och Hagalund. Alla dissade varandra inom rap, det var många ovänner. Jag kommer ihåg den där låten Ayo gjorde om bönderna, till exempel (låten Hiphop-bönder där bland annat Ayo, Petter, Ken Ring och Infinite Mass dissar Looptroop och Kashal-Tee, reds. anm.). Kanske var det för att vi var så unga, de flesta som rappar nu är lite äldre.

Ja, mycket hinner hända i mognaden mellan 18 och 25.
– Exakt. Och på det här sättet finns det mer pengar att tjäna. Hade rappare bråkat med varandra hade arrangörer inte velat ta i dem.

Solodebuten In & ut har i skrivande stund inte släppts, och jag har bara hört en version som är klar till cirka 80 procent, men det låter redan som att den kommer att slåss om titeln som årets bästa svenska rapskiva. Och detta under ett historiskt bra år för svensk hiphop. In & ut är ett exempel på en perfekt symbios mellan rappare och producent, mellan röst och beat. Stress fogar samman blytunga instrumentaler och Abidaz röst kräver ens totala uppmärksamhet. Men där finns även lugnare, mer introverta spår och det är bland dem man hittar låten som betyder mest för Abidaz.
– Jag spelade in två verser till Benägen, sedan dröjde det ett år tills jag spelade in den tredje. Och under det året hände mycket saker – jag fick begrava människor och det var skitjobbigt att skriva klart den. Jag fick skriva en rad, gå ut och ta luft och sedan skriva en ny. Det var helt tyst i studion. Jag bryr mig inte ens om folk gillar den.

In & ut är en bra blandning av hårda bangers och långsammare, mer personliga låtar. Vilka föredrar du?
– Jag föredrar trapen, det är det som är jag. Jag har en låt på skivan som heter Jag vet, som handlar om en relation – den lyssnar jag aldrig på.

Varför inte?
– Jag orkar inte lyssna på sånt där.

För att den är för mjuk?
– Ja! Det är en sån där låt som måste vara med. ”Vi har ingen låt om en tjej!” Haha, jag sa bara ”Jag gör den sen”. 

Är det svårt att skriva en sån typ av låt, någon som man egentligen inte vill ha med på albumet?
– Nej, det gick skitsnabbt. Ståendes, på typ 40 minuter. Jag fick den ur vägen och blev skitglad, haha!

Du har även en låt tillägnad din dotter på skivan. Hur påverkades du av att bli pappa?
– Ouff. Rap blev business när jag blev farsa. Det är därför jag gör den här skivan, jag blev tvungen att lämna de dåliga sakerna bakom mig och göra något som ger vita pengar. Jag la ner många saker och förändrades totalt. Nu försöker jag bara komma någon vart. Jag har tidigare tagit hand om asylsökande barn, så det är inte som att jag aldrig har jobbat – det finns mycket jag vill göra, jag försöker bara få ihop lite kapital så att jag kan få det att hända. Ta det där första steget.

Jag berättar att jag kommer ihåg en gammal intervju på en Passagen-sida som hette B-Boy Sweden, publicerad 1998, med en då bara 17-årig Abidaz. Där ombads han beskriva sig själv och svarade ”Rhymar med mina polare samt står för lucid dreaming”. Abidaz skrattar förvånat. På nya skivan har han nämligen en låt som heter Lucida drömmar.
– Haha, det där var en grej vi höll på mycket med när vi var unga. Min kompis Josh drömde fett mycket när han var liten. Jag kommer inte ihåg en enda dröm jag haft, men varje dag i skolan brukade jag fråga honom vad han drömt om. Och varje dag svarade han ”Abow, det här hände!”. Så nu fick jag bara ett beat skickat till mig som hette ”Lucida drömmar” och då kom jag ihåg den där intervjun. Vi var flummiga som fan när vi var små och brukade snacka om att vi vakna medan vi drömde. Och det är det jag snackar om på låten – ”Lasta stora säckar av cash” – jag pratar om saker jag inte har och vissa saker som jag har. Gränslandet. Det kommer att komma en video som förklarar allt. 

Jag har fått intrycket av att du är religiös?
– Ja. Jag försöker praktisera mer och mer och bli bättre.

Hur har det funkat att kombinera det med en musikkarriär?
– Det funkar inte bra. Det är därför jag måste ut igen. Jag försöker hålla ett rent huvud och vill vara duktig för mitt barns skull. Hela livsstilen som rap har blivit är för mycket. Men jag har bröder som backar och hjälper mig, så det blir bättre.

Hur ser dina framtidsplaner ut?
– Jag vill försöka turnera så mycket jag kan, ta hand om min dotter och göra videor till varje låt på skivan. Jag vill förändra den här saken, få det att låta annorlunda. Svensk hiphop låter så… de låter som att de rappar på fel takt. Jag kommer från Biggie-tiderna, förstår du? Jag har en teknik som andra inte har. Jag tror att det kommer att höras. 

Ja, du har ju fått bra respons hittills.
– Riktigt bra. Men vi är inte där än. This black face, du vet… de måste gilla mig. Jag gör det mycket för svarta, vi har inga svarta där framme som tar täten. 

Tror du att det blir svårare för dig för att du är svart?
– 100 procent. Det är alltid så, haha. Jag ska inte hålla på och ljuga, det innebär alltid extra jobb. Jag gillar inte att prata om det eller säga ”Det är bara för att jag är svart”, men det är klart att det är svårare. Det är tur att jag har det där lilla extra som andra inte har. Det gör förhoppningsvis att jag landar bredvid dem, trots att jag egentligen är bättre. 

IN & UT släpps i slutet av oktober. Läs recensionen här.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2013.