På Nöjesguiden bryr vi oss mest om hur kulturlivet blir efter nästa val. Men vad gör politikerna egentligen för att det ska bli roligare och vackrare att leva i Sverige? Vilka är de kulturpolitiska målen? Vad betyder kultur för de två vallokomotiven? Nöjesguiden har kartlagt hur ditt kulturliv kan komma att se ut under kommande mandatperiod.

Illustration: Fidschi Fischer

Att Alex Schulman är en hejare på att skriva vet alla som har läst hans blogg, krönikor eller roman. Exklusivt i Nöjesguiden tar han nu författarskapet ytterligare ett steg med en novell om kärlek, relationer som frostar och ifrånväxande människor emellan. Det här är den enda läsningen du behöver i sommar.

2010 är ett valår, vilket inte minst märks på tidningarnas fäbless för att skriva om Mona Sahlins handväska. Proportionerna förskjuts i valupptakten, men Nöjesguiden har kokat fond på de viktigaste ingredienserna och kan redan nu tala om vilka faktorer som kommer att avgöra höstens val. Var och en har sitt knep, sitt speciella ess i rockärmen när diskussionens vågor böljar höga. Vi har granskat kandidaternas vädjan om sympati.

I en herrans massa år har vi delat ut Stockholmspriset till personer och företeelser som har betytt extra mycket för staden under det gångna året. Nöjesguidens jury har vid flera tillfällen under 2009 sammanträtt och debatterat häftigt vem, vad eller vilka som förtjänar att belönas för sin exceptionella briljans. Den 26 februari utses vinnarna på Södra Teatern.

Trots att våra pojkvänner, sambos och äkta män växte upp med ensamstående mammor och har fina, jämställda värderingar ser vi oss omkring och inser att det fortfarande är vi, kvinnorna, som städar, putsar, fejar, tvättar, lagar mat, planerar och tar hand om barnen. Hur kommer det sig att männen hellre slår sig ner i soffan framför Fotbollslördag än att dela på det tråkiga först för att sedan slappa?

Text Marcus Dunberg  Foto Johannes Helje

I raden av författare och musiker verksamma i facket ”ung mans bitterljuva vedermödor” har ingen betytt mer för Marcus Dunberg än Mauro Scocco: – Ingen Proust, Strindberg eller Wilde. Heller ingen Salinger, Söderberg, Lundell eller Dylan. Högst medveten, då som nu, att många av dessa namn har ett helt annat anseende och konstnärligt erkännande, tar jag ändå Mauro. För mig är han den perfekta blandningen av yta och djup, rosaskimmer och svärta. Kommersiell, men aldrig kompromissande.