TV-recensioner

Presenteras av:
Monster

Penny Dreadful

Jimmy Håkansson 16:45 25 Jun 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

penny-dreadful.jpg

Penny Dreadful har med viss rättvisa kallats för en The League of Extraordinary Gentlemen med monster. Alan Moores gentlemannaliga var en litterär mash-up som blandade karaktärer farån En världsomsegling under havet och Kung Salomos skatt med litterära referenser från både Franz Kafka och Nalle Puh. John Logans (Gladiator, Skyfall) Penny Dreadful är ett snaskigt gorekalas där alla tänkbara monster från den gotiska litteraturen står på VIP-listan. Dorian Grey minglar med Viktor Frankenstein, Jack The Ripper, mumiemonster och dina obligatoriska tv-vampyrer. Det är en stundtals högtravande historia som till skillnad från sitt lättsamma monstersyskon Sleepy Hollow tar sig på lite för stort allvar. Men Penny Dreadful är också en serie som, efter tre avsnitt, verkar ha täckning för sina pretentioner. 

Det är lätt att avfärda Dreadful som ännu en ytlig serie om monster, vampyrer och (eventuellt) varulvar. Men det blir allt mer påtagligt att temat är evigt liv (om de som strävar efter det och de som har förbannats med det) och det eviga livets ständiga kompanjon: sorg. I tredje avsnittet får vi följa en av seriens starkaste plottar, den om Frankensteins monster. Monstret brottas med sin egen natur och längtan efter kärleken, om han ens är värd att älskas. För seriens ensamme manusförfattare, John Logan, är Frankensteinhistorien en metafor för att växa upp med och till slut bli till freds med sin egen homosexualitet. I Logans händer blir de skräckinjagande varelserna en symbol för de utstötta. Och ju djupare vi stiger ned i denna tankevärld desto svårare blir det att skilja monstret från människan.

 

Penny Dreadful finns tillgänglig på HBO Nordic.

Gilla:
upp
57 röster

Halt and Catch Fire

Jimmy Håkansson 16:42 25 Jun 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

halt_and_catch_fire_amc_a_l.jpg


Med Breaking Bad i mål och bara en säsong kvar av Mad Men är det bråda dagar på AMC, kanalen som har tagit upp kampen med självaste HBO. För hur framgångsrik The Walking Dead än är bland tittarna är den inte i närheten av samma kvalitetskaliber som kanalens prestigeserier om Don Draper och Walter White. Om AMC ska hålla jämna steg måste de göra nytt – snabbt. Räddningen: Halt and Catch Fire. En Mad Men-ish period piece om hemdatorns födelse.

I detta åttiotalsosande datadrama stiftar vi bekantskap med tre karaktärer som är klassiskt svåra med varsin törn i sidan. Vi får den olydiga unversitetsstudenten som vägrar följa reglerna, föredettingen som har gett upp och blivit alkoholiserad löneslav och den hemlighetsfulle visionären med ett mörkt förflutet. 

I det andra avsnittet ryker Föredettingen ihop med Visionären i ett handgemäng på en parkering. Slags-målet slutar med att Visionären berättar [Dramatisk Anekdot] om [Problematisk Uppväxt]. Både Föredettingen och Regelbrytaren stannar upp och blir märkbart tagna av berättelsen, för att markera ”lyssna noga, detta är viktigt”. Det är den sortens exposition som dagens tv-tittare fostrats med och nu börjar tröttna på. Särskilt när serier som Mad Men väver sina karaktärsdefinierande anekdoter med sidentråd – och inte surrar fast dem med silvertejp.

Det är för tidigt att sia om Halt and Catch Fire kan, eller inte kan, bli AMC:s nästa prestigeserie. Men efter två avsnitt är det klart att serien behöver städa upp i koden innan den spär på med features.

 

Halt and Catch Fire sänds på tisdagar klockan 20.00 på C More Series.

 
Gilla:
upp
44 röster

From Dusk Till Dawn

Jimmy Håkansson 16:21 26 May 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fromdusktilldawntv.jpg


Första gången jag såg Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn blev jag blown away. Quentin Tarantino blev skjuten igenom handen och kikade igenom hålet. George Clooney sportade en tatuering vars tribalflammor klättrade från handleden och ut bakom kavajkragen. Dessutom utvecklades filmen från nervigt gisslandrama till kladdig vampyrgore så snart gänget nått den aztekiska pyramiden, som en flitig inredningsarkitekt sunkat ned till en mexikansk svartklubb, utanför vilken Cheech Marin stod och utlovade ett brett sortiment av punanis. I tv-seriefieringen av den kultförklarade vampyrrullen återberättas samma historia, med inslag av nytt.

Efter ett halvlyckat bankrån kapar de efterlysta Geckobröderna en husbil med tillhörande familj. De ska över den mexikanska gränsen för att leva rikt och lyckligt utan att någonsin behöva se över sina axlar. På vägen råkar de reta upp en tjurskallig Texas Ranger genom att skjuta ihjäl hans partner.

Att berätta samma historia i ett söligare tv-tempo låter som en dålig idé. Stundtals är det det också. Storyn var knappast filmens mest utmärkande drag, och är definitivt inte i behov av att drygas ut i flera entimmeslånga avsnitt (nyligen bekräftades även en andra säsong). Trots det fungerar formatet oväntat bra. Berättelsens tidslinje hackas upp och fogas samman som om det vore Burroughsk prosa, och scenerna sicksackar snyggt mellan nu och då. Men originalfilmens styrka var överraskningsmomentet och chockvärdet. Halvvägs in i första säsongen är det fortfarande oklart hur serien kommer att förvalta det arvet.

 

Gilla:
upp
76 röster

Fargo

Jimmy Håkansson 16:19 26 May 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fargotv.jpg


I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. 

Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manus-författare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell.

Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo.

I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost.

Tv-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla.

Gilla:
upp
74 röster

Fargo

Jimmy Håkansson 12:04 12 May 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 



I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. 


Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manusförfattare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell.

Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo.

I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost.

TV-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla.

"Fargo" finns tillgänglig på HBO Nordic.

Gilla:
upp
52 röster

Believe

Jimmy Håkansson 17:28 29 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

believe.jpg


Under nittiotalet var amerikanska åttiotalsserier ohotade kungar på de kommersiella kanalernas förmiddagstablåer. TV3 och Kanal 5 överdoserade A-Team, Airwolf och Knight Rider lika förbehållslöst som SVT missbrukade sin testbild. Vad jag minns av A-Team är att killgänget alltid hade tid att stanna i alla sydstatshålor på vägen och rädda en stackars kärnfamilj från ett elakt motorcykelgäng eller motsvarande, trots att a-laget ständigt var på flykt från militärpolisen. Varje avsnitt avslutades med att ledaren Hannibal tuggade på sin feta cigarr och förkunnade ”I love it when a plan comes together”. En plan som ofta gick ut på att bygga en prototyppansarvagn av skrot. När militärpolisen anlände till hålan hade våra hjältar sedan länge åkt vidare mot nya äventyr.

Believe är frukten av ett samarbete mellan den Oscarbelönade Gravity-regissören Alfonso Cuarón och Lost-skaparen JJ Abrams. Förhandshypen har varit enorm. Vad Believe har att göra med A-team? Vi kommer till det.

Pilotavsnittet inleds med en elegant Cuarónsk scen där tioåriga Bo Adams färdas i en bil tillsammans med sina fosterföräldrar. I bakrutan ser vi hur två illvilliga strålkastare växer i storlek och intensitet. I ett enda klipp, utan att lämna bilen, ser vi hur familjen blir prejade från vägen. Bilen tumlar runt och lägger sig på rygg i den nattsvarta skogen.

I en annan del av landet sitter William Tate på sängen i sin fängelsecell och inväntar avrättning. Men prästen som ska ge Tate syndernas förlåtelse inför döden har något annat på menyn. Frihet. Allt Tate behöver göra är att skydda Bo, en flicka med parapsykologiska krafter, med sitt liv.

Det ligger ett tjockt täcke av kristen symbolik över Believe. Bo ser det som sin plikt att använda sina krafter för att göra gott. Tate och Bo ser till att återförena en mamma med sin försvunne son, hjälpa en läkare att återfinna sin tro på sig själv och en kvinna att hitta tillbaka till sin pojkvän – som dessutom råkar vara en ärrad krigsveteran. Allt detta hinner de med samtidigt som de är på ständig flykt från Dr. Skouras som vill utnyttja Bos övernaturliga krafter. För att ingen ska missa symboliken får Tate en Jesus- makeover i första avsnittet.

När Tate frågar Winter, ledare över den grupp som gav honom uppdraget, om han kan få en pistol lyder svaret ”We don’t do guns, Mr. Tate. We ’re the good guys.” Believe är klassiskt svart och vitt på det sättet. Den moraliska ambivalensen håller sig inom ramen av småkivigt gnabb mellan Bo och Tate (som för övrigt har god kemi). Tates främsta antihjältedrag är att han inte är stormförtjust i barn.

Believe har hittills följt en mall som består av tre delar: fly, hjälp en god person, bli nästan gripen men fly i sista sekunden. Som om det vore tiotalets svar på – nu kommer det – A-Team. Det är ett ensidigt recept som inte övertygar särskilt länge – längre. När Bo slungar iväg en taxi med tankekraft för att för umfte gången fly från New York-polisen kan jag inte hjälpa det. Bakom kameran föreställer jag mig hur Alfonso Cuarón suger på en fet cigarr och säger ”I love it when a plan comes together”.

Gilla:
upp
35 röster

Fleming: The Man Who Would Be Bond

Jimmy Håkansson 13:32 14 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fleming.jpg


Få författare är lika förknippade med sina romanfigurer som Ian Fleming är med James Bond. BBC:s fyra avsnitt korta miniserie om James Bonds upphovsman verkar inte veta om den ska spä på mytbildningen eller montera ned den.

Fonden för miniserien är Ian Flemings förflutna som hemlig agent för den brittiska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Flemings agenthistoria är förstås en viktig komponent i hans mytbildning och varför han blev så tätt sammankopplad med den betydligt kyligare 007. För att skilja på de två får vi se ett par scener där Fleming gör Bond-typiska saker – utan framgång. Som när han skidar utför ett berg och faceplantar i en snödriva. Eller när han beställer en dry martini, skakad men inte rörd, men får en flasköl. Ian Fleming framstår som James Bonds tråkigare och klumpigare lillebror som verkar i en agentvärld fylld av byråkratisk tristess snarare än exotiskt våld.

Angående historiens sanningshalt brasklappar Fleming direkt. Jag får läsa att vissa namn, platser och händelser har ändrats för dramatisk effekt. Det finns två uppenbara fallgropar för dramatiserade dokumentärer som är baserade på sanna händelser men kryddade med påhitt. Antingen blir de för stelbenta för att vara underhållande eller så innehåller de för många narrativa E-ämnen som förstör originalstoryn. Fleming gör sitt bästa för att trilla i båda.

Gilla:
upp
108 röster

Helix

Jimmy Håkansson 13:30 14 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

helix.jpg


En mystisk sjukdom bryter ut på en arktisk forskningsstation. Alla som hamnar i dess väg får sin molekylära uppsättning remixad så till den milda grad att allt som kvarstår av hen är en dreglande drönarmutant. Det amerikanska smittskyddsinstitutet, CDC, rycker ut för att isolera och kurera.

Helix har en lovande premiss som lånar friskt från The Thing, med inslag av smittskyddskontroll. CDC, med professorn Alan Farragut i spetsen, vill bota sjukdomen hellre än att ”KILL IT WITH FIRE!”. Till denna sci-fi-smoothie har de adderat en produktionsstab som har jobbat med allt från Battlestar Galactica (Ronald D Moore) till Contact (Lynda Obst). Och redan i slutet av pilotavsnittet har en drabbad slitit av någons arm för att kunna låsa upp polarstationens dörrar med armens inopererade RFID-chip.

Problemen med Helix är legio. Den drabbade? Det är Alan Farraguts bror. Som har legat med Alans exfru. Som även råkar vara med i teamet (”av alla arktiska forskningsstationer i hela världen kliver hon in i min”). Helix är som allra sämst när den gör avsteg från The Thing-formulan och trillar ned i Grey’s Anatomy-hålet. Man tycker att intresset för kel borde minska exponentiellt i takt med att risken att bli söndertuggad av mutantzombier ökar.

Sedan undrar jag om det verkligen är god läkaretik att lova dödssjuka att de kommer att överleva. Särskilt när man sätter det i system. När en stackare hostar upp monsterolja ur lungorna och CDC-läkaren säger ”I'm not gonna let anything happen to you, I promise” flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och jag får god lust att göra den sällskap.

 

 

 

Gilla:
upp
91 röster

Rick and Morty

Jimmy Håkansson 14:26 4 Mar 2014
Stad: 
Genre: 
Kanal: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

rick-and-morty1.jpg

 

När NBC sparkade Dan Harmon från Community, hans egen tv-serie, rämnade marken under hans fötter. Den skruvade komediserien om studiegruppen på den kommunala högskolan var så tätt förknippad med Dan Harmon att det var svårt att separera de två. Och när NBC körde en fjärde säsong utan honom märktes det. Community hade inte bara förlorat sin showrunner. Den hade förlorat sin själ. För ett tag verkade detsamma gälla för Harmon själv.

2014, två år efter att han blev avskedad via sms, lever Dan Harmon drömmen. Han är tillbaka på Community-tåget, Harmontown är den roligaste podcasten på iTunes och i slutet av 2013 lanserade han den tecknade tv-serien Rick and Morty på Adult Swim. Men lustigt nog är det inte Harmons efterlängtade comeback som Communitys dysfunktionelle överstepräst som är hans stordåd – utan det ständigt metakommenterande och sci-fi-refererande internskämtet Rick and Morty.

Rick and Morty är en molotov cocktail av all populärkulturell science fiction som världen har producerat sedan en brittisk doktor steg in i en intergalaktisk telefonkiosk. Huvudkaraktärerna spinner vidare på den dynamik som Marty McFly och Doc Brown etablerade i Tillbaka till framtiden, med skillnaden att Rick är ett sociopatiskt fyllo som tvingar sitt barnbarn Morty ut på interdimensionella äventyr – som i pilotavsnittet innefattar smuggel av utomjordiska jättefrön via Mortys anus.

När den insektsliknande rymdtullen kommer på dem skriker Rick åt Morty: ”Du kan skjuta dem, Morty. Det är okej, de är bara robotar”. Morty lyder, men blir förskräckt när han skjuter av benet på en av rymdvarelserna och inser att den lider lika mycket som en människa. Rick förklarar: ”Det var bildligt uttryckt, Morty. De är byråkrater, jag respekterar dem inte.” 

I ett annat avsnitt ska Morty använda en kärleksdryck på sin drömtjej Jessica men råkar i stället sprida ett virus som förvandlar hela världens befolkning till gräshoppemonster. För att lösa problemet sprider Rick ett annat virus som i teorin borde fungera som botemedel men i praktiken muterar alla till blodtörstiga Cronenberg-kreatur. Eftersom Rick inte orkar komma på en bättre lösning smiter de till en alternativ tidslinje, dödar sina respektive dimensions-alteregon, och fortsätter sina liv som vanligt.

Stundtals märks det att Rick and Morty är det första som Dan Harmon har gjort sedan tv-höjdarna sparkade ut honom på gatan. Det är som en häxkittel som kokar över av alla sjuka skämt och obskyra idéer som Harmon inte riktigt vet vad han ska göra av. Allt det som han varken hade råd, tid eller möjlighet att göra i Community kastar han in i Rick and Mortys maskhål. Med enastående resultat.

På Adult Swim blir han inte begränsad av omöjliga krav på tittarsiffror, oresonliga naturlagar eller NBC-chefer som säger vad han får eller inte får göra. Därför gör Dan Harmon ett avsnitt som bygger på ett utdraget M. Night Shyamalan-hån, och ägnar ett annat åt att simultanparodisera Inception (”This is gonna be a lot like [Inception], except it’s gonna make sense”) och nittiotals-kalkonen Gräsklipparmannen. Dan Harmon gör inte Rick and Morty för att han kan. Han gör Rick and Morty för att ingen stoppar honom. 

 

 

 
Gilla:
upp
66 röster

True Detective

Jimmy Håkansson 15:10 31 Jan 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

tdetective.jpg


Det är svårt att göra bra tv om snälla människor, säger Breaking Bad-skaparen Vince Gilligan. Det ligger någonting i det. Tv-mediets tredje guldålder är kantad av jävliga män hela vägen från Oz till Mad Men. De har alltid fascinerat oss mer än schyssta helyllekarlar. I True Detective får vi följa de omaka polis-kollegorna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey). Det finns förstås en viss Dödligt vapen-koefficient här med två motpoler som förs samman, och den indignerade polischefen som skäller ut dem efter noter. Men liksom Mad Men, Breaking Bad och alla våra historier om problemtyngda män har True Detective något mer. Ingen av männen är oproblematiska. Under Martins fasad som hängiven familjefar döljer sig en systematisk äktenskapsförbrytare. Och bakom Rusts boksmarta Profiler-kuliss huttrar en psykotisk narkoman.

När de får larm om en mördad kvinna tar narrativet fart. Väl framme finner de den nakna kroppen i böneställning, med en krona av renhorn och omringad av träsnidade symboler. Det är en scen som för tankarna till ritualmord och får den bibelkramande södern att kalla det ett verk av djävulsdyrkare. Den likbleka och oskuldsfulla kvinnokroppen blir också en kontrast till de skuldtyngda männen. För i True Detectives värld är kvinnorna antingen sekreterare, älskarinnor, prostituerade, mammor eller förlorade döttrar. De serverar kaffe i polishuset och säljer sina kroppar i husvagnar.

Det är svårt att avgöra efter två avsnitt, men jag är övertygad om att True Detective är mer än vad det låter sig påskina. Skådespelet är briljant, manuset sylvasst och replikerna får väggarna att skälva. Särskilt när Matthew McConaughey låter orden sippra fram mellan tänderna samtidigt som han kedjeröker inomhus. Att sedan dela upp berättelsen i två tidsåldrar är elegant. Här får vi se hur 1995 års modeller av Martin Hart och Rust Cohle löser fallet. 17 år senare, får vi vara med när de återberättar historien. Åren har varit hårda mot Martin Hart som har blivit tunnhårig och odlat ölmage medan vattenkammade Rust skaffat hästsvans, bikermustasch och täckt högerarmen med gaddningar. Polismännen som intervjuar dem säger att mappen försvann i en orkan – men det verkar inte vara hela sanningen. För i True Detective döljer alla män något. 

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.

Gilla:
upp
124 röster

The Bridge

Jimmy Håkansson 16:28 29 Oct 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

thebridge.jpg


Det finns två saker som jag verkligen gillar med den amerikanska versionen av The Bridge: Demián Bichir som spelar den mexikanske polisen Marco Ruiz, och det faktum att serien utspelar sig på gränsen mellan El Paso och Juarez. Vad jag inte gillar? Resten.

 The Bridge gör vissa anspråk på att ta sig an några intressanta sociala teman, framför allt immigration och det mänskliga värdet. I premiäravsnittet åker seriemördaren ut på en bro och sätter ihop två olika kvinnokroppar så att det ser ut som en. Den övre delen tillhör en vit, rik domare från Texas. Den nedre delen en ung, mexikansk prostituerad. Kalabalik inträffade när poliserna ska lyfta vad de tror är en kropp (spoiler: den delar sig).

Den skandinaviska förlagan Bron utspelar sig på gränsen mellan Danmark och Sverige. The Bridge sker i kollisionen mellan Mexiko och USA. Det är en landsgräns som får Sverige/Danmark att framstå som ett skämt. I The Bridge finns mer drama att hämta i form av illegala gästarbetare, rasism, knarkkarteller och korruption.

Nytolkningen följer sin dansksvenska förlaga millimetertroget. Det händer att den tar avsteg, oftast för att skriva oss på näsan. Redan i originalet var det smärtsamt tydligt att konstapel Saga Norén hade rikliga mängder Aspergers. Men i stället för att uttala det lät de hennes antisociala beteende lysa igenom som ett fyrtorn. Sagas amerikanska motsvarighet, Sonya Cross, är ännu mindre diskret med sin diagnos. Så ofta de kan understryker de att Sonya har Aspergers eftersom det vore så lätt att missa annars – till exempel om vi halvvägs igenom drabbas av en stroke eller två.

Det är trist att The Bridge slarvar bort sina karaktärer. För här finns en miljö som är som en tätt packad krutdurk och en gränspolitik lika pålitlig som nitroglycerin. Från 2008 till 2010 var Juarez världens mordhuvudstad. Samtidigt räknas El Paso som den säkraste storstaden i USA. Originalserien hade aldrig den lyxen. De blev tvungna att skapa ett eget sammanhang till sin historia genom att rota i välfärdssamhället som blev ett klassamhälle. 

I The Bridge blir kontrasten mellan de två städerna lika påtaglig som den mellan konstaplarna Ruiz och Cross. Och kontraster är något som The Bridge tecknar riktigt väl. Det är först i utrymmet däremellan som det brister.

 

Gilla:
upp
71 röster

Orange is the New Black

Jimmy Håkansson 16:21 26 Sep 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

orangeblack.jpg


Piper Chapman är allt det du förväntar dig av en vit kvinna som trivs med sin tillvaro i den övre medelklassen. Hon läser böcker, driver eget företag, kan tala för sig och är alldeles lagom liberal; hjärtat till vänster, plånboken till höger. Hennes fästman är en aspirerande journalist från en välbärgad judisk familj och tillsammans med sin väninna har hon ett företag som tillverkar tvål för hand. Livet går som en berg-och-dalbane-räls som tickar upp för de sociala skikten tills det förflutna hinner ikapp henne och rälsen plötsligt börjar peka nedåt. Det visar sig att hon för tio år sedan smugglade knarkpengar åt sin dåvarande flickvän. Konsekvensen: 15 månader i finkan. 

 

När Piper sitter i bilen tillsammans med sin fästman på väg mot anstalten oroar hon sig över att missa en hel säsong av Mad Men för att inte tala om nästa iPhone-modell. Hon mäter sin fängelsetid i tv-säsonger och produktlanseringar. Det blir, som du förstår, ganska uppenbart att hon inte hör hemma bland yrkeskriminella kåkfarare. Enligt anstaltens social-arbetare är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar att hon över huvud taget är här. 

 

Orange is the New Black bockar av nästan alla rasistiska stereotyper. Vi får träffa tystlåtna asiater, hårdföra ryskor för att inte tala om svarta kvinnor som fantiserar om friterad kyckling och bråkiga latinobrudar som förökar sig som kackerlackor – och behandlar barnen därefter. Tidigt får Piper höra att man ska hålla sig till sin sort. ”It’s not racist”, försäkrar de. ”It’s tribal”.

 

Att Piper Chapman är den priviligierade vita kvinnan som hamnar i ett fängelse uppdelat i ”stammar” ger kalla 1800-talskårar. Som om hon vore en kolonisatör som besöker ett zoo. Men enligt seriens skapare Jenji Kohan finns det en anledning varför Piper Chapman är vit och medelklass. Hon blir ett fordon för berättelsen, en trojansk häst, eftersom de flesta av oss hellre relaterar till den civiliserade vitingen än de degenererade övriga.

 

Ett par avsnitt in visar det sig vara en ganska orättvis kritik. Avsnitt för avsnitt avslöjar Orange is the New Black att de har gömt mångfacetterade karaktärer bakom stereotyperna. När vi upptäcker att ”Crazy Eyes” är adopterad av en borgerlig vit familj, är sjukt beläst och fylld med trauma upphör hon att vara ”den galna bruden med världshistoriens mest intensiva blick” och blir personen Suzanne. Likaså framstår den överkristna abortmotståndaren ”Pennsatucky” som en vandrande white trash-klyscha. Tills vi får reda på hur hon hamnade här. Hon sköt ihjäl en arrogant sköterska på den abortklinik som hon frekventerade. Det var först i efterhand som den kristna antiabortrörelsen anammade henne som hjälte och fick hennes våldsbrott att framstå som ett ställningstagande.

 

Orange is the New Black leker med våra fördomar och får oss att skämmas för dem. Mot slutet av den första säsongen har Piper Chapman gått från att vara en oskuldsfull avatar för tittaren till en manipulativ opportunist som är otrogen, oärlig och till slut även våldsam. Men förvandlingen sker inte genom karaktärsutveckling, utan snarare genom självinsikt. Hon har alltid varit den karaktären – men det är först nu vi kan se det.


Orange is the New Black finns tillgänglig på Netflix.

 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8.

 

 

Gilla:
upp
107 röster

Arrested Development

Jimmy Håkansson 16:33 25 Jun 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

arrested-developement-2.jpg


Min sista träff med familjen Bluth slutade i kaos. Matriarken Lucille kapade fartyget Queen Mary, Buster ramlade överbord och George-Michael hånglade upp sin kusin. Trött på att vara den ende som ansträngde sig för att hålla ihop familjen stal Michael sedan sin storebrors yacht för att lämna allt bakom sig. Sju år senare plockar Netflix upp den flerfaldigt Emmy-belönade serien och vi är tillbaka där vi en gång slutade.
Utan stöttepelaren Michael som håller i trådarna flyter familjemedlemmarna runt som drivved utan riktning. Det omaka paret Tobias och Lindsay tar ett ”ninja-lån” och kastar sig huvudstupa in i nollnolltalets bostadsbubbla, Gob flyr sitt jättekristna bröllop med ett blasfemiskt trolleritrick och George Senior bestämmer sig för att bygga en mur mellan USA och Mexiko.
Det nya Netflix-boet bär med sig några stora formändringar för serien. Den största skillnaden är att varje avsnitt fokuserar på en enskild karaktär. Efter sleeperhiten Arrested Development blev seriens stjärnor heta namn och skaparen Mitchell Hurwitz har därför anpassat den fjärde säsongen efter luckorna i deras scheman. Det är anledningen till att det knappt finns någon scen där fler än tre Bluths är i bild samtidigt. Det är en svaghet, men den nya formen är ett kreativt sätt att jobba runt det. För även om avsnitten är tillägnade en särskild karaktär skapar de tillsammans en förvånansvärt sammanhängande helhet. Genom att fläta ihop olika tidslinjer har de skapat en säsong som spelar som ett ovanligt långt avsnitt. Och det är först när man zoomar ut perspektivet som man inser vilken mäktig skapelse det här är. Som en 15 avsnitt lång Pulp Fiction-väv av storybågar som elegant växelverkar med varandra.
En annan grej är längden. De tidigare avsnitten var 22 minuter korta för att kunna skohornas in i tv-tablåns sitcom-hål. Men i Netflix-molnet kan de vara hur långa som helst – och utan reklam. Dubbelt så långt är lika med dubbelt så kul, right? Säg det efter att du har genomlidit en 37 minuter lång avhandling om Lindsays relationsbekymmer. Det gamla tidspressade formatet var en av originalets kvalitetsfaktorer eftersom det tvingade Hurvitz att skriva snortajt. Det nya friare formatet är packat med metalager men har en betydligt slappare skämtfrekvens. Dessutom är många av dem halvbegåvade callbacks. Som när Lindsays nye pojkvän Marky Bark råkar utlösa en blå färgbomb för tidigt, och på sig själv, och Lindsay säger ”I think he just blued himself”. De nya avsnitten är fulla av sådana referensskämt som är mer referens än skämt.
I sina bästa stunder är serien briljant dumrolig. Som när Tobias Fünke startar om på en ny kula och skaffar registreringsskylten ”a new start”. Men på grund av platsbrist så blir det ”anustart”. Om de nya avsnitten lyckas med något är det att visa hur fantastiskt karaktärerna kompletterar varandra. Arrested Development funkar bäst när det är en hårt drillad ensemblekomedi. När man får en halvtimme med dem på tu man hand lirar det inte lika bra.
Till nästa säsong måste Mitchell Hurwitz göra allt han kan för att hålla ihop familjen. För Michael fixar det inte ensam.

Fjärde säsongen av Arrested Development finns tillgänglig på Netflix.

Gilla:
upp
156 röster

Arrested Development

Jimmy Håkansson 10:49 3 Jun 2013
TV-kanal: 
Datum: 
26 maj
Tid: 
När helst du vill
Stad: 
Genre: 
Kanal: 
Skådespelare: 

Min sista träff med familjen Bluth slutade i kaos. Matriarken Lucille kapade fartyget Queen Mary, Buster ramlade överbord och George-Michael hånglade upp sin kusin. Trött på att vara den ende som ansträngde sig för att hålla ihop familjen stal Michael sedan sin storebrors yacht för att lämna allt bakom sig. Sju år senare plockar Netflix upp den flerfaldigt Emmy-belönade serien och vi är tillbaka där vi en gång slutade.

Utan stöttepelaren Michael som håller i trådarna flyter familjemedlemmarna runt som drivved utan riktning. Det omaka paret Tobias och Lindsay tar ett ”ninjalån” och kastar sig huvudstupa in i nollnolltalets bostadsbubbla, Gob flyr sitt jättekristna bröllop med ett blasfemiskt trolleritrick och George Senior bestämmer sig för att bygga en mur mellan USA och Mexiko.

Det nya Netflix-boet bär med sig några stora formändringar för serien. Den största skillnaden är att varje avsnitt fokuserar på en enskild karaktär. Efter sleeperhiten Arrested Development blev seriens stjärnor heta namn och skaparen Mitchell Hurwitz har därför anpassat den fjärde säsongen efter luckorna i deras scheman. Det är anledningen till att det knappt finns någon scen där fler än tre Bluths är i bild samtidigt. Det är en svaghet, men den nya formen är ett kreativt sätt att jobba runt det. För även om avsnitten är tillägnade en särskild karaktär skapar de tillsammans en förvånansvärt sammanhängande helhet. Genom att fläta ihop olika tidslinjer har de skapat en säsong som spelar som ett ovanligt långt avsnitt. Och det är först när man zoomar ut perspektivet som man inser vilken mäktig skapelse det här är. Som en 15 avsnitt lång Pulp Fiction-väv av storybågar som elegant växelverkar med varandra.

En annan grej är längden. De tidigare avsnitten var 22 minuter korta för att kunna skohornas in i tv-tablåns sitcom-hål. Men i Netflix-molnet kan de vara hur långa som helst – och utan reklam. Dubbelt så långt är lika med dubbelt så kul, right? Säg det efter att du har genomlidit en 37 minuter lång avhandling om Lindsay relationsbekymmer. Det gamla tidspressade formatet var en av originalets kvalitetsfaktorer eftersom det tvingade Hurvitz att skriva snortajt. Det nya friare formatet är packat med metalager men har en betydligt slappare skämtfrekvens. Dessutom är många av dem halvbegåvade callbacks. Som när Lindsays nye pojkvän Marky Bark råkar utlösa en blå färgbomb för tidigt, och på sig själv, och Lindsay säger ”I think he just blued himself”. De nya avsnitten är fulla av sådana referensskämt som är mer referens än skämt.

I sina bästa stunder är serien briljant dumrolig. Som när Tobias Fünke startar om på en ny kula och skaffar registreringsskylten ”a new start”. Men på grund av platsbrist så blir det ”anustart”. Om de nya avsnitten lyckas med något är det att visa hur fantastiskt karaktärerna kompletterar varandra. Arrested Development funkar bäst när det är en hårt drillad ensemblekomedi. När man får en halvtimme med dem på tu man hand lirar det inte lika bra.

Till nästa säsong hoppas jag att Mitchell Hurwitz gör allt han kan för att hålla ihop familjen. För Michael fixar det inte ensam.

Fjärde säsongen av Arrested Development finns tillgänglig på Netflix.

 

Gilla:
upp
159 röster

Hemlock Grove

Jimmy Håkansson 15:24 29 May 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

hemlockgrove-01.jpg

Hur gör man en tråkig serie om zigenarvarulvar? Hur är det ens möjligt att förvandla något som har gore-fest skrivet i pannan till en snarkig conversation-piece? Oavsett har Eli Roth lyckats. Alltså, ”lyckats” i dess mest liberala tolkning. För det är ett ord man ogärna använder i samma mening som Hemlock Grove. Det kan ge intrycket av att Hemlock Grove gör något rätt.
Precis som Netflix förra megasatsning, House of Cards, har Hemlock Grove ett såsigt tempo. Planen är att sakta vrida upp seriens intensitets-reglage inför säsongsfinalens payoff. Men efter bara några avsnitt inser jag att serien inte har grundmaterial nog för att fylla en hel säsong. Det dröjer nästan två avsnitt innan vi får se Peter Rumanceks smärtsamma metamorfos från slacker till varg. Scenen är explicit. Ben knäcks, ögon ploppar och ur ett trasigt människokranium kikar en blodig vargtrut ut.
Förvandlingen är ett av få tillfällen där Hemlock Grove är, åtminstone estetiskt, intressant. Men det är för lite och för sent. Casten tillbringar för mycket tid i high school-korridorer och för lite i grovmald klasskamratsfärs. Det påminner om när dinoserien Terra Nova fick för sig att vi rattade in programmet för att överdosera kärnfamiljsproblem. Trots att vi bara ville se en t-rex bita någon i ögat.
En serie om varulvar kan vara seriös och erbjuda karaktärer med själ och dialoger med mening. Men det förutsätter att karaktärerna har själ och dialogen mening. Invånarna i Hemlock Grove är för platta för att man ska kunna ta dem på allvar. De blir aldrig mer än summan av sina sammanlagda b-filmsrepliker. För Hemlock Grove är inte ett House of Cards med varulvar – det är på sin höjd en Lidl-remake av Twilight. Och ett dåligt beslut bort från glittrande tonårsulvar.

Hemlock Groves första säsong finns tillgänglig på Netflix.
 

Gilla:
upp
168 röster

Bäst just nu: TV

Masters of sex

Prestigedrama om forskarduon som revolutionerade sexvetenskap. 

Brooklyn Nine-Nine

Scenen där Andy Samberg sätter trumbeatet: priceless!

Ray Donovan

Hyllat drama om gangster som blir Hollywood-fixer.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!