TV-recensioner

Presenteras av:
Monster

Fleming: The Man Who Would Be Bond

Jimmy Håkansson 13:32 14 Apr 2014
TV-kanal: 
HBO Nordic
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

fleming.jpg

Få författare är lika förknippade med sina romanfigurer som Ian Fleming är med James Bond. BBC:s fyra avsnitt korta miniserie om James Bonds upphovsman verkar inte veta om den ska spä på mytbildningen eller montera ned den.

Fonden för miniserien är Ian Flemings förflutna som hemlig agent för den brittiska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Flemings agenthistoria är förstås en viktig komponent i hans mytbildning och varför han blev så tätt sammankopplad med den betydligt kyligare 007. För att skilja på de två får vi se ett par scener där Fleming gör Bond-typiska saker – utan framgång. Som när han skidar utför ett berg och faceplantar i en snödriva. Eller när han beställer en dry martini, skakad men inte rörd, men får en flasköl. Ian Fleming framstår som James Bonds tråkigare och klumpigare lillebror som verkar i en agentvärld fylld av byråkratisk tristess snarare än exotiskt våld.

Angående historiens sanningshalt brasklappar Fleming direkt. Jag får läsa att vissa namn, platser och händelser har ändrats för dramatisk effekt. Det finns två uppenbara fallgropar för dramatiserade dokumentärer som är baserade på sanna händelser men kryddade med påhitt. Antingen blir de för stelbenta för att vara underhållande eller så innehåller de för många narrativa E-ämnen som förstör originalstoryn. Fleming gör sitt bästa för att trilla i båda.

Gilla:
upp
2 röster

Helix

Jimmy Håkansson 13:30 14 Apr 2014
TV-kanal: 
Helix sänds på Syfy.
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

helix.jpg

En mystisk sjukdom bryter ut på en arktisk forskningsstation. Alla som hamnar i dess väg får sin molekylära uppsättning remixad så till den milda grad att allt som kvarstår av hen är en dreglande drönarmutant. Det amerikanska smittskyddsinstitutet, CDC, rycker ut för att isolera och kurera.

Helix har en lovande premiss som lånar friskt från The Thing, med inslag av smittskyddskontroll. CDC, med professorn Alan Farragut i spetsen, vill bota sjukdomen hellre än att ”KILL IT WITH FIRE!”. Till denna sci-fi-smoothie har de adderat en produktionsstab som har jobbat med allt från Battlestar Galactica (Ronald D Moore) till Contact (Lynda Obst). Och redan i slutet av pilotavsnittet har en drabbad slitit av någons arm för att kunna låsa upp polarstationens dörrar med armens inopererade RFID-chip.

Problemen med Helix är legio. Den drabbade? Det är Alan Farraguts bror. Som har legat med Alans exfru. Som även råkar vara med i teamet (”av alla arktiska forskningsstationer i hela världen kliver hon in i min”). Helix är som allra sämst när den gör avsteg från The Thing-formulan och trillar ned i Grey’s Anatomy-hålet. Man tycker att intresset för kel borde minska exponentiellt i takt med att risken att bli söndertuggad av mutantzombier ökar.

Sedan undrar jag om det verkligen är god läkaretik att lova dödssjuka att de kommer att överleva. Särskilt när man sätter det i system. När en stackare hostar upp monsterolja ur lungorna och CDC-läkaren säger ”I'm not gonna let anything happen to you, I promise” flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och jag får god lust att göra den sällskap.

 

 

 

Gilla:
upp
5 röster

Rick and Morty

Jimmy Håkansson 14:26 4 Mar 2014
Stad: 
Genre: 
Kanal: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

rick-and-morty1.jpg

 

När NBC sparkade Dan Harmon från Community, hans egen tv-serie, rämnade marken under hans fötter. Den skruvade komediserien om studiegruppen på den kommunala högskolan var så tätt förknippad med Dan Harmon att det var svårt att separera de två. Och när NBC körde en fjärde säsong utan honom märktes det. Community hade inte bara förlorat sin showrunner. Den hade förlorat sin själ. För ett tag verkade detsamma gälla för Harmon själv.

2014, två år efter att han blev avskedad via sms, lever Dan Harmon drömmen. Han är tillbaka på Community-tåget, Harmontown är den roligaste podcasten på iTunes och i slutet av 2013 lanserade han den tecknade tv-serien Rick and Morty på Adult Swim. Men lustigt nog är det inte Harmons efterlängtade comeback som Communitys dysfunktionelle överstepräst som är hans stordåd – utan det ständigt metakommenterande och sci-fi-refererande internskämtet Rick and Morty.

Rick and Morty är en molotov cocktail av all populärkulturell science fiction som världen har producerat sedan en brittisk doktor steg in i en intergalaktisk telefonkiosk. Huvudkaraktärerna spinner vidare på den dynamik som Marty McFly och Doc Brown etablerade i Tillbaka till framtiden, med skillnaden att Rick är ett sociopatiskt fyllo som tvingar sitt barnbarn Morty ut på interdimensionella äventyr – som i pilotavsnittet innefattar smuggel av utomjordiska jättefrön via Mortys anus.

När den insektsliknande rymdtullen kommer på dem skriker Rick åt Morty: ”Du kan skjuta dem, Morty. Det är okej, de är bara robotar”. Morty lyder, men blir förskräckt när han skjuter av benet på en av rymdvarelserna och inser att den lider lika mycket som en människa. Rick förklarar: ”Det var bildligt uttryckt, Morty. De är byråkrater, jag respekterar dem inte.” 

I ett annat avsnitt ska Morty använda en kärleksdryck på sin drömtjej Jessica men råkar i stället sprida ett virus som förvandlar hela världens befolkning till gräshoppemonster. För att lösa problemet sprider Rick ett annat virus som i teorin borde fungera som botemedel men i praktiken muterar alla till blodtörstiga Cronenberg-kreatur. Eftersom Rick inte orkar komma på en bättre lösning smiter de till en alternativ tidslinje, dödar sina respektive dimensions-alteregon, och fortsätter sina liv som vanligt.

Stundtals märks det att Rick and Morty är det första som Dan Harmon har gjort sedan tv-höjdarna sparkade ut honom på gatan. Det är som en häxkittel som kokar över av alla sjuka skämt och obskyra idéer som Harmon inte riktigt vet vad han ska göra av. Allt det som han varken hade råd, tid eller möjlighet att göra i Community kastar han in i Rick and Mortys maskhål. Med enastående resultat.

På Adult Swim blir han inte begränsad av omöjliga krav på tittarsiffror, oresonliga naturlagar eller NBC-chefer som säger vad han får eller inte får göra. Därför gör Dan Harmon ett avsnitt som bygger på ett utdraget M. Night Shyamalan-hån, och ägnar ett annat åt att simultanparodisera Inception (”This is gonna be a lot like [Inception], except it’s gonna make sense”) och nittiotals-kalkonen Gräsklipparmannen. Dan Harmon gör inte Rick and Morty för att han kan. Han gör Rick and Morty för att ingen stoppar honom. 

 

 

 
Gilla:
upp
19 röster

True Detective

Jimmy Håkansson 15:10 31 Jan 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

tdetective.jpg


Det är svårt att göra bra tv om snälla människor, säger Breaking Bad-skaparen Vince Gilligan. Det ligger någonting i det. Tv-mediets tredje guldålder är kantad av jävliga män hela vägen från Oz till Mad Men. De har alltid fascinerat oss mer än schyssta helyllekarlar. I True Detective får vi följa de omaka polis-kollegorna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey). Det finns förstås en viss Dödligt vapen-koefficient här med två motpoler som förs samman, och den indignerade polischefen som skäller ut dem efter noter. Men liksom Mad Men, Breaking Bad och alla våra historier om problemtyngda män har True Detective något mer. Ingen av männen är oproblematiska. Under Martins fasad som hängiven familjefar döljer sig en systematisk äktenskapsförbrytare. Och bakom Rusts boksmarta Profiler-kuliss huttrar en psykotisk narkoman.

När de får larm om en mördad kvinna tar narrativet fart. Väl framme finner de den nakna kroppen i böneställning, med en krona av renhorn och omringad av träsnidade symboler. Det är en scen som för tankarna till ritualmord och får den bibelkramande södern att kalla det ett verk av djävulsdyrkare. Den likbleka och oskuldsfulla kvinnokroppen blir också en kontrast till de skuldtyngda männen. För i True Detectives värld är kvinnorna antingen sekreterare, älskarinnor, prostituerade, mammor eller förlorade döttrar. De serverar kaffe i polishuset och säljer sina kroppar i husvagnar.

Det är svårt att avgöra efter två avsnitt, men jag är övertygad om att True Detective är mer än vad det låter sig påskina. Skådespelet är briljant, manuset sylvasst och replikerna får väggarna att skälva. Särskilt när Matthew McConaughey låter orden sippra fram mellan tänderna samtidigt som han kedjeröker inomhus. Att sedan dela upp berättelsen i två tidsåldrar är elegant. Här får vi se hur 1995 års modeller av Martin Hart och Rust Cohle löser fallet. 17 år senare, får vi vara med när de återberättar historien. Åren har varit hårda mot Martin Hart som har blivit tunnhårig och odlat ölmage medan vattenkammade Rust skaffat hästsvans, bikermustasch och täckt högerarmen med gaddningar. Polismännen som intervjuar dem säger att mappen försvann i en orkan – men det verkar inte vara hela sanningen. För i True Detective döljer alla män något. 

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.

Gilla:
upp
21 röster

The Bridge

Jimmy Håkansson 16:28 29 Oct 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

thebridge.jpg

Det finns två saker som jag verkligen gillar med den amerikanska versionen av The Bridge: Demián Bichir som spelar den mexikanske polisen Marco Ruiz, och det faktum att serien utspelar sig på gränsen mellan El Paso och Juarez. Vad jag inte gillar? Resten.

 The Bridge gör vissa anspråk på att ta sig an några intressanta sociala teman, framför allt immigration och det mänskliga värdet. I premiäravsnittet åker seriemördaren ut på en bro och sätter ihop två olika kvinnokroppar så att det ser ut som en. Den övre delen tillhör en vit, rik domare från Texas. Den nedre delen en ung, mexikansk prostituerad. Kalabalik inträffade när poliserna ska lyfta vad de tror är en kropp (spoiler: den delar sig).

Den skandinaviska förlagan Bron utspelar sig på gränsen mellan Danmark och Sverige. The Bridge sker i kollisionen mellan Mexiko och USA. Det är en landsgräns som får Sverige/Danmark att framstå som ett skämt. I The Bridge finns mer drama att hämta i form av illegala gästarbetare, rasism, knarkkarteller och korruption.

Nytolkningen följer sin dansksvenska förlaga millimetertroget. Det händer att den tar avsteg, oftast för att skriva oss på näsan. Redan i originalet var det smärtsamt tydligt att konstapel Saga Norén hade rikliga mängder Aspergers. Men i stället för att uttala det lät de hennes antisociala beteende lysa igenom som ett fyrtorn. Sagas amerikanska motsvarighet, Sonya Cross, är ännu mindre diskret med sin diagnos. Så ofta de kan understryker de att Sonya har Aspergers eftersom det vore så lätt att missa annars – till exempel om vi halvvägs igenom drabbas av en stroke eller två.

Det är trist att The Bridge slarvar bort sina karaktärer. För här finns en miljö som är som en tätt packad krutdurk och en gränspolitik lika pålitlig som nitroglycerin. Från 2008 till 2010 var Juarez världens mordhuvudstad. Samtidigt räknas El Paso som den säkraste storstaden i USA. Originalserien hade aldrig den lyxen. De blev tvungna att skapa ett eget sammanhang till sin historia genom att rota i välfärdssamhället som blev ett klassamhälle. 

I The Bridge blir kontrasten mellan de två städerna lika påtaglig som den mellan konstaplarna Ruiz och Cross. Och kontraster är något som The Bridge tecknar riktigt väl. Det är först i utrymmet däremellan som det brister.

 

Gilla:
upp
37 röster

Orange is the New Black

Jimmy Håkansson 16:21 26 Sep 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

orangeblack.jpg

Piper Chapman är allt det du förväntar dig av en vit kvinna som trivs med sin tillvaro i den övre medelklassen. Hon läser böcker, driver eget företag, kan tala för sig och är alldeles lagom liberal; hjärtat till vänster, plånboken till höger. Hennes fästman är en aspirerande journalist från en välbärgad judisk familj och tillsammans med sin väninna har hon ett företag som tillverkar tvål för hand. Livet går som en berg-och-dalbane-räls som tickar upp för de sociala skikten tills det förflutna hinner ikapp henne och rälsen plötsligt börjar peka nedåt. Det visar sig att hon för tio år sedan smugglade knarkpengar åt sin dåvarande flickvän. Konsekvensen: 15 månader i finkan. 

 

När Piper sitter i bilen tillsammans med sin fästman på väg mot anstalten oroar hon sig över att missa en hel säsong av Mad Men för att inte tala om nästa iPhone-modell. Hon mäter sin fängelsetid i tv-säsonger och produktlanseringar. Det blir, som du förstår, ganska uppenbart att hon inte hör hemma bland yrkeskriminella kåkfarare. Enligt anstaltens social-arbetare är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar att hon över huvud taget är här. 

 

Orange is the New Black bockar av nästan alla rasistiska stereotyper. Vi får träffa tystlåtna asiater, hårdföra ryskor för att inte tala om svarta kvinnor som fantiserar om friterad kyckling och bråkiga latinobrudar som förökar sig som kackerlackor – och behandlar barnen därefter. Tidigt får Piper höra att man ska hålla sig till sin sort. ”It’s not racist”, försäkrar de. ”It’s tribal”.

 

Att Piper Chapman är den priviligierade vita kvinnan som hamnar i ett fängelse uppdelat i ”stammar” ger kalla 1800-talskårar. Som om hon vore en kolonisatör som besöker ett zoo. Men enligt seriens skapare Jenji Kohan finns det en anledning varför Piper Chapman är vit och medelklass. Hon blir ett fordon för berättelsen, en trojansk häst, eftersom de flesta av oss hellre relaterar till den civiliserade vitingen än de degenererade övriga.

 

Ett par avsnitt in visar det sig vara en ganska orättvis kritik. Avsnitt för avsnitt avslöjar Orange is the New Black att de har gömt mångfacetterade karaktärer bakom stereotyperna. När vi upptäcker att ”Crazy Eyes” är adopterad av en borgerlig vit familj, är sjukt beläst och fylld med trauma upphör hon att vara ”den galna bruden med världshistoriens mest intensiva blick” och blir personen Suzanne. Likaså framstår den överkristna abortmotståndaren ”Pennsatucky” som en vandrande white trash-klyscha. Tills vi får reda på hur hon hamnade här. Hon sköt ihjäl en arrogant sköterska på den abortklinik som hon frekventerade. Det var först i efterhand som den kristna antiabortrörelsen anammade henne som hjälte och fick hennes våldsbrott att framstå som ett ställningstagande.

 

Orange is the New Black leker med våra fördomar och får oss att skämmas för dem. Mot slutet av den första säsongen har Piper Chapman gått från att vara en oskuldsfull avatar för tittaren till en manipulativ opportunist som är otrogen, oärlig och till slut även våldsam. Men förvandlingen sker inte genom karaktärsutveckling, utan snarare genom självinsikt. Hon har alltid varit den karaktären – men det är först nu vi kan se det.


Orange is the New Black finns tillgänglig på Netflix.

 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8.

 

 

Gilla:
upp
61 röster

Arrested Development

Jimmy Håkansson 16:33 25 Jun 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

arrested-developement-2.jpg

Min sista träff med familjen Bluth slutade i kaos. Matriarken Lucille kapade fartyget Queen Mary, Buster ramlade överbord och George-Michael hånglade upp sin kusin. Trött på att vara den ende som ansträngde sig för att hålla ihop familjen stal Michael sedan sin storebrors yacht för att lämna allt bakom sig. Sju år senare plockar Netflix upp den flerfaldigt Emmy-belönade serien och vi är tillbaka där vi en gång slutade.
Utan stöttepelaren Michael som håller i trådarna flyter familjemedlemmarna runt som drivved utan riktning. Det omaka paret Tobias och Lindsay tar ett ”ninja-lån” och kastar sig huvudstupa in i nollnolltalets bostadsbubbla, Gob flyr sitt jättekristna bröllop med ett blasfemiskt trolleritrick och George Senior bestämmer sig för att bygga en mur mellan USA och Mexiko.
Det nya Netflix-boet bär med sig några stora formändringar för serien. Den största skillnaden är att varje avsnitt fokuserar på en enskild karaktär. Efter sleeperhiten Arrested Development blev seriens stjärnor heta namn och skaparen Mitchell Hurwitz har därför anpassat den fjärde säsongen efter luckorna i deras scheman. Det är anledningen till att det knappt finns någon scen där fler än tre Bluths är i bild samtidigt. Det är en svaghet, men den nya formen är ett kreativt sätt att jobba runt det. För även om avsnitten är tillägnade en särskild karaktär skapar de tillsammans en förvånansvärt sammanhängande helhet. Genom att fläta ihop olika tidslinjer har de skapat en säsong som spelar som ett ovanligt långt avsnitt. Och det är först när man zoomar ut perspektivet som man inser vilken mäktig skapelse det här är. Som en 15 avsnitt lång Pulp Fiction-väv av storybågar som elegant växelverkar med varandra.
En annan grej är längden. De tidigare avsnitten var 22 minuter korta för att kunna skohornas in i tv-tablåns sitcom-hål. Men i Netflix-molnet kan de vara hur långa som helst – och utan reklam. Dubbelt så långt är lika med dubbelt så kul, right? Säg det efter att du har genomlidit en 37 minuter lång avhandling om Lindsays relationsbekymmer. Det gamla tidspressade formatet var en av originalets kvalitetsfaktorer eftersom det tvingade Hurvitz att skriva snortajt. Det nya friare formatet är packat med metalager men har en betydligt slappare skämtfrekvens. Dessutom är många av dem halvbegåvade callbacks. Som när Lindsays nye pojkvän Marky Bark råkar utlösa en blå färgbomb för tidigt, och på sig själv, och Lindsay säger ”I think he just blued himself”. De nya avsnitten är fulla av sådana referensskämt som är mer referens än skämt.
I sina bästa stunder är serien briljant dumrolig. Som när Tobias Fünke startar om på en ny kula och skaffar registreringsskylten ”a new start”. Men på grund av platsbrist så blir det ”anustart”. Om de nya avsnitten lyckas med något är det att visa hur fantastiskt karaktärerna kompletterar varandra. Arrested Development funkar bäst när det är en hårt drillad ensemblekomedi. När man får en halvtimme med dem på tu man hand lirar det inte lika bra.
Till nästa säsong måste Mitchell Hurwitz göra allt han kan för att hålla ihop familjen. För Michael fixar det inte ensam.

Fjärde säsongen av Arrested Development finns tillgänglig på Netflix.

Gilla:
upp
92 röster

Arrested Development

Jimmy Håkansson 10:49 3 Jun 2013
TV-kanal: 
Netflix
Datum: 
26 maj
Tid: 
När helst du vill
Stad: 
Genre: 
Kanal: 
Skådespelare: 

Min sista träff med familjen Bluth slutade i kaos. Matriarken Lucille kapade fartyget Queen Mary, Buster ramlade överbord och George-Michael hånglade upp sin kusin. Trött på att vara den ende som ansträngde sig för att hålla ihop familjen stal Michael sedan sin storebrors yacht för att lämna allt bakom sig. Sju år senare plockar Netflix upp den flerfaldigt Emmy-belönade serien och vi är tillbaka där vi en gång slutade.

Utan stöttepelaren Michael som håller i trådarna flyter familjemedlemmarna runt som drivved utan riktning. Det omaka paret Tobias och Lindsay tar ett ”ninjalån” och kastar sig huvudstupa in i nollnolltalets bostadsbubbla, Gob flyr sitt jättekristna bröllop med ett blasfemiskt trolleritrick och George Senior bestämmer sig för att bygga en mur mellan USA och Mexiko.

Det nya Netflix-boet bär med sig några stora formändringar för serien. Den största skillnaden är att varje avsnitt fokuserar på en enskild karaktär. Efter sleeperhiten Arrested Development blev seriens stjärnor heta namn och skaparen Mitchell Hurwitz har därför anpassat den fjärde säsongen efter luckorna i deras scheman. Det är anledningen till att det knappt finns någon scen där fler än tre Bluths är i bild samtidigt. Det är en svaghet, men den nya formen är ett kreativt sätt att jobba runt det. För även om avsnitten är tillägnade en särskild karaktär skapar de tillsammans en förvånansvärt sammanhängande helhet. Genom att fläta ihop olika tidslinjer har de skapat en säsong som spelar som ett ovanligt långt avsnitt. Och det är först när man zoomar ut perspektivet som man inser vilken mäktig skapelse det här är. Som en 15 avsnitt lång Pulp Fiction-väv av storybågar som elegant växelverkar med varandra.

En annan grej är längden. De tidigare avsnitten var 22 minuter korta för att kunna skohornas in i tv-tablåns sitcom-hål. Men i Netflix-molnet kan de vara hur långa som helst – och utan reklam. Dubbelt så långt är lika med dubbelt så kul, right? Säg det efter att du har genomlidit en 37 minuter lång avhandling om Lindsay relationsbekymmer. Det gamla tidspressade formatet var en av originalets kvalitetsfaktorer eftersom det tvingade Hurvitz att skriva snortajt. Det nya friare formatet är packat med metalager men har en betydligt slappare skämtfrekvens. Dessutom är många av dem halvbegåvade callbacks. Som när Lindsays nye pojkvän Marky Bark råkar utlösa en blå färgbomb för tidigt, och på sig själv, och Lindsay säger ”I think he just blued himself”. De nya avsnitten är fulla av sådana referensskämt som är mer referens än skämt.

I sina bästa stunder är serien briljant dumrolig. Som när Tobias Fünke startar om på en ny kula och skaffar registreringsskylten ”a new start”. Men på grund av platsbrist så blir det ”anustart”. Om de nya avsnitten lyckas med något är det att visa hur fantastiskt karaktärerna kompletterar varandra. Arrested Development funkar bäst när det är en hårt drillad ensemblekomedi. När man får en halvtimme med dem på tu man hand lirar det inte lika bra.

Till nästa säsong hoppas jag att Mitchell Hurwitz gör allt han kan för att hålla ihop familjen. För Michael fixar det inte ensam.

Fjärde säsongen av Arrested Development finns tillgänglig på Netflix.

 

Gilla:
upp
95 röster

Hemlock Grove

Jimmy Håkansson 15:24 29 May 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

hemlockgrove-01.jpg

Hur gör man en tråkig serie om zigenarvarulvar? Hur är det ens möjligt att förvandla något som har gore-fest skrivet i pannan till en snarkig conversation-piece? Oavsett har Eli Roth lyckats. Alltså, ”lyckats” i dess mest liberala tolkning. För det är ett ord man ogärna använder i samma mening som Hemlock Grove. Det kan ge intrycket av att Hemlock Grove gör något rätt.
Precis som Netflix förra megasatsning, House of Cards, har Hemlock Grove ett såsigt tempo. Planen är att sakta vrida upp seriens intensitets-reglage inför säsongsfinalens payoff. Men efter bara några avsnitt inser jag att serien inte har grundmaterial nog för att fylla en hel säsong. Det dröjer nästan två avsnitt innan vi får se Peter Rumanceks smärtsamma metamorfos från slacker till varg. Scenen är explicit. Ben knäcks, ögon ploppar och ur ett trasigt människokranium kikar en blodig vargtrut ut.
Förvandlingen är ett av få tillfällen där Hemlock Grove är, åtminstone estetiskt, intressant. Men det är för lite och för sent. Casten tillbringar för mycket tid i high school-korridorer och för lite i grovmald klasskamratsfärs. Det påminner om när dinoserien Terra Nova fick för sig att vi rattade in programmet för att överdosera kärnfamiljsproblem. Trots att vi bara ville se en t-rex bita någon i ögat.
En serie om varulvar kan vara seriös och erbjuda karaktärer med själ och dialoger med mening. Men det förutsätter att karaktärerna har själ och dialogen mening. Invånarna i Hemlock Grove är för platta för att man ska kunna ta dem på allvar. De blir aldrig mer än summan av sina sammanlagda b-filmsrepliker. För Hemlock Grove är inte ett House of Cards med varulvar – det är på sin höjd en Lidl-remake av Twilight. Och ett dåligt beslut bort från glittrande tonårsulvar.

Hemlock Groves första säsong finns tillgänglig på Netflix.
 

Gilla:
upp
123 röster

Hannibal

Jimmy Håkansson 15:22 29 May 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

hannibal-tv.jpg

Will Graham har en kuslig förmåga att sätta sig in i seriemördares huvud och återuppleva deras brott. Men varje gång han empatiserar med ett monster förlorar han en del av sig själv i deras mörker. När Will blir ombedd att återvända till sin utredartjänst hos FBI är det med vissa förbehåll. Han måste gå på regelbundna terapisessioner för att hans hjärna inte ska smälta. Självklart hamnar det på Hannibal Lecters bord att gräva i Wills undermedvetna. Det dröjer inte länge förrän doktorn även blir delaktig i Wills mordutredningar.
Hannibal är, som du förstår, en origins-historia som berättar om populärkulturens meste kannibal innan han fick sin ikoniska mask och började samla på livstidsstraff som om de vore Pokémon. I sin avskalade hiss-pitch – en prequel om seriemördarkannibalen i tajt procedural-kostym – låter det som en skitstorm av allt det jag inte gillar med tv. Men serieskaparen Bryan Fuller serverar sin blodiga rätt tillsammans med ett par favabönor och en fin chianti.
Seriens ”Veckans mördare”-upplägg fungerar förvånansvärt väl som fond till det Fuller verkligen vill göra: mejsla gedigna karaktärer. Graham, Lecter och FBI-chefen Jack Crawford får mest utrymme och utmärker sig därefter. Medan huvudrollen pendlar mellan teatralisk och melodramatisk är både Laurence Fishburne och Mads Mikkelsen lysande i sina roller som FBI-chef respektive ärkepsykopat. Framförallt förtjänar Mikkelsen all heder. Istället för att tugga på kulisserna, som brukligt är när nordiska skådisar känner lukten av ett Hollywood-break, spelar han på marginalerna. Mads läsning av Lecter är så nedtonad att de psykopatiska glimtarna drabbar med full effekt när vi väl ser skymten av dem.
Min favoritscen hittills är den där Jack Crawford stormar in på herr-toaletten och ryter ”What kind of crazy is he?”. I det ögonblicket blir han en spegel av publiken och vår osunda fascination för seriemördare. Han är frustrerad och uppgiven för att de inte kan profilera seriemördaren de är ute efter eller vad som driver hen. Precis som oss vill han ha svar på en enkel fråga: Varför? Dessa ögonblick tecknar tydligare konturer runt Hannibal än vad de blodiga sidospåren gör.
Även de långa samtalen mellan Graham och Lecter i psykologsoffan vittnar om att serien är mer intresserad av att tala om våld än att vada i det. Det är en hedrande inställning som serien inte delar med sina närmsta genregrannar.

Hannibal börjar igen på Kanal 5 den 17 juni.
 

Gilla:
upp
119 röster

Vikings

Jimmy Håkansson 16:11 25 Apr 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

vikingshbo.jpg
 

Ragnar Lothbrok tror inte på sagorna. Han är övertygad om att världen fortsätter även bortom den västra horisontlinjen. Ragnar är säker på att det finns såväl länder som skatter i väster, färdiga att plockas. Och med en helt ny manick som visar väderstreckens position på öppet hav kan han, åtminstone teoretiskt, styra sitt skepp utan att behöva förhålla sig till kustlinjer. Jarlen Haraldson vägrar dock lyssna med det örat. De ska färdas österut för att plundra, så som de alltid har gjort, och så är det med det. Ragnar trotsar beslutet, går bakom ryggen på byns hövding, letar upp den galne skeppsbyggaren Floke och betalar för ett starkt och tåligt skepp. Ett som klarar färden västerut.

Vikings är, tillsammans med The Bible, Historys fiktiva storsatsning efter framgångsrika men långtråkiga Hatfields & McCoys. Där den senare var ett westerndrama baserat på en väl dokumenterad konflikt mellan två rivaliserande familjer är Vikings betydligt mer sketchig. Det Vikings saknar i underlag kompenserar den med... vikingar. Bara det att serien heter Vikings är en tydlig signal att nu blir det åka av.

Här uppstår det konstigheter. Vikings paketeras med frasen ”A storm is coming”, vilket låter misstänksamt likt Game of Thrones ”Winter is coming”. Visste jag inte bättre skulle jag tro att de ville snålåka på HBO:s megasuccé. Hur mycket marknadsföringsavdelningen än vill få det att framstå som det är Vikings och inte ett Game of Thrones. Om den ena är svärdshuggargenrens ”allt du kan äta”-buffé är den andra en ”ska du äta det där?”-doggybag. Vräkiga Game of Thrones får nämligen alla sina konkurrenter att framstå som ABF-sponsrade skogslajv. Innan du sätter ditt mjöd i halsen eller fastnar med helskägget i ringbrynjan: ja, jag vet skillnaden mellan low fantasy och ”historisk rekonstruktion”. Och lyckligtvis gör Vikings det med.

Berättelsen om Ragnar Lothbrok är inte den blodiga röjarskiva som många har väntat sig. Det finns våldsscener, som när vikingarna yxar ned en hel munkorder, men oftast sker de i förbifarten och utan publikfriande gore. Istället är det en saga om generationsskillnader och maktlystnad. Jarl Haraldson är den förlegade generationen som håller krampartat i sin tron, livrädd för att upprorsmakare som Ragnar Lothbrok ska ta över. För att fläska på med extra svenskt regisseras de tre första avsnitten av Johan ”Stakka Bo” Renck och i birollen som tokige Floke ser vi ingen mindre än Gustaf Skarsgård. Kanske är det ett sätt att ge serien någon form av skandinavisk prägel. För mycket annat saknas. Tempot i serien är sävligt, historien saknar nerv och våldet andas skumgummisvärd. Till en början kan man tro att Vikings ger karaktärerna och intrigen utrymme att växa fram. Tyvärr händer det aldrig. För, till skillnad från Ragnars vikingaskepp, saknar manuset riktning. Jag har inget emot serier som tar tid på sig för att berätta sin historia. Men det förutsätter att det finns en värd att berätta.

Vikings finns tillgänglig på HBO Nordic.

Gilla:
upp
126 röster

House of Cards

Jimmy Håkansson 15:46 27 Mar 2013
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

houseofcards2.jpg

Det är lätt att tro att House of Cards är en serie om maktspelen som sker bakom Capitol Hills lyckta dörrar. Men det är framförallt en serie om Kevin Spacey. I rollen som Francis ”Frank” Underwood är han en naturkraft som sveper in och ut ur bild, även om han ibland tangerar till överspel med en dialekt lånad från de amerikanska sumpmarkerna. Med sin första riktiga originalserie vill Netflix göra ett stort avtryck på tv-kartan. Genom att fläka ut hela säsongen av House of Cards på en och samma dag vill de förändra sättet vi konsumerar tv-serier. Eller åtminstone de som fortfarande tror att tv ska konsumeras portionsvis.
Efter att ha blivit blåst på sin utlovade ministerpost börjar det politiska geniet Frank Underwood spinna ett fint nät av konspirationer och manipulationer.

Överintelligent, ultraambitiös, maktgalen och livsfarligt passiv aggressiv är Frank kongressens motsvarighet till Lex Luthor. Även om man fattar från start att Frank inte är en skön kille får vi under säsongen följa med på en resa där han pantsätter sina sista skrupler. I sin framfart utnyttjar han journalister, kongressledamöter, lobbyister och till och med sin fru Claire (kyligt spelad av Robin Wright) som om de vore marionettdockor. Mot slutet av säsongen har han legat, ljugit och backstabbat sig upp för karriärstegen.

Lite när som helst bryter Frank den fjärde väggen och pratar direkt med tittarna som om vi befann oss i samma rum. Det finns en scen mot slutet av säsongen där Frank delar en limousine med en inflytelserik industrimagnat för att dra in honom i sin politisk kupp. Men den kostymklädde affärsmannen vägrar att lyssna på Frank, han vill inte bli guilty by association. Som tittare får vi inte det valet, vi blir automatiskt medbrottslingar. Precis som alla andra blir betraktaren en bricka i Franks maktspel.

Trots att Netflix har använt sig av sina över 30 miljoner medlemmars tv-vanor för att skräddarsy House of Cards är det uppenbart att serien i första hand är ett kvalitetsalibi. Om de ville ge tittarna ”vad de ville ha” så hade de rullat ut sin andra Netflix-originalserie Hemlock Grove först; en serie om en tonårsvarulv producerad av tortyrporrskungen Eli Roth. Med tungviktare som Kevin Spacey och David Fincher är det snarare tal om en varumärkesförflyttning – den gamla hyrfilmstjänsten vill bli internet-tv-versionen av HBO.

Men det är psykologi också. House of Cards ska sälja in ett nytt sätt att titta på tv. Du ska titta på tv som om det vore en allt-du-kan-äta-buffé. Just därför är övergången mellan avsnitt ett och två särskilt läcker. Första avsnittet slutar med att Frank besöker stammhaket Freddy's BBQ för att käka flottiga revbensspjäll. Avsnitt två tar vid exakt där det första slutar. Eftersom avsnitten på Netflix avlöser varandra sömlöst blir det som en oavbruten scen. När Frank frossar i sig revben efter revben blir det en metafor för det nya tv. Det är inte meningen att du ska vänta en vecka på nästa avsnitt, du ska sluka två-tre episoder i en sittning. Vilket är klart genomförbart när tv osar av kvalitet som House of Cards. Även om det leder till både mitt och Franks moraliska förfall.


House of Cards första säsong finns tillgänglig på Netflix.
 

Gilla:
upp
176 röster

Girls

Jimmy Håkansson 15:12 28 Feb 2013
TV-kanal: 
C More Series
Datum: 
måndagar
Tid: 
20.00
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

girls.jpg

Andra säsongen av Girls krossar myten om att tv är någon form av envägskommunikation. Lena Dunham använder sin tv-serie som om det vore ett Twitter-konto. Och det hon säger är: Sup, haters! Efter första säsongen av stilbildande Girls kom hatet som ett mjältbrandsbrev på posten. Lena Dunham var en ung tjej med en normal kroppsform. En perfekt storm av saker som man inte ska ha eller vara om man förväntar sig en framgångsrik tv-karriär. Inte nog med att hon hade en helt vanlig kropp som inte var märkt av anorexi – hon hade mage att visa upp den, som om det vore okej. Men eftersom det inte är kosher att säga ”du är för tjock och för tjej” konstruerade kritikerna andra argument. De attackerade bland annat namnet. Varför heter serien Girls när den bara handlar om vita tjejer – och inte alla tjejer i hela världen samtidigt? För tydlighetens skull borde namnet fungera som en innehållsförteckning: White, upper middle class girls living in over-priced apartments in central New York.

Det absolut värsta var att Girls porträtterade dåligt sex i osmickrande kameravinklar. Inte kliniskt rent och tillfredsställande för alla inblandade parter som i en reklamfilm för bordsmargarin. När Lena Dunham sedan landade ett bokkontrakt på 3,5 miljoner dollar brast alla fördämningar och sociala medier hatsploderade.

I säsongens första avsnitt svarar hon kritikerna lika kort och kondenserat som i en 140 tecken lång tweet. Hon inleder med en sexscen med en svart man och raden ”Ville du ha det här? Nu får du det!”. Som ett utsträckt långfinger mot alla som klagat på hennes nakna kropp och avsaknaden av etnisk bredd. Det är ett ängsligt, neurotiskt och självmedvetet grepp som ger Girls ett nytt transparent lager: plötsligt vet vi inte vart serien slutar och verkligheten börjar.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det här är ett bra eller dåligt sätt att göra tv. Men det går inte att slita blicken från det. Lena Dunham testar gränserna för relationsdraman på samma sätt som Louie ritar nya för komediserier. Louie CK gör komedi som stundtals bara är plågsam att titta på och Lena gör ett generationsdrama om ungdomar som är självupptagna och kroniskt osympatiska.
Men det som gör karaktärer som Hannah, Shoshanna och Adam intressanta är hur långsamt och ometodiskt de utvecklas. De lär sig inte av sina misstag, istället kastar de sig vårdslöst in i nya. De gör det eftersom de är unga och har bråttom att hitta en identitet att landa i. Det är därför Hannah inte tvekar en sekund när en webbredaktör ber henne att "do a whole bunch of coke and write about it!". Hon antar uppdraget och gör det med stil – och i genomskinlig topp. Hashtag: #hatersgonnahate.
 

Gilla:
upp
195 röster

Arrow

Jimmy Håkansson 16:00 25 Jan 2013
TV-kanal: 
Kanal 5
Datum: 
5 februari
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

arrow-tv-show.jpg

Oliver Queen var ett bortskämt svin. Fram till att fem år strandsatt på en öde ö satte sina spår. När lyxyachten The Queen's Gambit råkar ut för en olycka är det bara Oliver som överlever. Havet kräver sin avgift, däribland Olivers far. Ön blir en skärseld för Oliver. Det är här han betalar för sina synder, sin dekadens och sitt överflöd. När han sedan återvänder till sin hemstad Starling City har både han och staden förändrats.
För att överleva de fem åren på ön lärde Oliver sig att skjuta pilbåge, en förmåga som visar sig komma väl till pass när han sedan börjar bekämpa brott om nätterna. Men för att hemlighålla sin identitet som pilbågsbestyckad hämnare måste han upprätthålla sin playboy-charad. Inte helt olikt andra superhjältar. Problem uppstår när han måste låtsas vara samma skithög inför sin före detta flickvän, som han fortfarande har känslor för. Att han har legat med hennes syster och bär indirekt ansvar för hennes död bidrar till skithögsfasaden.
Mycket har hänt med den klassiska superhjältegenren det senaste decenniet. Medan Sam Raimis Spindelmannen-filmer handlade om superansvaret som följde superkrafter var Christopher Nolans Batman-trilogi en mörk ballad om oönskade hjältar. Batman Begins satte tonen för hela den nya superhjältevågen och The Dark Knight spikade in den. Heath Ledgers olyckliga frånfälle förvandlade The Dark Knight till en modern motsvarighet till The Crow. Att CW väljer att stöpa sin superhjälte i Batman Begins-mallen kommer inte som en överraskning.
Arrow handlar om den inte lika kände DC Comics-hjälten The Green Arrow. Att CW plockat bort ”Green” är en antydan om att de vill fabriks-återställa The Green Arrow-mytologin och med den de illgröna Robin Hood-trikåerna och det osmickrande getskägget. Istället får vi klädsamma ärr, tydliga magrutor och kisande hund/hunkögon. Med Arrow går CW, som tidigare ligger bakom Stålmannen-serien Smallville, så långt de kan utan att slarva bort Twilight-publiken.
Att Oliver inte har en hederskodex som Batman gör att han inte har några problem med att sätta pilar i skurkpannor. Efteråt rättfärdigar han det för sig själv – it was the right thing to do. Men där Bruce Waynes motiv är ristat i hans benmärg har Oliver inga tydliga skäl till varför han gör det han gör. Att han ska rätta sin fars fel är inte så mycket en förklaring som det är ett svepskäl. Men att Oliver inte drar sig för att döda för rättvisan kan lika gärna utvecklas till en moralisk rävsax.
Arrow når förstås aldrig upp till Nolans verkshöjd. Serien lånar Batman-filmernas bildspråk men lyckas aldrig bygga ett lika intressant karaktärsgalleri. Istället fastnar det i skarven mellan tonårsdrama och superhjälteepos. Vilket inte är så illa som det låter. Tillsätt läckra actionscener med pilbåge och du får en stabil start på tv-året 2013.
 

Gilla:
upp
386 röster

The Mindy Project

Jimmy Håkansson 16:43 12 Dec 2012
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 

 

 

the-mindy-project-mindy-kaling.jpg

 

”Som Grey’s Anatomy fast med fula människor”, skriver Miami Herald om The Mindy Project. Om du tycker att Grey’s Anatomy är bra tv kan du sluta läsa nu. Fast det är klart, om du anser att Grey’s Anatomy är bra tv är du uppenbarligen inte intresserad av tv-kritik. Det enda The Mindy Project har gemensamt med Grey’s Anatomy är att båda råkar utspela sig i ett sjukhus.

Om vi plockar bort House ur ekvationen finns det två sorters sjukhusserier. I den ena typen ägnar läkarna hälften av sin arbetstid åt att sexa i städskrubben och resten åt att plocka ut tumörer ur uppskurna kroppar. Den andra sortens sjukhusserier är crazy komedier – Lex Scrubs. Det som gör The Mindy Project speciellt är att det är varken eller.

Mindy Kaling är hjärnan bakom serien som med varierad framgång blandar det höga med det låga. Trots sina erfarenheter som manusförfattare och aktris på den amerikanska versionen av The Office framgår det tydligt att hon inte är intresserad av att göra samma slags skrattfest med The Mindy Project. Tyvärr framgår det dock inte alltid vad det exakt är som hon vill göra. Halvvägs in i första säsongen är många av karaktärerna i serien fortfarande gravt underutvecklade, och ganska få av skämten träffar rätt. Trots det är The Mindy Project ovanligt sympatiskt.

Det är framförallt tre roller som gör hela serien: Mindy Kalings förlossningsläkare som tror att livet är ett mellanstadiedisco, Chris Messinas trasige douchedoktor Danny Castellano och Ike Barinholtzs naive white trash-Yoda. Både Messina och Barinholtz fungerar bra som sparringpartners för Kalings huvudroll. I synnerhet Barinholtzs karaktär som tatuerat in påminnelsen ”No more stealing cars” med snirkligt ghettotypsnitt på magen. Det är den sortens karaktärer som serien behöver för att lyfta. Resten av persongalleriet kan lika gärna kunna emigrera till Grey’s Anatomy. Jag kommer inte att sakna dem.

Jimmy Håkansson

The Mindy Project sänds på FOX.

 
Gilla:
upp
288 röster

Bäst just nu: TV

Master of sex

Prestigedrama om forskarduon som revolutionerade sexvetenskap. 

Brooklyn Nine-Nine

Scenen där Andy Samberg sätter trumbeatet: priceless!

Ray Donovan

Hyllat drama om gangster som blir Hollywood-fixer.