Minns du scenen i den första Shrek-filmen där träsktrollet överraskas av att förenade sagovärlden gått Occupy Wall Street på hans trädgård? Så är Once Upon a Time. Hela tiden. Det är lika mycket en tv-serie som en ångestladdad skolåterträff för förtrollade sagoväsen. Eller kanske mer av ett enda stort antiklimatiskt tupperware-party för uttjänta Disney-prinsessor. Fast med Lost-författarna Adam Horowitz och Edward Kitsis som styrmän är förstås inget riktigt som det verkar.I Once Upon a Time har den onda drottningen ledsnat på att allas slut är lyckliga förutom just hennes. Därför kastar hon en förbannelse som drabbar hela sagolandets befolkning och tvingar dem till exil i en amerikansk småstad. I pittoreska Storybrooke har tiden stannat och invånarna har sedan länge glömt bort sin historia. Här är Snövit en underbetald skolfröken, Askungen en gravid tonåring och den onda drottningen en korrumperad borgmästare. Den enda som lyckats undkomma förbannelsen är Snövits och Drömprinsens kärleksbarn Emma Stone. Och när hon blir uppsökt av sin bortadopterade tioårige son, Henry, måste hon ta sig till Storybrooke för att åter lämna honom hos dennes adoptivmamma: den onda drottningen. I samband med det börjar de mörka hemligheterna leta sig ut mellan småstadsfasadens sprickor.
Once Upon a Time är en klassisk såpopera med inslag av knäppt. Därför har folk velat jämföra serien med Twin Peaks. Men det faller förstås på sin totala orimlighet. Trots att Once Upon a Time pendlar mellan den magiska sagovärlden och den amerikanska landsorten och slagit tidsaxlarna ur led, finns det inget här som är skevt. Karaktärerna är tillräckligt utmejslade för att vara intressanta utan att du ska behöva investera för mycket i dem. Samtidigt som storyarket skulle kunna bli hur omfattande som helst är avsnitten lagom i sin portionsförpackning. Allt är fullt greppbart och delikat instuvat i 45-minutersrätter. Kanske skulle man kunna anklaga serien för att vara lite för lättsam för att vara sprungen ur Lost-skribenternas hjärnor. Men de har ändå lämnat svängrum för att vrida temat några varv runt sin egen axel och utmana våra förutfattade meningar om hur sagor fungerar.

Premiär på Kanal 5 den 12 januari kl 20.00.

Happy Endings handlar om ett kompisgäng i Chicago. Precis som Vänner börjar serien med att en tjej lämnar sin fästman vid altaret. Nu är detta en komedi och man tar inte tillvara på all den härliga ångest som alstras.

Nej, det ska byggas karaktärer och gemenskap och verkligen visa att de här personerna är ett mysigt gäng. Än så länge känns vänskapen en smula konstlad med evighetslånga buddiehälsningar och internhumor som inte är kul. Kanske just därför äkthetskänslan blir bättre i nästa säsong, men problemet är att det är svårt att tycka om rollfigurerna i Happy Endings. Att tittaren gillar rollfigurerna är grundförutsättningen för att serier av den här sorten ska fungera. Här skiter man fullständigt i om Alex och Dave får varandra på slutet. Det blir inte roligt om man inte känner något inför personerna det handlar om. Trovärdighetskravet är inte särskilt högt för en kompiskomedi, ändå misslyckas Happy Endings totalt i att få gänget att höra samman och vara åtminstone så roliga att man blundar för de uppenbara bristerna. Därtill håller Happy Endings en ton som säkert är tänkt att vara urbant frän, men som bara blir stel och obekväm. Skämten faller som fisar under en vigsel. Jane (en ännu torrare variant av Monica Geller) sammanfattar poänglösheten redan i andra avsnittet i samband med att hon avslöjar att hon inte vill ha barn just nu. Hon rasar om att hon inte vill att alla ska hamna i förorter med sina ungar och aldrig umgås eller göra något kul tillsammans längre. Alla härliga kompisar bedyrar att det aldrig kommer att hända. Alla som ser scenen kommer att tänka att ”jo, era tråkmånsar, det är exakt vad som kommer att hända”.

 

The Killing, den enda deckaren du ska se i sommar.
 

Mireille Enos kriminalare Sarah Linden är som porr för alla som har tröttnat på alfahannar som likt blodhundar jagar mördare mellan vinare och operalyssnande. Det är katharsis att se henne sucka åt sin omogne och lite fjantiga sidekick Stephen (Joel Kinnaman).

Det har spekulerats i huruvida The Killing är en dansk variant av Twin Peaks, men nej, så är det faktiskt inte. Förutom att det handlar om ett mord på en ung kvinna och den efterföljande mordutredningen, med alla förvecklingar den innebär, har de inga övriga likheter. Inga vedträn som talar. Ingen körsbärspaj. Seattle rotar serien i verkligheten genom ett ständigt regn. Den fuktiga kylan känns ända in i ryggmärgen.
I Nerikes Allehanda (den 7 juni i år) kunde man läsa en intervju med en kvinna vars dotter mördades under brutala omständigheter för flera år sedan. Hon ville berätta att livet trots allt går vidare, hur ont man än har lidit. Hon berättade om sorgen efter den oerhörda förlusten, men också om hur vissa bekanta hellre slog ner med blicken och inte låtsades se henne än att tala med henne. Och kvinnan sa också att hon inte längre klarar av att se deckare på tv. Jag skämdes när jag läste det. Jag kollar på deckare som en bulimiker äter cupcakes. Har ingen urskiljning alls. Allt går ner. Till och med de sjuka avarterna av Law and Order som bara handlar om sexbrott mot barn. Det var inte moralpanik som drabbade mig av kvinnans ord, det var just skammen över frossandet i jakten på en skyldig utan en tanke på offret. De flesta kriminalserier har max en sekvens där det duttas lite med de arma efterlevande, sedan återgår handlingen till huvudpersonen: (det oftast manlige...) geniet som ska lösa mysteriet men som faktiskt inte kan lösa ett jävla dugg för föräldrarna vars barn har dött. The Killing är annorlunda på det sättet, rentav plågsam att se på. Michelle Forbes (In Treatment, True Blood, Uppdrag: Mord) skildring av mamman till mördade Rosie Larsen är obarmhärtig. Hon går igenom helvetets alla stadier. Rosies små-bröder ger upp hoppet om att deras mamma ska se dem igen. Det är så sorgligt att hjärtat brister. Det här är den enda deckaren du ska se i sommar.

The Killing visas på TV4 på torsdagar 22.30.
 

Av alla franchisedeckare (CSI, NCIS, Law and Order) känns ytterligare en version av Criminal Minds som den världen minst önskade.

Moderserien tillhör de tråkigare i genren alfahanne med superteam löser brott, med rollfigurer som är provocerande platta och plotar ovärdiga vilken Fem-bok som helst. Nåväl, denna spin-off har exakt samma upplägg – det är inte direkt vad Knots Landing var till Dallas – förutom att Suspect Behavior har Forest Whitaker i huvudrollen. Forest Whitaker, mina vänner. Ghost Dog! Idi Amin! Oscar-vinnare som han är kan man sannerligen fråga sig vad han gör i denna dussinserie och detsamma gäller för Jeanene Garfalo som är en riktig stjärna vanligtvis. CBS borde skämmas som kastar pärlor för svin på det här sättet. Ingen blir ledsen om David Caruso gör bort sig i meningslösa kloner, men det här är plågsamt att se.