Året är 2008 och i kampen om USA:s presidentpost tappar republikanen John McCain mark mot demokraternas Barack Obama. McCain kanske kan matcha Obama vad gäller kunskap och kompetens, men när man ska sätta röstarhjärtan i brand behöver man något helt annat. Något som Obama har i överflöd. Karisma.

För att jämna ut oddsen föreslår McCains chefsstrateg, Steve Schmidt, att de letar upp en vicepresidentkandidat som med sin blotta lyskraft kan sparka liv i kampanjen och dess publik. Inte nödvändigtvis en påläst kandidat men definitivt en passionerad med potential att förändra spelreglerna. De behöver en game changer. Och de fann Sarah Palin.

Game Change är en tv-filmatisering av boken med samma namn som dokumenterar vad som egentligen hände under 2008 års presidentkampanj. Som en fluga på väggen får vi följa med när kampanjledarna kommer fram till att de behöver en kvinnlig kandidat till vicepresidentposten – eftersom McCain inte har tillräckligt många kvinnliga röstare. Vad som följer är en scen där de på jakt efter tänkbara kandidater sitter och tittar på YouTube-klipp på kvinnliga senatorer och guvernörer. Det blir en talande symbol för hur godtyckligt urvalsprocessen genomfördes.

Med sitt sätt att tala inför en fullsatt sal som får publiken att uppleva det som ett förtroligt samtal på tu man hand blir Sarah Palin den ideala parhästen. Till en början märks det inte ens att hon inte vet någonting om aktuella händelser; hon tror att drottningen styr England, att Syd- respektive Nordkorea är samma land och kan inte namnet på en enda dagstidning. Till en början spelar det inte ens någon roll. Men så snart hon upptäcker sin talang för att rapa inövade repliker går hon rogue och gör sitt bästa för att kapa McCains presidentkampanj och få den att handla om henne.

På förhand framstår Game Change nästan som en feel good-film om en inkompetent politiker som åker räkmacka på sin förmåga att leverera fraser som hon själv inte förstår innebörden av. En charad som stundtals såg ut att räcka hela vägen till Vita huset. Tills det går upp för en att Palin-populismen är anledningen varför USA:s politiska höger nu mer än någonsin fylls av antiintellektuella, gudsfruktande böghatare till islamofober. I det ljuset framstår Game Change snarare som en skräckfilm.

Canal+ First, den 27 april kl 21.00.

Efter tre år bakom galler får Chester ”Ace” Bernstein en andra chans. Det framgår inte varför hen hamnade där, förutom att hen klättrade högt upp i den organiserade brottslighetens näringskedja – och trillade ner. När Ace promenerar ut mellan grindarna väntar hens trofaste chaufför och, antar jag, torped. Och livet. Fast besluten att sätta dit dem som bär ansvaret för hens fängelsevistelse hamnar Ace på travbanan Santa Anita. Inledningsvis ser Luck ut att bli ännu en spinn på Goodfellas möter Casino. Men Luck handlar mer om travbanan och personerna som dras till den, som planeter i omloppsbana runt solen, än vad det är en klassisk gangstermelodram.

Travbanan Santa Anita är en magnet för trasiga själar med hål att fylla. Hoppet om att det nya livet väntar bakom nästa lottorad är vad som förenar dem. Men de som söker sig till travbanan är inte så mycket vinnare eller förlorare som olika grader av förlorare. Allra bäst illustreras det av gänget som utgörs av en lungsjuk och rullstolsburen tjockis, en kronisk pokerförlorare och ett par i idioter. Trots att de redan i pilotavsnittet prickar in sex vinnarhästar och kammar hem 2,6 miljoner dollar framstår de som allt annat än vinnare. Faktum är att de flesta i Luck tycks vara på väg att sugas in i ett stort svart hål. Titta bara på den neurotiskt stammande agenten Joey i sin potatissäck till khakikostym, för att inte tala om jockeyduon Leon och Ronnie som alltmer framstår som en före- och efter-bild: Leon är ung och full av hopp, Ronnie är bitter och full av alkohol. Som en påminnelse om att det personliga nederlaget alltid lurar runt hörnet.

Att alla är fulla av fel – och plågsamt medvetna om dem – är seriens kanske starkaste kort. När den lungsjuke Markus, gruppens ledare, ska förklara hur deras spelberoende vän fungerar lyckas hen i samma veva sammanfatta hela serien: ”Whoever made him didn’t make him whole. That’s the way he is. And we’d better fucking recognize that or else we’re assholes.”

Luck är inte en tv-serie som hoppar upp och sätter sig i ditt knä. Det finns CSI-serier för sådant. Luck är en jobbigt slö jävel som du måste slita för att gilla än mindre förstå – i synnerhet med all travjargong som nästan kräver ett eget lexikon. Med Michael Mann i regissörsstolen, David Milch som håller pennan samt Dustin Hoffman och Nick Nolte som huvudroller kan Luck bli en silverryggarnas uppvisningsmatch. Ibland är det också det fullblodsdrama som rymmer alla de nyanser och subtiliteter du förväntar dig av den överbegåvade rollistan. Men ungefär lika ofta känns det som att gå vilse på Långvården med en senildement Nick Nolte som guide.

David Milch ville göra en serie om livet på travbanan eftersom det är ett mikrouniversum som har trollbundit hen i över 50 års tid. Att ta del av det som händer i klubbhuset, på läktaren och i stallet är som att se in i en annan värld, menar Milch. Oavsett vilket har hen lyckats. För när Luck är som bäst är det en exklusiv inbjudan till ett slutet sällskap. Och när det inte funkar galopperar serien bort mot en främmande planet utan att tittarna fattar vad fan som hände.

Premiär den 4 mars på Canal+ Series.

Minns du scenen i den första Shrek-filmen där träsktrollet överraskas av att förenade sagovärlden gått Occupy Wall Street på hans trädgård? Så är Once Upon a Time. Hela tiden. Det är lika mycket en tv-serie som en ångestladdad skolåterträff för förtrollade sagoväsen. Eller kanske mer av ett enda stort antiklimatiskt tupperware-party för uttjänta Disney-prinsessor. Fast med Lost-författarna Adam Horowitz och Edward Kitsis som styrmän är förstås inget riktigt som det verkar.I Once Upon a Time har den onda drottningen ledsnat på att allas slut är lyckliga förutom just hennes. Därför kastar hon en förbannelse som drabbar hela sagolandets befolkning och tvingar dem till exil i en amerikansk småstad. I pittoreska Storybrooke har tiden stannat och invånarna har sedan länge glömt bort sin historia. Här är Snövit en underbetald skolfröken, Askungen en gravid tonåring och den onda drottningen en korrumperad borgmästare. Den enda som lyckats undkomma förbannelsen är Snövits och Drömprinsens kärleksbarn Emma Stone. Och när hon blir uppsökt av sin bortadopterade tioårige son, Henry, måste hon ta sig till Storybrooke för att åter lämna honom hos dennes adoptivmamma: den onda drottningen. I samband med det börjar de mörka hemligheterna leta sig ut mellan småstadsfasadens sprickor.
Once Upon a Time är en klassisk såpopera med inslag av knäppt. Därför har folk velat jämföra serien med Twin Peaks. Men det faller förstås på sin totala orimlighet. Trots att Once Upon a Time pendlar mellan den magiska sagovärlden och den amerikanska landsorten och slagit tidsaxlarna ur led, finns det inget här som är skevt. Karaktärerna är tillräckligt utmejslade för att vara intressanta utan att du ska behöva investera för mycket i dem. Samtidigt som storyarket skulle kunna bli hur omfattande som helst är avsnitten lagom i sin portionsförpackning. Allt är fullt greppbart och delikat instuvat i 45-minutersrätter. Kanske skulle man kunna anklaga serien för att vara lite för lättsam för att vara sprungen ur Lost-skribenternas hjärnor. Men de har ändå lämnat svängrum för att vrida temat några varv runt sin egen axel och utmana våra förutfattade meningar om hur sagor fungerar.

Premiär på Kanal 5 den 12 januari kl 20.00.

Happy Endings handlar om ett kompisgäng i Chicago. Precis som Vänner börjar serien med att en tjej lämnar sin fästman vid altaret. Nu är detta en komedi och man tar inte tillvara på all den härliga ångest som alstras.

Nej, det ska byggas karaktärer och gemenskap och verkligen visa att de här personerna är ett mysigt gäng. Än så länge känns vänskapen en smula konstlad med evighetslånga buddiehälsningar och internhumor som inte är kul. Kanske just därför äkthetskänslan blir bättre i nästa säsong, men problemet är att det är svårt att tycka om rollfigurerna i Happy Endings. Att tittaren gillar rollfigurerna är grundförutsättningen för att serier av den här sorten ska fungera. Här skiter man fullständigt i om Alex och Dave får varandra på slutet. Det blir inte roligt om man inte känner något inför personerna det handlar om. Trovärdighetskravet är inte särskilt högt för en kompiskomedi, ändå misslyckas Happy Endings totalt i att få gänget att höra samman och vara åtminstone så roliga att man blundar för de uppenbara bristerna. Därtill håller Happy Endings en ton som säkert är tänkt att vara urbant frän, men som bara blir stel och obekväm. Skämten faller som fisar under en vigsel. Jane (en ännu torrare variant av Monica Geller) sammanfattar poänglösheten redan i andra avsnittet i samband med att hon avslöjar att hon inte vill ha barn just nu. Hon rasar om att hon inte vill att alla ska hamna i förorter med sina ungar och aldrig umgås eller göra något kul tillsammans längre. Alla härliga kompisar bedyrar att det aldrig kommer att hända. Alla som ser scenen kommer att tänka att ”jo, era tråkmånsar, det är exakt vad som kommer att hända”.