TV-recensioner

Gotham

Jimmy Håkansson 11:40 6 Oct 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Jag har alltid varit förtjust i superhjältarnas originhistorier. Därför borde Gotham vara rakt upp i min föräldramördande gränd. Eller?

Låt mig utveckla: jag älskar den plötsliga karaktärsutvecklingen som innefattar a) person blir biten av radioaktivt djur, b) person upptäcker superkrafter, c) person använder superkrafter för att lösa brott och trolla med småskurkar. Mindre intresserad är jag av långa utläggningar om Peter Parkers förskoleår och huruvida han hade bettskena eller ej.

Gotham inleds med den ikoniska scenen där Bruce Waynes föräldrar blir rånmördade i en mörk gränd. Det är detta traumatiska ögonblick som får Bruce att omkring 15 år senare (de officiella uppgifterna går isär) bekämpa kriminalitet i samma gränder som bestal honom på hans barndom. Där Batman-filmerna snabbspolar förbi åren mellan trauma och katharsis dröjer Gotham sig kvar. För det här är egentligen inte Batmans originhistoria så mycket som det är kommisarie Jim Gordons. Och Pingvinens. Och Catwomans. Och Poison Ivys. Och Gåtans. Och Jokerns.

Gotham är så smärtsamt medveten om att det är en Batman-serie utan Batman att den diarrésprutar ur sig halvarslade Batman-referenser mest hela tiden. Ansyftningarna är lika subtila som att få en batsignal i ena ögat och en batarang i andra. På riktigt uttalade repliker: ”You like telling jokes?” och ”Has anyone said that you walk like a penguin?”. Det är ganska uppenbart att Gotham är en serie för de som upptäckte sin läderlappsvurm efter Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi snarare än de som tummat sönder oräkneliga utgåvor av Alan Moores The Killing Joke

När Gotham inte låser fast sig i sitt referensmaraton är det ett underhållande bidrag till genren serietidningsnoir. Ben ”Han från OC” McKenzie gör ett överraskande bra jobb som kommisarie Gordon, Donal Logue är fantastisk i rollen som hans korrumperade kollega och Robin Lord Taylor gör en sympatisk ”Pingvinen innan han blir Pingvinen”-Pingvinen. Överlag är det en välcastad lista, med skådisar som gör underverk av ett manus som inte vet på vilken sida av Law & Order det ska parkera batmobilen.

Sedan kan jag förstås inte göra något annat än älska scenen där en ung Bruce Wayne ritar läskiga teckningar medan dödsmetall läcker ut ur hörlurarna. En söt påminnelse om att den lille överklasspojken en vacker dag kommer att växa upp och bli Batman. Eller Glenn Danzig. Jag vet faktiskt inte. 15 år är en lång tid.

The Knick

Jimmy Håkansson 14:39 23 Sep 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

knicktv.jpg

Efter att ha varit ett av filmvärldens största namn tog Steven Soderbergh sitt pick och pack och drog till tv-land. Efter den hyllade miniserien Behind the Candelabra om kändispianisten Liberace är det dags för 1900-talsdramat The Knick att göra entré.

Första intrycket är berusande. De
klassiskt Soderbergh-skakiga handkamerapanoreringarna över utsökt återskapade sekelskiftesmiljöer är det vackraste jag har sett på tv i år. The Knicks tidiga 1900-talssetting får Boardwalk Empires motsvarighet att se ut som en Buttericks-sponsrad trettiotalsmaskerad. Över denna eleganta bildsufflé lägger Cliff Martinez ett lager av sprakande ljudmattor med knorrande syntar. Bild och ljud sliter sig som två magnetiska motpoler och skapar en anakronistisk och spännande produktion. Med förväntningar lika uppskruvade som Martinez arpeggiosyntar kan det bara barka åt ett håll. Nedåt.

När jag kliver in i The Knicks dåtid blir jag tidigt införstådd med att världen som vi känner till den är på väg att förändras. Att läkarkonsten liksom samhället befinner sig i ett omfattande paradigmskifte framgår om inte annat när Clive Owen, som spelar doktorn John Thackery, utför en komplicerad kirurgisk operation – utan handskar. Tidigt in i första avsnittet står han med båda händerna begravda i en gravid kvinnas uppskurna mage. För att varva ned efter en lång arbetsdag drar han sig tillbaka till sin lokala opiumhåla-slash-bordell. Thackery är inte så mycket en man av sin tid som ett djur. I The Knick framstår de flesta karaktärerna, och männen i synnerhet, som djur som drivs av lika delar lust som ambition. Sex, droger och vetenskapliga bragder.

The Knick är inte en serie som väjer för det fula, det är en serie som mål-medvetet söker upp det fula och gosar in sig i det som en snuttefilt. Vi får se hur Thackery föredrar att arbeta med en medioker vit läkare än en lovande svart läkare. När vi får följa med in i sjukhusets styrelserum ser vi hur männen vrider sig i protest när sjukhusets främsta finansiär ger sin dotter mandat.

The Knick hade varit fascinerande om det inte vore för att vi har matats av historiska dramer och osympatiska antihjältar sedan urminnes tider. Att Steven Soderbergh kliver in på tv-arenan och gör ett Mad Men med en nypa House tyder på en bristande omvärldsbevakning. I The Vultures hyllande recension av serien skriver de att ”The Knick is a statement about the past” som om det vore ett sällsynt karaktärsdrag. Att använda en historisk fond för att berätta något om vår samtid misstas ibland för god storytelling. På samma sätt som tölp-beteende konsekvent feltolkas som karaktärsdjup. The Knicks största behållning ligger i presentationen. För under den exklusiva 1900-talsytan lurar en helt vanlig 2000-talshistoria.

 

BoJack Horseman

Jimmy Håkansson 13:56 4 Sep 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


"För vissa personer är livet inget annat än en hård spark rätt i urinröret.” Även om jag gärna tar åt mig äran för detta levnadsmotto av Hakuna Matata-kaliber så är det sprunget ur the horses mouth. Men inte vilken horse som helst – utan allas vår 90-talssitcomhjälte BoJack Horseman.

Netflix animerade seriesatsning BoJack Horseman är ett urspårat och inte alltid helt genomtänkt what if-scenario där människor lever i typ harmoni med djuren. Här hänger hundar med människor på ett sätt som i vår tillknäppta värld skulle avfärdas som beastiality och på kvartersdinern kan du beställa ett glas spenvarm mjölk direkt från servitriskossans barm. Även om ”människor och djur”-grejen är knorren (heh #1) på flera skämt så handlar BoJack Horseman mer om falnad stjärnglans och att leva i skuggan av sina forna meriter.

För att vara en tecknad serie är BoJack Horseman proppfull med stora och begåvade namn. Will ”But where did the lighter fluid come from?” Arnett lånar ut sin röst till den neddekade 90-talsartefakten BoJack som rids (heh #2) av sina inre demoner. Arnett gör ett magiskt jobb med att fylla den tecknade hästkroppen med lika delar självhat som omvärldsförakt. Likaså är Alison Brie perfekt i rollen som spökförfattaren Diane, som får i uppdrag att skriva BoJacks memoarer. Och såklart Patton Oswalt som verkar som seriens allt-i-allo som Neal McBeal the Navy Seal och andra sälsamma (heh #3) roller. Däremot lyckas varken Paul ”Jesse Pinkman” Aaron eller Amy Sedaris lyfta sina respektive roller.

Trots stora komiska supertalanger på röstdepartementet kan BoJack Horseman inte hålla jämna steg med serier som Bob’s Burgers och Rick & Morty. Vad som gör BoJack Horseman intressant är snarare hur den lagar sin tecknat i enlighet med Netflixformulan. Där andra animerade serier är fast i sitt proceduraltänk (Bart Simpson har varit 10 år i 25 år nu) följer BoJack en säsongsark där något som händer i första avsnittet kan ha konsekvenser i sjunde.

Serien staplar många typiska tv-troper på varandra, men det händer att den utforskar ett alldeles eget mörker. Scenen där BoJack får till det med kvinnan som spelade hans minsta adoptivdotter i hans gamla sitcom Horsin’ Around har en märklig air av incest över sig – utan att för den delen bli Family Guy-vulgärt. Förmodligen har det att göra med att BoJack när ett lika sympatiskt som fascinerande narcissistiskt självförakt. Som när han stannar uppe sent på nätterna för att titta på bandade avsnitt av sin gamla sitcom och trycka i sig hästbedövning. Om inte annat för att döva smärtan från den aldrig sinande urinrörsspark som är livet.

The Leftovers

Jimmy Håkansson 13:59 28 Aug 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

leftovers.jpg

En dag försvinner två procent av jordens befolkning. Det är premissen för den Damon Lindelof-signerade HBO-satsningen The Leftovers. Jag kan inte bestämma mig huruvida premissen är enfaldig eller briljant, naiv eller cynisk. Den är oavsett tillräcklig för att fånga min uppmärksamhet. Att reducera mänskligheten till procentsatser, till de som försvann och de som lämnades kvar, är att dra paralleller till Occupy Wall Street-rörelsen, och hur 1 procent av världens befolkning lyckades blåsa brallorna av de resterande 99.

 

I The Leftovers får vi inte veta hur eller varför de två procenten försvann. Vissa talar om ”Uppryckandet” medan andra hävdar att många av de som försvann var hustrumisshandlare, kriminella, missbrukare och långt från gudfruktiga. Om det var ett uppryckande var det mer godtyckligt och mindre gudomligt. Gåtfulla sekter dyker upp i frustrationen som ”Händelsen” bar med sig. När mörkret faller går en man runt på gatorna och skjuter bortsprungna hundar eftersom ”de är inte våra hundar längre”.

 

The Leftovers inleder med ett av de bästa pilotavsnitten jag har sett i år. Därefter tappar serie inte bara tempot, utan även riktning, mål och syfte. Lost-finalen och hatet som följde borde ha lärt Damien Lindelof att inte svara på varje fråga med ännu en fråga. Jag är okej med olösta mysterier och öppna tolkningar förutsatt att gåtorna som tv-serien ställer är tillräckligt intressanta.

 

Men The Leftovers gåtfulla värld är platt och, motsägelsefullt nog, överbefolkad med ointressanta och osympatiska karaktärer. Det får mig att undra om inte ”Uppryckningen” kunde plocka de här töntarna i stället.

Knights of Sidonia

Jimmy Håkansson 13:56 28 Aug 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

knights-of-sidonia.jpg

Anime är en extremt svårorienterad genre (egentligen lika lite genre som ”tecknat”). Du måste gräva djupt ner i det tentakelporrinfesterade och skolflickefetischerande avskrädeshålet innan du finner guld som Paprika, Akira och Ghost in the Shell.

 

Knights of Sidonia är inte i närheten av jättarna, men befinner sig samtidigt ljusår bort från slamkryparna. Fonden med enorma mecharobotar som slåss mot en outgrundlig och utomjordlig ondska är arketyper som du hittar på första sidan i boken ”Allt du behöver veta om Anime” (om det nu fanns en sådan).

 

Vad som gör Knights of Sidonia sevärd är den mättade undergångsstämningen som nästan varenda bildruta dryper av. Tusen år efter kriget mot Gaunavarelserna överger mänskligheten sin hemplanet i ett desperat försök att rädda det lilla som kvarstår. När rymdskeppet Sidonia skär igenom världsrymden tänker jag såklart på Harry Martinsons epos Aniara. I Martinsons bok blev Aniara-skeppet mänsklighetens sista viloplats snarare än räddning. En tyst sarkofag som glider igenom det tysta.

 

När Knights of Sidonia är som bäst snuddar den vid allvaret. Som sämst är den en kavalkad i kvinnliga (och manliga) rymdkadetter som suckar, stönar, flämtar och kvider. För vad är en animeserie utan drösvis med övertydliga sexuella anspelningar? Bara tecknat, antar jag.

 

Penny Dreadful

Jimmy Håkansson 16:45 25 Jun 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

penny-dreadful.jpg

Penny Dreadful har med viss rättvisa kallats för en The League of Extraordinary Gentlemen med monster. Alan Moores gentlemannaliga var en litterär mash-up som blandade karaktärer farån En världsomsegling under havet och Kung Salomos skatt med litterära referenser från både Franz Kafka och Nalle Puh. John Logans (Gladiator, Skyfall) Penny Dreadful är ett snaskigt gorekalas där alla tänkbara monster från den gotiska litteraturen står på VIP-listan. Dorian Grey minglar med Viktor Frankenstein, Jack The Ripper, mumiemonster och dina obligatoriska tv-vampyrer. Det är en stundtals högtravande historia som till skillnad från sitt lättsamma monstersyskon Sleepy Hollow tar sig på lite för stort allvar. Men Penny Dreadful är också en serie som, efter tre avsnitt, verkar ha täckning för sina pretentioner. 

Det är lätt att avfärda Dreadful som ännu en ytlig serie om monster, vampyrer och (eventuellt) varulvar. Men det blir allt mer påtagligt att temat är evigt liv (om de som strävar efter det och de som har förbannats med det) och det eviga livets ständiga kompanjon: sorg. I tredje avsnittet får vi följa en av seriens starkaste plottar, den om Frankensteins monster. Monstret brottas med sin egen natur och längtan efter kärleken, om han ens är värd att älskas. För seriens ensamme manusförfattare, John Logan, är Frankensteinhistorien en metafor för att växa upp med och till slut bli till freds med sin egen homosexualitet. I Logans händer blir de skräckinjagande varelserna en symbol för de utstötta. Och ju djupare vi stiger ned i denna tankevärld desto svårare blir det att skilja monstret från människan.

 

Penny Dreadful finns tillgänglig på HBO Nordic.

Halt and Catch Fire

Jimmy Håkansson 16:42 25 Jun 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

halt_and_catch_fire_amc_a_l.jpg

Med Breaking Bad i mål och bara en säsong kvar av Mad Men är det bråda dagar på AMC, kanalen som har tagit upp kampen med självaste HBO. För hur framgångsrik The Walking Dead än är bland tittarna är den inte i närheten av samma kvalitetskaliber som kanalens prestigeserier om Don Draper och Walter White. Om AMC ska hålla jämna steg måste de göra nytt – snabbt. Räddningen: Halt and Catch Fire. En Mad Men-ish period piece om hemdatorns födelse.

I detta åttiotalsosande datadrama stiftar vi bekantskap med tre karaktärer som är klassiskt svåra med varsin törn i sidan. Vi får den olydiga unversitetsstudenten som vägrar följa reglerna, föredettingen som har gett upp och blivit alkoholiserad löneslav och den hemlighetsfulle visionären med ett mörkt förflutet. 

I det andra avsnittet ryker Föredettingen ihop med Visionären i ett handgemäng på en parkering. Slags-målet slutar med att Visionären berättar [Dramatisk Anekdot] om [Problematisk Uppväxt]. Både Föredettingen och Regelbrytaren stannar upp och blir märkbart tagna av berättelsen, för att markera ”lyssna noga, detta är viktigt”. Det är den sortens exposition som dagens tv-tittare fostrats med och nu börjar tröttna på. Särskilt när serier som Mad Men väver sina karaktärsdefinierande anekdoter med sidentråd – och inte surrar fast dem med silvertejp.

Det är för tidigt att sia om Halt and Catch Fire kan, eller inte kan, bli AMC:s nästa prestigeserie. Men efter två avsnitt är det klart att serien behöver städa upp i koden innan den spär på med features.

 

Halt and Catch Fire sänds på tisdagar klockan 20.00 på C More Series.

 

From Dusk Till Dawn

Jimmy Håkansson 16:21 26 May 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fromdusktilldawntv.jpg


Första gången jag såg Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn blev jag blown away. Quentin Tarantino blev skjuten igenom handen och kikade igenom hålet. George Clooney sportade en tatuering vars tribalflammor klättrade från handleden och ut bakom kavajkragen. Dessutom utvecklades filmen från nervigt gisslandrama till kladdig vampyrgore så snart gänget nått den aztekiska pyramiden, som en flitig inredningsarkitekt sunkat ned till en mexikansk svartklubb, utanför vilken Cheech Marin stod och utlovade ett brett sortiment av punanis. I tv-seriefieringen av den kultförklarade vampyrrullen återberättas samma historia, med inslag av nytt.

Efter ett halvlyckat bankrån kapar de efterlysta Geckobröderna en husbil med tillhörande familj. De ska över den mexikanska gränsen för att leva rikt och lyckligt utan att någonsin behöva se över sina axlar. På vägen råkar de reta upp en tjurskallig Texas Ranger genom att skjuta ihjäl hans partner.

Att berätta samma historia i ett söligare tv-tempo låter som en dålig idé. Stundtals är det det också. Storyn var knappast filmens mest utmärkande drag, och är definitivt inte i behov av att drygas ut i flera entimmeslånga avsnitt (nyligen bekräftades även en andra säsong). Trots det fungerar formatet oväntat bra. Berättelsens tidslinje hackas upp och fogas samman som om det vore Burroughsk prosa, och scenerna sicksackar snyggt mellan nu och då. Men originalfilmens styrka var överraskningsmomentet och chockvärdet. Halvvägs in i första säsongen är det fortfarande oklart hur serien kommer att förvalta det arvet.

 

Fargo

Jimmy Håkansson 16:19 26 May 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fargotv.jpg


I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. 

Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manus-författare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell.

Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo.

I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost.

Tv-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla.

Fargo

Jimmy Håkansson 12:04 12 May 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 



I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. 


Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manusförfattare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell.

Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo.

I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost.

TV-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla.

"Fargo" finns tillgänglig på HBO Nordic.

Believe

Jimmy Håkansson 17:28 29 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

believe.jpg


Under nittiotalet var amerikanska åttiotalsserier ohotade kungar på de kommersiella kanalernas förmiddagstablåer. TV3 och Kanal 5 överdoserade A-Team, Airwolf och Knight Rider lika förbehållslöst som SVT missbrukade sin testbild. Vad jag minns av A-Team är att killgänget alltid hade tid att stanna i alla sydstatshålor på vägen och rädda en stackars kärnfamilj från ett elakt motorcykelgäng eller motsvarande, trots att a-laget ständigt var på flykt från militärpolisen. Varje avsnitt avslutades med att ledaren Hannibal tuggade på sin feta cigarr och förkunnade ”I love it when a plan comes together”. En plan som ofta gick ut på att bygga en prototyppansarvagn av skrot. När militärpolisen anlände till hålan hade våra hjältar sedan länge åkt vidare mot nya äventyr.

Believe är frukten av ett samarbete mellan den Oscarbelönade Gravity-regissören Alfonso Cuarón och Lost-skaparen JJ Abrams. Förhandshypen har varit enorm. Vad Believe har att göra med A-team? Vi kommer till det.

Pilotavsnittet inleds med en elegant Cuarónsk scen där tioåriga Bo Adams färdas i en bil tillsammans med sina fosterföräldrar. I bakrutan ser vi hur två illvilliga strålkastare växer i storlek och intensitet. I ett enda klipp, utan att lämna bilen, ser vi hur familjen blir prejade från vägen. Bilen tumlar runt och lägger sig på rygg i den nattsvarta skogen.

I en annan del av landet sitter William Tate på sängen i sin fängelsecell och inväntar avrättning. Men prästen som ska ge Tate syndernas förlåtelse inför döden har något annat på menyn. Frihet. Allt Tate behöver göra är att skydda Bo, en flicka med parapsykologiska krafter, med sitt liv.

Det ligger ett tjockt täcke av kristen symbolik över Believe. Bo ser det som sin plikt att använda sina krafter för att göra gott. Tate och Bo ser till att återförena en mamma med sin försvunne son, hjälpa en läkare att återfinna sin tro på sig själv och en kvinna att hitta tillbaka till sin pojkvän – som dessutom råkar vara en ärrad krigsveteran. Allt detta hinner de med samtidigt som de är på ständig flykt från Dr. Skouras som vill utnyttja Bos övernaturliga krafter. För att ingen ska missa symboliken får Tate en Jesus- makeover i första avsnittet.

När Tate frågar Winter, ledare över den grupp som gav honom uppdraget, om han kan få en pistol lyder svaret ”We don’t do guns, Mr. Tate. We ’re the good guys.” Believe är klassiskt svart och vitt på det sättet. Den moraliska ambivalensen håller sig inom ramen av småkivigt gnabb mellan Bo och Tate (som för övrigt har god kemi). Tates främsta antihjältedrag är att han inte är stormförtjust i barn.

Believe har hittills följt en mall som består av tre delar: fly, hjälp en god person, bli nästan gripen men fly i sista sekunden. Som om det vore tiotalets svar på – nu kommer det – A-Team. Det är ett ensidigt recept som inte övertygar särskilt länge – längre. När Bo slungar iväg en taxi med tankekraft för att för umfte gången fly från New York-polisen kan jag inte hjälpa det. Bakom kameran föreställer jag mig hur Alfonso Cuarón suger på en fet cigarr och säger ”I love it when a plan comes together”.

Fleming: The Man Who Would Be Bond

Jimmy Håkansson 13:32 14 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

fleming.jpg


Få författare är lika förknippade med sina romanfigurer som Ian Fleming är med James Bond. BBC:s fyra avsnitt korta miniserie om James Bonds upphovsman verkar inte veta om den ska spä på mytbildningen eller montera ned den.

Fonden för miniserien är Ian Flemings förflutna som hemlig agent för den brittiska säkerhetstjänsten under andra världskriget. Flemings agenthistoria är förstås en viktig komponent i hans mytbildning och varför han blev så tätt sammankopplad med den betydligt kyligare 007. För att skilja på de två får vi se ett par scener där Fleming gör Bond-typiska saker – utan framgång. Som när han skidar utför ett berg och faceplantar i en snödriva. Eller när han beställer en dry martini, skakad men inte rörd, men får en flasköl. Ian Fleming framstår som James Bonds tråkigare och klumpigare lillebror som verkar i en agentvärld fylld av byråkratisk tristess snarare än exotiskt våld.

Angående historiens sanningshalt brasklappar Fleming direkt. Jag får läsa att vissa namn, platser och händelser har ändrats för dramatisk effekt. Det finns två uppenbara fallgropar för dramatiserade dokumentärer som är baserade på sanna händelser men kryddade med påhitt. Antingen blir de för stelbenta för att vara underhållande eller så innehåller de för många narrativa E-ämnen som förstör originalstoryn. Fleming gör sitt bästa för att trilla i båda.

Helix

Jimmy Håkansson 13:30 14 Apr 2014
TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

helix.jpg


En mystisk sjukdom bryter ut på en arktisk forskningsstation. Alla som hamnar i dess väg får sin molekylära uppsättning remixad så till den milda grad att allt som kvarstår av hen är en dreglande drönarmutant. Det amerikanska smittskyddsinstitutet, CDC, rycker ut för att isolera och kurera.

Helix har en lovande premiss som lånar friskt från The Thing, med inslag av smittskyddskontroll. CDC, med professorn Alan Farragut i spetsen, vill bota sjukdomen hellre än att ”KILL IT WITH FIRE!”. Till denna sci-fi-smoothie har de adderat en produktionsstab som har jobbat med allt från Battlestar Galactica (Ronald D Moore) till Contact (Lynda Obst). Och redan i slutet av pilotavsnittet har en drabbad slitit av någons arm för att kunna låsa upp polarstationens dörrar med armens inopererade RFID-chip.

Problemen med Helix är legio. Den drabbade? Det är Alan Farraguts bror. Som har legat med Alans exfru. Som även råkar vara med i teamet (”av alla arktiska forskningsstationer i hela världen kliver hon in i min”). Helix är som allra sämst när den gör avsteg från The Thing-formulan och trillar ned i Grey’s Anatomy-hålet. Man tycker att intresset för kel borde minska exponentiellt i takt med att risken att bli söndertuggad av mutantzombier ökar.

Sedan undrar jag om det verkligen är god läkaretik att lova dödssjuka att de kommer att överleva. Särskilt när man sätter det i system. När en stackare hostar upp monsterolja ur lungorna och CDC-läkaren säger ”I'm not gonna let anything happen to you, I promise” flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och jag får god lust att göra den sällskap.

 

 

 

Rick and Morty

Jimmy Håkansson 14:26 4 Mar 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

 

rick-and-morty1.jpg

 

När NBC sparkade Dan Harmon från Community, hans egen tv-serie, rämnade marken under hans fötter. Den skruvade komediserien om studiegruppen på den kommunala högskolan var så tätt förknippad med Dan Harmon att det var svårt att separera de två. Och när NBC körde en fjärde säsong utan honom märktes det. Community hade inte bara förlorat sin showrunner. Den hade förlorat sin själ. För ett tag verkade detsamma gälla för Harmon själv.

2014, två år efter att han blev avskedad via sms, lever Dan Harmon drömmen. Han är tillbaka på Community-tåget, Harmontown är den roligaste podcasten på iTunes och i slutet av 2013 lanserade han den tecknade tv-serien Rick and Morty på Adult Swim. Men lustigt nog är det inte Harmons efterlängtade comeback som Communitys dysfunktionelle överstepräst som är hans stordåd – utan det ständigt metakommenterande och sci-fi-refererande internskämtet Rick and Morty.

Rick and Morty är en molotov cocktail av all populärkulturell science fiction som världen har producerat sedan en brittisk doktor steg in i en intergalaktisk telefonkiosk. Huvudkaraktärerna spinner vidare på den dynamik som Marty McFly och Doc Brown etablerade i Tillbaka till framtiden, med skillnaden att Rick är ett sociopatiskt fyllo som tvingar sitt barnbarn Morty ut på interdimensionella äventyr – som i pilotavsnittet innefattar smuggel av utomjordiska jättefrön via Mortys anus.

När den insektsliknande rymdtullen kommer på dem skriker Rick åt Morty: ”Du kan skjuta dem, Morty. Det är okej, de är bara robotar”. Morty lyder, men blir förskräckt när han skjuter av benet på en av rymdvarelserna och inser att den lider lika mycket som en människa. Rick förklarar: ”Det var bildligt uttryckt, Morty. De är byråkrater, jag respekterar dem inte.” 

I ett annat avsnitt ska Morty använda en kärleksdryck på sin drömtjej Jessica men råkar i stället sprida ett virus som förvandlar hela världens befolkning till gräshoppemonster. För att lösa problemet sprider Rick ett annat virus som i teorin borde fungera som botemedel men i praktiken muterar alla till blodtörstiga Cronenberg-kreatur. Eftersom Rick inte orkar komma på en bättre lösning smiter de till en alternativ tidslinje, dödar sina respektive dimensions-alteregon, och fortsätter sina liv som vanligt.

Stundtals märks det att Rick and Morty är det första som Dan Harmon har gjort sedan tv-höjdarna sparkade ut honom på gatan. Det är som en häxkittel som kokar över av alla sjuka skämt och obskyra idéer som Harmon inte riktigt vet vad han ska göra av. Allt det som han varken hade råd, tid eller möjlighet att göra i Community kastar han in i Rick and Mortys maskhål. Med enastående resultat.

På Adult Swim blir han inte begränsad av omöjliga krav på tittarsiffror, oresonliga naturlagar eller NBC-chefer som säger vad han får eller inte får göra. Därför gör Dan Harmon ett avsnitt som bygger på ett utdraget M. Night Shyamalan-hån, och ägnar ett annat åt att simultanparodisera Inception (”This is gonna be a lot like [Inception], except it’s gonna make sense”) och nittiotals-kalkonen Gräsklipparmannen. Dan Harmon gör inte Rick and Morty för att han kan. Han gör Rick and Morty för att ingen stoppar honom. 

 

 

 

True Detective

Jimmy Håkansson 15:10 31 Jan 2014
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

tdetective.jpg


Det är svårt att göra bra tv om snälla människor, säger Breaking Bad-skaparen Vince Gilligan. Det ligger någonting i det. Tv-mediets tredje guldålder är kantad av jävliga män hela vägen från Oz till Mad Men. De har alltid fascinerat oss mer än schyssta helyllekarlar. I True Detective får vi följa de omaka polis-kollegorna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey). Det finns förstås en viss Dödligt vapen-koefficient här med två motpoler som förs samman, och den indignerade polischefen som skäller ut dem efter noter. Men liksom Mad Men, Breaking Bad och alla våra historier om problemtyngda män har True Detective något mer. Ingen av männen är oproblematiska. Under Martins fasad som hängiven familjefar döljer sig en systematisk äktenskapsförbrytare. Och bakom Rusts boksmarta Profiler-kuliss huttrar en psykotisk narkoman.

När de får larm om en mördad kvinna tar narrativet fart. Väl framme finner de den nakna kroppen i böneställning, med en krona av renhorn och omringad av träsnidade symboler. Det är en scen som för tankarna till ritualmord och får den bibelkramande södern att kalla det ett verk av djävulsdyrkare. Den likbleka och oskuldsfulla kvinnokroppen blir också en kontrast till de skuldtyngda männen. För i True Detectives värld är kvinnorna antingen sekreterare, älskarinnor, prostituerade, mammor eller förlorade döttrar. De serverar kaffe i polishuset och säljer sina kroppar i husvagnar.

Det är svårt att avgöra efter två avsnitt, men jag är övertygad om att True Detective är mer än vad det låter sig påskina. Skådespelet är briljant, manuset sylvasst och replikerna får väggarna att skälva. Särskilt när Matthew McConaughey låter orden sippra fram mellan tänderna samtidigt som han kedjeröker inomhus. Att sedan dela upp berättelsen i två tidsåldrar är elegant. Här får vi se hur 1995 års modeller av Martin Hart och Rust Cohle löser fallet. 17 år senare, får vi vara med när de återberättar historien. Åren har varit hårda mot Martin Hart som har blivit tunnhårig och odlat ölmage medan vattenkammade Rust skaffat hästsvans, bikermustasch och täckt högerarmen med gaddningar. Polismännen som intervjuar dem säger att mappen försvann i en orkan – men det verkar inte vara hela sanningen. För i True Detective döljer alla män något. 

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.

Bäst just nu: TV

The Honourable Woman

Nyanserat, välspelat och politiskt. 

BoJack Horseman

Will Arnett är en tecknad d-kändishäst. Inte lika roligt som jag hade hoppats på.

Bob’s Burgers

Roligaste tecknade serien. Tills nästa säsong av Rick & Morty.


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!