Fyfan vad hemskt. Har följt No One Fights Alone, en hyllning och insamling till 26-åriga Junior Da Silva. Jag kände honom inte själv, men förstod genom sidan att han i maj blev diagnostiserad med Akut Myeloisk Leukemi. Insamlingen har pågått ett tag och jag trillade in på hans Facebook-sida ibland där han själv uppdaterade om sin situation. För bara några dagar sedan läste jag att hans kropp inte har svarat på behandlingen, men att han skulle kämpa vidare. I lördags höll No One Fights Alone en kväll mot cancer på Sturecompagniet som Junior själv närvarade på. Han visade prov på en otroligt positiv inställning, som jag är osäker på om jag (de flesta?) skulle orka ha, när man konfronteras med en så dödlig sjukdom.
Och för bara några minuter sen läste jag, igen genom Facebook, att han gått bort. Trillade sedan in på hans flickväns blogg och ja, det är rätt hjärtekrossande. Det är sånt här man hoppas att man aldrig ska behöva gå igenom som människa. Det påminner mig så mycket om min vän som gick bort i lymfkörtelcancer 2007. Hur jävla snabbt det kan gå.
No One Fights Alone tipsar om ett par saker man kan göra. 1. Ge blod. 2. Registrera sig på http://tobiasregistret.se/, som är Sveriges nationella register för friska givare av blodbildande stamceller. 3. Skänka pengar till Cancerfonden. Tipsar om det jag med.
R.I.P.
