Lotteriet med stort L

Blev plötsligt osäker på om det är okej att fota andras, helt random, gravstenar, så lite censur var på sin plats.

Ursäkta den morbida stämningen här i bloggen, jag lovar att den bara är tillfällig. Hursomhelst, datum som på stenen ovan fascinerar mig. Hur två människor födda nästan samtidigt får så skilda liv. Hur de till viss mån lär ha delat samma upplevelser, men att det bara är den ena som fick vara med om murens fall, Olof Palmes död, Michael Jacksons storhetstid, internets födelse, elfte september och alla andra livsomvälvande händelser post 1981. Det är så matematiskt.

Jag tänkte mycket på det här när min barndomsvän gick bort. Vi växte upp ett par kvarter ifrån varandra, började ettan tillsammans, spelade i samma basketlag och gick på samma mellanstadiediscon. När vi andra lockades av annat, höll han fast vid basketen och alla upplevde honom som en frisk, atletisk snubbe. Hösten 2007 fick han reda på att han hade lymfkörtelcancer och ett par veckor senare dog han. Det gick skoningslöst snabb,  han var bara 21 år och hans sista ord, hastigt nedskrivna i ett anteckningsblock medan hans kropp gav upp i sjukhussängen, får fortfarande mitt hjärta att värka. Jag fick aldrig chansen att säga hej då. Vi hade slutat hänga några år tidigare och var på ett "men vi borde ses nån gång"-stadie. Sista gången vi sågs, kanske två månader innan han dog, skyndade jag till pendeltåget när vi stötte ihop. Vi snackade nån minut och sa att vi borde höras oftare.

Trots att vi föddes samma år, att våra tidiga liv var tätt sammanflätade, att vi hade samma referensramar och liknande erfarenheter, har jag, redan nu, levt fyra "extra" år. Min hjärna kan fortfarande inte riktigt greppa det. Men det är något att tänka på, varje gång man klagar på småsaker, känner sig trött på det vardagliga eller tar saker för givet.