I söndags var det premiär för Alexandra Pascalidous P1 Debatt på Kulturhuset i Stockholm. Första debattämnet var: ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. En bra fråga med tanke på utvecklingen i det här landet under de senaste åren.
Mycket av eftersnacket har dock handlat om Alice Teodorescu som sa sig inte ha upplevt rasism i Sverige och kände sig förminskad av Pascalidou sedan programledaren påpekat att det kanske berodde på att Teodorescu var vacker (onödigt!), välklädd, är akademiker, jurist, vit, kristen och europé (alla poänger värda att ta upp i en diskussion om rasism i Sverige eftersom).
Den efterföljande debatten om P1 Debatt är så klart löjlig och verkar i stort sett gå ut på att upprepa (främst liberalers?) favoritargument ”Att prata om färg, etnicitet och privilegium är rasistiskt, även om själva anledningen till att folk diskrimineras är just färg, etnicitet och (brist på) privilegium!” Det är det där falska, förvirrade och förblindade fastklamrandet i färgblindhet som spökar igen. Jag har tidigare skrivit om varför det inte tjänar någon här.
På Tankesmedjan idag sammanfattade Ahmed Berhan det absurda i de cirkelresonemang som har utgjort kritiken av P1 Debatt på ett väldigt bra sätt. Lyssna på det här!
