Filmrecensioner

Mig äger ingen

Victor Schultz 10:39 19 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Åsa Lindeborg uttryckte det bäst själv: Entonigt tragisk.

Det hon syftar på är filmatiseringen av sin hyllade självbiografiska roman Mig äger ingen. Om man nu ska jämföra förlagor och ursprungsverk är filmen i korta drag en schabloniserad och förenklad version av den mer komplexa, ärliga och känsloladdade romanen. Mikael Persbrandt är givetvis precis så jävla bra som alla förväntar sig och hans porträtt av fadern som bryts sönder under alkoholismens tyngd är ett säkert kort på kommande Guldbaggegala. Likaså gör Saga Samuelsson (11-åriga versionen av Lindeborg-karaktären Lisa) en fin insats som den luttrade dottern som kämpar med relationen till både sin mamma och pappa.

Det som skavar är enkelheten i hur misären skildras, hur lätt gränsen mellan intellektuell VPK:are och kroppsarbetande proletär dras. Pappan, och i viss mån hela arbetarklassen, är liksom körd redan från start. Lägenheten börjar förfalla så fort modern lämnat hemmet och varje försök till bättring är lika kort som verkningslöst. Boken byggde å sin sida upp bilden av en far med många, ofta motsägelsefulla sidor. Utförandet är som sagt inte dåligt, bara tråkigt, men Lindeborgs far förvandlas på bioduken till en skolboksalkis av den typ som varit kunglig hovleverantör av svensk diskbänksrealism sedan svensk films begynnelse

Gilla:
upp
16 röster

You're Next

Victor Schultz 15:47 14 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


I all sin enkelhet är You’re Next en fullträff. Upplägget känns klassisk: Den spända och splittrade överklassfamiljen Davison samlas i en överdimensionerad herrgård omgiven av tät mörk skog, allt gammal groll är bortglömt och nu ska man umgås. Eller? Redan i Inledningsscenernas blodiga slakt av närmaste grannarna står det klart att vistelsen kommer bli allt annat än trivsam, och knappt hinner sällskapet sätta sig ned vid middagsbordet innan armborstpilar viner genom matsalen och blodtörstiga galningar med djurmasker invaderar huset i jakt på något att hugga sina rostiga machetes i. Det inkräktarna inte räknat med är dock att en av de boende sitter på oanade kunskaper i självförsvar och överlevnad.

You’re Next är en ambitös lågbudget-gore laddad med litervis av blod, en försvarlig mängd kreativ död och den nödvändiga andelen lakonisk lyteskomik. Handlingen är precis så obehagligt, vulgärt, medryckande och underhållande som en bra skräckfilmsupplevelse kräver. Som om det inte vore nog är dessutom soundtracket en ypperlig blandning av John Carpenter-synthar och själlös American Psycho-pop. Så samla vännerna och kicka denna när hösten slagit till på riktigt och ingen har lust att gå ut.

Gilla:
upp
20 röster

Återträffen

Wanda Bendjelloul 12:56 7 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Anna Odell var den enda som inte fick någon inbjudan till klassåterträffen, då när de skulle fira att det var 20 år sedan de slutade nian. Kanske var klasskamraterna rädda för vad Odell, som just blivit rikskänd som konstnärlig bråkstake med den uppmärksammade utställningen Okänd, kvinna 2009 - 349701, skulle kunna ställa till med. Kanske glömde de bara bort henne. Anna Odell var ju nästan osynlig för sina klasskamrater under skoltiden.

Återträffen börjar med en iscensättning av ett slags värsta scenario. Odell leker med tanken på vad klasskamraterna trott skulle hända ifall hon hade dykt upp på festen. Odell spelar sig själv, sanningssägaren Anna, som envisas med att lägga sordin på stämningen genom att gång på gång klinga i glaset och påtala oförätter från det förflutna och punktera alla överrenskommelser om en allmänt gemytlig skoltid. Återträffen hade kunnat bli en privat vendetta med bardomens plågoandar men även om utgångspunkten är det självupplevda så rör Odells gränslösa uppträdande på festen vid något allmängiltigt.

Scenariot är kittlande i det att det frigör alla inneboende fantasier om att en slutgiltig upprättelse för barndomens eventuella kränkningar fortfarande är möjlig. Konstverket ligger i hur filmen väcker obearbetade tankar om vår egen skoltid. Filmen är uppdelad i två delar och om den första är känslomässigt katharsisk så är den andra lite mer intellektuellt kylig men lika lyckad som dramaturgisk krumbukt. För när filmen om återträffen väl är klar söker Odell upp sina klasskamrater för att de ska få se den. Dessa två akter tillsammans blir till en mycket avancerad, intellektuellt utmanande och elegant berättad film. Anna Odell är precis vad svensk filmkonst behöver, en orädd och egensinnig rebell och Återträffen är årets bästa svenska film. 

Gilla:
upp
52 röster

Betties resa

Victor Schultz 09:37 5 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det vilar nästan alltid något hetsigt uppstadgat och valiumosande över livsdraman om åldrade människor som genomgår själsliga resor och inser att livet kan innebära glädje och lustar trots att kroppen kanske är gammal och ful. “Kliv UT ur era säkerhetszoner, våga gå till barer, testa afrikansk dans och åk för guds skull moped!! Livet är Fantastiskt”. Som om dessa filmer desperat greppar efter livets sista illusionsbaserade halmstrå, som om alla oroar sig för att den långsamma gråa Carema-döden ska lura bakom nästa hörn. Liksom senare års En sång för Marion och En enkel till Antibes sällar sig Betties resa till denna typ av verklighetsflyktiga larger than life-filmer.

Och även om filmen innehåller en hel del underhållande möten och Cahtrine Deneuve gör en strålande insats som den motvilliga och något diviga hotellägaren Bettie lossnar det således aldrig riktigt. Allt är så konkret och tydligt, det räcker att vår Bettie lämnar stan, arbetet och tryggheten i ynka tre dagar för att hon ska hinna reparera relationen till sin försummade dotter, festa med yngra män och hitta kärleken, allt utan att ens försöka (sorry för spoiler). Jag efterlyser en något mer problematiserade skildring av ålderdomen.

Gilla:
upp
21 röster

Prisoners

Victor Schultz 09:34 5 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


En riktigt bra deckarthriller är uppbyggd ungefär som en drivig krautlåt. Ett mörkt malande som långsamt men ofrånkomligt närmar sig ett sorts suggestivt crescendo. Som i David Lynch neo noir-thriller Lost Highway där motorvägens streckade linjer passerar förbi i allt snabbare takt, påväg mot en okänd undergång samtidigt som verkligheten ter sig allt mer oförklarlig, rå och mardrömslik. Eller Ben Afflecks Gone Baby Gone, där stämningen stegras i takt med med den moraliska kompassens förskjutning, där ingen går att lita på och mänsklighetens förfall är ständigt närvarande.

Kanadensiska Dennis Villeneuves första Hollywoodfilm är en becksvart berättelse om två småflickor som försvinner i sina hemkvarter. Kort därefter grips en misstänk gärningsman som siktats i villaområdet. Den misstänkte, en förvuxen pojke med nedsatt mentalt förmåga passar perfekt som förövare men i brist på bevis tvingas man ändå släppa honom. För Jake Gyllenhaals luttrade kriminalinspektör Loki (som aldrig misslyckats med att lösa ett fall) följer en olustig utredning där flickornas föräldrar skapar lika mycket problem som vittnen och potentiella gärningsmän.

Prisoners är poetisk, obehaglig och långsam. Den ekonomiska krisens ödeläggande ande vilar över de övergivna husen och slitna människorna som passerar förbi i Villeneuves mästerliga thriller. Varje uns av glädje och lättsamhet har kvävts bakom nersotade fönster och igenbommade källarförråd. Skådespelarprestationer håller toppklass i sina olika grader av desperation och Gyllenhaals bistra snut känns redan som en noirikon i klass med Brad Pitts David Mills (Seven), Harrison Fords Deckard (Blade Runner) och Nicholsons Jake Gittes (Chinatown).

Gilla:
upp
32 röster

Thor: The Dark World

Sebastian Lindvall 13:13 30 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Superkrafter är en gåva och en förbannelse, så mycket har vi alla förstått. Men förutom att driva ut de trikåkläddas demoner i påkostade terapisessioner har 2000-talets superhjältefilmer varit bra på rak underhållning, vilket bevisades när The Avengers slog kassarekord och serverade efterlängtat uppåttjack i sviterna av Christophers Nolans belastade mörker och metaforer.

Bland Marvelhjältarnas soloäventyr föll jag pladask för Thor, mycket tack vare Kenneth Branaghs uppriktiga inställning till materialet. Med flera Shakespeare-filmatiseringar i ryggen slukade han dialogen och omvandlade de pompösa poserna till ett guldpläterat gycklelspel i rörliga seriepaneler. Och just därför är det en av få superhjältefilmer som jag kan se om utan att skämmas för gammal gåshud.

Nästan lika njutbar är Thor: The Dark World. Uppföljaren har med regissörsbytet tonat ner teatern och infogat mer humor i mixen av fantasy, nordisk mytologi, spekulativ vetenskap och slapstick. Thor (Chris Hemsworth) reser mellan världarna för att rädda flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) från elaka svartalver, men hur mycket han än slåss och springer är det framförallt familjeintrigerna som får honom att svettas. Tänk vad han och Loke (Tom Hiddleston) hade kunnat åstadkomma med en dagtidssåpa.

 

Gilla:
upp
22 röster

This Is the End

Amat Levin 23:10 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


De fick sina första chanser i kultserien Freaks and Geeks (1999), sina genombrott i Knocked Up (2005) och har sedan dess haft fria händer i Hollywood med både toppar (Superbad, Pineapple Express, Tropic Thunder) och dalar (Your Highness, The Green Hornet) som följd. Säga vad man vill om dem, men Judd Apatow-klanen har tagit sin weed-humor och förvandlat det till ett av den amerikanska filmindustrins mest säkra kort.

This is the End kan närmast beskrivas som en hyllningsfilm, av och till upphovsmännen. Däri ligger så klart en rätt ofräsch självgodhet, men de känner till sin publik, har stor självdistans och låter filmen präglas av någon slags the-band-got-back-together-känsla. Alla spelar snedvridna versioner av dem själva och vad som börjar med en rätt ordinär hemmafest omvandlas snart till en av årets mest befängda filmupplevelser. Lavasprutande avgrunder som sväljer världsartister? Homoerotiska demoner? Absurda gästspel från Emma Watson och Channing Tatum? This is the End är exakt det den utger sig för att vara – en löjlig, men lyckad kaotisk komedi. 

Gilla:
upp
25 röster

Don Jon

Wanda Bendjelloul 23:03 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


New Jerseygigolon Jon lever för kompisgänget, nattlivet och den ständiga jakten på nya brudar. Med samma hängivenhet som den allra nördigaste trainspottern poängsätter han sedan sina erövringar. Fast egentligen är Don bara intresserad av själva parningsdansen, alltså sträckan från det första ögonkastet till att det att han lägger ner sitt byte. Crescendot, alltså själva samlaget, är sekundärt. För oavsett vilka tiopoängare han får med sig hem så kan de omöjligt konkurrera med den ideala sexupplevelsen – den Don får av en kravlös handtralla framför en av sina porrfilmer.  En dag bestämmer han sig dock för att slå sig ned med den perfekta kvinnan, bombnedslaget Barbara, förtjänstfullt spelad av Scarlett Johansson. 

Joseph Gordon-Levitts debut som långfilmsregissör är en mycket lättsam och underhållande bagatell om sex och porrimpotens ändå fram tills dess att, den alltid utmärkta, Julian Moores kliver in i handlingen. Hennes karaktär Esther är Barbaras motsats, en medelålders hippie i kris utan kroppskomplex och hör och häpna - smink!  Det är tyvärr då, när generation knapplöst knull möter generation porrtrauma och ljuv erektion uppstår, som filmen blir humorlös och förvandlas till ett makalöst fånigt pekoral. 

Gilla:
upp
18 röster

Gravity

Victor Schultz 22:46 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det är en särskild känsla att se en film som blivit unisont hyllad och sedan lämna biosalongen besviken, om än bara lite. Givetvis handlar det om förväntningar. Gravity har sålts in som en tät sci-fi-thriller, den har beskrivits som fruktansvärt otäck och spöklik. Som en film om världrymdens mörka oändlighet. Epitet som iallafall hos mig fört tankarna till svettiga föreställningar om något gastkramande skräckinjagande, mittemellan Alien och Solaris. Fel fel fel. Gravity är ett actionäventyr snarare än en thriller, uppbyggd kring en oändlig radda intensiva nagelbitarscener som staplas på varandra i ett klassiskt kakapåkakakoncept. Runt den avskalade storyn har sedan ett lättillgängligt broderi av övertydliga, livsbejakande Paulo Coelho-osande metaforer placerats likt plastsvampar i en höstgrupp.  

Sen har du, som älskar den här filmen, rätt. Inget snack om saken. Sandra Bullock levererar en felfri insats, miljöerna är precis så omtumlande, mästerliga och bottenlösa som man kan önska. 3D-tekniken har aldrig varit mer närvarande och imponerande. Problemet är att det inte räcker. Iallafall inte för mig. Gravity känns mer som att glo på när en kompis spelar ett jävligt häftigt tv-spel än att hänföras av en kritikerrosad film. Mer som att gå på Cosmonova än att gå på bio.

Gilla:
upp
21 röster

Captain Philips

Amat Levin 11:08 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För fyra år sedan blev det amerikanska lastfartyget Maersk Alabama kapat av pirater utanför Somalias kust. Besättningen hann stänga av motorerna, låsa in den viktigaste lasten och gömma sig. Kvar blev kapten Richard Phillips som kidnappades av piraterna i ett försök att föra honom till Somalia och utkräva en lösensumma från försäkringsbolaget.

Paul Greengrass använder här samma skakiga kamera som i The Bourne Ultimatum och United 97, vilket är snurrigt till en början men sedan skänker Captain Phillips en dokumentär känsla som gör filmen gott. Musikläggningen och de ångestladdade skådisprestationerna gör även att spänningen håller i sig, trots att många som följde nyheterna redan vet hur kapningen slutade.

Captain Phillips största problem är inkonsekvensen i porträtteringen av piraterna. I ena sekunden får man intrycket att de kapar båtar under tvång av giriga krigsherrar och i nästa att de gör det för att de är sadistiska och empatilösa. I en bisats nämns de bakomliggande orsakerna till att pirater överhuvudtaget förekommer – extrem fattigdom, ingen regering, av europeiska och asiatiska båtar urfiskade vatten – men sedan tillbringas resten av tiden med att utmåla dem som nästan ideologiskt motiverade terrorister. Greengrass kan inte riktigt bestämma sig för om han vill att de ska vara nyanserade opportunister eller ansiktslösa monster, men lutar mot det senare. Tom Hanks är bra, mot slutet rent av fenomenal, och Captain Phillips har en ständigt hög puls, men hade varit ännu bättre med mer flerdimensionerade skurkar.

Gilla:
upp
49 röster

About time

Amat Levin 11:03 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Tim, den väluppfostrade och aningen tafatta sonen i den nästan äckligt perfekta familjen från soliga Cornwall, får en dag reda på att han har förmågan att färdas tillbaka i tiden. På så sätt kan han förändra saker som redan har inträffat, vilket så klart även skapar en fjärilseffekt. Naturligtvis, antagligen inspirerad av Bill Murray i Måndag hela veckan, använder han denna förmåga till att haffa en tjej. Stammade han när han introducerade sig? Inga problem, testa en gång till. Kunde han inte leverera första gången i sängen? Det är lugnt – gör om, gör rätt.

Den här typen av filmer skapar alltid stora moraliska frågor i mitt huvud. Som till exempel: är det inte extremt etiskt tveksamt att hålla en sådan här förmåga hemlig för sina nära och kära och istället använda den för att experimentera på dem med olika scenarior som alla går ut på att folk ska gilla en mer? About Time har dock ingen tid för obekväma filosofiska gråzoner, utan fokuserar på att vara charmig och harmlös. Och det lyckas den bra med, även om det innebär att den fegar ur. Richard Curtis har snickrat ihop ett roligt manus, skådespelarna verkar genuint trivas tillsammans och det fantastiska soundtracket bildar ett perfekt komplement till de mer känslosamma stunderna. Bortsett från en lite för lång speltid och några scener som är där enbart för att frammana billiga tårar är AboutTime en lyckad romantisk komedi.  

Gilla:
upp
28 röster

The World's End

Sebastian Lindvall 10:51 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det gick upp för mig när jag såg Seth Cohen stoltsera med sin dvd-utgåva av Shaun of the Dead i teveserien The O.C. Den brittiska duon Edgar Wright-Simon Pegg hade utsatts för en så brådmogen kultförklaring och blivit så hajpade och olidligt representativa för hipp smak att de plötsligt framstod som en iPod laddad med Death Cab for Cutie-album. Min ängslan förvärrades bara av Scott Pilgrim vs. the World, en hyperkinetisk gäspning som var så krystad att man som nörd kände sig som en riktig nörd.

Därför var jag inte eld och lågor inför avslutningen på den så kallade Cornetto-trilogin, föregången av tidigare nämnda Shaun of the Dead och snutfilmsparodin Hot Fuzz. Och därför överraskades nog ingen mer än jag när jag upptäckte hur njutbar The World's End faktiskt är. Ett fint följe spelar barndomsvännerna som växte upp i och ifrån den lilla hålan Newton Haven. Gary King (Simon Pegg), tidigare överhuvud och idag nostalgisk alkoholist, drar desperat ihop gänget för att fullända den galna barrundan som deras yngre jag misslyckades med. Det gäller att ta en öl på varje pub tills de når den tolfte och sista: The World's End.

När han mot alla odds lurat dit ex-vännerna märker de snabbt att något förändrats i staden – något som tar vara på sista pubens namn så pass mycket att jag antar att det vore elakt att berätta mer. Men låt oss bara säga att science fiction-klassikern Invasion of the Body Snatchers gör sig påmind, men bara så pass lite att de flesta troligen aldrig sett en liknande film. Rolig, störig och väldigt underhållande.

Gilla:
upp
40 röster

Vi är bäst!

Victor Schultz 09:15 11 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Den är inte lika stark som Fuckin Åmål, inte lika storslagen som Tillsammans, inte lika politisk som Lilja 4-ever, inte lika mörk som Ett hål i mitt hjärta. Men kanske är Vi är bäst! Lukas Moodyssons gulligaste film. Och när jag skriver “gulligaste” menar jag det ur den mest positiva aspekt man kan tänka sig. Ur den mest livsbejakande och direkta aspekten.

För de av er som inte redan hört storyn handlar Vi är bäst! om Bobo, Klara och Hedvig - tre tjejer i tolvårsåldern som bestämmer sig för att starta ett punkband trots att New Wave-storasyskonen säger att punken är död och knäpper sina svarta skjortor och hårdrockarna på ungdomsgården bara kör riff från senaste Scorpions-singeln. Filmen utspelar sig i Stockholm 1982 och tidsandan känns ofelbart autentisk. Allt från Billybokhyllorna belamrade med lp-skivor till mjölkpaketen och faktumet att helt vanliga människor bor i treor i innerstan sätter stämningen. Än en gång lyckas också Moodysson få obeprövade ungdomar att leverera storverk från början till slut.

Vi är bäst! är ingen episk historia fylld med stora sorger och euforiska segrar, iallafall inte på ytan. Filmen skildrar livet just som det ter sig i de tidiga tidiga tonåren. När allt är trevande, pubertalt, sprudlande och känslosamt. När vännerna betyder allt och en låt av KSMB kan förändra hela ens världsbild. Mer än något annat personifierar Bobo, Klara och Hedvig samtidigt både essensen och meningen hos barndomen och punken. Det otroligt fruktansvärt raka, passionerade och sorglösa. Det oövervinnerliga och kompromisslösa.

Gilla:
upp
55 röster

2 Guns

Amat Levin 09:08 11 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Två gangsters, som utan varandras vetskap egentligen är undercoveragenter för olika organisationer, planerar att råna en mexikansk knarkkung. Men varför? Jag vill skriva anledningen, men risken är för stor att jag hinner somna innan jag kommer till punkt. 2 Guns lyckas nämligen inte tillföra något nytt till omaka-par-som-först-ogillar-varandra-men-sedan-lär-sig-att-samarbeta-och-till-slut-börjar-uppskatta-varandra-genren. Denzel Washington och Mark Wahlberg har viss kemi, men skämten känns igen, handlingen rör sig från obegriplig till smårörig och de grunda karikatyrerna till karaktärer gör att man inte bryr sig om vad som händer. Paula Patton är särskilt horribel, men det är svårt att säga om det beror på manuset eller hennes skådespelarfärdigheter.

Det som ändå hindrar 2 Guns från att vara en katastrof är att den är både fartfylld och händelserik. Att det sedan bara är 14-åriga killar som kommer att tycka att det som händer är coolt kan man tycka vad man vill om.

Gilla:
upp
53 röster

The Butler

Amat Levin 09:04 11 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Cecil Gaines växer upp på ett plantage och får i ung ålder se sin mamma bli våldtagen och sin pappa mördad. Strax därefter börjar han jobba inne i huset istället för ute på fältet och blir en så kallad ”house negro”. Där får han lära sig allt om att passa upp på rika, vita människor, något som kommer att tjäna honom väl när han senare får anställning som butler på ett hotell och sedan i Vita huset, där han ska komma att betjäna åtta olika presidenter över 34 år.

På samma sätt som jag skyndar igenom handlingen, snabbspolar The Butler, som (väldigt löst) baseras på en sann historia, förbi medborgarrättsrörelsen. Den försöker vara överallt, hela tiden. Ceciles ena son är med i demonstrationerna i Selma, Alabama, han snubblar in på ett Malcolm X-tal, hänger med Martin Luther King, Jr. på motellet dagarna innan frihetsikonen skjuts till döds och är med i formationen av de svarta pantrarna. Den andra sonen förvirrar sig och anmäler sig som frivillig till Vietnamkriget. Och Cecile själv lyckas tjuvlyssna på ungefär alla viktiga beslut som tas under hans tid på Vita huset. Som en följd blir allt ytligt och otrovärdigt.

Oprah är dock fantastisk som den semialkoholiserade fru Gaines och även om det inte var intentionen är den bisarra castingen av presidenter stor humor (skrattade högt åt Robin Williams som Dwight Eisenhower och John Cusack som Richard Nixon vid några tillfällen). Den maxade rollistan, som innehåller allt från Jane Fonda och Cuba Gooding, Jr. till Lenny Kravitz och Mariah Carey, är mest där för att locka publik, men alla levererar väl godkända prestationer.

Mest lider The Butler av att den försöker säga för mycket och som ett resultat säger den inget alls. Och slutet urartar i en extremt obekväm Barack Obama-propaganda, komplett med ”Yes we can”-slogan och allt. Filmen hade tjänat på en mer fokuserad berättelse, eller på att vara en miniserie. 

Gilla:
upp
45 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.