Filmrecensioner

The Secret Life of Walter Mitty

Victor Schultz 16:56 25 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Det feels inte så jävla good som det kanske borde. Walter Mitty har typ New Yorks creddigaste jobb på Life Magazine och ansvarar sedan 16 år tillbaka för alla fotografier som den världskända tidningens Robert Capa-wannabes skickar in. Ändå är han ett undanskuffat och förbisett grått papper i en skrubb som mest dagdrömmer för sig själv och stakar sig så fort han blir tilltalad. Han har inga nära vänner och ingen flickvän och fotokonsten har tydligen inte blivit en het grej än och känslan är att han bär på ett ganska stort mörker och en rätt problematisk inställning till sociala kontakter.

Därför känns det platt när han en dag bara säger “skärp dig” till sig själv och sedan förvandlas till en blandning mellan Jan Guillou och Ola Skinnarmo. Hans inre kamp är nästintill obefintlig och man undrar bara varför han inte kom loss lite tidigare. Det blir inte bättre av att bildspråker är så övertydligt att man hela tiden förvarnas om vilka oväntade [sic!] och livsbejakande vändningar manuset ska ta. Med lite mer humor och mindre konventionella romcominslag hade TSLOWM kunnat bli en riktigt bra film, för miljöerna är vackra och boken den är baserad på är en riktig höjdare. Nu blev det istället en snyggt producerad och måttligt underhållande ryck-upp-dig-det-är-aldrig-försent-självhjälpsfilm för 40-åriga män.

Gilla:
upp
24 röster

Jack Ryan: Shadow Recruit

Victor Schultz 15:51 24 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det var ett tag sedan biodukens stora spiondramer utspelade sig mellan USA och Ryssland (undantaget tillbakablickar som Tinker, Tailor, Soldier, Spy). Järnridåns sönderfall och 9/11 har gjort mellanöster till en mer intressant arbetsplats för hårdhudade CIA-agenter. När det gäller Tom Clancys trotjänare Jack Ryan är dock björnen i öst fortfarande ett hett byte. En åsikt som Ryan uppenbarligen inte delar med så många andra på byrån eftersom han bara har hjälp av en spattig Kevin Costner och sin egen fru när en dödsjuk oligark (Branagh) I Moskva tänker sänka USA med kombinationen terrordåd valutahandel.

Med Alec Balwdin, Harisson Ford och Ben Affleck som föregångare har färskingen Chris Pine (Star Trek) en del blockbusterförväntningar att leva upp till när han som fjärde man i raden ryker in för fäderneslandet. Just Pine är det dock inget fel på, han är snygg, lustig och håller huvudet kallt när det gäller. Snarare är det manuset som saknar dragningskraft. Det är så tråkigt, menlöst och ultrakonventionellt att jag redan bandat ihop slutet med två Die Hard-filmer och någon annan som gick på 6:an i förrgår.

 
Gilla:
upp
18 röster

Kärlek Deluxe

Sebastian Lindvall 16:17 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Med en spatsertur från smakfullt firande i slowmotion till en tafatt dumpningsscen i baksätet på en taxi, illustrerar Kärlek Deluxe filmmediets förmåga att svinga mellan ytterligheterna. Högt eller lågt, konst eller kommers –motsatsparen som återspeglas dubbelt av handlingen.

Den nyblivna singeln Selma Trastell (Moa Gammel), en bästsäljande chicklit-författare, har just firat releasen av sin senaste bok. Förutom den dryga och känslokalla ex-pojkvännen vid sin sida (David Hellenius på snabbvisit) upptas bilens framsäte av den snålskjutsande coverbandgitarristen John (Martin Stenmarck), en anspråkslös falukorv och makaroner-kille som är snygg i tajts och får agera kvällens engångsligg.

 

Ödet fortsätter att sammanföra motsatsparet, men Selma är helt fokuserad på att mogna sitt författarskap och infiltrera kultureliten med hjälp av den aktade skaparkraften Britta Matsson (Lotta Tejle). Förvandlingen från ankunge till svan, med tillhörande Pygmalion-tematik liknande en She’s All That med fokus på kulturkapital, får huvudpersonen att likna den strömlinjeprodukt som hon från första början försökte undvika.


Det är knappast en originell historia, men det är glatt överraskande att se en svensk romkom som handskas så väl med kärleksfulla klichéer. Och kemin mellan Moa Gammel och Martin Stenmarck, den för genren så oumbärliga x-faktorn, fungerar utmärkt ihop med lekfulla anspelningar på den senares image.

Gilla:
upp
26 röster

In a World

Hanna Johansson 16:10 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Bechdeltestet i dess nya skrud ”A-märkningen” var på tapeten i höstas skrev filmforskaren och vd:n för Ingmar Bergman-stiftelsen Jan Holmberg ett kritiskt inlägg i Dagens Nyheter: med A-märkningen som mått, där kravet är att två namngivna kvinnor talar med varandra om något annat än en man, kan en porrfilm med helt kvinnlig cast passera medan många av Marguerite Duras filmer inte gör det.

Det är korrekt, om än inte sant för alla Marguerite Duras filmer och knappast för alla porrfilmer, men den viktigare frågan: varför anses det viktigt att påpeka att A-märkningen inte är ett komplext mått på kvalitet? Det är klart den inte är, lika lite som en åldersgräns är det. Den sätter fingret på en enda sak, utan att värdera: att vi behövde hitta på en formel för att få syn på kvinnors underrepresentation på film.

 

Lake Bells regidebut In a world gör exakt samma poäng i långfilmformat (och i form av en liten, men rätt tunghänt, monolog av Geena Davis mot slutet). Huvudpersonen Carol, spelad av Bell, kämpar på som dialektcoach men drömmer om att precis som pappan Sam bli en av de stora trailerspeakerrösterna. Ni vet barytonen som krämar ut ett ödesdigert ”In a world…” över konstfullt arrangerade science fiction-montage. Ett problem: baryton. Ingen vill ha en kvinnlig trailerröst, säger alla till Carol, tills alla en dag vill ha det. Det uppstår ett vokalt triangeldrama mellan henne, pappan och pappans protegé, röststjärnskottet Gustav. Och några andra figurer som jag inte orkar gå in på – låt oss säga att man hade klarat sig utan dem, gärna på bekostnad av mer utrymme för Tig Notaros (LUV HUH) och Nick Offermans biroller som studioarbetare.

Angående A-märkningen som mått på kvalitet och feministiskt innehåll, igen: Carols oblyga förakt för tjejiga tjejer är rätt sunkigt och misslyckat som punchline, och jag kan för allt i världen inte uppbåda något som helst intresse för kärlekshistorien med den töntiga gulliga Jason Schwartzman-frilla-killen (kan ingen uppfinna en märkning som hjälper en att navigera bort från sånt?). Men man får ändå applådera en film som lyckas vara så lättsam och underhållande som den här och samtidigt, från början till slut, handla om politik.

Gilla:
upp
31 röster

Bluebird

Sebastian Lindvall 16:00 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Med en dröjande blick mot flanellskjortorna i ett skogsbrukssamhälle återvänder den långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Lance Edmands till hemtrakterna i Maine. En pojke hamnar i koma efter att ha blivit kvarglömd i en iskall skolbuss av chauffören Lesley, distraherad från säkerhetsrutinerna efter ett oväntat besök från en symboltyngd fågel. Pojkens mamma (Louisa Krause) följer råden från en girig advokat medan Lesleys hemmafront osäkras av dotterns (Emily Meade) tonårsuppror och makens bistra jobbutsikter (en lysande John Slattery på uppgiven Mad Men-semester).

En äldre släkting märks i Atom Egoyans Ljuva morgondag – inte bara intrigmässigt med skolbussen som gemensam skuldkatalysator i det lilla samhället, men också i regissörernas uppenbara värme för melankoliska personporträtt. Samtidigt som den infekterade stämningen växer sig plågsam går manuset vilse med de driftlösa karaktärerna, bara delvis räddade av svenske Dino Jonsäters stukturgivande klippning som bidrar med en rytm lika pålitlig som maskinerna i de vinterklädda industribilderna. Men skuldkänslorna höjer slutligen febertemperaturen till ett gradtal då ingen längre orkar vara vaken. Knappt regissören själv, verkar det som.

Gilla:
upp
14 röster

The Wolf of Wall Street

Victor Schultz 17:18 10 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



En odyssé i smaklöshet. Ungefär så ter sig börshajen Jordan Belforts liv i The Wolf of Wall Street, filmatiseringen av biografin över hans uppgång och fall i den amerikanska kapitalismens högborg. Belfort personifierar en sorts förvriden samtida symbol för den amerikanska drömmen. Vanställd under ett sexualiserat, individdrivet ultrakonsumtionssamhälle. Helst vill han skjuta upp kokain i röven på horor och åka yacht och äta allt som livet har att erbjuda. Han är en Trustortyp utan samvete som ödelagt livet för tusentals människor på sin väg mot rikedom.

Scorsese har lagt fokus på finansbranschen problematiska förhållande till kickar och konsumtion snarare än att moralisera över svindlet (vilket kanske hade varit på sin plats) och som tittare får man på nära håll följa Belforts självdestruktiva, narcissistiska och dionysiska leverne. Med sin kriminella self made man-estetik och skildring av den amerikanska drömmen liknar tre timmar långa The Wolf of Wall Street kanske mest av allt Maffiabröder. Där den senare skildrar USA under de första trettio åren efter WW2, då inflytelserika maffiafamiljer var de som försåg sig av samhällets pengar och lockade med ett liv bortom det konventionella och inrutade tar The Wolf vid i seklets sista årtionden, i en tid när den skräddarsydda kostymen bytt från maffiagangster till stockbroker.

Antalet nakna kvinnokroppar som passerar förbi är fler än man hinner räkna och även om det delvis handlar om mossigt publikfrieri fyller det iallafall ett syfte i den meningen att ytterligare peka på den patetiska machokultur som tycks synonym med finansbranschen. Som ett alibi visar dessutom Jonah Hill sin sabel en timme in i filmen. Att något är vulgärt och smaklöst betyder dock inte att folk inte låter sig inspireras och precis som när avskummet Gordon Gekko fick Handelsstudenter att skaffa hängslen och investera mera är risken stor att våra framtida bankmän tar till sig även Jordan Belfords inställning till livet. Så, oansvarig glorifiering eller initierad fullblodssatir? Välj själva.

Gilla:
upp
32 röster

Anchorman 2: The Legend Continues

Sebastian Lindvall 23:49 25 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Min förbehållslösa kärlek till Anchorman brinner lika starkt idag som den gjorde 2004. Där föregångaren var en vild parodi på manschauvinistisk kontorskultur som sådde framgångens frön för de inblandade, är emellertid uppföljaren en oinspirerat gapig skördefest.

Ron Burgundy (Will Ferrell) har förolämpats av sin största förebild och fått sparken från drömjobbet i New York. Mansgrisen vägrar stå i skuggan av sin framgångsrika partner Veronica Corningstone (Christina Applegate) och lämnar därför familjelivet för alkoholism, sexuella övergrepp på sjöstjärnor och ett självmordsförsök. På vippen till förfall får han ett oväntat förslag – att göra comeback med järngänget från förr och lansera den första kanalen för dygnet runt-sändningar av nyheter.

Tyvärr färgar kanalformatets fällor av sig på filmens alltför generösa speltid, till synes mer motiverad av självgoda improvisationer än välskrivet driv. Två timmar efter första gapskrattet har alla marker satsats på en påkostad återträff som pågått för länge, blivit för flamsig och alldeles för slapp.

Gilla:
upp
19 röster

Dagarnas skum

Isabelle Espinoza 10:39 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Förväntningarna är förstås skyhöga när regissören Michel Gondry, (Eternal Sunshine of the Spotless Mind)  ger sig i kast med Boris Vians klassiska kärleksroman från 1947. Bara rollsättningen ser ut som en miljon dollar (bildligt talat); med franska divan Audrey Tautou (Amelie från Montmartre) och virile charmören Romain Duris, (Mitt hjärtas forlorade slag, Heartbreaker), så att åtminstone den pekuniära filmlyckan torde vara säkrad.

Rike ungkarlen Colin (Romain Duris) lever ett obekymrat liv, som består av att blanda ”pianococktails” utav jazzmusik, bubbligt rusiga vätskor och ringlade limeskal; och av att bli serverad fantastiska maträtter av sin sin kock, medan en slipsprydd liten mus i en pytteliten rälsvagn far fram i rasande fart genom hans rum. Ja, det är knäppt. Dörrklockan ränner längs väggar och golv likt en levande förvuxen kackerlacka och måste stampas, krossas, eller skjutas ihjäl innan den slutar att ringa. Och kvinnan Chloé blir föremål för Colins kärlek. Lyckans ljus skiner kortvarigt, innan sjukdomen kommer och förändrar allt. En dödlig näckros har slagit rot i Chloés lunga. Miljön tränger sig på i den besjälade bostaden, som utåt liknar en tågvagn upphängd högt mellan två hus. Luft, ljus, och färger övergår alltmer i att påminna om fuktiga träskmarker i svartvitt.

Filmen är en manisk fors av surrealistiska stolligheter. Terry Gilliam, Jean Pierre Jeunet, Michel Gondry och Kalle och chokladfabriken, ungefär så. Tingen sprattlar och blir levande, absurda påhitt och poetiska infall gör tittandet till en visuell fest, som alla borde unna sig, för det är lättsamt, roligt och sevärt. Gondry gör den till en harmlös bagatell; charmig och poetisk. Men också till något mer. På samma vis som man kan uppfatta lyckliga dagar i backspegeln, när de är över; är filmen som en vaken dröm, exalterad och snabb, om en tid när det fanns liv, då allt var möjligt, allt! Och ingenting var omöjligt. En eftersläntrande känsla av vemod över livets tragik, som den obrutna strömmen av kluriga infall lyckats överrösta, kommer ikapp en först efteråt. Det är fint.

Gilla:
upp
104 röster

Perfect Mothers

Sebastian Lindvall 10:35 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bara veckor efter Doris Lessings död släpps nu Perfect Mothers, baserad på hennes novell Farmödrarna och regisserad av Anne Fontaine som tidigare gjort bland annat Coco – Livet före Chanel. I ögat av en vinodlad 40-årskris ser vi Robin Wright och Naomi Watts övertyga som bästa vännerna Roz och Lil, sammansvetsade sedan barnsben och som nu i vuxen ålder inleder romanser med varandras tonårssöner.

Till en början byggs spänningen upp med en kroppslig lyhördhet, bortom uppenbara åldersskillnader och med en kamera som nyfiket närmar sig attraktionerna. Men det som på papperet verkar tabubelagt utsätts emellertid för sådan avdramatisering att lågan slocknar. Föryngring genom lust och njutning är en söndertrampad terräng och det finns knappt finns några stenar kvar att vända på, särskilt när romantiken ställs mot en solblekt vykortsfasad. Salongsberusningen och det lättare solstinget övergår i sömnighet.

Gilla:
upp
14 röster

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Sebastian Lindvall 10:33 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


En enfaldig man snubblar sig fram genom livet och låter sin berättarröst framkalla skruvade möten med historiska gestalter. Om du tycker att det låter bekant är det inte så konstigt – Forrest Gump har trots allt legat säkert på IMDb:s topp 250-lista så länge jag kan minnas. Trots detta kommer här en purfärsk filmatisering av Jonas Jonassons succébok som proklamerar egensinne, när den i själva verket är en obekvämt kryddad restprodukt av en modern filmkanons skåpmat.

Den charmiga naiviteten hos titelfiguren i Robert Zemeckis film är utbytt mot fullkomligt historielös ignorans. Hundraåringen Allan (Robert Gustafsson) syns i yngre skepnad bli kastrerad av en rasbiolog, rädda livet på Francisco Franco och hjälpa Robert Oppenheimer att fullända atombomben – allt presenterat som en absurd serie sketcher. På äldre dagar spelar hundraåringen en omedveten huvudroll i ett buskisäventyr på rymmen från ett klantigt mc-gäng, som sprungna ur ett kasserat manus av Ulf Malmros.

Att årets svenska storfilm är ett nostalgiskt slapstickepos, vars sminkade ålderdomsalibi tillåter vår folkkäraste komiker att skoja med massmördare och säga neger, det säger något om tidens anda. En politiskt inkorrekt brustablett för att lindra vårt lands utbredda kränkthet.

Gilla:
upp
58 röster

Mud

Sebastian Lindvall 14:25 13 Dec 2013
Publicerad i tidning: 



Jag har följt Jeff Nichols med intresse sedan han introducerade den magiske Michael Shannon i sin långfilmsdebut Shotgun Stories, ett samarbete som togs till svindlande höjder i Taking Shelter
. Med kraftigt försenade Mud (som hade premiär i Cannes för ett och ett halvt år sedan) fortsätter Nichols att gräva ner sig i whiskeydränkt familjepsykologi och hämndaktioner.

Sydstatsromantiken spirar längs Mississippifloden. 14-årige Ellis (Tye Sheridan) smiter en tidig morgon upp med sin bäste vän för att undersöka vad de tror sig vara en strandsatt båt, men som numera huserar den mystiske Mud (Matthew McConaughey). En blivande förebild såväl som efterlyst mördare.

Nichols mest kommersiella film har ett så slipat manus att dramaturgin ibland kväver den bildsköna miljön – en solkysst lekplats värdig en modern Huckleberry Finn. Mest berörande är samspelet mellan Ellis och Mud, två tidlösa romantiker som plockade ur ett paradis hotat av giftormar. För den som delar huvudpersonernas livssyn är Mud lika värmande som en friterad havskatt med tabascosås.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.

Gilla:
upp
23 röster

12 Years a Slave

Amat Levin 14:15 13 Dec 2013
Publicerad i tidning: 



Året inleddes med Quentin Tarantinos Django Unchained och avslutas med Steve McQueens 12 Years a Slave. Båda gestaltar det amerikanska slaveriet, ett av mänsklighetens mörkaste kapitel, men gör det på radikalt skilda vis. Medan Django Unchained, genom sin historierevision, är en spaghettiwesterninspirerad hämndfantasi, ger 12 Years a Slave en gravallvarlig inblick i de grymheter slavarna utsattes för.

Chiwetel Ejiofor spelar Solomon Northup, en fri man som luras och tillfångatas för att säljas in i slaveriet. Under de dussin år som följer strippas han bit för bit från sin mänsklighet och överger allt fler av sina värderingar för att hålla sig vid liv.

Det ”händer” inte alltid så mycket i 12 Years a Slave, men det är just det som är grejen. Vi får en sällsynt introduktion till slavarnas vardag – konsekvensen av att inte le lika brett som ens ägare kräver, vad som händer när man inte vill piska en av sina medslavar och vetskapen om att ens läs- och skrivkunskap anses vara ett massförstörelsevapen. Filmen kommer dessutom till liv av att Ejiofor, Michael Fassbender och framförallt långfilmsdebuterande (!) Lupita Nyong’o alla tre bjuder på fenomenala rollprestationer. 12 Years a Slave bör vara obligatorisk på högstadiets historielektioner.

Texten publicerades även i Nöjesguiden #10.

Gilla:
upp
37 röster

Last Stop: Fruitvale Station

Amat Levin 14:11 13 Dec 2013
Publicerad i tidning: 



Ryan Cooglers regidebut
 inleds med YouTube-klippet där en handfängslad och försvarslös Oscar Grant skjuts till döds av en polis som säger sig ha misstagit sin pistol för en elpistol. Det är ett smart grepp, för medan man får följa Grant under timmarna innan händelsen har man som tittare ständigt en känsla av desperation och att inte kunna stoppa det oundvikliga.

Michael B. Jordan (känd från The Wire och Friday Night Lights) gör här sin genombrottsroll som den småkriminelle Oscar Grant. Efter ett fängelsestraff och efter att ha blivit av med jobbet, försöker han förbättra sig. En resa som i Last Stop: Fruitvale Station tillåts att vara så komplicerad som man tänker att den är i verkligheten. I ena sekunden visar Grant upp humor och stor medkänsla, för att i nästa falla tillbaka på sitt aggressiva temperament och sina destruktiva mönster.

Last Stop: Fruitvale Station väcker tankar konstant, från livets förgänglighet och slumpens skräckvälde över oss, till polisens övervåld och farorna med att stereotypisera människor. Ibland tar Coogler i lite väl när han vill visa att Grant innerst inne är en god människa och gör så att det blir övertydligt, men det är en petitess i en annars mästerlig debutfilm som lär lämna extremt få oberörda.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.

Gilla:
upp
58 röster

Victor och Josefine

Sebastian Lindvall 12:14 13 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Med omsorgsfullt färglagd och förförisk akvarellstil är Victor och Josefine så inbjudande att jag bara längtar efter att min egen son ska bli gammal nog att byta ut babysittern mot biofåtöljen. Efter fjolårets bejublade Cannespremiär har Ernest et Célestine nu äntligen nått hit, dubbad och omdöpt efter svensköversättningarna av Gabrielle Vincents barnboksförlagor.

Med drag av japansk animations gullighetsestetik skiljer det sig rejält från vad man tidigare sett från Stéphane Aubier och Vincent Patar, den belgiska animationsduon som armbågade sig fram med det kokainpåverkade tålamodstestet Panik i byn och här gått ihop med regissören Benjamin Renner. Hysterin skruvas ner för en sympatisk berättelse om gatumusikantbjörnen Victor och den konstnärsaspirerande musen Josefine. Till en början motvilligt sammanförda, sedan starkt sammansvetsade och redo att stå upp mot segregation i sagovärlden. Ett inspirerade avslut på barnfilmsåret.
 
 

 

Gilla:
upp
17 röster

Hobbit: Smaugs ödemark

Victor Schultz 23:48 10 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


I jämförelse med sin föregångare, som mest av allt liknade ett påkostat avsnitt av Bumbibjörnarna, lyckas Hobbit: Smaugs ödemark bättre. Med att förvalta arvet efter Härskarringen-trilogin alltså. För det är det det handlar om. Det går inte att frikoppla Hobbit från LOTR. Samma skådisar, samma värld, samma regissör, samma författare. Bilbo hade helt enkelt aldrig blivit film om inte Sagan om ringen nominerats till 30 Oscar, vunnit 17 och dragit in 280 miljoner dollar.

Hursomhelst är denna andra Hobbitfilm en betydligt mörkare och mer episk historia som både tar sig själv på större allvar och undanber sig fåniga sånger och jonglering med husgeråd. Det skulle kunna vara ännu skitigare och undergångsbetonat men sagan är tillräckligt spännande och våldsam för att behålla farten i de två timmar och fyrtio minuter den pågår. CGI-soppan är nedtonad, effekterna känns (för det mesta) genomarbetade och de storslagna Nya Zeeländska miljöer som vi är vana att se dyker upp gång på gång.

Jag har fortfarande problem med dvärgarnas ständiga lustighet och osannolika överlevnadsförmåga. Där brödraskapet som förde ringen framåt i de tidigare filmerna var en dynamisk grupp av vitt skilda karaktärer som fick kämpa för varje steg och ständigt förlorade följeslagare på vägen är dvärgarna och Bilbo en rullande osårbar kötthög av comic reliefs som alltid lyckas övervinna de olika fienderna, typ bara genom att springa framåt och liksom i farten råkar snubbla över ett träd som av en händelse dödar alla orcher och sedan blir en flotte ner för ett stup. Eller nåt.


Mikael Persbrandts medverkan är för kort för att nämnas.

Gilla:
upp
43 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!