Hur kan någon välja att jobba som polis i South Central i Los Angeles? Det är en stilla undran som kommer över mig när jag sett End of Watch. I filmen får vi följa de två patrullerande poliserna Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zaval (Michael Peña) i det tuffa South Central. Distriktet är så stenhårt att till och med gangstrarna i gänget Bloods beklagar sig för varandra och konstaterar att det var bättre förr, för att i nästa ögonblick bli drive-by-beskjutna av ett gäng helgalna mexikaner.

End of Watch är en i många avseenden en rå film, det är våldsamt och våldet visas väldigt explicit. Man lär känna huvudkaraktärerna ganska bra men man bryr sig inte så jättemycket om hur det ska gå för dem, vilket jag tror är en följd av filmens berättartekniska grepp som skymmer själva historien. Det känns ju sent 90-tal med skakiga handkameror och det blir fan inte bättre av att Jake Gyllenhaals rollfigur går en filmkurs och ska dokumentera allt med, ja exakt, en skakig jävla handkamera. Men efter att ha skakats runt i biosalongen i en dryg timme så blir man ändå lite engagerad, det är inte min mening att låta alltför kritisk, End of Watch är en ok actionfilm. Och det kunde ha varit värre – det kunde ha varit ett lyckligt slut.

Året är 1980 och Argos huvudperson, en frånskild fritagningsexpert från CIA vid namn Tony Mendez (spelad av en lagom saggig 70-tals-Ben Affleck) ska snart sätta sig på ett plan till Teheran. I den iranska huvudstaden finns sex amerikaner som riskerar att bli projektionsyta för ett helt lands hämndbegär efter 30 år av USA-sanktionerat helvete. Planen är att använda en fejkad sci-fi-produktion som täckmantel för att föra ut jänkarna under förevändningen att de tillhör ett kanadensiskt filmteam.

Mendez är en Carter-erans actionhjälte som likt den okonventionella presidenten hellre använder list och diplomati än eldvapen och explosioner för att rädda sina landsmän. Således blir Argo inte bara en skildring av en spännande episod i vår nutidshistoria utan också en berättelse om ett USA med vacklande självbild, förandes en politik som var motsatsen till de konservativa och självgoda Reagan-år som skulle komma att prägla 80-talet.

Med ett smart story board-intro och grymma biroller ges Argo nödvändig historisk kontext och rätt tyngd. Följaktligen kan Afflecks karriär som kvalitetsregissör fortsätta blomstra i denna svettiga thriller med mer Kenner-dockor än machomän.
 

Bäst att erkänner det med en gång: Jag har inte sett någon av de föregående Twilight-filmerna, inte läst någon av böckerna om det omöjliga paret Edward och Bella. När filmens inledande åkningar över dimmiga skogspartier och snöbetäckta bergskedjor passerar förbi innebär det mina första tuggor av den omtalade Twilight-kakan. Och även om jag inte kan låta bli att beundra de fans som köar utanför biografen smakar det skit redan från första början.

Filmen ska avsluta serien och i fokus finns det barn som blev resultatet av huvudpersonernas giftemål, egentligen bygger dock handlingen på ett långt missförstånd och fruktansvärt dålig kommunikation i vampyrsamhället. Istället har manuset fyllts med ändlösa kärleksförklaringar och tillbakahållna beröringar. Att se på ”The Twilight Saga: Breaking Down – Part 2” är som att läsa en Harlequin-roman där författaren rensat bort allt sex.

Sällan har en film haft så många meningslösa scener, krystade replikbyten, logiska luckor och värdelösa animationer. Egentligen är det en skam att produktionsbolagen väljer att bemöta fansens förtroende med denna spya av skrattretande stereotyper och  klichéartade relationer. Min misstanke är att teamet bakom Twilight var trötta på serien redan efter förra filmen och mest stod och funderade på hur de skulle kunna ta sig ut ur ”fantasy-facket” under inspelningarna av denna avslutande del.

Anledningen till Klipps existens är att chockera. Chockera genom att visa upp ungdomars vardag (de knullar runt, super och skiter i skolan). Chockera genom att visa upp hur den tekniska utvecklingen förändrar förutsättningarna för våra unga (specifikt, hur en mobilkamera kan användas för att dokumentera våra mest intima stunder). Och chockera genom att visa explicita sexscener mellan personer som man känner är LITE för unga.

Problemet med Klipp är att den inte är särskilt chockerande. För alla med tonåren färskt i minnet kommer det inte som någon överraskning att även serbiska ungdomar stundtals beter sig som idioter mot både sig själva och andra, och går i de fällor som de flesta människor i den åldern hamnar i. Och även om man ryggar tillbaka första gången man får se en regelrätt avsugning, lär alla som tillhör porrfilm-på-internet-generationen vänja sig snabbt och istället bli uttråkad av de ständigt återkommande sexscenerna.

Klipp blir ett under av action utan action. Det händer liksom inget. Amatörskådisarna är övertygande, men handlingen är nästintill obefintlig och rör sig fram och tillbaka mellan tre scenarion – 1. huvudpersonen (duktiga, 14-åriga Isidora Simijonovic) festar med sina kompisar, 2. låter sig förnedras i jakten på den coola killens kärlek och 3. tar ut all frustration på sin jobbiga lillasyster, överbelastade mamma och dödssjuke pappa. Repetera i all oändlighet.