Filmrecensioner

Dallas Buyers Club

Victor Schultz 17:20 7 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Antalet recensioner av Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street och True Detective som börjar med att uttrycka fascination över den överväldigande formtopp som Matthew McConaughey tycks befinna sig i är säkert redan för många, men vad ska man göra.

2008 peakade McConaugheys usla 00-tal med Fool’s Gold. Samma år valde Jared Leto att sluta skådespela för att satsa på sitt töntiga emoband 30 Seconds To March. Då hade tanken på att de två skulle stå för 2013 års kanske starkaste skådespelarinsatser känts ganska främmande. Ändå är det just vad de gör i det karaktärsdrivna och gripande (ursäkta uttrycket) aidsdramat Dallas Buyers Club.

Filmen inleds med en close-up-introduktion tillden ultrarövigarednexbullridern Ron Woodroofs liv. Om The Wolf of Wall Street gjorde allt för att glorifiera ett dödsföraktat festande är Dallas Buyers Club dess antites. Woodroof stapplar runt mellan trailerparks och cowboyarenor, skitig och svettig med gulaktig hy och rödsprängda ögon på jakt efter injicerande narkomaner att sätta på eller köpa ladd av. Han liv är en degenererad historia som drivs av djuriska drifter. Paradoxalt nog är det också dessa avskyvärda drifter som gör att Woodroof inte bara lägger sig ner och inväntar döden när det möjligen förtjänta aidsbeskedet landar på soffbordet och alla hans vänner väljer att överge honom.

Att göra film om folk som är ofrånkomligt döende utan att krydda med tillrättalagda feelgood-inslag och omotiverad misärporr som kokas ihop till en hink sentimental soppa är en bedrift i sig. Men tyngden i filmen ligger som sagt på Jared Letos och McConaugheys tolkningar av tillvaron som dödsdömda och förskjutna medborgare, tvungna att enbart lita till sina egna omdömen om de vill överleva och hjälpa andra i sin omgivning. Som samtidhistorisk skildring är Dallas Buyers Club bra, som karaktärsdrivet drama är den storslagen.

Metalhead

Victor Schultz 18:20 28 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Från början känns allt rätt. En tonårig pojke ramlar av en skördetröska och skalperas till döds, bredvid står hans lillasyster Hera och tittar på. Vi befinner oss på den isländska landsbyggden, det är blodigt, skitigt, kargt, öde, grått och isolerat. Har man dessutom sett den ödesmättade postern på Hera (samma som ovan), med en sminkning som borde göra vilken norsk nihilistrockare som helst grön av avund, förväntar man sig inget annat än becksvart bottenlös black metal-galenskap. Och även om de nordatlantiska isvindarna får håren på armarna att resa sig i biosalongen och familjen vrider sig i mentala plågor över den förlorade sonen och brodern blir slutresultatet så konventionellt och övertydligt att man undrar om Disney medproducerat.  

Alla uttjatade ingredienser för en sörjande-sönderfallande familj finns där: Det ständiga skuldbeläggandet, den tystlåtna fadern, den neurotiska modern, fyllan, den övertydliga självdestruktiviteten och ropen på hjälp, den milsvida distansen mellan familjemedlemmarna, viljan att fly, festen där allt spårar ut. Och sen lite senare: Den oväntade mentorn, valet att försökta gå vidare PÅ RIKTIGT osv. Ni fattar.

Bildspråket är precis sådär mörkt och uppgivet som man vill, men liksom helt i osynk med karaktärerna och dramaturgin som är så jävla light. Om Hera på riktigt började sympatisera med Black metal-scenen och dess ideologi istället för att bara passera den som en liten parantes kunde det ha blivit intressant på riktigt, om det lilla samhället som filmen utspelar sig i bestod av frikyrkliga Helge Fossmo-karaktärer istället för välvilliga och oförargliga bönder, kunde det blivit intressant på riktigt. Nu är allting trots allt väldigt oproblematiskt.  

 

En familj – August: Osage County

Isabelle Espinoza 12:31 28 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


5 Fläckfria rollprestationer i ett plågsamt familjedrama som utspelar sig på Oklahomavischan. Filmens och familjens huvudperson är det piller-knaprande vraket till förtappad matriark, Violet Weston (Meryl Streep). Hennes mans försvinnande (Sam Shepard) blir orsak till att familjens vuxna döttrar, med respektive och släktingar, samlas i det olidligt varma farmhuset som ligger utslängt på en brännhet åker i Osage County. Spelet kan så börja: Konflikter rullas upp, svekens spetsar vrids om i gamla sår och livslånga hemligheter avslöjas i ett hus fullt av konkurrerande, starka kvinnor. Liv blir förstörda. Den amerikanska mellanvästerns tomma vidder speglar själarnas ödslighet och svetten lackar, den porlar ikapp, med den osannolikt välformulerade dialogen.

 Det doftar både Eugene O’Neill, Tennessee Williams, Edward Albee, och Yasmina Reza (Carnage). Gemensam nämnare är förstås stor teater på film. Filmatiseringen av Tracy Letts Pulitzerpris-vinnande pjäs kunde knappast fått en mer fabulös ensemble. Imponerande är att illusionen blir trovärdig och skådespelarnas glittriga stjärnglans ögonblickligen dunstar i värmen när de gestaltar. Meryl Streep är i sitt livs form och lever upp till alla tänkbara förväntningar när hon gör sin bästa Joan Crawford, hon är samtidigt fruktansvärd och fantastisk, vacker och grandios, mitt i den flintskalliga, snubblande misären.

Julia Roberts, som dottern Barbara, är befriande förbannad och kärv filmen igenom. Hennes allvar balanserar övrigas eventuellt momentana överspel, och Juliette Lewis, som den andra yngre, men alldeles för gamla dottern, är lös och nervig på bästa sätt. Männens rollfigurer, alla underordnade, är antingen modlösa, bedövade, eller komplexfyllda och självmordsbenägna. Eventuella brister, vad gäller att omvandla pjäsen till filmiskt berättande, har mindre betydelse. Det som verkligen håller måttet och bär upp filmen till historiskt minnes-värda nivåer är skådespeleriet, som är ovärderligt från början till det bittra slutet. 

Nebraska

Victor Schultz 12:27 28 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Nebraska är Alexander Paynes mest lågmälda men kanske också minst ångestladdade film. I sin skildring av ett samtida inlands-USA är den lättsam, melankolisk och fylld av motell, vägkorgar och Budweiserbarer. Som en diskbänksrealism-take på Sideways ungefär. Filmer kretsar kring familjen Grant, där den lätt senila pappan Woody fått för sig att en miljon dollar väntar på honom i Lincoln. Hans försök att ta sig till staden är oförtröttliga och mot moderns och storebroderns vilja väljer yngsta sonen David att åka iväg mot den potentiella rikedomen på en sorts farochsonresa som ska få fadern att förstå att lotterivinsten bara är ett reklamblad samtidigt som sonen får lite tid att fundera över sitt liv. Resans huvuddel utspelar sig i familjens gamla hemstad Hawthorne, där det mesta är sig likt och släkten fortfarande bor kvar.

Nebraska kretsar kring teman som barndom, uppväxt, föräldrar, familj och förlåtelse. Hur man förhåller man sig till en far som kanske inte alltid fanns där under uppväxten och som nu ör en gammal skröplig gubbe som måste tas om hand. Utan minsta antydan till smetighet. Det är en skildring av landsorten och de bortglömda småstäderna, där en allt högre andel av befolkning är pensionärer och arbetslösa.

Absolut starkast lyser Bob Nelsons mästerliga manus tillsammans med Bruce Derns insats som den buttra fadern. Samtliga skådespelare levererar dock i sin egen finslipade stereotyp: från den tjatiga sällskapssjuka modern till den framgångsrika storebrodern och den självsäkra gamla affärskompanjonen. 

Boktjuven

Isabelle Espinoza 12:23 28 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Filmatiseringen av Markus Zusaks hyllade och älskade roman Boktjuven haltar som skildring av en ung flicka som växer upp i Tyskland under andra världskriget.

Döden själv är berättarröst. Nio-åriga Liesel lämnas bort av sin mor till adoptivföräldrar-paret Hubermanns (spelade av härliga skådespelarna Emily Watson och Geoffrey Rush). Hon får till ena delen ett bistert, till andra delen ett milt och godhjärtat mottagande. Hon får en underbar kamrat och fin vän i grannpojken Rudy (begåvade Nico Liersch) och hon får uppleva krigets svärta och ohygglighet när familjen upplåter ett gömställe i husets källare åt en ung judisk man som blir Liesels nära vän.

Tyvärr är det lamt och harmlöst och av någon anledning talar alla skådespelare engelska med tysk brytning. Det händer inte mycket efter att Liesel väl installerats i den nya miljön och filmen saknar driv.

Mot slutet av filmens dryga två timmar slår några sorgliga och tragiska scener till, och det börjar kännas. Men utan att ha läst mer än några kapitel av boken anar jag att filmen knappast lever upp till förväntningarna som den eget poetiska, litterära berättelsen väcker. Filmen hittar ingen form, scenerna är lösryckta och processerna i personernas karaktärsutveckling känns överhoppade. Orden betyder liv, är en replik som blir till sanning för Liesel, förstår vi. Men orden tar för liten plats här, man saknar kärleken till språket, bokens poetiska innehållsdeklarationer och dödens lakoniska berättarkommentarer om ondska.Om avsikten inte är att i sällskap av någon mycket ung person ge en försiktigt barn-anpassad och ansvarsfullt skildrad introduktion till andra världskrigets historia och fasor, vilket filmen kanske bäst passar till, kan man nog skippa den här. 

The Monuments Men

Victor Schultz 18:22 24 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


I George Clooneys huvud är krig framför allt något spännande, ett fartfyllt äventyr i Tintins eller Spirous anda. Receptet är enkelt: ett par överdrivet hedervärda män (helst britter, fransmän eller amerikanare), några genomruttna busar (förslagsvis tyskar eller ryssar) lite konst, lite mörk sprit, en femme fatale och en lång svada putslustigheter. Verkligheten som ett nummer av Vanity Fair eller Playboy kort sagt.

Monuments Men berättar historien om de soldater och konstvetare som skickades ut i ett brinnande Europa under WW2 sista år för att rädda de otaliga konstskatter som var på drift över hela kontinenten. I täten för detta uppdrag går Clooney själv, omgiven om en diger rollista (Murray, Goodman, Damon, Blanchett). Och även om kolonialisten Tintin har sina brister kan man i alla fall inte klaga på dramaturgin, Monuments Men däremot är dåligt sammanhållen soppa utan framåtrörelse eller realistiska ambitioner där det enda som glänser är akademikerhunkens (förlåt regissörens) alltid lika solida silverman. 

American Hustle

Amat Levin 13:57 21 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Att David O. Russell är ett gigantiskt Martin Scorsese-fan blir uppenbart direkt och är tydligt i allt från stilen han använder voice over på till sättet han låter kameran zooma in och ut på avgörande rörelser och minspel.

Med American Hustle har han försökt skapa en Goodfellas för 2010-talet och till sin hjälp har han en svårslagen ensemble. Filmen baseras väldigt löst på det sena sjuttio- och tidiga åttiotalets Abscam-skandal och går, utan att avslöja för mycket, ut på att svindlarparet Irving och Sydney (Christian Bale och Amy Adams) tvingas hjälpa den labile FBI-agenten Richie (Bradley Cooper) att sätta dit ännu större skurkar, däribland New Jersey-borgmästaren Carmine Polito (Jeremy Renner). Det är fruktansvärt snyggt, men samtidigt förvånansvärt ytligt och till skillnad från Scorseses Goodfellas lyckas David O. Russell inte skapa ett tillräckligt tydligt narrativ. Det blir för rörigt och ofokuserat. American Hustle fungerar alltså som en samling fantastiska scener, framförda av ännu bättre skådisar, men som en sammangjuten helhet når den inte ända fram.

Texten är tidigare publicerad i Nöjesguiden #1.

Tillbaka till Bromma

Sebastian Lindvall 13:48 21 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Här kommer alltså långfilmsversion av miniserien Blomstertid (nej, jag klandrar inte den som har en minneslucka). En mockumentär om en dokumentärfilmare som tidigare följt tre klasskamrater under gymnasietiden, samtliga spelade av Peter Magnusson, och nu söker upp trion i vuxen ålder. En slags klassåterträff där den nostalgiska gruppdynamiken bytts ut mot ett passerkort för att infiltrera tre privatliv.

Självfallet är karaktärerna varandras motsatser: den spexige säsongaren som återvänder till Sverige för att ta sig an papparollen, den stekige bankmannen som måste upprätthålla fasaden efter att han fått sparken, den nördige läraren som försöker att finna kärleken. Rent larv varvas med gravallvar och oerhörd svärta, emellanåt så svårsmält att skratten övergår i ren obekvämhet. Just de tvära kasten lär avskräcka den som nu hoppats på en ny Sommaren med Göran eller En gång i Phuket, medan vi andra kan låta oss överraskas av en spretig och tonmässig humörsvängning.

Hur enkelt det än må vara att dra paralleller till Peter Sellers, Eddie Murphy eller Mike Myers – komiker som på väldigt olika vis tjänat pengar på att axla flera karaktärer i samma film – präglas Magnussons multiinsats av ett allvar som ibland viker av från skratten för att söka andra slutändamål. Se där, en svensk komedi som vågar omfamna allvaret!

Lone Survivor

Amat Levin 13:53 17 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Lone Survivor inleds med verkliga bilder från den rigorösa träning Navy SEALs-förbandet måste genomgå. Allt för att vi ska få en inblick i vilka uppoffringar dessa män måste göra för att skydda Västerländsk Frihet. När den verklighetsbaserade spelfilmen börjar får vi snabbekanta oss med några av soldaterna och lära oss att vara amerikansk soldat handlar om stolthet, brödraskap och patriotism. Sedan blir det krig!

Och visst. Det är bland de snyggaste, mest våldsamma och – kan jag tänka mig – verklighetstrogna krigsscenerna jag någonsin har sett. Men Lone Survivor består annars av två timmar skamlös krigspropaganda utan tillstymmelse till analys. Ondskefulla män i svart skägg skjuts på löpande band medan varje amerikanskt dödsfall ackompanjeras av slow motion-sekvenser och stråkar. Karaktärerna saknar fördjupning (jag hade ibland till och med svårt att se vilken amerikansk soldat som var vilken), malplacerade oneliners förstör realismen (eller kanske viskar man ”I’m the grim reaper” mitt under en skottlossning?) och sista aktens ”kolla, alla afghaner är inte onda!” är lika tafatt plikttrogen som den är onödigt självklar.

Lone Survivor bygger helt på spänning, men eftersom det redan i inledningen avslöjas vem som är den enda överlevande blir det aldrig särskilt spännande. Och musikvalet i eftertexterna, där Peter Gabriel nynnar något om ”we can be heroes for just one day” blir pinsamt talande för det PR-maskineri för den amerikanska militären Lone Survivor är. Resultatet är krigsporr som endast folk som själva är Navy SEALs lär köpa. 

Austenland

Hanna Johansson 11:31 14 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Någon gång i mina tidiga tonår postade en kompis Death Cab for Cutie-textraden ”this is fact not fiction for the first time in years” på ett fanfiction-forum där vi hängde och lade till: ”det skulle kunna handla om alla här inne”. En övervägande majoritet var tjejer, alla mellan typ tolv och femton, alla mer eller mindre missnöjda med sina egna liv men uppslukade av diverse uppdiktade med en passion som få verkliga händelser tycktes kunna överträffa. Med det i bakhuvudet känns anslaget till Austenland så himla härligt: ett inbitet Jane Austen-stan, passande nog med namnet Jane, åker på lajv i England för att klämma ur den sista droppen ur sin fandom innan hon för gott lägger Elizabeth, Emma, Mr. Darcy och gänget bakom sig.

Därifrån går det utför. Austenland är som en Saturday Night Live-sketch utdragen till långfilm där allt som hade varit komiskt i ett format som tillåter hysteriska utsvävningar måste läggas till rätta en smula. Jag kan räkna gångerna jag skrattar högt. Kärleken till Austens värld begränsas till en dröm om äktenskap med höviska, buttra män (finns det inte gott om sådana som det är?) och skildringen av Janes nörderi är okunnig på gränsen till förolämpande. Som att Jane surar när hennes budget-version av Austenlajvet bara tillåter trista fotriktiga kläder och präktig frisyr  medan de mer betalande gästerna spökas ut i full herdinnedrag – men hallå! Vem som helst som har kommit i kontakt med Jane Austen, bok eller film spelar ingen roll, vet väl att de grå mössen alltid är vinnare hos henne?

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1

Her

Isabelle Espinoza 11:26 14 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Joaquin Phoenix, som en av de allra bästa nu levande manliga filmskådespelarna, skulle på ett övertygande sätt klara att få texten i en telefonkatalog att framstå som smärtsam, ångestframkallande och hjärtskärande läsning. Hans grönmelerade blick och kroppens krumma men starka hållning, på samma gång passionerad och sorgsen, kunde sälja ett skepp lastat med begagnade Android-laddare vid ett Apple-konvent. Amy Adams kan få trivialiteter utan innebörd att verka synnerligen genomtänkta och är en stor skådespelare. Och inte är det något handikapp att behöva göra film av den mäktiga fotografen Hoyte van Hoytemas vackra bilder, eller att ha Arcade Fire som husband.

Och visst. Stjärna i kanten för modet. Modet att satsa, att verkligen gå hela vägen med berättelsen om en sorgsen, ensam man som blir kär i rösten och entiteten av den senaste versionen av sitt operativssystem. Inte Siri, men väl Samantha. För det är sannerligen riskabelt. Men. Filmen Her handlar om den ensamma killen Theo, som masturberar till rösten av sin dator. Och han lever sig in i operativsystemets personlighet, genom en sexigt läckande kvinnoröst så till den grad att han gärna går omkring och påstår att hon är hans flickvän (vilket är lätt att tänka sig som tittare, då vi till skillnad från Theo vet att skådespelaren som äger rösten är Scarlett Johansson).


Några handfull år framåt i tiden, då byxmodet är lite annorlunda och tv-spelen, något mer än nu, liknar hologrammen i Star Trek, är detta ett acceptabelt beteende. Många i denna nära förestående framtidsvärld har intima förhållanden med sina datorers operativsystem. Folk går omkring och umgås med datorns härligt personliga röst i tunnelbanan och på stan, utan att ta notis om medmänniskan intill sig. Samhällskritik här, OBS! Men. INGENTING mer händer. Det är sjukt tråkigt. För i helsike, en man som pratar och umgås med sin dator och så gott som enbart och uteslutande gör bara det… i en hel långfilm? En tendens till att vilja utforska det moderna samhällets förhållande till, och flykt in i, fiktionen är noterad. Men man slutar bry sig innan Her har masat sig fram till eftertexterna. Den utmärkte Phoenix tvingas bära hela filmen på sina axlar, och klarar det inte. För att det vore en omöjlighet.

 

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.

 

Inside Llewyn Davis

Victor Schultz 19:26 9 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För någon vecka sen var det Walter Mitty, nu är det Llewyn Davis försök till självförverkligande som ska upp på vita duken. Davis är en fiktiv folksångare aktiv i det tidiga 60-talets New York där han försöker slå igenom som soloartist efter att hans tidigare sammarbetspartner slängt sig mot döden från George Washington Bridge. Ingenting går särskilt bra för Davis som är självupptagen, lagom quirky, mediåker och bohemisk. Han kuskar runt mellan skivbolag, vänner och klubbar och är otrevlig och gnällig mot folk i sin omgivning.

Filmen är till för att folk som är besatta av red wing-kängor, barberarskägg, Woody Guthrie och bruna färgskalor ska förföras och drömma sig bort och säga till varandra “tänk om man ändå fick leva på den tiden och bo i New York och Greenwhich Village där alla spelade på mysiga klubbar och allt var fint och viktigt”.

Det är inget fel på skådespeleriet och både Carey Muligan och John Goodman gör fina birollsinsatser. Och fotot är fint. Problemet är att filmen lägger för mycket tid på att vara svårmodigt och melankoliskt drama och för lite på att vara kärleksfull satir med distans. Liksom alla andra musikscener och subkulturer hade den tidiga folksång/folkrocks-scenen oändligt mycket fånigheter för sig som man borde skratta åt. Ibland dyker vissa ljusglimtar upp, som när en tant med harpa sjunger Joan Baez-dystra stycken och Llewyn Davis plötsligt tappar fattningen och skriker att han hatar folksång, men det är trots allt ett undantag. Annars är det en rätt tråkigt film.

RoboCop

Amat Levin 13:00 7 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



I sin största roll hittills spelar Joel Kinnaman polisen Alex Murphy, som efter en explosion förlorar ben, syn och hörsel och får ”chansen” att återfödas som ett mellanting av maskin och människa. Och RoboCop har all potential i världen att väcka intressanta frågor om vad det är som gör oss till människor, medias roll i ett samhälle och om mer övervakning gör oss tryggare eller inte. Men även om den inte lyckas lika bra med det som Paul Verhoevens original från 1987, är första timmen av RoboCop snygg, någorlunda tänkvärd och mer fokuserad på de aningen mer filosofiska aspekterna av filmens premiss, snarare än action. Allra bäst är en scen i mitten av filmen där Alex Murphys verkliga tillstånd för första gången går upp för både tittaren och honom själv. Det är en av de obehagligare scenerna jag har sett på väldigt länge i en Hollywoodfilm av den här storleken.

Tyvärr faller allt ihop snart därefter. Andra halvan av RoboCop är en buffé i lösa trådar som aldrig knyts ihop, sidospår som leder ut i ingenstans, barnpoolsdjupa biroller (framförallt Murphys fru och barn, spelade av Abbie Cornish och John Paul Ruttan), övertydliga Kommentarer om Dagens Samhälle signerade en överspelande Samuel L. Jackson och actionscener så generiska att de hör hemma i direkt-till-dvd-filmer.

Joel Kinnaman gör sitt bästa med ett manus som inte lämnar så mycket att jobba med, Gary Oldman är sympatisk som en överambitiös men godhjärtad doktor och Michael Keaton stjäl all uppmärksamhet som någon slags slemmig och ondskefull Steve Jobs. Men allt för ofta känns RoboCop som att sitta bredvid och titta på någon som spelar Call of Duty

Le Week-End

Isabelle Espinoza 13:44 31 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Le Week-end ståtar med fina brittiska skådespelare och filmen lanseras som en glättig komedi om ett åldrande par som åker på en romantisk resa till Paris, för att räta ut en fnurra på tråden.

Min gamla idol, Förorternas Budda-författaren Hanif Kureishi, har skrivit manus, vilket leder till tanken att det här omöjligen kan vara fråga om den vanliga förutsebara romantiska komedin om levnadströtta äldre människor. De som gör en resa, är med om något litet äventyr, får kontakt med sitt barnsliga och tokiga inre, börjar leka och/ eller skratta tillsammans med främlingar, för att åter komma till klarhet över Livets Under. Nog kan väl både Kureishi och The Mother- regissören, Roger Michell, bättre än så? Även om Michell också är skyldig till Notting Hill?

Både ja och nej.
För det första är det inte en komedi överhuvudtaget. Det är inte ett dugg roligt, snarare plågsamt och beklämmande, att ta del av det 30-åriga äktenskapets genanta och pinsamt ärliga gliringar och hugg, av det slag som bara människor som känner varandra väl kan utdela. Bitterheten läcker åt alla håll, det är krämpor och dåligt samliv. Den ohängda sonen har flyttat ut men fortsätter att vara till besvär, till och med telefonledes i utlandet, vad finns kvar av livet när den andra inte fattar att sista chansen är här och nu? Hopplösheten är så stor att man nästan vill fly. Vad är det här? frågar jag mig, och försöker värja mig i biosalongen. Dialogen är inte ens Woody-Allenskt kvick och spirituell som trailern utlovar. Bara sann och deprimerande.

- Men gör då världen en tjänst och skilj er! NU! vill jag väsa. Det blir lättare och ljusare efter en stund, som tur är. Allt är inte gnäll och elände, det finns humor och gnista kvar hos gamlingarna. De kan fortfarande springa från en svindyr restaurangnota i nästan perfekt samspel. Gammal kärlek har visst flera sidor. Glimtar av gemensamma minnen, gemensamma skratt och glädje över att Madison-dansscenen i Godards Band à part är lika välbekant och töntig som förr, och att linedansen reflexmässigt kan utföras även efter decennier. 

Och så dyker en man upp från ett tidigare liv, en amerikansk skolkamrat spelad av en karismatisk Jeff Goldblum. Han är inte gammal och misslyckad, (vilken lättnad), men däremot något så ovanligt som fantastiskt framgångsrik, flärdfull och lyckligt lottad, utan att vara det minsta vidrig. Han är både kärleksfull och ödmjuk, möjligen en god vän. Vilket är vad dessa människor behöver. Förvisso synar de sig själva ett par vändor till, överger, nästan sviker, kommer igen, sårar och återupprättar, och förnedrar sig fullständigt, innan filmen till slut blir ganska imponerande lik livet så som det är. 

Vad framtiden än innehåller är det aldrig alltigenom illa, om man har en vän vid sin sida att lämna festen med, efter att man har förstört stämningen totalt. Typ så. Och sista scenen, är en av de bästa sista scenerna någonsin. Den har dans, den har Godard, den har… Livets Under.

Nymphomaniac

Hanna Johansson 18:13 29 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



”Tolkning är intellektets hämnd på konsten”, skriver Susan Sontag. En lustig tanke: intellektet som missunnsam och hämndlysten, en tråkmåns, en bromskloss. I Lars von Triers Nymphomaniac hejdas konsten, huvudpersonen Joes berättelse, hela tiden av intellektet som i form av Stellan Skarsgårds Seligman bryter in och ger perspektiv. Ett annorlunda intellekt från det som tar hämnd, ett lustfyllt och behandlat som jämbördigt med konsten. Nymphomaniac känns otroligt mycket som en produkt av sin tid i det avseendet att ramberättelsen ständigt stannar av och bryter in i själva historien för att erbjuda tolkningar och teman, fästa det som skildras vid en idé. 

Sontag igen. Om Bergmans filmer, men om du inte vill läsa längre än hit stämmer hennes fyrtio år gamla omdöme också för den här filmen: ”Bildernas skönhet och visuella sofistikation undergräver framför våra ögon det banala, pseudointellektuella i historien och delar av dialogen.”

Jag går händelserna i förväg. Ramberättelsen: kvinna hittas misshandlad i en gränd. Det snöar. Det är en otroligt vacker inledande scen, vädret halvvägs mellan snö och regn, platsen onekligen en stad men nästan helt befriad från alla indikatorer på just ”stad” (ljud, ljus, bilar, människor), bara tegelväggar och det där snöblandade regnet mot taket på ett cykelställ. Kvinnan i fråga, Joe, spelad av Charlotte Gainsbourg och i tillbakablickar av Stacy Martin, är filmens nymfoman – vilket hon själv kallar sig, trots missnöjet från kvinnorna i stödgruppen för sexmissbrukare som hon går med i ett kort tag. Seligman, hennes räddare, är en man i sextioårsåldern men påminner mer om ett lillgammalt barn. Han beskriver sig själv som asexuell och har av allt att döma längtat efter ett sådant här tillfälle hela livet: en livshistoria där han äntligen får dra upp linjerna mellan flugfiske och raggningstekniker, Fibonaccital och dåligt sex, östkristen bildtradition och bondage.

Man kan göra det enkelt för sig och säga att Joe är konsten och Seligman intellektet, hon en intuitiv kropp, hans kropp reducerad till farkost för en fullproppad hjärna. Vilket passar in i en tradition av att bunta ihop kvinnor med natur, män med kultur. Men Joe kommer med egna tolkningar av händelserna hon beskriver, och hon är måttligt road av Seligmans – ”det där var nog din sämsta utsvävning hittills”, kommenterar hon vid ett tillfälle när han än en gång har avbrutit hennes historia med ett stickspår. Fastän deras samtal är underhållande kommer jag på mig själv med att tänka samma sak ibland. Idéinnehållet i Nymphomaniac – om barns sexualitet, underkastelse, politisk korrekthet (den enda politiska fråga som Joe är intresserad av är rätten att säga ”neger”, vilket Seligman ogillar – han gör poängen att många verkar förväxla artighet med politisk korrekthet) – är intressant men presenteras ofta på ett otroligt banalt sätt. 

Samtidigt är det snyggt: de har det inte för trevligt, de är inte för smarta, diskussionen är inte avslutad bara för att någon fått sista ordet. Och framför allt: trots att halva filmen i princip baserar sig på ett terapisamtal är det är aldrig frågan om att förstå Joe, få en förklaring till hennes ensamhet eller till lusten som till hennes egen fasa utplånar allt. Intellektet låter bli att ta ut sin hämnd. Att Nymphomaniac är så totalt befriad från varje hopp om försoning och förlösning är vad som gör den så omskakande och obehaglig. Inte det grafiska i sex- och våldsscenerna, för det har de flesta som kommer att se den sett förut (eller upplevt). Men kylan i humorn, kylan i skildringen av Joes lojala och destruktiva kärlek till Shia LaBeoufs Jerôme och sonen Marcel, i slutändan: kylan och ensamheten i mötet med Seligman. 

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!