Filmrecensioner

Inside Llewyn Davis

Victor Schultz 19:26 9 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För någon vecka sen var det Walter Mitty, nu är det Llewyn Davis försök till självförverkligande som ska upp på vita duken. Davis är en fiktiv folksångare aktiv i det tidiga 60-talets New York där han försöker slå igenom som soloartist efter att hans tidigare sammarbetspartner slängt sig mot döden från George Washington Bridge. Ingenting går särskilt bra för Davis som är självupptagen, lagom quirky, mediåker och bohemisk. Han kuskar runt mellan skivbolag, vänner och klubbar och är otrevlig och gnällig mot folk i sin omgivning.

Filmen är till för att folk som är besatta av red wing-kängor, barberarskägg, Woody Guthrie och bruna färgskalor ska förföras och drömma sig bort och säga till varandra “tänk om man ändå fick leva på den tiden och bo i New York och Greenwhich Village där alla spelade på mysiga klubbar och allt var fint och viktigt”.

Det är inget fel på skådespeleriet och både Carey Muligan och John Goodman gör fina birollsinsatser. Och fotot är fint. Problemet är att filmen lägger för mycket tid på att vara svårmodigt och melankoliskt drama och för lite på att vara kärleksfull satir med distans. Liksom alla andra musikscener och subkulturer hade den tidiga folksång/folkrocks-scenen oändligt mycket fånigheter för sig som man borde skratta åt. Ibland dyker vissa ljusglimtar upp, som när en tant med harpa sjunger Joan Baez-dystra stycken och Llewyn Davis plötsligt tappar fattningen och skriker att han hatar folksång, men det är trots allt ett undantag. Annars är det en rätt tråkigt film.

Gilla:
upp
47 röster

RoboCop

Amat Levin 13:00 7 Feb 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



I sin största roll hittills spelar Joel Kinnaman polisen Alex Murphy, som efter en explosion förlorar ben, syn och hörsel och får ”chansen” att återfödas som ett mellanting av maskin och människa. Och RoboCop har all potential i världen att väcka intressanta frågor om vad det är som gör oss till människor, medias roll i ett samhälle och om mer övervakning gör oss tryggare eller inte. Men även om den inte lyckas lika bra med det som Paul Verhoevens original från 1987, är första timmen av RoboCop snygg, någorlunda tänkvärd och mer fokuserad på de aningen mer filosofiska aspekterna av filmens premiss, snarare än action. Allra bäst är en scen i mitten av filmen där Alex Murphys verkliga tillstånd för första gången går upp för både tittaren och honom själv. Det är en av de obehagligare scenerna jag har sett på väldigt länge i en Hollywoodfilm av den här storleken.

Tyvärr faller allt ihop snart därefter. Andra halvan av RoboCop är en buffé i lösa trådar som aldrig knyts ihop, sidospår som leder ut i ingenstans, barnpoolsdjupa biroller (framförallt Murphys fru och barn, spelade av Abbie Cornish och John Paul Ruttan), övertydliga Kommentarer om Dagens Samhälle signerade en överspelande Samuel L. Jackson och actionscener så generiska att de hör hemma i direkt-till-dvd-filmer.

Joel Kinnaman gör sitt bästa med ett manus som inte lämnar så mycket att jobba med, Gary Oldman är sympatisk som en överambitiös men godhjärtad doktor och Michael Keaton stjäl all uppmärksamhet som någon slags slemmig och ondskefull Steve Jobs. Men allt för ofta känns RoboCop som att sitta bredvid och titta på någon som spelar Call of Duty

Gilla:
upp
48 röster

Le Week-End

Isabelle Espinoza 13:44 31 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Le Week-end ståtar med fina brittiska skådespelare och filmen lanseras som en glättig komedi om ett åldrande par som åker på en romantisk resa till Paris, för att räta ut en fnurra på tråden.

Min gamla idol, Förorternas Budda-författaren Hanif Kureishi, har skrivit manus, vilket leder till tanken att det här omöjligen kan vara fråga om den vanliga förutsebara romantiska komedin om levnadströtta äldre människor. De som gör en resa, är med om något litet äventyr, får kontakt med sitt barnsliga och tokiga inre, börjar leka och/ eller skratta tillsammans med främlingar, för att åter komma till klarhet över Livets Under. Nog kan väl både Kureishi och The Mother- regissören, Roger Michell, bättre än så? Även om Michell också är skyldig till Notting Hill?

Både ja och nej.
För det första är det inte en komedi överhuvudtaget. Det är inte ett dugg roligt, snarare plågsamt och beklämmande, att ta del av det 30-åriga äktenskapets genanta och pinsamt ärliga gliringar och hugg, av det slag som bara människor som känner varandra väl kan utdela. Bitterheten läcker åt alla håll, det är krämpor och dåligt samliv. Den ohängda sonen har flyttat ut men fortsätter att vara till besvär, till och med telefonledes i utlandet, vad finns kvar av livet när den andra inte fattar att sista chansen är här och nu? Hopplösheten är så stor att man nästan vill fly. Vad är det här? frågar jag mig, och försöker värja mig i biosalongen. Dialogen är inte ens Woody-Allenskt kvick och spirituell som trailern utlovar. Bara sann och deprimerande.

- Men gör då världen en tjänst och skilj er! NU! vill jag väsa. Det blir lättare och ljusare efter en stund, som tur är. Allt är inte gnäll och elände, det finns humor och gnista kvar hos gamlingarna. De kan fortfarande springa från en svindyr restaurangnota i nästan perfekt samspel. Gammal kärlek har visst flera sidor. Glimtar av gemensamma minnen, gemensamma skratt och glädje över att Madison-dansscenen i Godards Band à part är lika välbekant och töntig som förr, och att linedansen reflexmässigt kan utföras även efter decennier. 

Och så dyker en man upp från ett tidigare liv, en amerikansk skolkamrat spelad av en karismatisk Jeff Goldblum. Han är inte gammal och misslyckad, (vilken lättnad), men däremot något så ovanligt som fantastiskt framgångsrik, flärdfull och lyckligt lottad, utan att vara det minsta vidrig. Han är både kärleksfull och ödmjuk, möjligen en god vän. Vilket är vad dessa människor behöver. Förvisso synar de sig själva ett par vändor till, överger, nästan sviker, kommer igen, sårar och återupprättar, och förnedrar sig fullständigt, innan filmen till slut blir ganska imponerande lik livet så som det är. 

Vad framtiden än innehåller är det aldrig alltigenom illa, om man har en vän vid sin sida att lämna festen med, efter att man har förstört stämningen totalt. Typ så. Och sista scenen, är en av de bästa sista scenerna någonsin. Den har dans, den har Godard, den har… Livets Under.

Gilla:
upp
30 röster

Nymphomaniac

Hanna Johansson 18:13 29 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



”Tolkning är intellektets hämnd på konsten”, skriver Susan Sontag. En lustig tanke: intellektet som missunnsam och hämndlysten, en tråkmåns, en bromskloss. I Lars von Triers Nymphomaniac hejdas konsten, huvudpersonen Joes berättelse, hela tiden av intellektet som i form av Stellan Skarsgårds Seligman bryter in och ger perspektiv. Ett annorlunda intellekt från det som tar hämnd, ett lustfyllt och behandlat som jämbördigt med konsten. Nymphomaniac känns otroligt mycket som en produkt av sin tid i det avseendet att ramberättelsen ständigt stannar av och bryter in i själva historien för att erbjuda tolkningar och teman, fästa det som skildras vid en idé. 

Sontag igen. Om Bergmans filmer, men om du inte vill läsa längre än hit stämmer hennes fyrtio år gamla omdöme också för den här filmen: ”Bildernas skönhet och visuella sofistikation undergräver framför våra ögon det banala, pseudointellektuella i historien och delar av dialogen.”

Jag går händelserna i förväg. Ramberättelsen: kvinna hittas misshandlad i en gränd. Det snöar. Det är en otroligt vacker inledande scen, vädret halvvägs mellan snö och regn, platsen onekligen en stad men nästan helt befriad från alla indikatorer på just ”stad” (ljud, ljus, bilar, människor), bara tegelväggar och det där snöblandade regnet mot taket på ett cykelställ. Kvinnan i fråga, Joe, spelad av Charlotte Gainsbourg och i tillbakablickar av Stacy Martin, är filmens nymfoman – vilket hon själv kallar sig, trots missnöjet från kvinnorna i stödgruppen för sexmissbrukare som hon går med i ett kort tag. Seligman, hennes räddare, är en man i sextioårsåldern men påminner mer om ett lillgammalt barn. Han beskriver sig själv som asexuell och har av allt att döma längtat efter ett sådant här tillfälle hela livet: en livshistoria där han äntligen får dra upp linjerna mellan flugfiske och raggningstekniker, Fibonaccital och dåligt sex, östkristen bildtradition och bondage.

Man kan göra det enkelt för sig och säga att Joe är konsten och Seligman intellektet, hon en intuitiv kropp, hans kropp reducerad till farkost för en fullproppad hjärna. Vilket passar in i en tradition av att bunta ihop kvinnor med natur, män med kultur. Men Joe kommer med egna tolkningar av händelserna hon beskriver, och hon är måttligt road av Seligmans – ”det där var nog din sämsta utsvävning hittills”, kommenterar hon vid ett tillfälle när han än en gång har avbrutit hennes historia med ett stickspår. Fastän deras samtal är underhållande kommer jag på mig själv med att tänka samma sak ibland. Idéinnehållet i Nymphomaniac – om barns sexualitet, underkastelse, politisk korrekthet (den enda politiska fråga som Joe är intresserad av är rätten att säga ”neger”, vilket Seligman ogillar – han gör poängen att många verkar förväxla artighet med politisk korrekthet) – är intressant men presenteras ofta på ett otroligt banalt sätt. 

Samtidigt är det snyggt: de har det inte för trevligt, de är inte för smarta, diskussionen är inte avslutad bara för att någon fått sista ordet. Och framför allt: trots att halva filmen i princip baserar sig på ett terapisamtal är det är aldrig frågan om att förstå Joe, få en förklaring till hennes ensamhet eller till lusten som till hennes egen fasa utplånar allt. Intellektet låter bli att ta ut sin hämnd. Att Nymphomaniac är så totalt befriad från varje hopp om försoning och förlösning är vad som gör den så omskakande och obehaglig. Inte det grafiska i sex- och våldsscenerna, för det har de flesta som kommer att se den sett förut (eller upplevt). Men kylan i humorn, kylan i skildringen av Joes lojala och destruktiva kärlek till Shia LaBeoufs Jerôme och sonen Marcel, i slutändan: kylan och ensamheten i mötet med Seligman. 

Gilla:
upp
38 röster

The Secret Life of Walter Mitty

Victor Schultz 16:56 25 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Det feels inte så jävla good som det kanske borde. Walter Mitty har typ New Yorks creddigaste jobb på Life Magazine och ansvarar sedan 16 år tillbaka för alla fotografier som den världskända tidningens Robert Capa-wannabes skickar in. Ändå är han ett undanskuffat och förbisett grått papper i en skrubb som mest dagdrömmer för sig själv och stakar sig så fort han blir tilltalad. Han har inga nära vänner och ingen flickvän och fotokonsten har tydligen inte blivit en het grej än och känslan är att han bär på ett ganska stort mörker och en rätt problematisk inställning till sociala kontakter.

Därför känns det platt när han en dag bara säger “skärp dig” till sig själv och sedan förvandlas till en blandning mellan Jan Guillou och Ola Skinnarmo. Hans inre kamp är nästintill obefintlig och man undrar bara varför han inte kom loss lite tidigare. Det blir inte bättre av att bildspråker är så övertydligt att man hela tiden förvarnas om vilka oväntade [sic!] och livsbejakande vändningar manuset ska ta. Med lite mer humor och mindre konventionella romcominslag hade TSLOWM kunnat bli en riktigt bra film, för miljöerna är vackra och boken den är baserad på är en riktig höjdare. Nu blev det istället en snyggt producerad och måttligt underhållande ryck-upp-dig-det-är-aldrig-försent-självhjälpsfilm för 40-åriga män.

Gilla:
upp
26 röster

Jack Ryan: Shadow Recruit

Victor Schultz 15:51 24 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det var ett tag sedan biodukens stora spiondramer utspelade sig mellan USA och Ryssland (undantaget tillbakablickar som Tinker, Tailor, Soldier, Spy). Järnridåns sönderfall och 9/11 har gjort mellanöster till en mer intressant arbetsplats för hårdhudade CIA-agenter. När det gäller Tom Clancys trotjänare Jack Ryan är dock björnen i öst fortfarande ett hett byte. En åsikt som Ryan uppenbarligen inte delar med så många andra på byrån eftersom han bara har hjälp av en spattig Kevin Costner och sin egen fru när en dödsjuk oligark (Branagh) I Moskva tänker sänka USA med kombinationen terrordåd valutahandel.

Med Alec Balwdin, Harisson Ford och Ben Affleck som föregångare har färskingen Chris Pine (Star Trek) en del blockbusterförväntningar att leva upp till när han som fjärde man i raden ryker in för fäderneslandet. Just Pine är det dock inget fel på, han är snygg, lustig och håller huvudet kallt när det gäller. Snarare är det manuset som saknar dragningskraft. Det är så tråkigt, menlöst och ultrakonventionellt att jag redan bandat ihop slutet med två Die Hard-filmer och någon annan som gick på 6:an i förrgår.

 
Gilla:
upp
18 röster

Kärlek Deluxe

Sebastian Lindvall 16:17 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Med en spatsertur från smakfullt firande i slowmotion till en tafatt dumpningsscen i baksätet på en taxi, illustrerar Kärlek Deluxe filmmediets förmåga att svinga mellan ytterligheterna. Högt eller lågt, konst eller kommers –motsatsparen som återspeglas dubbelt av handlingen.

Den nyblivna singeln Selma Trastell (Moa Gammel), en bästsäljande chicklit-författare, har just firat releasen av sin senaste bok. Förutom den dryga och känslokalla ex-pojkvännen vid sin sida (David Hellenius på snabbvisit) upptas bilens framsäte av den snålskjutsande coverbandgitarristen John (Martin Stenmarck), en anspråkslös falukorv och makaroner-kille som är snygg i tajts och får agera kvällens engångsligg.

 

Ödet fortsätter att sammanföra motsatsparet, men Selma är helt fokuserad på att mogna sitt författarskap och infiltrera kultureliten med hjälp av den aktade skaparkraften Britta Matsson (Lotta Tejle). Förvandlingen från ankunge till svan, med tillhörande Pygmalion-tematik liknande en She’s All That med fokus på kulturkapital, får huvudpersonen att likna den strömlinjeprodukt som hon från första början försökte undvika.


Det är knappast en originell historia, men det är glatt överraskande att se en svensk romkom som handskas så väl med kärleksfulla klichéer. Och kemin mellan Moa Gammel och Martin Stenmarck, den för genren så oumbärliga x-faktorn, fungerar utmärkt ihop med lekfulla anspelningar på den senares image.

Gilla:
upp
28 röster

In a World

Hanna Johansson 16:10 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Bechdeltestet i dess nya skrud ”A-märkningen” var på tapeten i höstas skrev filmforskaren och vd:n för Ingmar Bergman-stiftelsen Jan Holmberg ett kritiskt inlägg i Dagens Nyheter: med A-märkningen som mått, där kravet är att två namngivna kvinnor talar med varandra om något annat än en man, kan en porrfilm med helt kvinnlig cast passera medan många av Marguerite Duras filmer inte gör det.

Det är korrekt, om än inte sant för alla Marguerite Duras filmer och knappast för alla porrfilmer, men den viktigare frågan: varför anses det viktigt att påpeka att A-märkningen inte är ett komplext mått på kvalitet? Det är klart den inte är, lika lite som en åldersgräns är det. Den sätter fingret på en enda sak, utan att värdera: att vi behövde hitta på en formel för att få syn på kvinnors underrepresentation på film.

 

Lake Bells regidebut In a world gör exakt samma poäng i långfilmformat (och i form av en liten, men rätt tunghänt, monolog av Geena Davis mot slutet). Huvudpersonen Carol, spelad av Bell, kämpar på som dialektcoach men drömmer om att precis som pappan Sam bli en av de stora trailerspeakerrösterna. Ni vet barytonen som krämar ut ett ödesdigert ”In a world…” över konstfullt arrangerade science fiction-montage. Ett problem: baryton. Ingen vill ha en kvinnlig trailerröst, säger alla till Carol, tills alla en dag vill ha det. Det uppstår ett vokalt triangeldrama mellan henne, pappan och pappans protegé, röststjärnskottet Gustav. Och några andra figurer som jag inte orkar gå in på – låt oss säga att man hade klarat sig utan dem, gärna på bekostnad av mer utrymme för Tig Notaros (LUV HUH) och Nick Offermans biroller som studioarbetare.

Angående A-märkningen som mått på kvalitet och feministiskt innehåll, igen: Carols oblyga förakt för tjejiga tjejer är rätt sunkigt och misslyckat som punchline, och jag kan för allt i världen inte uppbåda något som helst intresse för kärlekshistorien med den töntiga gulliga Jason Schwartzman-frilla-killen (kan ingen uppfinna en märkning som hjälper en att navigera bort från sånt?). Men man får ändå applådera en film som lyckas vara så lättsam och underhållande som den här och samtidigt, från början till slut, handla om politik.

Gilla:
upp
32 röster

Bluebird

Sebastian Lindvall 16:00 17 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Med en dröjande blick mot flanellskjortorna i ett skogsbrukssamhälle återvänder den långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Lance Edmands till hemtrakterna i Maine. En pojke hamnar i koma efter att ha blivit kvarglömd i en iskall skolbuss av chauffören Lesley, distraherad från säkerhetsrutinerna efter ett oväntat besök från en symboltyngd fågel. Pojkens mamma (Louisa Krause) följer råden från en girig advokat medan Lesleys hemmafront osäkras av dotterns (Emily Meade) tonårsuppror och makens bistra jobbutsikter (en lysande John Slattery på uppgiven Mad Men-semester).

En äldre släkting märks i Atom Egoyans Ljuva morgondag – inte bara intrigmässigt med skolbussen som gemensam skuldkatalysator i det lilla samhället, men också i regissörernas uppenbara värme för melankoliska personporträtt. Samtidigt som den infekterade stämningen växer sig plågsam går manuset vilse med de driftlösa karaktärerna, bara delvis räddade av svenske Dino Jonsäters stukturgivande klippning som bidrar med en rytm lika pålitlig som maskinerna i de vinterklädda industribilderna. Men skuldkänslorna höjer slutligen febertemperaturen till ett gradtal då ingen längre orkar vara vaken. Knappt regissören själv, verkar det som.

Gilla:
upp
17 röster

The Wolf of Wall Street

Victor Schultz 17:18 10 Jan 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



En odyssé i smaklöshet. Ungefär så ter sig börshajen Jordan Belforts liv i The Wolf of Wall Street, filmatiseringen av biografin över hans uppgång och fall i den amerikanska kapitalismens högborg. Belfort personifierar en sorts förvriden samtida symbol för den amerikanska drömmen. Vanställd under ett sexualiserat, individdrivet ultrakonsumtionssamhälle. Helst vill han skjuta upp kokain i röven på horor och åka yacht och äta allt som livet har att erbjuda. Han är en Trustortyp utan samvete som ödelagt livet för tusentals människor på sin väg mot rikedom.

Scorsese har lagt fokus på finansbranschen problematiska förhållande till kickar och konsumtion snarare än att moralisera över svindlet (vilket kanske hade varit på sin plats) och som tittare får man på nära håll följa Belforts självdestruktiva, narcissistiska och dionysiska leverne. Med sin kriminella self made man-estetik och skildring av den amerikanska drömmen liknar tre timmar långa The Wolf of Wall Street kanske mest av allt Maffiabröder. Där den senare skildrar USA under de första trettio åren efter WW2, då inflytelserika maffiafamiljer var de som försåg sig av samhällets pengar och lockade med ett liv bortom det konventionella och inrutade tar The Wolf vid i seklets sista årtionden, i en tid när den skräddarsydda kostymen bytt från maffiagangster till stockbroker.

Antalet nakna kvinnokroppar som passerar förbi är fler än man hinner räkna och även om det delvis handlar om mossigt publikfrieri fyller det iallafall ett syfte i den meningen att ytterligare peka på den patetiska machokultur som tycks synonym med finansbranschen. Som ett alibi visar dessutom Jonah Hill sin sabel en timme in i filmen. Att något är vulgärt och smaklöst betyder dock inte att folk inte låter sig inspireras och precis som när avskummet Gordon Gekko fick Handelsstudenter att skaffa hängslen och investera mera är risken stor att våra framtida bankmän tar till sig även Jordan Belfords inställning till livet. Så, oansvarig glorifiering eller initierad fullblodssatir? Välj själva.

Gilla:
upp
32 röster

Anchorman 2: The Legend Continues

Sebastian Lindvall 23:49 25 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Min förbehållslösa kärlek till Anchorman brinner lika starkt idag som den gjorde 2004. Där föregångaren var en vild parodi på manschauvinistisk kontorskultur som sådde framgångens frön för de inblandade, är emellertid uppföljaren en oinspirerat gapig skördefest.

Ron Burgundy (Will Ferrell) har förolämpats av sin största förebild och fått sparken från drömjobbet i New York. Mansgrisen vägrar stå i skuggan av sin framgångsrika partner Veronica Corningstone (Christina Applegate) och lämnar därför familjelivet för alkoholism, sexuella övergrepp på sjöstjärnor och ett självmordsförsök. På vippen till förfall får han ett oväntat förslag – att göra comeback med järngänget från förr och lansera den första kanalen för dygnet runt-sändningar av nyheter.

Tyvärr färgar kanalformatets fällor av sig på filmens alltför generösa speltid, till synes mer motiverad av självgoda improvisationer än välskrivet driv. Två timmar efter första gapskrattet har alla marker satsats på en påkostad återträff som pågått för länge, blivit för flamsig och alldeles för slapp.

Gilla:
upp
20 röster

Dagarnas skum

Isabelle Espinoza 10:39 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Förväntningarna är förstås skyhöga när regissören Michel Gondry, (Eternal Sunshine of the Spotless Mind)  ger sig i kast med Boris Vians klassiska kärleksroman från 1947. Bara rollsättningen ser ut som en miljon dollar (bildligt talat); med franska divan Audrey Tautou (Amelie från Montmartre) och virile charmören Romain Duris, (Mitt hjärtas forlorade slag, Heartbreaker), så att åtminstone den pekuniära filmlyckan torde vara säkrad.

Rike ungkarlen Colin (Romain Duris) lever ett obekymrat liv, som består av att blanda ”pianococktails” utav jazzmusik, bubbligt rusiga vätskor och ringlade limeskal; och av att bli serverad fantastiska maträtter av sin sin kock, medan en slipsprydd liten mus i en pytteliten rälsvagn far fram i rasande fart genom hans rum. Ja, det är knäppt. Dörrklockan ränner längs väggar och golv likt en levande förvuxen kackerlacka och måste stampas, krossas, eller skjutas ihjäl innan den slutar att ringa. Och kvinnan Chloé blir föremål för Colins kärlek. Lyckans ljus skiner kortvarigt, innan sjukdomen kommer och förändrar allt. En dödlig näckros har slagit rot i Chloés lunga. Miljön tränger sig på i den besjälade bostaden, som utåt liknar en tågvagn upphängd högt mellan två hus. Luft, ljus, och färger övergår alltmer i att påminna om fuktiga träskmarker i svartvitt.

Filmen är en manisk fors av surrealistiska stolligheter. Terry Gilliam, Jean Pierre Jeunet, Michel Gondry och Kalle och chokladfabriken, ungefär så. Tingen sprattlar och blir levande, absurda påhitt och poetiska infall gör tittandet till en visuell fest, som alla borde unna sig, för det är lättsamt, roligt och sevärt. Gondry gör den till en harmlös bagatell; charmig och poetisk. Men också till något mer. På samma vis som man kan uppfatta lyckliga dagar i backspegeln, när de är över; är filmen som en vaken dröm, exalterad och snabb, om en tid när det fanns liv, då allt var möjligt, allt! Och ingenting var omöjligt. En eftersläntrande känsla av vemod över livets tragik, som den obrutna strömmen av kluriga infall lyckats överrösta, kommer ikapp en först efteråt. Det är fint.

Gilla:
upp
104 röster

Perfect Mothers

Sebastian Lindvall 10:35 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Bara veckor efter Doris Lessings död släpps nu Perfect Mothers, baserad på hennes novell Farmödrarna och regisserad av Anne Fontaine som tidigare gjort bland annat Coco – Livet före Chanel. I ögat av en vinodlad 40-årskris ser vi Robin Wright och Naomi Watts övertyga som bästa vännerna Roz och Lil, sammansvetsade sedan barnsben och som nu i vuxen ålder inleder romanser med varandras tonårssöner.

Till en början byggs spänningen upp med en kroppslig lyhördhet, bortom uppenbara åldersskillnader och med en kamera som nyfiket närmar sig attraktionerna. Men det som på papperet verkar tabubelagt utsätts emellertid för sådan avdramatisering att lågan slocknar. Föryngring genom lust och njutning är en söndertrampad terräng och det finns knappt finns några stenar kvar att vända på, särskilt när romantiken ställs mot en solblekt vykortsfasad. Salongsberusningen och det lättare solstinget övergår i sömnighet.

Gilla:
upp
15 röster

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Sebastian Lindvall 10:33 20 Dec 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


En enfaldig man snubblar sig fram genom livet och låter sin berättarröst framkalla skruvade möten med historiska gestalter. Om du tycker att det låter bekant är det inte så konstigt – Forrest Gump har trots allt legat säkert på IMDb:s topp 250-lista så länge jag kan minnas. Trots detta kommer här en purfärsk filmatisering av Jonas Jonassons succébok som proklamerar egensinne, när den i själva verket är en obekvämt kryddad restprodukt av en modern filmkanons skåpmat.

Den charmiga naiviteten hos titelfiguren i Robert Zemeckis film är utbytt mot fullkomligt historielös ignorans. Hundraåringen Allan (Robert Gustafsson) syns i yngre skepnad bli kastrerad av en rasbiolog, rädda livet på Francisco Franco och hjälpa Robert Oppenheimer att fullända atombomben – allt presenterat som en absurd serie sketcher. På äldre dagar spelar hundraåringen en omedveten huvudroll i ett buskisäventyr på rymmen från ett klantigt mc-gäng, som sprungna ur ett kasserat manus av Ulf Malmros.

Att årets svenska storfilm är ett nostalgiskt slapstickepos, vars sminkade ålderdomsalibi tillåter vår folkkäraste komiker att skoja med massmördare och säga neger, det säger något om tidens anda. En politiskt inkorrekt brustablett för att lindra vårt lands utbredda kränkthet.

Gilla:
upp
88 röster

Mud

Sebastian Lindvall 14:25 13 Dec 2013
Publicerad i tidning: 



Jag har följt Jeff Nichols med intresse sedan han introducerade den magiske Michael Shannon i sin långfilmsdebut Shotgun Stories, ett samarbete som togs till svindlande höjder i Taking Shelter
. Med kraftigt försenade Mud (som hade premiär i Cannes för ett och ett halvt år sedan) fortsätter Nichols att gräva ner sig i whiskeydränkt familjepsykologi och hämndaktioner.

Sydstatsromantiken spirar längs Mississippifloden. 14-årige Ellis (Tye Sheridan) smiter en tidig morgon upp med sin bäste vän för att undersöka vad de tror sig vara en strandsatt båt, men som numera huserar den mystiske Mud (Matthew McConaughey). En blivande förebild såväl som efterlyst mördare.

Nichols mest kommersiella film har ett så slipat manus att dramaturgin ibland kväver den bildsköna miljön – en solkysst lekplats värdig en modern Huckleberry Finn. Mest berörande är samspelet mellan Ellis och Mud, två tidlösa romantiker som plockade ur ett paradis hotat av giftormar. För den som delar huvudpersonernas livssyn är Mud lika värmande som en friterad havskatt med tabascosås.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.

Gilla:
upp
24 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!