Filmrecensioner

The Hunger Games: Catching Fire

Isabelle Espinoza 14:04 22 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Katniss och Peeta, som överlevare av Hungerspelen, ska skeppas ut på segerturné i landets alla distrikt. Men Katniss har blivit till ett hot mot den totalitära regimen. Med rebelliska handlingar har hon ingett hopp i de tröstlösa massorna som nu ger tecken på upproriskhet. Yttringar som President Snow vill kväsa till varje pris.

Berättandet rullar på snyggt, rappt och effektivt i andra delen av The Hunger Games-filmerna. Till skillnad från den första filmens tröttsamma handkameragrepp och sega, omständligt masande mot mål, är del två en tätare, stringentare och mer spännande film. Med fantastisk kostym och bra musik.
Själva hungerspelsdelen, som utspelas i en arena i paradisisk miljö där endast en får överleva, kommer igång efter en och en halv timme. Och är relativt snabbt avklarad. Vilket är klokt, med tanke på att Expedition Robinson goes splatter fort kan bli tjatigt. Spänningen förblir obruten.

Skådespelarna är utmärkta. Jennifer Lawrence är hundraprocentigt trovärdig som den både rörande och bräckliga, iskalla och dumdristigt modiga, unga hjältinnan Katniss. Stanley Tucci lockar till skratt och lyser upp duken med de vitaste av tandrader och flottigaste av tupé-svall i rollen som hungerspelens presentatör. Donald Sutherland, i rollen som regimledaren Snow, är bottenfryst, oberörd ut i varje kritvita skäggstrå, och Philip Seymour Hoffman, som spelledaren, dryper av manipulativ ondska. Woody Harrelson gör den bakfylledoftande och vresiga mentorn mänsklig och älskvärd. 
Rollfigurerna spelar alla ett dubbelspel, i konflikt med sig själva, och kränger under sina hemliga sidor, skörheter och drifter som de inte vill, kan eller får avslöja. Vilket bäddar för fint skådespeleri och gör det hela intressantare att se på. Snow är både en mördande despot och rar morfar, Katniss är spröd och ömtålig, plågad av flashbacks och mardrömmar, men också ursinnigt blodtörstig när så krävs. Bagarpojken Peeta kämpar med känslor av obesvarad kärlek och lojalitet.

Jag kan fortfarande känna en viss kluvenhet inför underhållningsvärdet i dödande med berått mod, blodbad och avrättningar, sådär, ehm, minderåriga barn emellan. Men, vad fasen. I dessa tider av knivhuggna spädbarnsdockor, hämningslöst spettade, uppsprättade med sax (och omformade till lampskärmar) i public service-program ämnade för toddlers, vem är jag att ha invändningar?

Kom ihåg vem fienden är. Så heter det i Hungerspelen. Det kan vara en genial replik.  

Gilla:
upp
32 röster

The Counselor

Victor Schultz 10:45 19 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Ibland räcker det att titta på estetiken hos en film för att känna att något blivit fel. I Ridley Scotts The Counselor är de geléspretiga frisyrerna, leopardtatuerad kropparna och flådiga festerna lika smaklösa uttryck som Comrac McCarthys våldsspäckade manus. Eftersom nämnde författare brukar vara en mästare på att skildra brutala världar som saknar respekt för mänskliga värden utan att det blir billig splatter av allting förvånar nivån på filmens manus. I brist på det finkänsliga subtila, men alltjämt blodiga, obehag som McCarthys böcker brukar förmedla brassar The Counselor istället på med stympning, snuffilm och allmän köttighet. Efteråt känns det ungefär som att ha tryckt i sig stans billigaste pizza, en sån med degigt bröd och högar av smält industriost. Att anrättningen toppats med namn som Penélope Cruz, Michael Fassbender, Brad Pitt och Javier Bardem hjälper inte alls för att dölja den dästa smaken.

Gilla:
upp
20 röster

Philomena

Victor Schultz 10:42 19 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


En åldrad irländsk kvinna vid namn Philomena försöker göra upp med minnena av en oplanerad tonårsgraviditet som resulterade i en bortadopterad son och ett par år som livegen på en katolsk kloster.

Det är lät att vrida på sig i myssoffan när man hör grundstoryn i Stephen Frears senaste drama - ska det bli sentimental och sliskig Tilde de Paula-tv eller askgrå realism? Redan i inledningen gör dock manusförfattare liksom regissör det klart att de är högst medvetna om riskerna och låter Steve Coogans cyniska spin doctor tillika huvudkaraktär avfärdar Philomenas historia som en “human interest story”, dvs. något gråtmilt ämnat för billiga tantmagasin. Tills han smälter lite och går med på att han försöka berätta om Philomenas trauma.

Tack vare sin raka oväntad humor (uttjatat uttryck) och genuina värme (ännu mer uttjatat uttryck) blir Philomena ingen skämskuddefilm och samspelet mellan Dench och Coogan är underhållande, subtilt och framför allt, helt osentimentalt.

Gilla:
upp
15 röster

Mig äger ingen

Victor Schultz 10:39 19 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Åsa Lindeborg uttryckte det bäst själv: Entonigt tragisk.

Det hon syftar på är filmatiseringen av sin hyllade självbiografiska roman Mig äger ingen. Om man nu ska jämföra förlagor och ursprungsverk är filmen i korta drag en schabloniserad och förenklad version av den mer komplexa, ärliga och känsloladdade romanen. Mikael Persbrandt är givetvis precis så jävla bra som alla förväntar sig och hans porträtt av fadern som bryts sönder under alkoholismens tyngd är ett säkert kort på kommande Guldbaggegala. Likaså gör Saga Samuelsson (11-åriga versionen av Lindeborg-karaktären Lisa) en fin insats som den luttrade dottern som kämpar med relationen till både sin mamma och pappa.

Det som skavar är enkelheten i hur misären skildras, hur lätt gränsen mellan intellektuell VPK:are och kroppsarbetande proletär dras. Pappan, och i viss mån hela arbetarklassen, är liksom körd redan från start. Lägenheten börjar förfalla så fort modern lämnat hemmet och varje försök till bättring är lika kort som verkningslöst. Boken byggde å sin sida upp bilden av en far med många, ofta motsägelsefulla sidor. Utförandet är som sagt inte dåligt, bara tråkigt, men Lindeborgs far förvandlas på bioduken till en skolboksalkis av den typ som varit kunglig hovleverantör av svensk diskbänksrealism sedan svensk films begynnelse

Gilla:
upp
17 röster

You're Next

Victor Schultz 15:47 14 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


I all sin enkelhet är You’re Next en fullträff. Upplägget känns klassisk: Den spända och splittrade överklassfamiljen Davison samlas i en överdimensionerad herrgård omgiven av tät mörk skog, allt gammal groll är bortglömt och nu ska man umgås. Eller? Redan i Inledningsscenernas blodiga slakt av närmaste grannarna står det klart att vistelsen kommer bli allt annat än trivsam, och knappt hinner sällskapet sätta sig ned vid middagsbordet innan armborstpilar viner genom matsalen och blodtörstiga galningar med djurmasker invaderar huset i jakt på något att hugga sina rostiga machetes i. Det inkräktarna inte räknat med är dock att en av de boende sitter på oanade kunskaper i självförsvar och överlevnad.

You’re Next är en ambitös lågbudget-gore laddad med litervis av blod, en försvarlig mängd kreativ död och den nödvändiga andelen lakonisk lyteskomik. Handlingen är precis så obehagligt, vulgärt, medryckande och underhållande som en bra skräckfilmsupplevelse kräver. Som om det inte vore nog är dessutom soundtracket en ypperlig blandning av John Carpenter-synthar och själlös American Psycho-pop. Så samla vännerna och kicka denna när hösten slagit till på riktigt och ingen har lust att gå ut.

Gilla:
upp
21 röster

Återträffen

Wanda Bendjelloul 12:56 7 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Anna Odell var den enda som inte fick någon inbjudan till klassåterträffen, då när de skulle fira att det var 20 år sedan de slutade nian. Kanske var klasskamraterna rädda för vad Odell, som just blivit rikskänd som konstnärlig bråkstake med den uppmärksammade utställningen Okänd, kvinna 2009 - 349701, skulle kunna ställa till med. Kanske glömde de bara bort henne. Anna Odell var ju nästan osynlig för sina klasskamrater under skoltiden.

Återträffen börjar med en iscensättning av ett slags värsta scenario. Odell leker med tanken på vad klasskamraterna trott skulle hända ifall hon hade dykt upp på festen. Odell spelar sig själv, sanningssägaren Anna, som envisas med att lägga sordin på stämningen genom att gång på gång klinga i glaset och påtala oförätter från det förflutna och punktera alla överrenskommelser om en allmänt gemytlig skoltid. Återträffen hade kunnat bli en privat vendetta med bardomens plågoandar men även om utgångspunkten är det självupplevda så rör Odells gränslösa uppträdande på festen vid något allmängiltigt.

Scenariot är kittlande i det att det frigör alla inneboende fantasier om att en slutgiltig upprättelse för barndomens eventuella kränkningar fortfarande är möjlig. Konstverket ligger i hur filmen väcker obearbetade tankar om vår egen skoltid. Filmen är uppdelad i två delar och om den första är känslomässigt katharsisk så är den andra lite mer intellektuellt kylig men lika lyckad som dramaturgisk krumbukt. För när filmen om återträffen väl är klar söker Odell upp sina klasskamrater för att de ska få se den. Dessa två akter tillsammans blir till en mycket avancerad, intellektuellt utmanande och elegant berättad film. Anna Odell är precis vad svensk filmkonst behöver, en orädd och egensinnig rebell och Återträffen är årets bästa svenska film. 

Gilla:
upp
54 röster

Betties resa

Victor Schultz 09:37 5 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det vilar nästan alltid något hetsigt uppstadgat och valiumosande över livsdraman om åldrade människor som genomgår själsliga resor och inser att livet kan innebära glädje och lustar trots att kroppen kanske är gammal och ful. “Kliv UT ur era säkerhetszoner, våga gå till barer, testa afrikansk dans och åk för guds skull moped!! Livet är Fantastiskt”. Som om dessa filmer desperat greppar efter livets sista illusionsbaserade halmstrå, som om alla oroar sig för att den långsamma gråa Carema-döden ska lura bakom nästa hörn. Liksom senare års En sång för Marion och En enkel till Antibes sällar sig Betties resa till denna typ av verklighetsflyktiga larger than life-filmer.

Och även om filmen innehåller en hel del underhållande möten och Cahtrine Deneuve gör en strålande insats som den motvilliga och något diviga hotellägaren Bettie lossnar det således aldrig riktigt. Allt är så konkret och tydligt, det räcker att vår Bettie lämnar stan, arbetet och tryggheten i ynka tre dagar för att hon ska hinna reparera relationen till sin försummade dotter, festa med yngra män och hitta kärleken, allt utan att ens försöka (sorry för spoiler). Jag efterlyser en något mer problematiserade skildring av ålderdomen.

Gilla:
upp
22 röster

Prisoners

Victor Schultz 09:34 5 Nov 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


En riktigt bra deckarthriller är uppbyggd ungefär som en drivig krautlåt. Ett mörkt malande som långsamt men ofrånkomligt närmar sig ett sorts suggestivt crescendo. Som i David Lynch neo noir-thriller Lost Highway där motorvägens streckade linjer passerar förbi i allt snabbare takt, påväg mot en okänd undergång samtidigt som verkligheten ter sig allt mer oförklarlig, rå och mardrömslik. Eller Ben Afflecks Gone Baby Gone, där stämningen stegras i takt med med den moraliska kompassens förskjutning, där ingen går att lita på och mänsklighetens förfall är ständigt närvarande.

Kanadensiska Dennis Villeneuves första Hollywoodfilm är en becksvart berättelse om två småflickor som försvinner i sina hemkvarter. Kort därefter grips en misstänk gärningsman som siktats i villaområdet. Den misstänkte, en förvuxen pojke med nedsatt mentalt förmåga passar perfekt som förövare men i brist på bevis tvingas man ändå släppa honom. För Jake Gyllenhaals luttrade kriminalinspektör Loki (som aldrig misslyckats med att lösa ett fall) följer en olustig utredning där flickornas föräldrar skapar lika mycket problem som vittnen och potentiella gärningsmän.

Prisoners är poetisk, obehaglig och långsam. Den ekonomiska krisens ödeläggande ande vilar över de övergivna husen och slitna människorna som passerar förbi i Villeneuves mästerliga thriller. Varje uns av glädje och lättsamhet har kvävts bakom nersotade fönster och igenbommade källarförråd. Skådespelarprestationer håller toppklass i sina olika grader av desperation och Gyllenhaals bistra snut känns redan som en noirikon i klass med Brad Pitts David Mills (Seven), Harrison Fords Deckard (Blade Runner) och Nicholsons Jake Gittes (Chinatown).

Gilla:
upp
32 röster

Thor: The Dark World

Sebastian Lindvall 13:13 30 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Superkrafter är en gåva och en förbannelse, så mycket har vi alla förstått. Men förutom att driva ut de trikåkläddas demoner i påkostade terapisessioner har 2000-talets superhjältefilmer varit bra på rak underhållning, vilket bevisades när The Avengers slog kassarekord och serverade efterlängtat uppåttjack i sviterna av Christophers Nolans belastade mörker och metaforer.

Bland Marvelhjältarnas soloäventyr föll jag pladask för Thor, mycket tack vare Kenneth Branaghs uppriktiga inställning till materialet. Med flera Shakespeare-filmatiseringar i ryggen slukade han dialogen och omvandlade de pompösa poserna till ett guldpläterat gycklelspel i rörliga seriepaneler. Och just därför är det en av få superhjältefilmer som jag kan se om utan att skämmas för gammal gåshud.

Nästan lika njutbar är Thor: The Dark World. Uppföljaren har med regissörsbytet tonat ner teatern och infogat mer humor i mixen av fantasy, nordisk mytologi, spekulativ vetenskap och slapstick. Thor (Chris Hemsworth) reser mellan världarna för att rädda flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) från elaka svartalver, men hur mycket han än slåss och springer är det framförallt familjeintrigerna som får honom att svettas. Tänk vad han och Loke (Tom Hiddleston) hade kunnat åstadkomma med en dagtidssåpa.

 

Gilla:
upp
22 röster

This Is the End

Amat Levin 23:10 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


De fick sina första chanser i kultserien Freaks and Geeks (1999), sina genombrott i Knocked Up (2005) och har sedan dess haft fria händer i Hollywood med både toppar (Superbad, Pineapple Express, Tropic Thunder) och dalar (Your Highness, The Green Hornet) som följd. Säga vad man vill om dem, men Judd Apatow-klanen har tagit sin weed-humor och förvandlat det till ett av den amerikanska filmindustrins mest säkra kort.

This is the End kan närmast beskrivas som en hyllningsfilm, av och till upphovsmännen. Däri ligger så klart en rätt ofräsch självgodhet, men de känner till sin publik, har stor självdistans och låter filmen präglas av någon slags the-band-got-back-together-känsla. Alla spelar snedvridna versioner av dem själva och vad som börjar med en rätt ordinär hemmafest omvandlas snart till en av årets mest befängda filmupplevelser. Lavasprutande avgrunder som sväljer världsartister? Homoerotiska demoner? Absurda gästspel från Emma Watson och Channing Tatum? This is the End är exakt det den utger sig för att vara – en löjlig, men lyckad kaotisk komedi. 

Gilla:
upp
26 röster

Don Jon

Wanda Bendjelloul 23:03 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


New Jerseygigolon Jon lever för kompisgänget, nattlivet och den ständiga jakten på nya brudar. Med samma hängivenhet som den allra nördigaste trainspottern poängsätter han sedan sina erövringar. Fast egentligen är Don bara intresserad av själva parningsdansen, alltså sträckan från det första ögonkastet till att det att han lägger ner sitt byte. Crescendot, alltså själva samlaget, är sekundärt. För oavsett vilka tiopoängare han får med sig hem så kan de omöjligt konkurrera med den ideala sexupplevelsen – den Don får av en kravlös handtralla framför en av sina porrfilmer.  En dag bestämmer han sig dock för att slå sig ned med den perfekta kvinnan, bombnedslaget Barbara, förtjänstfullt spelad av Scarlett Johansson. 

Joseph Gordon-Levitts debut som långfilmsregissör är en mycket lättsam och underhållande bagatell om sex och porrimpotens ändå fram tills dess att, den alltid utmärkta, Julian Moores kliver in i handlingen. Hennes karaktär Esther är Barbaras motsats, en medelålders hippie i kris utan kroppskomplex och hör och häpna - smink!  Det är tyvärr då, när generation knapplöst knull möter generation porrtrauma och ljuv erektion uppstår, som filmen blir humorlös och förvandlas till ett makalöst fånigt pekoral. 

Gilla:
upp
18 röster

Gravity

Victor Schultz 22:46 28 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det är en särskild känsla att se en film som blivit unisont hyllad och sedan lämna biosalongen besviken, om än bara lite. Givetvis handlar det om förväntningar. Gravity har sålts in som en tät sci-fi-thriller, den har beskrivits som fruktansvärt otäck och spöklik. Som en film om världrymdens mörka oändlighet. Epitet som iallafall hos mig fört tankarna till svettiga föreställningar om något gastkramande skräckinjagande, mittemellan Alien och Solaris. Fel fel fel. Gravity är ett actionäventyr snarare än en thriller, uppbyggd kring en oändlig radda intensiva nagelbitarscener som staplas på varandra i ett klassiskt kakapåkakakoncept. Runt den avskalade storyn har sedan ett lättillgängligt broderi av övertydliga, livsbejakande Paulo Coelho-osande metaforer placerats likt plastsvampar i en höstgrupp.  

Sen har du, som älskar den här filmen, rätt. Inget snack om saken. Sandra Bullock levererar en felfri insats, miljöerna är precis så omtumlande, mästerliga och bottenlösa som man kan önska. 3D-tekniken har aldrig varit mer närvarande och imponerande. Problemet är att det inte räcker. Iallafall inte för mig. Gravity känns mer som att glo på när en kompis spelar ett jävligt häftigt tv-spel än att hänföras av en kritikerrosad film. Mer som att gå på Cosmonova än att gå på bio.

Gilla:
upp
21 röster

Captain Philips

Amat Levin 11:08 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För fyra år sedan blev det amerikanska lastfartyget Maersk Alabama kapat av pirater utanför Somalias kust. Besättningen hann stänga av motorerna, låsa in den viktigaste lasten och gömma sig. Kvar blev kapten Richard Phillips som kidnappades av piraterna i ett försök att föra honom till Somalia och utkräva en lösensumma från försäkringsbolaget.

Paul Greengrass använder här samma skakiga kamera som i The Bourne Ultimatum och United 97, vilket är snurrigt till en början men sedan skänker Captain Phillips en dokumentär känsla som gör filmen gott. Musikläggningen och de ångestladdade skådisprestationerna gör även att spänningen håller i sig, trots att många som följde nyheterna redan vet hur kapningen slutade.

Captain Phillips största problem är inkonsekvensen i porträtteringen av piraterna. I ena sekunden får man intrycket att de kapar båtar under tvång av giriga krigsherrar och i nästa att de gör det för att de är sadistiska och empatilösa. I en bisats nämns de bakomliggande orsakerna till att pirater överhuvudtaget förekommer – extrem fattigdom, ingen regering, av europeiska och asiatiska båtar urfiskade vatten – men sedan tillbringas resten av tiden med att utmåla dem som nästan ideologiskt motiverade terrorister. Greengrass kan inte riktigt bestämma sig för om han vill att de ska vara nyanserade opportunister eller ansiktslösa monster, men lutar mot det senare. Tom Hanks är bra, mot slutet rent av fenomenal, och Captain Phillips har en ständigt hög puls, men hade varit ännu bättre med mer flerdimensionerade skurkar.

Gilla:
upp
49 röster

About time

Amat Levin 11:03 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Tim, den väluppfostrade och aningen tafatta sonen i den nästan äckligt perfekta familjen från soliga Cornwall, får en dag reda på att han har förmågan att färdas tillbaka i tiden. På så sätt kan han förändra saker som redan har inträffat, vilket så klart även skapar en fjärilseffekt. Naturligtvis, antagligen inspirerad av Bill Murray i Måndag hela veckan, använder han denna förmåga till att haffa en tjej. Stammade han när han introducerade sig? Inga problem, testa en gång till. Kunde han inte leverera första gången i sängen? Det är lugnt – gör om, gör rätt.

Den här typen av filmer skapar alltid stora moraliska frågor i mitt huvud. Som till exempel: är det inte extremt etiskt tveksamt att hålla en sådan här förmåga hemlig för sina nära och kära och istället använda den för att experimentera på dem med olika scenarior som alla går ut på att folk ska gilla en mer? About Time har dock ingen tid för obekväma filosofiska gråzoner, utan fokuserar på att vara charmig och harmlös. Och det lyckas den bra med, även om det innebär att den fegar ur. Richard Curtis har snickrat ihop ett roligt manus, skådespelarna verkar genuint trivas tillsammans och det fantastiska soundtracket bildar ett perfekt komplement till de mer känslosamma stunderna. Bortsett från en lite för lång speltid och några scener som är där enbart för att frammana billiga tårar är AboutTime en lyckad romantisk komedi.  

Gilla:
upp
28 röster

The World's End

Sebastian Lindvall 10:51 19 Oct 2013
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 


Det gick upp för mig när jag såg Seth Cohen stoltsera med sin dvd-utgåva av Shaun of the Dead i teveserien The O.C. Den brittiska duon Edgar Wright-Simon Pegg hade utsatts för en så brådmogen kultförklaring och blivit så hajpade och olidligt representativa för hipp smak att de plötsligt framstod som en iPod laddad med Death Cab for Cutie-album. Min ängslan förvärrades bara av Scott Pilgrim vs. the World, en hyperkinetisk gäspning som var så krystad att man som nörd kände sig som en riktig nörd.

Därför var jag inte eld och lågor inför avslutningen på den så kallade Cornetto-trilogin, föregången av tidigare nämnda Shaun of the Dead och snutfilmsparodin Hot Fuzz. Och därför överraskades nog ingen mer än jag när jag upptäckte hur njutbar The World's End faktiskt är. Ett fint följe spelar barndomsvännerna som växte upp i och ifrån den lilla hålan Newton Haven. Gary King (Simon Pegg), tidigare överhuvud och idag nostalgisk alkoholist, drar desperat ihop gänget för att fullända den galna barrundan som deras yngre jag misslyckades med. Det gäller att ta en öl på varje pub tills de når den tolfte och sista: The World's End.

När han mot alla odds lurat dit ex-vännerna märker de snabbt att något förändrats i staden – något som tar vara på sista pubens namn så pass mycket att jag antar att det vore elakt att berätta mer. Men låt oss bara säga att science fiction-klassikern Invasion of the Body Snatchers gör sig påmind, men bara så pass lite att de flesta troligen aldrig sett en liknande film. Rolig, störig och väldigt underhållande.

Gilla:
upp
40 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.