Förutom att ha en svensk titel som skrämmer iväg snarare än tilltalar är Dumma mej själva definitionen av konventionell.  Bebisgulliga sidekicks, roliga röster och en pengagenererande komedi-snubbe (Steve Carell) i huvudrollen.

Predators är filmen jag hade skrivit när jag var 13 år. Slemmiga utomjordingar slåss mot en katanasvingande yakuzamedlem, en afrikansk dödspatrullsoldat, en hårdhudad legoknekt och andra mer eller mindre livsfarliga människor från jordens alla hörn.

Hur bedömer man en film vars intention är att vara korkad, enspårig och plaskdammsdjup? Ända sedan Batmans dräkt började komma med inritade muskler på slutet av åttiotalet har den traditionella actionhjälten haft en omvänd renässans.

Rob Schneider, Adam Sandler, David Spade och Kevin James i samma film – komedin Grown Ups är alltså rollbesatt efter principen ”enbart folk som var lite roliga för 15 år sedan, och helst aldrig alls”.

Det är Russell Brands allmänna leverne, snarare än att han skulle vara en briljant komiker, som fascinerar. Ska man vara krass gör faktumet att han är engelsman att han får extra mycket kredd (alla vet att grovt språk låter roligare på fisförnäm brittiska) och med sin glamrocklook, sitt forna drog- och sexmissbruk och sina skandaler är han som en relik från det sena åttiotalet.

Jag har haft väldigt goda stunder till första Shrek, men speciellt uppföljaren. Det finns en charm i det där att göra en film som bygger på referenser som smickrar tittaren.