Filmrecensioner

Skrivboken

Sebastian Lindvall 22:47 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Andra världskriget tuggar sönder Ungern. Ett tvillingpar i tidiga tonåren skickas bort av sina föräldrar från stadsoroligheterna till sin mormor på den lugnare landsbygden, men även där väntar och flämtar kriget runt hörnet. Dessutom uppstår en viss klasskrock; deras rena skjortor blir skitiga, maten måste odlas innan den äts och deras barska mormor sätter dem i slavarbete. Och syskonen hanterar det hårdhudade miljöombytet med att bli fullblodspsykopater.

När barnablickar utsätts för krigets fasor finns en omedelbar risk för sentimentalitet – men regissören János Szàsz svänger av och väljer starka bilder framför starka känslor. Ja, det dras en skiljelinje däremellan. Den drömlika atmosfären kämpar för att visa omgivningen ur tvillingparets perspektiv, men tvillingparets empatilösa kyla ger världsbilden frostskador.

Den historiska kulissen blir alltså inte bara en tryckpunkt för att utforska krigets inverkan på barn, men också en elak satir över raseringen av en social stege. Jag uppskattar den oförskämda viljan att rycka undan mattan för barnets heliga offerroll i krigsskildringar. Men hur kommer det sig då att filmen är så förbannat tråkig? Det saknas psykologisk skärpa och slagkraft, en ork att gräva vidare i den sorgligt grunda gropen och finna äkta svärta.

Borgman

Victor Schultz 22:45 29 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



En tidlös och rätt obehaglig fabel a bröderna Grimm, förlagd till ett modernistiskt skrytbygge i en holländsk villaförort. Det är Borgman i sina bästa stunder.

Filmen inleds med en nervig scen där den mystiske lösdrivaren Camiel Borgman tvingas fly från det underjordiska nätverk av tunnlar och hålor som uppenbarligen varit hans hem under en längre tid. Rätt snart därefter hamnar han i våldsam konfrontation med en polerad överklassfamilj, en konfrontation som sedan förbyts i omsorg när husets fru förbarmar sig över den mindre beställda och dessutom får ångest över sin egen privilegierade ställning. Och när kontakten väl är etablerad dröjer det inte länge innan Borgman har hela familjen i sin hand, och han skakar dem och förvirrar dem och plågar dem och för dem allt närmare en ruinens brant.

Anslaget till Alex van Warmerdams drömlika skapelse inger förhoppningar, och referenser till Hanekes Funny Games liksom det mesta av Lynch passerar förbi. Vartefter sagan förlöper kommer dock ambitionerna på skam och obehaget tunnas ut. Filmen är full av små proklamationer och antydningar, d.v.s. ledtrådar som man hoppas ska kunna ge svar på vem Borgman egentligen är och vad hans syfte är. Är han, som det antyds i filmens inledande citat något övernaturligt, kanske en ren ondska som antagit köttslig form? Eller är han bara en symbol över den vanliga människans beckmörka inre?

Tyvärr får vi aldrig något svar, och inte heller erbjuds Borgman något motstånd i sin mission. Allt verkar vara ganska så ofrånkomligt och statiskt, och således slutar filmen vara intressant annat än som en lustig och bisarr nonsenssång.

Grace of Monaco

Isabelle Espinoza 13:29 23 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Premiären av öppningsfilmen i Cannes, Grace of Monaco, föregicks av rabalder i månader. Med anledning av konflikter dels mellan den franska regissören Olivier Dahan och den amerikanska producenten dels mellan regissören och de kungliga arvingarna av Monaco. (För okommersiell, för glamoriserad! Historiskt inkorrekt!). Mer än en version har funnits av filmen och den ena av dessa har vid tillfälle av regissör Dahan kallats för "a pile of shit", enligt flera engelskspråkiga nätupplagor om film. När stridyxorna begravdes fick regissören igenom sin version ändå, som av allt att döma, blev den som visades i Cannes. Frågan är om det hjälpte eller stjälpte resultatet. Regissören Olivier Dahan har mycket att leva upp till när han tar sig an ännu ett kvinnoöde. När det begav sig med La vie en rose (2007), förnämliga biografifilmen om Edit Piaf, breakade Marion Cotillard för världen och fick en Oscar. Förväntningar har betydelse för hur en film landar. Som om förtexten till Grace of Monaco vädjar om lite lösare tyglar från kritikerna, lyder Grace Kelly-citatet: "Idén om mitt liv som en saga är i sig en saga."

Grace of Monaco handlar om en liten tidsrymd i Grace Kellys liv då prinsessan efter några års äktenskap och barnalstrande, ställs inför det livsavgörande beslutet att återuppta sin skådespelarkarriär genom att tacka ja till en roll i ännu en Hitchcockfilm och återvända till Hollywood vid en tidpunkt då furstendömet Monacos självständighet står på spel. Två dramaturgiska trådar tvinnas samman. Det går så långt att Frankrikes president DeGaulle skickar pansarvagnar till gränsen mellan länderna, pressad över situationen Algeriet och irriterad som han är över att detta Lilliput-områdets invånare, som till oproportionerligt stor del är casinoägare och kungligheter, undslipper skatter.Och det går så långt att Grace är på väg att tacka ja till att spela Marnie.

Tunga skådespelarnamn, läckra miljöer, och en filmisk 60- tals atmosfär med glamour och vackra kostymer ger inte direkt värk i ögonen. Nicole Kidman spelar Grace Kelly med vibrerande skicklighet, hennes gestaltningsförmåga har det aldrig varit fel på. Däremot smärtar det då Olivier Dahan och manus låter Kidmans Grace Kelly, med infantil frustration, miströsta över hur svårt det är att tala, gå och stå som en riktig prinsessa. Likt en tramsig Eliza, då hon får etikettlektioner av Derek Jacobis aristokratiexpert. Som om en massivt erfaren, professionell skådespelare, tillika oskarsbelönad Grace Kelly, skulle ha fått hjärnsläpp. Det är egentligen oförlåtligt, men vid det laget har filmen, apropå förväntningar, glidit över i ett fack där det nästan kan göra detsamma. Om 60-talet som en tid då betydelsen av publikt sken och mediers manipulativa kraft kristalliserades, och vikten av att skapa vackra bilder för att täcka över verkligheten, och vad priset av detta image­­skapande ledde till, är intressanta spörsmål att mer än nudda vid. Men de slarvas bort.Grace av Monaco som tjusig, romantisk bagatell håller nog för ett godkänt betyg, men som tänkvärd historisk, biografifilm: not so much.

Locke

Amat Levin 13:15 23 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Tankarna är många under inledningen av Locke. “Fan, vilken lång tagning!” “Hur länge ska han sitta i bilen?” “Hade de inga pengar i budget? Sedan inser man den bistra sanningen att Locke i stort sett bara utgörs av en enda lång scen. Eller, bister är den egentligen inte, för Tom Hardy lyckas med något som jag misstänker är otroligt svårt – att göra en film där han är den enda synliga skådisen intressant.

Locke består av en bilfärd i mer eller mindre realtid där vi får följa Ivan Locke när han kör till London, samtidigt som hans liv plockas isär som ett omvänt pussel. Via en rad telefonsamtal får vi veta att han, trots sin städade natur, har begått ett misstag som sätter hans karriär och familj på spel och filmens 90 minuter är ett försök att ta ansvar för misstaget och minimera dess konsekvenser.

Locke är en underlig film och utmanar stundtals ens tålamod med sin ändlösa motorväg och limiterade omgivning. Men trots att slutet lämnade mig med en “jaha?”-känsla är det ändå Tom Hardys imponerande scennärvaro och Steven Knights levande manus som jag tar med mig ur salongen.

Godzilla

Victor Schultz 01:25 16 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Marknadsföringskampanjen som föregått Godzilla årgång 2014 har pumpat ut blytunga och suggestiva bilder av fallskärmssoldater som ljudlöst faller genom atmosfären mot en blodröd himmel, till ljudet av dramatiska jättekörer, japanska trumslagare och en Ken Watanabe som med darrande röst siar om ett annalkande mörker. En angreppsvinkel som också kändes helt naturlig i ett 2000-tal där actionfilmen framförallt ska vara mörk. Av den anledningen blir det rätt märkligt när Godzilla just bara känns som en halvskön Roland Emmerich-rulle, nästan sentimental i sin kärlek till det mer eller mindre lättsamma äventyret där kärnfamiljer i sönderfall trängs med naiva forskare och helyllemän.

En del inslag framstår som fullständigt onödiga, och den ofrivilliga röda tråden verkar vara att filmens bibliotek av karaktärer egentligen inte har något alls att sätta emot när jorden annekteras av urantörstande jättemonster. Godzilla däremot har full kontroll, även när det gäller att låta bli att trampa på minsta fotgängare. När det gäller Bryan Cranstone och Aaron Taylor-Johnson kan de bara oroligt flänga runt mellan Asien och Amerika, låta ödesmättade och spela över.  Om det funnits en uppenbar poäng med att utmåla människan som fullständigt försvarslös när de riktigt stora krafterna drabbar oss hade tematiken möjligen fungerat, nu känns det mest utdraget och meningslöst.

 

Är du besviken? Hade du hoppats på mer? Tur då att Guillermo Del Toro slängde ihop Pacific Rim så sent som förra sommaren, en monsterrulle som har allt Godzilla har – fast mycket bättre och mycket mer.

The Legend of Hercules

Amat Levin 23:49 12 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


:Under den första halvtimmen sitter jag och väntar på Dwayne ”The Rock” Johnsons intåg. För även om jag misstänker att han inte kan bära upp en förmodad kalkonrulle som Hercules, har han tillräcklig karisma för att göra tittandet mindre outhärdligt. Sedan kommer Kellan Lutz in i bild, förstör mina drömmar och får mig att inse att jag har hamnat på visningen av årets ANDRA film om Herakles – The Legend of Hercules.

Och tyvärr hinner jag inte ens ge filmen en chans innan det blir uppenbart att jag har att göra med en av de mest oinspirerade produktionerna någonsin. Det är som att manuset skrevs i stolpar och att både skådisar och regissör gav upp halvvägs och istället beslöt sig för att försöka slå rekord i antal tittare som lämnar salongen. Det enda som får mig att bortse från att huvudrollen hade kunnat spelas av valfri SATS-beefcake är att vissa av slagsmålsscenerna är fina att titta på och att misären är över på en och en halv timme.

Miss Violence

Victor Schultz 22:17 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Om det nu lyckats undgå någon så är grekisk film på gång just nu. En i raden av efterföljare till isbrytande Dogtooth är Alexandros Avranos Miss Violence. Liksom sin föregångare handlar det om en sorts våldsam blandning av bisarr surrealism och Loachsk realism, en blandning som i Dogtooth kunde leda till mörk humor. Ur den aspekten är Miss Violence något annat. Dottern i en grekisk familj tar livet av sig vartefter kameran bosätter sig i den anonyma gråbruna lägenheten där tre generationer bor. Första timmen är en sorts extremtake på isbergstekniken; ständigt sänder samtalen och situationerna ut övertydliga hintar om allting är helt åt helvete fel och djupt stötande, men utan att det aldrig riktigt briserar, i alla fall inte i bild. Familjens patriark står för ett obehagligt maktutövande och om och om igen stängs dörrar bokstavligt talat i ansiktet på tittaren samtidigt som märkliga kommentarer dånar genom rummens döda luft. Men sedan exploderar det och all skit och allt mörker liksom ljusläggs helt och tittaren får det bekräftat att det var precis så illa som man oroat sig för.

Stilistiskt är Miss Violence fulländad, det gråa ljuset förmedlar samma skräck som det i Thomas Vinterbergs Festen. Känslomässigt är jag utslagen och kan inte låta bli att undra vad det egentligen ska vara bra för. Ja, att genomlida 90 minuter beckmörker, för även om metaforerna och allegorierna över en generation som gått förlorad i den ekonomiska krisens efterdyningar är relevanta, önskar man att de ändå fanns någon liten ljusglimt, eller bara lite galghumor. Men i Miss Violence är sakernas tillstånd för nersmutsade för att något någonsin ska kunna kännas bra igen, och som regissör kanske det innebär att man gjort det lite för lätt för sig. 

Det var en gång en skog

Sebastian Lindvall 19:13 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Dokumentärfilmaren Luc Jaquet, känd för Oscarsbelönade Pingvinresan, beger sig till den tropiska regnskogen gröna hjärta. Högst upp på en trädtopp sitter botanisten och ekologen Francis Hallé, vars kunskaper och filosofiska utläggningar blir bränslet för en beundransvärd iscensättning av ekosystemet.

För att vara en dokumentär om naturen blir de artificiella knepen överraskande centrala för översättningen av Hallés fascination. De tio- och ibland hundraåriga kretslopp som beskrivs är förstås bortom time lapse-fotografiets omfång, därför delvis kompenserade med datorskapat djurliv och sagolika illustrationer. Allra mest storslaget blir det dock när naturen får säga sitt och träden tillåts stå på egna ben. När kameran cirkulerar, åker och svävar – då uppstår en naturlig svindel som sätter animationerna på plats.

Med papper och penna tecknar Hallé det han ser, animationerna illustrerar hans tankar, kameran registrerar det som är nu men som i framtiden riskerar att inte längre vara. Det talas om geniala växters gåtfulla universum och hur träden förkroppsligar tid, men förgänglighetens skörhet spricker när varje utläggning följs av högljudda änglakörer och trollflöjter. Ett regnskogsrekviem som hade mått bra av att dras ner till jorden och banta ner den sentimentala svulstigheten.

Jag och mina två mammor

Sebastian Lindvall 19:06 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Koreakriget delade inte bara landet – det separerade också många barn från sina föräldrar. Efter kriget fann cirka 200 000 barn nya hem i väst, däribland Jung Henin som i samarbete med Laurent Boileau har adapterat sin egen serieroman till den hjärtskärande dramadokumentären “Jag och mina två mammor”. Kreativiteten fyller luckorna och sammansvetsar källorna. En smalfilmskamera är framme när Jung möter sin nya familj på en belgisk flygplats – ett dokumentärt ögonblick som övergår i en blandning av handritat och dataanimerat. Hybridformen tassar mellan det faktiska, såsom ihågkommet av apparater i andras händer, och egenskapade rekonstruktioner som färgas av det personliga.

Det är ett kärleksfullt hem som Jung hamnar i: en sprudlande glad pappa, välkomnande syskon. Men under hela barndomen försöker han att skapa ett band med den enda person som håller honom på en armlängds avstånd – hans nya mamma. Den brustna omfamningen rycker bort mattan under hans fötter och blottar identitetskrisen som väntar därunder. Tecknandet blir både bedövningen och metoden för att riva bort plåstren. I barnaålder ett sätt att kondensera förvirring och förtrycka känslor, senare en kompass som visar vägen till katharsis. Visst svider det många gånger och skrattet fastnar i halsen när det oskuldsfulla plötsligt punkteras av svidande insikter, men outtröttligt fortsätter Jung att illustrera och orientera. Det är väldigt vackert och gripande.

 

Mademoiselle C

Hanna Johansson 14:00 4 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 


Filmer som skildrar modebranschen – Djävulen bär Prada, Mahogany, Funny Face – kan försöka göra narr av den allt vad de vill, men om det är något område där verkligheten alltid överträffar dikten är det detta. Vid flera tillfällen under den nya dokumentären Mademoiselle C, om ikoniska redaktören Carine Roitfeld, var jag tvungen att kväva gapskratt i den i övrigt knäpptysta biosalongen. Som när fotografen Bruce Weber kommenterar modellerna på en fotografering med spädbarn: ”Det trista med de minsta barnen är att de bara kan jobba tjugo minuter åt gången.” Eller som när Roitfeld kollar igenom bilderna från en fotografering där en av modellerna tuppar av: ”Hon är så vacker när hon svimmar!” Eller som när hon på ett möte utbrister ”Jag skulle vilja göra Afrika!” och hennes kollega svarar ”Nej, det går inte att göra Afrika i New York, jag har försökt.”

Allt detta är sådana parodiska modeuttalanden, som tagna ur någon satirisk film. Men Mademoiselle C fyller mig med glädje. Carine Roitfeld är den iskalla Vogueredaktören Anna Wintours antites: hon klappar händerna över huvudet på visning, pratar om hur mycket hon älskar underkläder, börjar gråta av glädje och rörelse när hon pratar om sin dotters nyfödda barn och hur mycket mormödrar betyder för henne. Som moderedaktör har hon varit provokativ, men det finns liksom ingenting överlagt i provokationen, hon har bara en passion inför skönhet som gränsar till det världsfrånvända. Precis som en annan berömd moderedaktör: Diana Vreeland, en legendarisk citatmaskin som älskade ”pazzazz” och glamour, så fantastisk och så knasig på samma gång.

Som film lider Mademoiselle C lite av att alltför gärna vilja rama in berättelsen om Roitfeld med arbetet med hennes publikation CR, en dramaturgiskt ganska träig historia. Men det vägs upp av hennes egna filmade material inifrån The Met Ball (komplett med selfies med Beyoncé) och cameos av Karl Lagerfeld som kör runt Roitfelds barnbarn i vagn. Det är en okomplicerad, lustfylld historia. 

Enough Said

Victor Schultz 21:05 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Enough Said kommer alltid bli ihågkommen för James Gandolfini. Inte för att han är storslaget bra men för att filmen är en av de sista Sopranoslegendaren hann slutföra innan han kastade in handuken förra året. Filmen handlar om att vara medelålders medelklass och riktar sig framförallt mot en medelålders medelklasspublik.

Julia Louise-Dreyfus spelar Eva, en frånskild massör som är precis så lagom misslyckad, apart och charmig att publiken kan känna igen sig utan att bli deprimerad. Livet har stagnerat och åren har bara gått och dottern blivit stor och ska flytta ut och och vad ska hända med tillvaron nu? Som tur är träffar hon Gandolfinis lika lagom aparta och charmiga arkivarie på en fest (som hon besöker med sina lite mer lyckade vänner, de är fortfarande gifta och uttrycker sin ångest genom att ständigt möblera om och klaga på städerskan) och de börjar dejta. Som om det inte vore nog springer hon även in i en spännande lagom excentrisk författare på samma fest. Författaren behöver masseras och varje gång Eva besöker henne berättar hon om sin äckliga aparta exman och de har roligt ihop och skrattar åt honom och snart är de vänner. Kan ni gissa vad som händer sen?


Oändligt mycket har sagts om att vara medelålders och ha det hyfsat bra och Enough Said tillför knappast något nytt. Samma konstanta självförakt-light, samma ångest över att andra människor är jobbiga och har pretentioner och lyckas lite bättre, samma det-är-tydligen-så-ungdomarna-gör-nuförtiden-kommentarer. samma tjat om att det är okej att vara lite ful och gammal och ohygieniskt. Varken Louise-Dreyfus eller Gandolfini misslyckas med sina prestationer, men filmen är obotligt trött. Trött trött.

 

Divergent

Amat Levin 20:57 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det finns ingen som helst bra anledning till att Divergent är 139 minuter lång. Vad som börjar som ett generiskt men oskyldigt försök till att efterapa The Hunger Games-succén, med lite Twilight-anda insprängt, utvecklas snart till ett gisslandrama med tittaren i huvudrollen.

Divergent bjuder nämligen på gammal vanlig dystopi där en tonårstjej (Shailene Woodley) “inte passar in” och är ämnad “för något mer”. Föga förvånande finns det någon hunk (Theo James) med på ett hörn och tillsammans måste de störta en maktgalen översittare, spelad av Kate Winslet vars barn måste älska boken som filmen bygger på och ha tvingat henne till att tacka ja. Men igen, det största problemet är längden, som förvandlar filmen från helt-okej-men-inget-vi-inte-har-sett-bättre-förut till ett regelrätt sömnpiller. Om The Hunger Games är Beyoncé är Divergent Michelle. Ni som vet, vet.

Pompeii

Sebastian Lindvall 22:40 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



”Father, are you crying?” Cassia (Emily Browning) ser på sin ståtliga köpmanspappa Severus (Jared Harris) som att han faktiskt grät, trots att tårarna lyser med sin frånvaro. Scenen är talande för den känslomässiga diskrepans mellan skådespelare och material som hämmar det moderna svärd- och sandaläventyret Pompeii. Skådespelarnas obekväma uppsyn vittnar om att de blivit lurade till inspelningsplatsen under falska premisser, som om de trott att det rört sig om en korsning mellan Gladiator och Titanic. Tji fick dem när de fann sig i buken på det fula, trehövdade monstret som i sin nuvarande form slafsar ihop en historisk katastrof med tråkigt gladiatorspel och sensuella blickar.

I fokus står den fagre gladiatorslaven Milo, spelad av Kit Harington som annars lockar fram gäspningar i Game of Thrones. Som barn såg Milo sina föräldrar mördas av romerska soldater, vilket spär på hämnddriften när han i vuxen ålder förs till Pompeji för att medverka i ett gladiatorspel arrangerat för finfolket från Rom. En obegriplig romans med överklassflickan Cassia utspelas jämte slarvkoreograferade strider, medan den puttrande vulkanen ivrigt väntar på att få skaka om den tredje akten.

Värsta fienderna blir bundsförvanter, lavan närmar sig för att tvinga in kärleksparet i position för en glödhet filmkyss. Det är förutsägbart och inte alls så kalkonunderhållande som det borde ha blivit. Problemet ligger dels i att ensemblen bidrar med en malplacerad seriositet, men också att  Paul W.S. Anderson experimenterar med melodramatiska grepp som skär sig mot hans vulgära uttryck. För många osynliga tårar och alldeles för lite humor.

Det andra Heimat

Hanna Johansson 22:36 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Mellan 1984 och 2004 skapade regissören Edgar Reitz ett tv-epos om livet för ett antal tyska familjer från nittonhundratalets början till millennieskiftet. Samlingsnamnet var Heimat, det tyska ordet för hembygd och en ironisk referens till de romantiska, lantliga Heimatfilmerna som var populära i Tyskland på 1950-talet. Det andra Heimat är en prequel som kretsar kring människor från samma område på den tyska landsbygden men på 1840-talet, en långtifrån romantisk period där flykt är en hägrande dröm för byborna i den fiktiva Schabbach. Huvudpersonen Jakob har siktet så inställt på att söka lyckan i Brasilien att han lär sig flera indianspråk utantill. Under de nästan fyra timmar som Det andra Heimat pågår uppstår emellertid, inte särskilt förvånande, komplikationer.
   
Det här är en historieskrivning i skuggan av de stora världshändelserna. Trots det vackra svartvita fotografiet finns det ingenting nostalgiskt i blicken på personerna som skildras – för min del svindlar det när jag tänker på att alla i min familj fram till för bara en eller två generationer sedan levde exakt såhär. Allt detta hårda arbete, all spädbarnsdöd, all hunger, allt lidande. Ändå är – tro mig – Det andra Heimat lätt att sugas in i, lik ett drama för tv snarare än för film där berättandet aldrig saktar ner utan lyckas fylla varje lång timme med energi utan att byta plats eller fokus från samma få människor på samma lilla yta i samma korta tid i historien. Det är imponerande. 

The Amazing Spider-Man 2

Sebastian Lindvall 02:20 18 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Än idag vilar de tryggt på min mammas vind. Dammiga och tummade buntar med svensköversatta serietidningar, baksidorna märkta med mitt namn och min adress. Prenumerationer på en sentimental relation till Spindelmannen.

På samma sätt som Sam Raimis första film var allt som jag hade vågat hoppas på, bekräftade trilogins avslutande del hur lätt det var för Spidde att trassla in sig i studiosystemets nät. Där förödande deadlines eldar i baken och skurkarnas spinoff- och leksakskompatibilitet värderas högre än regissörens vision. Bara fem år efter Raimis undermåliga kompromiss kom den brådmogna rebooten av Marc Webb, färsk från indiesuccén 500 Days of Summer. Förutom den fantastiska rollsättningen – charmtrollen Andrew Garfield och Emma Stone i rollerna som Peter Parker och Gwen Stacy – var det en lektion i oinspirerat berättande. Ett flöde lika snabbt, stressigt och glädjelöst som ett McDonalds-kök under lunchrusch.

Uppföljaren trängs i samma mall, vilket är förståeligt med tanke på att filmens premiärdatum spikades innan föregångaren ens hade gått upp. Tonen är ojämn, möjligen ett resultat av att för många kockar saltat manuset med ett mörker som inte står i proportion till den glättighet som bäst fångar Parkers personlighet. Den största behållningen är att se Jamie Foxx axla den vänskapstörstande superskurken Electro. När han mäter sina krafter i en sprakande actionsekvens på Times Square blir jag upprymd och laddad, kan för en stund känna omstarten i ådrorna. Men att än en gång se Parker längs minnenas allé med faster May (Sally Field), eller gaffla med Harry Osborn (Dane DeHaan) i väntan på uppgörelsen med Green Goblin, är inte så mycket en déjà vu-upplevelse som en försenad baksmälla.

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Senaste filmrecensionerna


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!