Filmrecensioner

The Legend of Hercules

Amat Levin 23:49 12 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


:Under den första halvtimmen sitter jag och väntar på Dwayne ”The Rock” Johnsons intåg. För även om jag misstänker att han inte kan bära upp en förmodad kalkonrulle som Hercules, har han tillräcklig karisma för att göra tittandet mindre outhärdligt. Sedan kommer Kellan Lutz in i bild, förstör mina drömmar och får mig att inse att jag har hamnat på visningen av årets ANDRA film om Herakles – The Legend of Hercules.

Och tyvärr hinner jag inte ens ge filmen en chans innan det blir uppenbart att jag har att göra med en av de mest oinspirerade produktionerna någonsin. Det är som att manuset skrevs i stolpar och att både skådisar och regissör gav upp halvvägs och istället beslöt sig för att försöka slå rekord i antal tittare som lämnar salongen. Det enda som får mig att bortse från att huvudrollen hade kunnat spelas av valfri SATS-beefcake är att vissa av slagsmålsscenerna är fina att titta på och att misären är över på en och en halv timme.

Miss Violence

Victor Schultz 22:17 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Om det nu lyckats undgå någon så är grekisk film på gång just nu. En i raden av efterföljare till isbrytande Dogtooth är Alexandros Avranos Miss Violence. Liksom sin föregångare handlar det om en sorts våldsam blandning av bisarr surrealism och Loachsk realism, en blandning som i Dogtooth kunde leda till mörk humor. Ur den aspekten är Miss Violence något annat. Dottern i en grekisk familj tar livet av sig vartefter kameran bosätter sig i den anonyma gråbruna lägenheten där tre generationer bor. Första timmen är en sorts extremtake på isbergstekniken; ständigt sänder samtalen och situationerna ut övertydliga hintar om allting är helt åt helvete fel och djupt stötande, men utan att det aldrig riktigt briserar, i alla fall inte i bild. Familjens patriark står för ett obehagligt maktutövande och om och om igen stängs dörrar bokstavligt talat i ansiktet på tittaren samtidigt som märkliga kommentarer dånar genom rummens döda luft. Men sedan exploderar det och all skit och allt mörker liksom ljusläggs helt och tittaren får det bekräftat att det var precis så illa som man oroat sig för.

Stilistiskt är Miss Violence fulländad, det gråa ljuset förmedlar samma skräck som det i Thomas Vinterbergs Festen. Känslomässigt är jag utslagen och kan inte låta bli att undra vad det egentligen ska vara bra för. Ja, att genomlida 90 minuter beckmörker, för även om metaforerna och allegorierna över en generation som gått förlorad i den ekonomiska krisens efterdyningar är relevanta, önskar man att de ändå fanns någon liten ljusglimt, eller bara lite galghumor. Men i Miss Violence är sakernas tillstånd för nersmutsade för att något någonsin ska kunna kännas bra igen, och som regissör kanske det innebär att man gjort det lite för lätt för sig. 

Det var en gång en skog

Sebastian Lindvall 19:13 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Dokumentärfilmaren Luc Jaquet, känd för Oscarsbelönade Pingvinresan, beger sig till den tropiska regnskogen gröna hjärta. Högst upp på en trädtopp sitter botanisten och ekologen Francis Hallé, vars kunskaper och filosofiska utläggningar blir bränslet för en beundransvärd iscensättning av ekosystemet.

För att vara en dokumentär om naturen blir de artificiella knepen överraskande centrala för översättningen av Hallés fascination. De tio- och ibland hundraåriga kretslopp som beskrivs är förstås bortom time lapse-fotografiets omfång, därför delvis kompenserade med datorskapat djurliv och sagolika illustrationer. Allra mest storslaget blir det dock när naturen får säga sitt och träden tillåts stå på egna ben. När kameran cirkulerar, åker och svävar – då uppstår en naturlig svindel som sätter animationerna på plats.

Med papper och penna tecknar Hallé det han ser, animationerna illustrerar hans tankar, kameran registrerar det som är nu men som i framtiden riskerar att inte längre vara. Det talas om geniala växters gåtfulla universum och hur träden förkroppsligar tid, men förgänglighetens skörhet spricker när varje utläggning följs av högljudda änglakörer och trollflöjter. Ett regnskogsrekviem som hade mått bra av att dras ner till jorden och banta ner den sentimentala svulstigheten.

Jag och mina två mammor

Sebastian Lindvall 19:06 11 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Koreakriget delade inte bara landet – det separerade också många barn från sina föräldrar. Efter kriget fann cirka 200 000 barn nya hem i väst, däribland Jung Henin som i samarbete med Laurent Boileau har adapterat sin egen serieroman till den hjärtskärande dramadokumentären “Jag och mina två mammor”. Kreativiteten fyller luckorna och sammansvetsar källorna. En smalfilmskamera är framme när Jung möter sin nya familj på en belgisk flygplats – ett dokumentärt ögonblick som övergår i en blandning av handritat och dataanimerat. Hybridformen tassar mellan det faktiska, såsom ihågkommet av apparater i andras händer, och egenskapade rekonstruktioner som färgas av det personliga.

Det är ett kärleksfullt hem som Jung hamnar i: en sprudlande glad pappa, välkomnande syskon. Men under hela barndomen försöker han att skapa ett band med den enda person som håller honom på en armlängds avstånd – hans nya mamma. Den brustna omfamningen rycker bort mattan under hans fötter och blottar identitetskrisen som väntar därunder. Tecknandet blir både bedövningen och metoden för att riva bort plåstren. I barnaålder ett sätt att kondensera förvirring och förtrycka känslor, senare en kompass som visar vägen till katharsis. Visst svider det många gånger och skrattet fastnar i halsen när det oskuldsfulla plötsligt punkteras av svidande insikter, men outtröttligt fortsätter Jung att illustrera och orientera. Det är väldigt vackert och gripande.

 

Mademoiselle C

Hanna Johansson 14:00 4 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 


Filmer som skildrar modebranschen – Djävulen bär Prada, Mahogany, Funny Face – kan försöka göra narr av den allt vad de vill, men om det är något område där verkligheten alltid överträffar dikten är det detta. Vid flera tillfällen under den nya dokumentären Mademoiselle C, om ikoniska redaktören Carine Roitfeld, var jag tvungen att kväva gapskratt i den i övrigt knäpptysta biosalongen. Som när fotografen Bruce Weber kommenterar modellerna på en fotografering med spädbarn: ”Det trista med de minsta barnen är att de bara kan jobba tjugo minuter åt gången.” Eller som när Roitfeld kollar igenom bilderna från en fotografering där en av modellerna tuppar av: ”Hon är så vacker när hon svimmar!” Eller som när hon på ett möte utbrister ”Jag skulle vilja göra Afrika!” och hennes kollega svarar ”Nej, det går inte att göra Afrika i New York, jag har försökt.”

Allt detta är sådana parodiska modeuttalanden, som tagna ur någon satirisk film. Men Mademoiselle C fyller mig med glädje. Carine Roitfeld är den iskalla Vogueredaktören Anna Wintours antites: hon klappar händerna över huvudet på visning, pratar om hur mycket hon älskar underkläder, börjar gråta av glädje och rörelse när hon pratar om sin dotters nyfödda barn och hur mycket mormödrar betyder för henne. Som moderedaktör har hon varit provokativ, men det finns liksom ingenting överlagt i provokationen, hon har bara en passion inför skönhet som gränsar till det världsfrånvända. Precis som en annan berömd moderedaktör: Diana Vreeland, en legendarisk citatmaskin som älskade ”pazzazz” och glamour, så fantastisk och så knasig på samma gång.

Som film lider Mademoiselle C lite av att alltför gärna vilja rama in berättelsen om Roitfeld med arbetet med hennes publikation CR, en dramaturgiskt ganska träig historia. Men det vägs upp av hennes egna filmade material inifrån The Met Ball (komplett med selfies med Beyoncé) och cameos av Karl Lagerfeld som kör runt Roitfelds barnbarn i vagn. Det är en okomplicerad, lustfylld historia. 

Enough Said

Victor Schultz 21:05 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Enough Said kommer alltid bli ihågkommen för James Gandolfini. Inte för att han är storslaget bra men för att filmen är en av de sista Sopranoslegendaren hann slutföra innan han kastade in handuken förra året. Filmen handlar om att vara medelålders medelklass och riktar sig framförallt mot en medelålders medelklasspublik.

Julia Louise-Dreyfus spelar Eva, en frånskild massör som är precis så lagom misslyckad, apart och charmig att publiken kan känna igen sig utan att bli deprimerad. Livet har stagnerat och åren har bara gått och dottern blivit stor och ska flytta ut och och vad ska hända med tillvaron nu? Som tur är träffar hon Gandolfinis lika lagom aparta och charmiga arkivarie på en fest (som hon besöker med sina lite mer lyckade vänner, de är fortfarande gifta och uttrycker sin ångest genom att ständigt möblera om och klaga på städerskan) och de börjar dejta. Som om det inte vore nog springer hon även in i en spännande lagom excentrisk författare på samma fest. Författaren behöver masseras och varje gång Eva besöker henne berättar hon om sin äckliga aparta exman och de har roligt ihop och skrattar åt honom och snart är de vänner. Kan ni gissa vad som händer sen?


Oändligt mycket har sagts om att vara medelålders och ha det hyfsat bra och Enough Said tillför knappast något nytt. Samma konstanta självförakt-light, samma ångest över att andra människor är jobbiga och har pretentioner och lyckas lite bättre, samma det-är-tydligen-så-ungdomarna-gör-nuförtiden-kommentarer. samma tjat om att det är okej att vara lite ful och gammal och ohygieniskt. Varken Louise-Dreyfus eller Gandolfini misslyckas med sina prestationer, men filmen är obotligt trött. Trött trött.

 

Divergent

Amat Levin 20:57 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det finns ingen som helst bra anledning till att Divergent är 139 minuter lång. Vad som börjar som ett generiskt men oskyldigt försök till att efterapa The Hunger Games-succén, med lite Twilight-anda insprängt, utvecklas snart till ett gisslandrama med tittaren i huvudrollen.

Divergent bjuder nämligen på gammal vanlig dystopi där en tonårstjej (Shailene Woodley) “inte passar in” och är ämnad “för något mer”. Föga förvånande finns det någon hunk (Theo James) med på ett hörn och tillsammans måste de störta en maktgalen översittare, spelad av Kate Winslet vars barn måste älska boken som filmen bygger på och ha tvingat henne till att tacka ja. Men igen, det största problemet är längden, som förvandlar filmen från helt-okej-men-inget-vi-inte-har-sett-bättre-förut till ett regelrätt sömnpiller. Om The Hunger Games är Beyoncé är Divergent Michelle. Ni som vet, vet.

Pompeii

Sebastian Lindvall 22:40 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



”Father, are you crying?” Cassia (Emily Browning) ser på sin ståtliga köpmanspappa Severus (Jared Harris) som att han faktiskt grät, trots att tårarna lyser med sin frånvaro. Scenen är talande för den känslomässiga diskrepans mellan skådespelare och material som hämmar det moderna svärd- och sandaläventyret Pompeii. Skådespelarnas obekväma uppsyn vittnar om att de blivit lurade till inspelningsplatsen under falska premisser, som om de trott att det rört sig om en korsning mellan Gladiator och Titanic. Tji fick dem när de fann sig i buken på det fula, trehövdade monstret som i sin nuvarande form slafsar ihop en historisk katastrof med tråkigt gladiatorspel och sensuella blickar.

I fokus står den fagre gladiatorslaven Milo, spelad av Kit Harington som annars lockar fram gäspningar i Game of Thrones. Som barn såg Milo sina föräldrar mördas av romerska soldater, vilket spär på hämnddriften när han i vuxen ålder förs till Pompeji för att medverka i ett gladiatorspel arrangerat för finfolket från Rom. En obegriplig romans med överklassflickan Cassia utspelas jämte slarvkoreograferade strider, medan den puttrande vulkanen ivrigt väntar på att få skaka om den tredje akten.

Värsta fienderna blir bundsförvanter, lavan närmar sig för att tvinga in kärleksparet i position för en glödhet filmkyss. Det är förutsägbart och inte alls så kalkonunderhållande som det borde ha blivit. Problemet ligger dels i att ensemblen bidrar med en malplacerad seriositet, men också att  Paul W.S. Anderson experimenterar med melodramatiska grepp som skär sig mot hans vulgära uttryck. För många osynliga tårar och alldeles för lite humor.

Det andra Heimat

Hanna Johansson 22:36 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Mellan 1984 och 2004 skapade regissören Edgar Reitz ett tv-epos om livet för ett antal tyska familjer från nittonhundratalets början till millennieskiftet. Samlingsnamnet var Heimat, det tyska ordet för hembygd och en ironisk referens till de romantiska, lantliga Heimatfilmerna som var populära i Tyskland på 1950-talet. Det andra Heimat är en prequel som kretsar kring människor från samma område på den tyska landsbygden men på 1840-talet, en långtifrån romantisk period där flykt är en hägrande dröm för byborna i den fiktiva Schabbach. Huvudpersonen Jakob har siktet så inställt på att söka lyckan i Brasilien att han lär sig flera indianspråk utantill. Under de nästan fyra timmar som Det andra Heimat pågår uppstår emellertid, inte särskilt förvånande, komplikationer.
   
Det här är en historieskrivning i skuggan av de stora världshändelserna. Trots det vackra svartvita fotografiet finns det ingenting nostalgiskt i blicken på personerna som skildras – för min del svindlar det när jag tänker på att alla i min familj fram till för bara en eller två generationer sedan levde exakt såhär. Allt detta hårda arbete, all spädbarnsdöd, all hunger, allt lidande. Ändå är – tro mig – Det andra Heimat lätt att sugas in i, lik ett drama för tv snarare än för film där berättandet aldrig saktar ner utan lyckas fylla varje lång timme med energi utan att byta plats eller fokus från samma få människor på samma lilla yta i samma korta tid i historien. Det är imponerande. 

The Amazing Spider-Man 2

Sebastian Lindvall 02:20 18 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Än idag vilar de tryggt på min mammas vind. Dammiga och tummade buntar med svensköversatta serietidningar, baksidorna märkta med mitt namn och min adress. Prenumerationer på en sentimental relation till Spindelmannen.

På samma sätt som Sam Raimis första film var allt som jag hade vågat hoppas på, bekräftade trilogins avslutande del hur lätt det var för Spidde att trassla in sig i studiosystemets nät. Där förödande deadlines eldar i baken och skurkarnas spinoff- och leksakskompatibilitet värderas högre än regissörens vision. Bara fem år efter Raimis undermåliga kompromiss kom den brådmogna rebooten av Marc Webb, färsk från indiesuccén 500 Days of Summer. Förutom den fantastiska rollsättningen – charmtrollen Andrew Garfield och Emma Stone i rollerna som Peter Parker och Gwen Stacy – var det en lektion i oinspirerat berättande. Ett flöde lika snabbt, stressigt och glädjelöst som ett McDonalds-kök under lunchrusch.

Uppföljaren trängs i samma mall, vilket är förståeligt med tanke på att filmens premiärdatum spikades innan föregångaren ens hade gått upp. Tonen är ojämn, möjligen ett resultat av att för många kockar saltat manuset med ett mörker som inte står i proportion till den glättighet som bäst fångar Parkers personlighet. Den största behållningen är att se Jamie Foxx axla den vänskapstörstande superskurken Electro. När han mäter sina krafter i en sprakande actionsekvens på Times Square blir jag upprymd och laddad, kan för en stund känna omstarten i ådrorna. Men att än en gång se Parker längs minnenas allé med faster May (Sally Field), eller gaffla med Harry Osborn (Dane DeHaan) i väntan på uppgörelsen med Green Goblin, är inte så mycket en déjà vu-upplevelse som en försenad baksmälla.

The Quiet Roar

Hanna Johansson 13:39 12 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


En kvinna får ett besked om en dödlig sjukdom, en dödsdom: hon har tre månader kvar att leva. För att handskas med sin ångest prövar hon en okonventionell terapimetod. Med hjälp av en hallucinogen drog gör hon ett återbesök i en händelse i sitt eget liv, där hon ömsom iakttar sig själv, ömsom griper in och talar till sitt yngre jag.

Den här spännande idén lutar sig The Quiet Roar lite väl mycket på, för utöver den underbara Evabritt Strandbergs rollprestation som den döende kvinnan är den här filmen rätt tunn. Jag kan tänka mig att den hade varit en fantastisk kortfilm, med det musikvideodramatiska fotot, miljöerna, än en gång: Evabritt Strandberg. Men det utdragna formatet med svensk film-klyschiga dialoger (”HELVETE”) gör den inte riktigt några tjänster. Skådespelarna är bra, miljöerna som sagt vackra, själva premissen med en droginducerad tidsresa tankeväckande, men delarna håller inte riktigt ihop så väl som de borde. 

Det blåser upp en vind

Victor Schultz 14:01 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För sin enligt egen utsago sista film väljer Hayao Miyazaki att närma sig hemlandets mest problematiska år (de krigsbrott som Japanska imperiet begick mot främst kineser och koreaner under 30- och 40-talet räknas fortfarande till några av historiens värsta). Det blåser upp en vind utspelar sig dock rätt långt från den verkligheten, istället får vi följa Jiro Horkikoshi, flygplanskonstruktör och centralfigur i den japanska krigsindustrin. Den visionära och lite aparta ingenjören betraktar och drömmer sig fram genom tillvaron. För sig själv muttrar han lite om krigets fulhet men fortsätter likväl nitiskt arbeta med sina plan utan att egentligen ta ställning.

Vid sidan av flygplanen är det en flyktig och - för det mesta - förlorad kärlek som präglar Jiros liv och skiter man i att kontemplera för mycket över hans blodiga händer blir det hela en rätt episk filmupplevelse som sträcker sig över flera årtionden och innehåller de flesta önskade ingredienserna. Det är vackert, suggestivt, lätt filosofiskt och harmoniskt i klassisk Miyazakistil och Moonrake/Totoro/Spirited Away-fans kommer knappast bli besvikna

Mupparna Most Wanted

Sebastian Lindvall 13:53 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Kermit & Co följer upp comebackfilmen Mupparna görs det återigen med James Bobin i registolen och Nicholas Stoller som medförfattare, den förre känd för Flight of the Conchords och den senare med  regimeriter från Judd Apatow-fabriken (bland annat Dumpad och Get Him to the Greek). Så visst borde det väl gå vägen även utan Jason Segel?

Nej, det går inte alls särskilt bra. Den en gång roliga Ricky Gervais är chockerande trött och tråkig i rollen som Dominic Badguy, skurken med det avslöjande efternamnet. Han snackar till sig jobbet som mupparnas manager för att i smyg byta ut Kermit mot dennes look-a-like – den aktade superskurkgrodan Constantine. Turnén används som en fasad för skurkduons ambitiösa inbrott i europeiska storstäder, medan stackars Kermit skakar galler i ett Gulagläger med namnkunniga medfångar (Danny Trejo spelar sig själv!).

Filmen kan beskrivas som en slags muppkuppmusikal som frossar i bortslösad talang och enerverande sång- och dansnummer. Bortsett då från några få magiska minuter när Tina Fey, i rollen som en sadistisk fångvakt, tar ton till rockiga pianoackord värdiga ett b-spår av Toto. Men även den lilla magin förutsätter alltså att man avgudar Tina Fey och Toto.

 

Noah

Hanna Johansson 13:47 3 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Som litterärt verk är Bibeln oerhört ojämn: bitvis statisk, långtråkig och inkonsekvent, bitvis blodfylld som i Höga visan eller Första Samuelsboken, på varsitt sätt. I Darren Aronofskys Noah blandas gammaltestamentlig spänning med samtida fantasyestetik: 3D-glasögonen åker på för att riktigt kunna uppleva vidden av de otaliga svindlande bilderna med folkmassor i rörelse eller åkningar över datoranimerade landskap. Noah är en stark fysisk film full av ond bråd död, djur som slits i stycken levande, smuts, blod, regn, eld, men snart blir detta lite långtråkigt – särskilt som man inte direkt gjort någon ansats för att nyansera originalberättelsens svartvita uppdelning i onda och goda. Det vore möjligen blasfemiskt, men ur dramaturgisk hänsyn rätt välkommet.

Mer intressant än 3D-effekterna är den existentiella ångest som sipprar genom scenerna av slit i förkristlig vildmark. Ingen är förskonad från den: de fallna änglarna som här är tunga robotliknande (och ganska gulliga) stenjättar, Noah och hans familj som tampas med insikten att livet efter arken inte kommer att bli en picknick i parken, the bad guys vars kung Tubal-cain i ett brandtal sammanfattar det bäst när han säger ”vi är människor, vi bestämmer själva om vi ska leva eller dö!”
Och så är det ju, som ni alla säkert redan vet, inte alls. 

Nånting måste gå sönder

Hanna Johansson 12:14 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


”Jag kommer aldrig att glömma dig.” Vilken fruktansvärd fras att avsluta någonting med. Jag satte mig nyligen på ett tåg och åkte tvärs genom landet för att undersöka om någon var någonting utöver att aldrig glömma, trots att jag hade mina misstankar om att det verkligen vore bäst så: ett rörande minne, fast på en viss plats och i en viss tid, omöjlig att återvända till. Men jag vet samtidigt att det inte fungerar så. Ingenting i det här livet försiggår isolerat, hur mycket jag än hade önskat det. Jag kan inte låta bli att gegga, jag kan inte låta bli att dra alla relationer till sin spets, jag kan inte låta bli att tro att allting är potentiellt storslaget. ”Och Brigitte anförtror oss: ’Varje gång jag är förälskad tror jag att det är för alltid.’ Att leva i evigheten, det är ett annat sätt att förkasta tiden.”

Ellie/Sebastian (Saga Becker) är en kvinna fångad i en manskropp och en romantiker fångad i en krass verklighet. Hon blir kär på avstånd i Andreas (Iggy Malmborg) efter att han som en riddare i en saga har räddat henne från att bli misshandlad på en offentlig toalett. Hon ger honom pappersnäsdukar att torka blod och spyor med och spar dem sedan i ett litet skrin. Hon längtar efter att dö och återuppstå. Hon är allvarlig. Hon har en väldigt rolig rumskompis, spelad av Shima Niavarani: ”Jag viskar”, retas hon och härmar Ellies ljusa röst, ”så kommer det kanske en man och lägger munnen mot mitt öra…”

Det gör det också, för kärleken till Andreas blir så småningom ömsesidig. Och än mer komplicerad.

En stor del av spänningen i Nånting måste gå sönder är gapet mellan Ellies blick på tillvaron – drömsk, optimistisk, färgad av en tro på förlösande kärlek – och den ganska smutsiga verkligheten. Det reflekteras också i bildspråket. Växlingarna mellan grådassig realism och brutala sexscener i slowmotion, som med sin komposition och perfekta ljussättning för tankarna till Caravaggio-målningar, skulle kunna uppfattas som löjligt anspråksfulla. Å andra sidan är väl inte de anspråken särskilt löjliga. Nånting måste gå sönder tar livet, med sin pendelrörelse mellan skönhet och lidande, på otroligt stort allvar. Det lyser igenom i manuset, i det trovärdiga skådespeleriet, i fotot, den idén och den insikten är närvarande överallt: den här tillvaron är så vacker och så fittig på samma gång, för allting måste dö, nånting måste gå sönder. Den här filmen är på så vis lite som en Lana del Rey-låt: euforisk och vemodig, hårt estetiserad, sentimental, alldeles underbar. 

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!