Har man släppt bilder på Tom Hanks i Max Max-mundering och Hugh Grant i fyllenäsa måste man leverera. Sträcker man sig över hela mänsklighetens historia förväntar sig folk något särskilt. Gör man världens dyraste indiefilm måste det bli speciellt. Typ ett jävla filmepos. Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski har varit smarta. Genom att korsklippa sex fristående människoöden kan man göra en tretimmarsfilm helt utan dötid och transportssträckor. Och när man bygger upp och binder ihop ett annalkande klimax utifrån dessa fristående berättelser blir stämningen snabbt mycket tät. Problemet är det ytliga, stannar man upp och andas ut efter denna explosion och tittar närmare, börjar känna på varje historia i sig själv, utan de snabba klippen, inser man att det ibland är ganska tunt. Särskilt den livsbejakande berättelsen om pensionären som blir instängd på ett demensboende och med ett finger mot etablissemanget ger sig iväg med sina generationsvänner för att dricka öl och sätter fingret på vad livet EGENTLIGEN betyder. Där Paul Thomas Andersons Magnolia lyckades med att skapa tyngd i varje berättelse blir detta bitvis ihåligt, typ som Paulo Coelho. Å andra sidan tycks detta vara vad man strävar efter, att identifiera något primalt, grundläggande hos människan.

Vad som verkligen levererar är framtidsvisionerna. Det dystopiska NeoSeoul i en Matrix-inspirerad värld som the Wachowskis känner lika bra som den ännu mer distanserade framtidsvärld där Tom Hanks lever stamliv bland blodtörstiga indianer.

Bruce Willis är en stjärna och tar bra betalt för sina filmroller. Så bra betalt att vissa påstår att regissör John Moore var tvungen att sälja sin fantasi för att få råd att betala Willis gage till denna femte Die Hard-film. För det är helt tomt. Det är idioti. Handlingen bygger i korta drag på att härdade polisen John McClane åker till Moskva för att hämta sin son som sitter i fängelse. Väl på plats visar det sig dock att sonen egentligen jobbar för CIA och har i uppdrag att få tag på ett obestämt dokument som en skäggig, schackspelande oligark sitter på. Redan här gör gamle McClane sig själv en otjänst när han börjar dra James Bond-referenser efter att sonens arbetsgivare avslöjats. Sen fortsätter det med klyschor.

Ryssland är en anarki där man fortfarande kan köra runt med stridshelikoptrar och bomba sönder byggnader i centrala Moskva. Alla bad guys har sina rötter i den döda kommuniststaten och är på jakt efter cash. När spåren leder till Tjernobyl och 1986 års kärnkraftsolycka verkar Moore ha glömt bort att det övergivna kärnkraftverket numera ligger i ett annat land, nämligen Ukraina, hundra mil bort, och McClane Sr och Jr sätter sig sonika i en bil och kör dit, typ som om de skulle till Norrtälje. Väl på plats har man sedan uppfunnit en behändig anti-radioaktivitetsspray så att hela casten kan vistas några meter från den fallerade kärnreaktorn utan att spy blod. Skönt. Om man nu bryr sig.

Alfred Hitchcock må ha varit en grym regissör men framför allt var han en jävel till PR-kille som insåg värdet av sälja in sina filmer likväl som sig själv med mytbildning och snack. I Sacha Gervasis Hitchcock är han en narcisstisk barnunge som helt saknar udd och bara får agera bollplank till Helen Mirrens lagom riviga sarkasmer. Jämfört med HBO-filmen the Girl från förra året som iallafall vågade ifrågasätta och problematisera Hitchcocks relation till sina skådespelerskor förblir detta ett puttrande kväljande mys om den undertryckta maka som gömmer sig bakom varje manligt geni. Ofta sant förvisso, men tröttsamt och schablonartat när det framställs på det där lagom lättsamma och ofarliga sättet. Helen Mirren skulle självklart aldrig svika “Hitch” på riktigt och Hitchcock kommer givetvis snart till sans och inser värdet hos sin fru och kompanjon. Myyyys. Att Anthony Hopkins alltför snälla och tomma Hitchcock har en ständigt pågående uppgörelse i sitt undermedvetna med den bestialiske mördaren Ed Gain blir således bara konstigt i en film som saknar allt vad spänning heter. Scenen när den berömda dusch-scenen från Psycho visas för första gången i en fullsatt biosalong och Hitchcock står utanför och njutningsfullt dirigerar skriken från publiken är en av filmens få behållningar.

Att driva kult är inte särskilt komplicerat. Lyckas du samla ihop ett gäng tillräckligt sargade personer runt en tillräckligt karismatisk och påhittig ledare är du i princip hemma. Det krävs inga storslagna tänkare eller ondskefulla ledare, bara en grundläggande förståelse för hur människor fungerar. Och om just detta handlar Paul Thomas Andersons The Master.
Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en alkad och kåt WW2-veteran som driver runt i femtiotalets USA och agerar allmänt störigt. Av en slump hamnar han mitt i en groende scientologi-inspirerad sektrörelse kallad The Cause och börjar kort och gott att supa ihop med sektens ledare, den uppsluppna mystikern och sci-fi-författaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), även känd som The Master. För Dodd, som predikar för en kamp mot det primala och djuriska i människan blir den luststyrda och förtappade Quell en sorts antites med vilken han kan bryta mot sina egna regler.

The Master är ingen storslagen mastodontrulle i samma stil som There Will be Blood. Detta är framförallt skådespelarnas film, Joaquin Phoenix, Phillip Seymour Hoffman och Amy Adams får alla chansen att spela ut och pressa sina prestationer till max. Det är omvälvande att se hur Phoenix ger Quell, som i mångt och mycket är en enkel stereotyp alkis, en komplexitet och ett djup som är så konsekvent påträngande att man inte kan värja sig.