Filmrecensioner

The Selfish Giant

Victor Schultz 12:08 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När medborgarna stjäl infrastrukturen i samma takt som staten försöker bygga upp den är det ett tydligt tecken på att samhället är sjukt. När man inte längre har råd att betala elräkningen och de strömförande kopparledningarnas direkta skrotvärde blir oändligt mycket mer betydelsefullt än ett fungerande elnät, är det ett säkert tecken på att något gått fel. Clio Barnards uppmärksammade film handlar om Storbritanniens marginaliserade grupper, som lever i kalla tomma hus där möblerna sålts och fönsterrutorna slagits sönder. Vi får följa tonåringarna Arbor och Swifty, som bor i ett av Bradfords mest nergånga områden. De är hämningslöst lojala i sin vänskap men stöter ständigt på problem, hemma och i skolan; Swifty på grund av sin familj och Arbor eftersom hans tjackade brorsa snor adhd-medicinen han behöver för att hålla sig lugn. Som ett sätt att fly spenderar de mer och mer till på de lokala skrotupplaget och ser storögt på när professionella koppartjuvar cashar in.  

De nordengelska miljöerna, helt raserade med stora gröngråa fält, rykande industrier och hästar som färdmedel känns i det närmaste som en framtidsdystopi, som ett Storbritannienien post domedagen snarare än ett Storbritannien 2014. Kanske är det också där filmens styrka ligger; i att skildra något högaktuellt och samtida, men i en miljö som bitvis känns rätt tidlös och genom en vänskap som passar lika bra i en Oscar Wilde-saga som i socialrealistisk film.

Gilla:
upp
20 röster

The Congress

Sebastian Lindvall 12:05 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den israeliske regissören Ari Folman skrev historia på mer än ett sätt med Waltz with Bashir, ett chockskadat dokudrama om minnen av Libanonkriget. Det var första gången som ett animerat verk blev Oscarsnominerat för bästa utländska film, men med dess överskridande förskjutning – en känslomässig problematisering av dokumentära autenticitetskomplex – skulle den ha platsat i flera andra kategorier. Trots en ytlig makeover märks en själslig uppföljare i The Congress, en engelskspråkig filmatisering av en kortroman skriven av polske science fiction-författaren Stanislaw Lem.

Robin Wright spelar ”Robin Wright”, skådespelerskan från Princess Bride och Forrest Gump som numera är en 44-årig ensamstående mamma i en alternativ verklighet utan Netflix. Tårarna rinner längs hennes kinder i filmens öppningsscen – en närbild som tar avstånd i takt med hennes agents (Harvey Keitel) beskrivning av en fallen stjärna i en ungdomsbesatt industri. Filmstudion Miramount vill skanna och digitalisera hennes uttrycksregister och förvalta fritt efter smak och tycke.

Hon förbjuder dem att rollsätta hennes digitala skådespelarjag i förintelsefilmer och science fiction – en förnimmelse av det radikala skiftet som sker en trekvart in i filmen. 20 år in i framtiden deltar hon på en futuristkongress arrangerad av Miramount, belägen i en zon som via kemiska preparat övergår i animation, när plötsligt ett skott avlossas och hon finner sig instängd i ett hallucinogent fängelse.

Ibland väcks en bra idé i sömnen som ber om att skrivas upp innan den faller i glömska. En liknande känsla infinner sig här, men med skillnaden att den ensamma idén kommer i sällskap av en svamptrippad stormtrupp. Folmans hybrid är frustrerande innehållsrik och ju längre Wright kommer från verkligheten, desto oklarare blir också filmens fotfäste. Ändå går det inte att ignorera den profetiska försmaken av en framtida kultklassiker.

Gilla:
upp
22 röster

Resan till fjäderkungens rike

Sebastian Lindvall 19:25 25 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Så motigt det måste kännas för barnfilmsskapande dataanimatörer som inte jobbar på Pixar eller DreamWorks Animation. Enligt sitt pressmaterial är svensk-danska Resan till Fjäderkungens rike den ”allra första stereoskopiska 3D-film som producerats i Sverige”. Bortom filmhistorisk kuriositet är det tyvärr bara ett sorgligt försök till en äventyrsfilm, obegriplig i sina bästa stunder men för det allra mesta helt meningslös. En kaninmamma kidnappas av Fjäderkungen, en förvuxen påfågel som upprätthåller ordningen i sitt rike genom att mata en Cthulhu-liknande best med magiska brickor. Lillkaninen Johan försöker rädda sin mamma, men det går inte som planerat. Ingenting verkar ha gått som planerat. Håll barnen borta från Fjäderkungen!

 

Gilla:
upp
29 röster

Våtmarker

Hanna Johansson 12:46 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Den unga Helen har ett intresse för sex som istället för att kretsa kring njutning påminner om en mikrobiologiforskares. Uppvuxen i en pedantiskt städande och skrubbande familj utsätter hon sin kropp för det ena hygieniska experimentet efter den andra i denna filmatisering av Charlotte Roches roman med samma namn. Ramen i Våtmarker är en sjukhusvistelse där Helen behandlas för en på egen hand orsakad analfissur – från sängkanten berättar hon en serie mustiga skrönor om bordellbesök, pizza, bästisens pojkväns fetischer, vilka grönsaker som är lämpligast att onanera med, och mer därtill. Det är… väldigt grafiskt. Under visningen (passande nog i en före detta porrbiograf) sjönk jag djupt ner i stolen vid vissa tillfällen, och publikens reaktioner fick mig ibland att tro att det var en splatter vi satt och kollade på. Men det är inte bara snusk – invävt i alltihopa finns dels en kärlekshistoria, dels en berättelse om Helens problematiska familj.

Den senare är rörande på sina ställen, den förra känns rätt jönsig. För min del hade Helen gärna fått löpa den snuskiga linan ut.  

Gilla:
upp
53 röster

The Grand Budapest Hotel

Victor Schultz 12:38 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



När jag var liten och tittade på Rushmore eller Royal Tenenbaums med någon tjej jag tyckte om pratade man alltid om vilka grymma låtar Wes lagt in och hur snygga kläder Gwyneth Paltrow hade. Men ändå var det alltid romantiken som var viktigast, det var de olyckliga, schablonartade och genomarbetade kärleks- och familjerelationer (framförallt kärleksrelationerna) som gav en gåshud. Och det kändes som det var samma sak för Wes. Kläderna och husen och musiken och miljöerna var snygga och spännande och coola, men likväl sekundära. Som en krydda eller något. Allteftersom 2000-talet tickat på har dock Wes blivit mer och mer intresserad av ytan. Han har upptäckt fanerade väggar och Det susar i säven och Rhode Island och nu Sound of Music.

The Grand Budapest Hotel handlar om den hängivna hotellconciergen Gustave H. (Ralph Fiennes) och hans mer eller mindre ofrivilliga insyltning i en rätt våldsam arvsstrid någonstans i bergen mellan Ungern och Österrike. Med spingpojken Zero (Tony Revolori) vid sin sida kämpar han mot giriga söner och nazister och en Willem Dafoe med slipade hörntänder. Filmen lägger sin kraft i det hetsiga uppradandet av en oändlig radda ytterst välformulerade, genomtänkta och slicka scener. Det känns ungefär som att se ett parti Cluedo dramatiseras i ett mycket exklusivt dockhus. Till sin hjälp har han utöver huvudrollsinnehavarna flertalet namnkunniga biroller (Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, och Tom Wilkinson för att nämna några). När jag ser filmen tänker jag på Johan Renck och alla reklamfilmsregissörer som drömmer om att få lämna en värld av superstilistisk yta och musikaltydlig dramaturgi för att få göra komplex känslobaserad långfilm. Wes går åt andra hållet och en elak recensent skulle säga att The Grand Budapest Hotel är en 90 minuter lång reklamfilm för en fiktiv bagerikedja. Det är som att Wes hoppas att han en dag ska kunna landa ett livstidskontrakt som reklamfilmsmakare på lyxkonglomeratet LVMH.

Inte för att det är något fel på det. Filmen är utan tvekan Wes snyggaste, mest underfundiga och kanske också episka. Jag rekommenderar alla att se den, men se helst Rushmore i samma veva och fundera på om djup ändå inte alltid slår yta. Snyft.  

Gilla:
upp
31 röster

Tommy

Isabelle Espinoza 14:03 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Estelle (Moa Gammel) återvänder till Sverige från Sri Lanka med sin dotter, för att hämta sin man Tommys del av bytet från ett värdedepårån på Landvetter för ett år sedan. Tommys namn inger respekt och hennes uppenbarelse som hans sändebud triggar nervositet i de gamla kretsarna i Stockholms undre värld.

Miljön är och välbekant från andra välproducerade svenska gangsterflicks, persongalleriet syns hemtamt även om det är nya ansikten och kroppar med svarta skinnjackor och pomaderade hårsvall som hänger med Ola Rapace.  Tät stämning och goda aktörer förebådar först ett storverk, och berättandets knapphet i informationen, spännande och otypiskt i svensk film, höjer inledningsvis förväntningarna. För Moa Gammel är fantastisk. Hennes utstrålning påminner om Gena Rowlands i Gloria, sårbar och desillusionerad, med en orubblig och ursinnig vilja. "Hon är ingen vanlig flickvän!" Någon fäller den repliken. "Hon vet precis vad som hände på Landvetter den där gången!" Vad som kännetecknar en vanlig flickvän är en undran som dyker upp. Den blåsta bihangsbruden utan röst? Som ingen koll har alls på vad som hände på Landvetter? Lykke Li Zackrisson spelar den rollen, om än intuitivt och väl, och bevisar att ordningen inte är rubbad.

Att man tvingas pussla ihop för mycket på egen hand blir filmens svaghet till slut. Gammels rollarbete bär, men filmen slutar tyvärr att bära sig själv. Trots minnesvärda roller av bland andra Ewa Fröling, som gör en lyxhustru, mamma till Estelle, gudomligt nyanserad, med smink och hår som om inspelningen till American Hustle var hennes andra dagjobb. Och Johan Rabaeus som spelar... satan själv. Men berättelsen faller isär.

Gilla:
upp
33 röster

For Those in Peril

Sebastian Lindvall 12:32 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


”Oh, hear us when we cry to Thee/ For those in peril on the sea.”

Det ska krävas en filmupplevelse av särskilt mörk magnitud för att jag ska börja citera psalmer. Just de här raderna skrevs av den engelske poeten William Whiting som ett gudserkännande efter att ha överlevt en stormig skeppstur. Det är även därifrån som den skotske regissören Paul Wright hämtat inspiration till sin långfilmsdebut, men snarare än att knäppa händerna mot himlen låter han blicken dröja kvar vid helvetet på havets botten.

Omgivningens onda blickar, menande kommentarer och hotfulla tystnader gör det klart för Aaron (George MacKay) att han inte borde ha överlevt den mystiska olyckan som krävde fem mäns liv. Övertygad om att de fortfarande lever, stärkt av det faktum att en av dem är hans storebror, bestämmer sig Aaron för att återvända till olycksplatsen och skära ut dem ur ”djävulens smutsiga buk”. Just så formulerar hans berättarröst som genom filmen upprättar en direktlinje till de döda.

Det som verkligen får det psykologiska dramat att läcka in i mina lungor är hur Wright överger intrigmässiga slutledningar. Impressionistiska mardrömsbilder, ihop med Erik Enockssons sakrala musik, får vindarna att blåsa mot den skadade huvudpersonens skrock- och sägenpräglade världsbild. Och där finns en fruktan som jag verkligen tror på.

Gilla:
upp
46 röster

Saving Mr. Banks

Sebastian Lindvall 12:28 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Walt Disney (Tom Hanks) har ställt in siktet på att förvalta sina döttrars favoritsaga med det magiska stjärnstoft som möjliggjorde hans flykt från den fattiga uppväxten i Missouri till imperiet i änglarnas stad. Han vägrar att låta verkligheten stå i vägen för sina drömmar – allra minst den amerikanska drömmen.

Men problemet är att sagorna om Mary Poppins, den potentiella utgångspunkten för en färgsprakande musikal med levande skådespelare intill animerade pingviner, härrör från en väldigt verklig barndom. Nämligen bokförlagans gråmulna författarinnan Pamela L. Travers (Emma Thompson). För inte kan väl hon låta den mustaschprydde manipulatören skapa ett sånghäfte i Technicolor baserat på hennes sveda och värk? Emma Thompson ser ut att trivas när hon höjer på ögonbrynen och levererar uppläxningar så bitska som de ofta blir när te blandas med root beer. I pauserna från de retoriska kamperna får hon ofta syn på något som med stöd av stråkar, pianoklink och övertydlig klippning kopplas direkt till hennes barndom. Regissören tillkännager sig som en slags marionettmästare bakom duken som noga knyter samman tidsplanen, så att absolut ingen riskerar att missförstå hur allt hänger samman.

Till slut kan inte ens Travers hålla tillbaka tårarna – annars hade det ju inte blivit någon Mary Poppins, än mindre Saving Mr. Banks. Bänkad i salongen på premiärkvällen ser Travers hur vita duken upptas av stora känslor i närbild med tillhörande sånger som förser hennes stela tår och fingrar med dansant ström. Vid det laget är avtalen påskrivna och drömfabriken har än en gång fått det sista ordet.

 

Gilla:
upp
27 röster

Need for Speed

Sebastian Lindvall 12:25 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det är alltid intressant när ett tv-spel med näst intill obefintlig handling ska bli en svulstig storfilm. När det kommer till Need for Speed har man tagit sig konstnärliga friheter för att omvandla franchisens premiss, alltså bilar som åker väldigt fort, till en karaktärsförankrad hämndhistoria.

I huvudrollen syns Aaron Paul, nyligen utexaminerad från den hyllade tv-serien Breaking Bad. Drogerna är färre men den plågade blicken intakt när han i rollen som motorsnillet Tobey Marshall förlorar en av sina bästa vänner i ett race, sätts dit av en barndomsrival och hamnar i fängelse. Väl ute får han en chans att hämnas – men för att lyckas måste han infinna sig bakom ratten och bryta sin villkorliga frigivning.

Man bör inte underskatta filmer om hastighet, som ju trots allt är ett av filmmediets tydligaste födelsemärken och primära medel för att trolla med tid och rum. Och det är sannerligen full fart från början till slut. Intrigen haltar och visst passeras en del taskiga kvinnoporträtt och genremässiga klichéer, men det bjuds många överraskande inslag av historiska självreflektioner som får mig att trivas i passagerarsätet.

Gilla:
upp
17 röster

300: Rise of a Empire

Victor Schultz 12:20 14 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


300: Rise of an Empire går på bio just nu eftersom föregångaren 300 (2006) på bara några år blivit en älskad actionklassiker. Kombinationen av Frank Millers stilrena serieförlaga, Zack Snyders hyfsat kreativa inställning till våld och de 300 spartanernas dödsföraktande kamp mot en uppsjö olika elitförband och förskräckliga humanoider gjorde filmen till ett efterlängtat svärdshugg i mellangärdet och återuppfann splattergenren. Denna uppföljare saknar tyvärr både en millersk förlaga, Zack Snyders (som enbart producerat och deltagit i manusarbetet) ambitionsnivå och spartaner. Istället får vi följa ett gäng atenare som parallellt med spartanernas krig mot den persiska härskaren Xrexes (har man ett namn som börjar på X kan man inte vara annat än kallblodig och ond) utkämpar slag efter slag mot den persiska härskarens flotta, manövrerad av Eva Greens iskalla kommendör.

I 300 fanns hela tiden en känsla, som givetvis inte stämde men ändå, om att allt faktiskt skulle kunna ha hänt. Krigarna var ju ändå bara krigare, om än med slipade tänder och stympade kroppsdelar, i Rise of an Empire tappar man dock konceptet rätt snabbt när pansarbåtar som hör hemma någonstans i det sena 1800-talet dyker upp sådär 1000 år f.kr. Den neofascistoida synen på krig och våld, död och manlighet når också ett nytt bottennapp och uttalas med om möjligt ännu lite mindre självdistans. Räcker inte det för en döskalle slänger Green och Suillivan Stapleton in en av de sämre sexscener som filmmediet skådat.

Gilla:
upp
20 röster

Att skiljas

Hanna Johansson 19:24 11 Mar 2014
Genre: 
Regi: 


När tv-serien Scener ur ett äktenskap kom skapade den en skilsmässovåg i Sverige. Efter att ha sett Karin Ekbergs dokumentär Att skiljas kommer jag på mig själv att önska att samma sak kommer hända efter den här filmen, även om den troligen inte kommer få samma genomslag – däremot lite kul att ytterligare en personlig och inåtvänd dokumentärfilm, precis som höstens succé Belleville Baby, går upp på bio.

Varför hoppas jag det? Jo: för Att skiljas, som följer Ekbergs föräldrar året efter att de bestämmer sig för att ta ut skilsmässa, tar fasta på det positiva i den upplevelsen. Inte bara, förstås – filmens första del fokuserar mycket på bitterheten både inför det som har varit (Ekbergs pappa säger vid ett tillfälle att han borde ha avslutat relationen redan 1973, alltså sex år innan Karin föddes) och inför nuet och framtiden. Men i slutändan löser sig allt, åtminstone enligt den här filmens dramaturgi. Skilsmässan visar sig vara en injektion av livsglädje för båda föräldrarna. Och för Ekberg, tycks det, kanske något som fört henne närmare dem. Med tanke på den rädsla för ensamhet som får folk att stanna kvar i förhållanden som ingen mår bra av är det ett meningsfullt budskap.  

Gilla:
upp
19 röster

YSL

Hanna Johansson 19:19 11 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Modevärlden är av någon anledning full av parkonstellationer som fortsatt bortom kärleksförhållandets slut – Valentino och Giancarlo Giametti, Domenico Dolce och Stefano Gabbana, Yves Saint Laurent och Pierre Bergé, samtliga relationer som pågått under flera decennier. De senares relation är ämnet för långfilmen Yves Saint Laurent, som utspelar sig under just de nästan tjugo år – 1958 till 1976 – som de var ett kärlekspar. Strax innan Saint Laurent gick bort 2008 gjorde de en partnerskapsregistrering och Bergé sålde den enorma konstsamling som paret samlat på sig sedan sextiotalet på auktion, något som dokumentärfilmen L’amour fou skildrade och som också vidrörs i Yves Saint Laurent.

Det är en fruktansvärt vemodig bild: Pierre Bergé ensam i det gemensamma hemmet omgiven av prylar och påminnelser av livet som har passerat. De premisserna ger mycket gratis. När jag såg L’amour fou räckte det med några meningar ur Pierre Bergés tal på Yves begravning för att bryta ihop totalt: ”Vad morgonen i Paris var ung och vacker första gången vi träffades. Hur skulle jag kunna föreställa mig att vi femtio år senare skulle vara här, mittemot varandra, och att jag skulle ta adjö av dig en sista gång. Det är sista gången jag talar med dig, Yves. Sista gången jag kan det. Det är till dig jag talar. Som inte hör mig, som inte svarar. Det är omöjligt att inte minnas.”

Så vad är då det här för skit? Maken till slapp biopic! Maken till respektlös och feg skildring av Saint Laurents och Bergés förhållande! Här hängs kärlekshistorien upp på diverse triangeldraman, som om relationen i sig inte vore intressant nog. Yves Saint Laurents vän och musa Loulou de la Falaise lär vända sig i sin grav, för övrigt – hela arken där den unge Yves går från renskrubbad, blyg nykterist till långhårig Studio 54-besökare kan sammanfattas med: en dag dök hon upp med knark och stora smycken och sedan gick det utför. Ytan sitter visserligen som en smäck, och huvudrollsinnehavaren Pierre Niney har fångat varje Yves Saint Laurents manér – men vad hjälper väl det när kärlekslivet, konstnärskapet, ångesten, allt som är intressant med den här livshistorien, skildras tunt och fladdrigt som en bit chiffong. Gå och shoppa istället för att se den här filmen. 

Gilla:
upp
23 röster

Herr Peabody & Sherman

Sebastian Lindvall 17:35 7 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När en historielektion får en salong fylld med skolbarn att bullra av skratt blir jag övertygad om vikten av välskräddad underhållning som pedagogik. 3D-äventyret följer Herr Peabody, en hyperintelligent hund som trotsar gängse normer och adopterar människopojken Sherman. Som ett kvitto på Peabodys intelligens har han byggt en tidsmaskin, vilken används för att uppleva avgörande historiska ögonblick och därigenom göra undervisning lite roligare.

Regissören Rob Minkoff har tidigare gjort Lejonkungen och Stuart Little-filmerna, såväl som mindre lyckade spelfilmer (däribland Eddie Murphy-floppen The Haunted Mansion). Det blir rakt, rappt och roligt utan att man matas med för stora skopor sentimentalt strössel. Och vilket snilledrag med valet av röstskådespelare! För vem passar bättre som narcissisk besserwisserjycke än På spårets egen kunskapskonduktör Kristian Luuk?

Det märks att Minkoff gärna har en fot i varje läger och trots sin publiks låga medelålder inte vill lägga band på sig själv och låta bli att smyga in vågade ögonblinkningar till de äldre. Särskilt fräckt blir det när herr Peabody, inför en chockad socialtjänstekvinna, varnar sin son för att ”ta på dig själv”. Men det är klart, visst finns lärdomar att hämta även från desituationerna.

Gilla:
upp
49 röster

The Battle of the Sexes

Sebastian Lindvall 17:31 7 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Året var 1973 när Bobby Riggs, en 55-årig mansgris och tidigare tennisproffs, förklarade krig mot den amerikanska kvinnorörelsenoch trots sin ålder påstod sig kunna slå valfri kvinnlig tennisspelare i toppform. Och han ställde snabbt in siktet på Billie Jean King, damtennisens världsetta vars kamp för kvinnliga rättigheter fick det att svida särskilt mycket i Riggs ögon.

Nyinspelade intervjuer kontextualiserar arkivmaterialet, men detta är definitivt ingen dokumentär som redogör historiska fakta rakt upp och ned. Kronologin bryts upp och energi läggs på att berätta historien som om det vore för första gången – att öppna publikens ögon för de höga insatserna och att så oerhört mycket mer stod på spel än prispengarna i ett hajpat pr-jippo.

I tennismatcherna drar regissörerna verkligen nytta av arkivmaterialet. Det klipps inspirerat mellan bildkällor – grynig16mm-film, brusiga videoupptagningar och rekonstruerade inklippsbilder– vars sinnliga kollisioner trissar upp spänningen till max. Sport blir spännande, helt enkelt, och det bitvis hyperkinetiska bildspråket påminner om hur en Tony Scott eller jämbördigt vulgär auteur skulle närma sig materialet.

Därför blir jag inte särskilt överraskad när jag läser om Danny Boyles spelfilmsplaner. Onödigt, kan jag tycka, när det redan finns en film som självsäkert slår mellanfakta och spänning utan några nätrullare.

Gilla:
upp
18 röster

Stockholm Stories

Sebastian Lindvall 17:27 7 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


I början av 90-talet följde en decennielång glansperiod för hyperlinkfilmer, pendlades mellan stilbildande lekfulla (Short Cuts och Pulp Fiction)och budskapstungt banala (Traffic och Babel). I denna form stöps även det oinspirerade dramat Stockholm Stories, baserad på Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet, där ensamsjälars vägar korsas med restaurang Gondolen somvag knytpunkt.

Huvudstaden målas upp som ett melankoliskt nätverk befolkat av cyniska tevekomiker och högt uppsatta djävular, själsärrade författarbarn och socialt handikappade karriärister.Karaktärerna är skapade utifrån en väldigt tvär och tydlig hierarki där toppen av granen kläs med en elak kostymklädd stjärna, medan det rådlösa bottenskrapet sopas bort med tårar i ögonen. Simplifieringen är på gränsen till karikatyrartad. När dessutom flera skådespelare spelar över med blodsprängda ögon blir den avgrundsdjupa tragedin bara skrattretande.

Gilla:
upp
20 röster

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!