Filmrecensioner

Enough Said

Victor Schultz 21:05 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Enough Said kommer alltid bli ihågkommen för James Gandolfini. Inte för att han är storslaget bra men för att filmen är en av de sista Sopranoslegendaren hann slutföra innan han kastade in handuken förra året. Filmen handlar om att vara medelålders medelklass och riktar sig framförallt mot en medelålders medelklasspublik.

Julia Louise-Dreyfus spelar Eva, en frånskild massör som är precis så lagom misslyckad, apart och charmig att publiken kan känna igen sig utan att bli deprimerad. Livet har stagnerat och åren har bara gått och dottern blivit stor och ska flytta ut och och vad ska hända med tillvaron nu? Som tur är träffar hon Gandolfinis lika lagom aparta och charmiga arkivarie på en fest (som hon besöker med sina lite mer lyckade vänner, de är fortfarande gifta och uttrycker sin ångest genom att ständigt möblera om och klaga på städerskan) och de börjar dejta. Som om det inte vore nog springer hon även in i en spännande lagom excentrisk författare på samma fest. Författaren behöver masseras och varje gång Eva besöker henne berättar hon om sin äckliga aparta exman och de har roligt ihop och skrattar åt honom och snart är de vänner. Kan ni gissa vad som händer sen?


Oändligt mycket har sagts om att vara medelålders och ha det hyfsat bra och Enough Said tillför knappast något nytt. Samma konstanta självförakt-light, samma ångest över att andra människor är jobbiga och har pretentioner och lyckas lite bättre, samma det-är-tydligen-så-ungdomarna-gör-nuförtiden-kommentarer. samma tjat om att det är okej att vara lite ful och gammal och ohygieniskt. Varken Louise-Dreyfus eller Gandolfini misslyckas med sina prestationer, men filmen är obotligt trött. Trött trött.

 

Divergent

Amat Levin 20:57 1 May 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Det finns ingen som helst bra anledning till att Divergent är 139 minuter lång. Vad som börjar som ett generiskt men oskyldigt försök till att efterapa The Hunger Games-succén, med lite Twilight-anda insprängt, utvecklas snart till ett gisslandrama med tittaren i huvudrollen.

Divergent bjuder nämligen på gammal vanlig dystopi där en tonårstjej (Shailene Woodley) “inte passar in” och är ämnad “för något mer”. Föga förvånande finns det någon hunk (Theo James) med på ett hörn och tillsammans måste de störta en maktgalen översittare, spelad av Kate Winslet vars barn måste älska boken som filmen bygger på och ha tvingat henne till att tacka ja. Men igen, det största problemet är längden, som förvandlar filmen från helt-okej-men-inget-vi-inte-har-sett-bättre-förut till ett regelrätt sömnpiller. Om The Hunger Games är Beyoncé är Divergent Michelle. Ni som vet, vet.

Pompeii

Sebastian Lindvall 22:40 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



”Father, are you crying?” Cassia (Emily Browning) ser på sin ståtliga köpmanspappa Severus (Jared Harris) som att han faktiskt grät, trots att tårarna lyser med sin frånvaro. Scenen är talande för den känslomässiga diskrepans mellan skådespelare och material som hämmar det moderna svärd- och sandaläventyret Pompeii. Skådespelarnas obekväma uppsyn vittnar om att de blivit lurade till inspelningsplatsen under falska premisser, som om de trott att det rört sig om en korsning mellan Gladiator och Titanic. Tji fick dem när de fann sig i buken på det fula, trehövdade monstret som i sin nuvarande form slafsar ihop en historisk katastrof med tråkigt gladiatorspel och sensuella blickar.

I fokus står den fagre gladiatorslaven Milo, spelad av Kit Harington som annars lockar fram gäspningar i Game of Thrones. Som barn såg Milo sina föräldrar mördas av romerska soldater, vilket spär på hämnddriften när han i vuxen ålder förs till Pompeji för att medverka i ett gladiatorspel arrangerat för finfolket från Rom. En obegriplig romans med överklassflickan Cassia utspelas jämte slarvkoreograferade strider, medan den puttrande vulkanen ivrigt väntar på att få skaka om den tredje akten.

Värsta fienderna blir bundsförvanter, lavan närmar sig för att tvinga in kärleksparet i position för en glödhet filmkyss. Det är förutsägbart och inte alls så kalkonunderhållande som det borde ha blivit. Problemet ligger dels i att ensemblen bidrar med en malplacerad seriositet, men också att  Paul W.S. Anderson experimenterar med melodramatiska grepp som skär sig mot hans vulgära uttryck. För många osynliga tårar och alldeles för lite humor.

Det andra Heimat

Hanna Johansson 22:36 24 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Mellan 1984 och 2004 skapade regissören Edgar Reitz ett tv-epos om livet för ett antal tyska familjer från nittonhundratalets början till millennieskiftet. Samlingsnamnet var Heimat, det tyska ordet för hembygd och en ironisk referens till de romantiska, lantliga Heimatfilmerna som var populära i Tyskland på 1950-talet. Det andra Heimat är en prequel som kretsar kring människor från samma område på den tyska landsbygden men på 1840-talet, en långtifrån romantisk period där flykt är en hägrande dröm för byborna i den fiktiva Schabbach. Huvudpersonen Jakob har siktet så inställt på att söka lyckan i Brasilien att han lär sig flera indianspråk utantill. Under de nästan fyra timmar som Det andra Heimat pågår uppstår emellertid, inte särskilt förvånande, komplikationer.
   
Det här är en historieskrivning i skuggan av de stora världshändelserna. Trots det vackra svartvita fotografiet finns det ingenting nostalgiskt i blicken på personerna som skildras – för min del svindlar det när jag tänker på att alla i min familj fram till för bara en eller två generationer sedan levde exakt såhär. Allt detta hårda arbete, all spädbarnsdöd, all hunger, allt lidande. Ändå är – tro mig – Det andra Heimat lätt att sugas in i, lik ett drama för tv snarare än för film där berättandet aldrig saktar ner utan lyckas fylla varje lång timme med energi utan att byta plats eller fokus från samma få människor på samma lilla yta i samma korta tid i historien. Det är imponerande. 

The Amazing Spider-Man 2

Sebastian Lindvall 02:20 18 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



Än idag vilar de tryggt på min mammas vind. Dammiga och tummade buntar med svensköversatta serietidningar, baksidorna märkta med mitt namn och min adress. Prenumerationer på en sentimental relation till Spindelmannen.

På samma sätt som Sam Raimis första film var allt som jag hade vågat hoppas på, bekräftade trilogins avslutande del hur lätt det var för Spidde att trassla in sig i studiosystemets nät. Där förödande deadlines eldar i baken och skurkarnas spinoff- och leksakskompatibilitet värderas högre än regissörens vision. Bara fem år efter Raimis undermåliga kompromiss kom den brådmogna rebooten av Marc Webb, färsk från indiesuccén 500 Days of Summer. Förutom den fantastiska rollsättningen – charmtrollen Andrew Garfield och Emma Stone i rollerna som Peter Parker och Gwen Stacy – var det en lektion i oinspirerat berättande. Ett flöde lika snabbt, stressigt och glädjelöst som ett McDonalds-kök under lunchrusch.

Uppföljaren trängs i samma mall, vilket är förståeligt med tanke på att filmens premiärdatum spikades innan föregångaren ens hade gått upp. Tonen är ojämn, möjligen ett resultat av att för många kockar saltat manuset med ett mörker som inte står i proportion till den glättighet som bäst fångar Parkers personlighet. Den största behållningen är att se Jamie Foxx axla den vänskapstörstande superskurken Electro. När han mäter sina krafter i en sprakande actionsekvens på Times Square blir jag upprymd och laddad, kan för en stund känna omstarten i ådrorna. Men att än en gång se Parker längs minnenas allé med faster May (Sally Field), eller gaffla med Harry Osborn (Dane DeHaan) i väntan på uppgörelsen med Green Goblin, är inte så mycket en déjà vu-upplevelse som en försenad baksmälla.

The Quiet Roar

Hanna Johansson 13:39 12 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


En kvinna får ett besked om en dödlig sjukdom, en dödsdom: hon har tre månader kvar att leva. För att handskas med sin ångest prövar hon en okonventionell terapimetod. Med hjälp av en hallucinogen drog gör hon ett återbesök i en händelse i sitt eget liv, där hon ömsom iakttar sig själv, ömsom griper in och talar till sitt yngre jag.

Den här spännande idén lutar sig The Quiet Roar lite väl mycket på, för utöver den underbara Evabritt Strandbergs rollprestation som den döende kvinnan är den här filmen rätt tunn. Jag kan tänka mig att den hade varit en fantastisk kortfilm, med det musikvideodramatiska fotot, miljöerna, än en gång: Evabritt Strandberg. Men det utdragna formatet med svensk film-klyschiga dialoger (”HELVETE”) gör den inte riktigt några tjänster. Skådespelarna är bra, miljöerna som sagt vackra, själva premissen med en droginducerad tidsresa tankeväckande, men delarna håller inte riktigt ihop så väl som de borde. 

Det blåser upp en vind

Victor Schultz 14:01 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


För sin enligt egen utsago sista film väljer Hayao Miyazaki att närma sig hemlandets mest problematiska år (de krigsbrott som Japanska imperiet begick mot främst kineser och koreaner under 30- och 40-talet räknas fortfarande till några av historiens värsta). Det blåser upp en vind utspelar sig dock rätt långt från den verkligheten, istället får vi följa Jiro Horkikoshi, flygplanskonstruktör och centralfigur i den japanska krigsindustrin. Den visionära och lite aparta ingenjören betraktar och drömmer sig fram genom tillvaron. För sig själv muttrar han lite om krigets fulhet men fortsätter likväl nitiskt arbeta med sina plan utan att egentligen ta ställning.

Vid sidan av flygplanen är det en flyktig och - för det mesta - förlorad kärlek som präglar Jiros liv och skiter man i att kontemplera för mycket över hans blodiga händer blir det hela en rätt episk filmupplevelse som sträcker sig över flera årtionden och innehåller de flesta önskade ingredienserna. Det är vackert, suggestivt, lätt filosofiskt och harmoniskt i klassisk Miyazakistil och Moonrake/Totoro/Spirited Away-fans kommer knappast bli besvikna

Mupparna Most Wanted

Sebastian Lindvall 13:53 4 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När Kermit & Co följer upp comebackfilmen Mupparna görs det återigen med James Bobin i registolen och Nicholas Stoller som medförfattare, den förre känd för Flight of the Conchords och den senare med  regimeriter från Judd Apatow-fabriken (bland annat Dumpad och Get Him to the Greek). Så visst borde det väl gå vägen även utan Jason Segel?

Nej, det går inte alls särskilt bra. Den en gång roliga Ricky Gervais är chockerande trött och tråkig i rollen som Dominic Badguy, skurken med det avslöjande efternamnet. Han snackar till sig jobbet som mupparnas manager för att i smyg byta ut Kermit mot dennes look-a-like – den aktade superskurkgrodan Constantine. Turnén används som en fasad för skurkduons ambitiösa inbrott i europeiska storstäder, medan stackars Kermit skakar galler i ett Gulagläger med namnkunniga medfångar (Danny Trejo spelar sig själv!).

Filmen kan beskrivas som en slags muppkuppmusikal som frossar i bortslösad talang och enerverande sång- och dansnummer. Bortsett då från några få magiska minuter när Tina Fey, i rollen som en sadistisk fångvakt, tar ton till rockiga pianoackord värdiga ett b-spår av Toto. Men även den lilla magin förutsätter alltså att man avgudar Tina Fey och Toto.

 

Noah

Hanna Johansson 13:47 3 Apr 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Som litterärt verk är Bibeln oerhört ojämn: bitvis statisk, långtråkig och inkonsekvent, bitvis blodfylld som i Höga visan eller Första Samuelsboken, på varsitt sätt. I Darren Aronofskys Noah blandas gammaltestamentlig spänning med samtida fantasyestetik: 3D-glasögonen åker på för att riktigt kunna uppleva vidden av de otaliga svindlande bilderna med folkmassor i rörelse eller åkningar över datoranimerade landskap. Noah är en stark fysisk film full av ond bråd död, djur som slits i stycken levande, smuts, blod, regn, eld, men snart blir detta lite långtråkigt – särskilt som man inte direkt gjort någon ansats för att nyansera originalberättelsens svartvita uppdelning i onda och goda. Det vore möjligen blasfemiskt, men ur dramaturgisk hänsyn rätt välkommet.

Mer intressant än 3D-effekterna är den existentiella ångest som sipprar genom scenerna av slit i förkristlig vildmark. Ingen är förskonad från den: de fallna änglarna som här är tunga robotliknande (och ganska gulliga) stenjättar, Noah och hans familj som tampas med insikten att livet efter arken inte kommer att bli en picknick i parken, the bad guys vars kung Tubal-cain i ett brandtal sammanfattar det bäst när han säger ”vi är människor, vi bestämmer själva om vi ska leva eller dö!”
Och så är det ju, som ni alla säkert redan vet, inte alls. 

Nånting måste gå sönder

Hanna Johansson 12:14 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


”Jag kommer aldrig att glömma dig.” Vilken fruktansvärd fras att avsluta någonting med. Jag satte mig nyligen på ett tåg och åkte tvärs genom landet för att undersöka om någon var någonting utöver att aldrig glömma, trots att jag hade mina misstankar om att det verkligen vore bäst så: ett rörande minne, fast på en viss plats och i en viss tid, omöjlig att återvända till. Men jag vet samtidigt att det inte fungerar så. Ingenting i det här livet försiggår isolerat, hur mycket jag än hade önskat det. Jag kan inte låta bli att gegga, jag kan inte låta bli att dra alla relationer till sin spets, jag kan inte låta bli att tro att allting är potentiellt storslaget. ”Och Brigitte anförtror oss: ’Varje gång jag är förälskad tror jag att det är för alltid.’ Att leva i evigheten, det är ett annat sätt att förkasta tiden.”

Ellie/Sebastian (Saga Becker) är en kvinna fångad i en manskropp och en romantiker fångad i en krass verklighet. Hon blir kär på avstånd i Andreas (Iggy Malmborg) efter att han som en riddare i en saga har räddat henne från att bli misshandlad på en offentlig toalett. Hon ger honom pappersnäsdukar att torka blod och spyor med och spar dem sedan i ett litet skrin. Hon längtar efter att dö och återuppstå. Hon är allvarlig. Hon har en väldigt rolig rumskompis, spelad av Shima Niavarani: ”Jag viskar”, retas hon och härmar Ellies ljusa röst, ”så kommer det kanske en man och lägger munnen mot mitt öra…”

Det gör det också, för kärleken till Andreas blir så småningom ömsesidig. Och än mer komplicerad.

En stor del av spänningen i Nånting måste gå sönder är gapet mellan Ellies blick på tillvaron – drömsk, optimistisk, färgad av en tro på förlösande kärlek – och den ganska smutsiga verkligheten. Det reflekteras också i bildspråket. Växlingarna mellan grådassig realism och brutala sexscener i slowmotion, som med sin komposition och perfekta ljussättning för tankarna till Caravaggio-målningar, skulle kunna uppfattas som löjligt anspråksfulla. Å andra sidan är väl inte de anspråken särskilt löjliga. Nånting måste gå sönder tar livet, med sin pendelrörelse mellan skönhet och lidande, på otroligt stort allvar. Det lyser igenom i manuset, i det trovärdiga skådespeleriet, i fotot, den idén och den insikten är närvarande överallt: den här tillvaron är så vacker och så fittig på samma gång, för allting måste dö, nånting måste gå sönder. Den här filmen är på så vis lite som en Lana del Rey-låt: euforisk och vemodig, hårt estetiserad, sentimental, alldeles underbar. 

The Selfish Giant

Victor Schultz 12:08 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


När medborgarna stjäl infrastrukturen i samma takt som staten försöker bygga upp den är det ett tydligt tecken på att samhället är sjukt. När man inte längre har råd att betala elräkningen och de strömförande kopparledningarnas direkta skrotvärde blir oändligt mycket mer betydelsefullt än ett fungerande elnät, är det ett säkert tecken på att något gått fel. Clio Barnards uppmärksammade film handlar om Storbritanniens marginaliserade grupper, som lever i kalla tomma hus där möblerna sålts och fönsterrutorna slagits sönder. Vi får följa tonåringarna Arbor och Swifty, som bor i ett av Bradfords mest nergånga områden. De är hämningslöst lojala i sin vänskap men stöter ständigt på problem, hemma och i skolan; Swifty på grund av sin familj och Arbor eftersom hans tjackade brorsa snor adhd-medicinen han behöver för att hålla sig lugn. Som ett sätt att fly spenderar de mer och mer till på de lokala skrotupplaget och ser storögt på när professionella koppartjuvar cashar in.  

De nordengelska miljöerna, helt raserade med stora gröngråa fält, rykande industrier och hästar som färdmedel känns i det närmaste som en framtidsdystopi, som ett Storbritannienien post domedagen snarare än ett Storbritannien 2014. Kanske är det också där filmens styrka ligger; i att skildra något högaktuellt och samtida, men i en miljö som bitvis känns rätt tidlös och genom en vänskap som passar lika bra i en Oscar Wilde-saga som i socialrealistisk film.

The Congress

Sebastian Lindvall 12:05 28 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Den israeliske regissören Ari Folman skrev historia på mer än ett sätt med Waltz with Bashir, ett chockskadat dokudrama om minnen av Libanonkriget. Det var första gången som ett animerat verk blev Oscarsnominerat för bästa utländska film, men med dess överskridande förskjutning – en känslomässig problematisering av dokumentära autenticitetskomplex – skulle den ha platsat i flera andra kategorier. Trots en ytlig makeover märks en själslig uppföljare i The Congress, en engelskspråkig filmatisering av en kortroman skriven av polske science fiction-författaren Stanislaw Lem.

Robin Wright spelar ”Robin Wright”, skådespelerskan från Princess Bride och Forrest Gump som numera är en 44-årig ensamstående mamma i en alternativ verklighet utan Netflix. Tårarna rinner längs hennes kinder i filmens öppningsscen – en närbild som tar avstånd i takt med hennes agents (Harvey Keitel) beskrivning av en fallen stjärna i en ungdomsbesatt industri. Filmstudion Miramount vill skanna och digitalisera hennes uttrycksregister och förvalta fritt efter smak och tycke.

Hon förbjuder dem att rollsätta hennes digitala skådespelarjag i förintelsefilmer och science fiction – en förnimmelse av det radikala skiftet som sker en trekvart in i filmen. 20 år in i framtiden deltar hon på en futuristkongress arrangerad av Miramount, belägen i en zon som via kemiska preparat övergår i animation, när plötsligt ett skott avlossas och hon finner sig instängd i ett hallucinogent fängelse.

Ibland väcks en bra idé i sömnen som ber om att skrivas upp innan den faller i glömska. En liknande känsla infinner sig här, men med skillnaden att den ensamma idén kommer i sällskap av en svamptrippad stormtrupp. Folmans hybrid är frustrerande innehållsrik och ju längre Wright kommer från verkligheten, desto oklarare blir också filmens fotfäste. Ändå går det inte att ignorera den profetiska försmaken av en framtida kultklassiker.

Resan till fjäderkungens rike

Sebastian Lindvall 19:25 25 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 


Så motigt det måste kännas för barnfilmsskapande dataanimatörer som inte jobbar på Pixar eller DreamWorks Animation. Enligt sitt pressmaterial är svensk-danska Resan till Fjäderkungens rike den ”allra första stereoskopiska 3D-film som producerats i Sverige”. Bortom filmhistorisk kuriositet är det tyvärr bara ett sorgligt försök till en äventyrsfilm, obegriplig i sina bästa stunder men för det allra mesta helt meningslös. En kaninmamma kidnappas av Fjäderkungen, en förvuxen påfågel som upprätthåller ordningen i sitt rike genom att mata en Cthulhu-liknande best med magiska brickor. Lillkaninen Johan försöker rädda sin mamma, men det går inte som planerat. Ingenting verkar ha gått som planerat. Håll barnen borta från Fjäderkungen!

 

Våtmarker

Hanna Johansson 12:46 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 


Den unga Helen har ett intresse för sex som istället för att kretsa kring njutning påminner om en mikrobiologiforskares. Uppvuxen i en pedantiskt städande och skrubbande familj utsätter hon sin kropp för det ena hygieniska experimentet efter den andra i denna filmatisering av Charlotte Roches roman med samma namn. Ramen i Våtmarker är en sjukhusvistelse där Helen behandlas för en på egen hand orsakad analfissur – från sängkanten berättar hon en serie mustiga skrönor om bordellbesök, pizza, bästisens pojkväns fetischer, vilka grönsaker som är lämpligast att onanera med, och mer därtill. Det är… väldigt grafiskt. Under visningen (passande nog i en före detta porrbiograf) sjönk jag djupt ner i stolen vid vissa tillfällen, och publikens reaktioner fick mig ibland att tro att det var en splatter vi satt och kollade på. Men det är inte bara snusk – invävt i alltihopa finns dels en kärlekshistoria, dels en berättelse om Helens problematiska familj.

Den senare är rörande på sina ställen, den förra känns rätt jönsig. För min del hade Helen gärna fått löpa den snuskiga linan ut.  

The Grand Budapest Hotel

Victor Schultz 12:38 21 Mar 2014
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 



När jag var liten och tittade på Rushmore eller Royal Tenenbaums med någon tjej jag tyckte om pratade man alltid om vilka grymma låtar Wes lagt in och hur snygga kläder Gwyneth Paltrow hade. Men ändå var det alltid romantiken som var viktigast, det var de olyckliga, schablonartade och genomarbetade kärleks- och familjerelationer (framförallt kärleksrelationerna) som gav en gåshud. Och det kändes som det var samma sak för Wes. Kläderna och husen och musiken och miljöerna var snygga och spännande och coola, men likväl sekundära. Som en krydda eller något. Allteftersom 2000-talet tickat på har dock Wes blivit mer och mer intresserad av ytan. Han har upptäckt fanerade väggar och Det susar i säven och Rhode Island och nu Sound of Music.

The Grand Budapest Hotel handlar om den hängivna hotellconciergen Gustave H. (Ralph Fiennes) och hans mer eller mindre ofrivilliga insyltning i en rätt våldsam arvsstrid någonstans i bergen mellan Ungern och Österrike. Med spingpojken Zero (Tony Revolori) vid sin sida kämpar han mot giriga söner och nazister och en Willem Dafoe med slipade hörntänder. Filmen lägger sin kraft i det hetsiga uppradandet av en oändlig radda ytterst välformulerade, genomtänkta och slicka scener. Det känns ungefär som att se ett parti Cluedo dramatiseras i ett mycket exklusivt dockhus. Till sin hjälp har han utöver huvudrollsinnehavarna flertalet namnkunniga biroller (Harvey Keitel, Jude Law, Tilda Swinton, och Tom Wilkinson för att nämna några). När jag ser filmen tänker jag på Johan Renck och alla reklamfilmsregissörer som drömmer om att få lämna en värld av superstilistisk yta och musikaltydlig dramaturgi för att få göra komplex känslobaserad långfilm. Wes går åt andra hållet och en elak recensent skulle säga att The Grand Budapest Hotel är en 90 minuter lång reklamfilm för en fiktiv bagerikedja. Det är som att Wes hoppas att han en dag ska kunna landa ett livstidskontrakt som reklamfilmsmakare på lyxkonglomeratet LVMH.

Inte för att det är något fel på det. Filmen är utan tvekan Wes snyggaste, mest underfundiga och kanske också episka. Jag rekommenderar alla att se den, men se helst Rushmore i samma veva och fundera på om djup ändå inte alltid slår yta. Snyft.  

Bäst just nu: Film

Prisoners

Denis Villeneuves film innehåller storslagna skådespelarprestationer från Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman och är varje småbarnsföräders värsta mardröm. 

You're next

Lågbudgetskräck med stort underhållningsvärde och grymt soundtrack. 

Alfonso Cuarón

Regissören av redan klassiska Children of Men följer upp med unisont hyllad sci-fi-ångest.

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!