När Pinochet fick en hjärtattack 1998 åkte han till England för att få den vård hen behövde. Samtidigt såg världen sin chans att få upprättelse för de brott han hade begått under militärkuppen i Chile, människor hade torterats, fängslats och mördats. Släktingar, kumpaner och vänner till dessa befann sig runt om i världen och gjorde gemensam sak i att dra honom inför rätta.

Innan han kom till England hade han och Margret Thatcher odlat en underbar vänskap. Thatcher hälsade på honom många gånger i Chile och vice versa. När det nu för första gången blåste hårt på Pinochet, världen höll andan och kanske skulle få hämnd agerade Thatcher snabbt. Det publika tedrickandet med mysgubben intensifierades mellan drajjorna. Thatcher la den sidan till, de log mot blixtarna och gick armkrok i bra ull. Bilder kablades ut världen över där de två russinen sågs mysa av bara helvete på stoppade stolar runtom i London. Thatcher var inte så blödig för människors lidande, men var det något hon vurmade för var det en stenkonservativ gammal mördare i klassbevarandets tjänst. Pinochet och Thatcher förhalade, och han hann dö innan eventuell dom.

Regissören Phyllida Lloyd tar fasta på denna mediala bild av mysiga åldringar. Hon appellerar till en darwinistisk populistisk låg drift. Hon spelar på samma ryggmärgsinstinkt som gör att man tycker att bebisar är gulliga och att det är synd om gamla. Varför då, är följdfrågan? Driver hen en biologistisk pr-kupp? Tycker hon att världen har för utjämnade klasskillnader? Vill hon skriva om historien? Thatcher, hur mysdement hon än må vara, är en av de mest kallblodiga ledare vi har haft i modern tid. Men hennes politik handlar inte filmen om. Den avdemoniserar Lloyd genom att göra Thatcher sinnessvag, en defensiv strategi – ”jag var full, jag var ett barn, jag var ung, jag var en kvinna” – som ursäkt för att göra helt barocka saker. Med den fysiska defekten blir allt förlåtet, hennes iskalla högerpolitik blir tolkade i ljuset av ”mamma är trött”.

Det är ett härligt hantverk, Streep är underbar, men vad är poängen? Att rentvå Maggie? Det enda som händer är olika höftade historier som landar på ett väldigt mörkt ställe filosofiskt. Summa summarum är: om hon vart bättre mor och fru hade hen inte vart så sorglig nu. Hennes största fel var alltså att hen brast som kvinna? En spritmätt aperitif är det största brott man kan begå. Bortglömt är Pinochets brott och Thatchers nedmontering av ett helt socialt skyddsnät. Under Thatchers tid svalt engelsmännen, arbetsrätten urholkades och Canary Wharf byggdes. Förutom åldern, sjunger filmen biologismens lov utan hämningar. Thatcher stryka och svaghet, enligt filmen, var könet. Hon var kvinna.

Alltså, själva grundantagandet är märkligt. Thatchers gärning och konsekvens är alltså den individuelles misslyckande. Hon blir så fråntagen politisk gärning, en performativ anti-feministisk åsikt från regissören. I ett större perspektiv blir det symptomatiskt för den individualiserade värld vi lever i. Jag undrar bara, är det här en pro-konservativ film? Särskilt med tanke på att de ekonomiska nedskärningar som idag görs i England inte har synts till sedan Thatchers tid. Och på samma sätt som under Thatchers tid är Storbritannien i krig, då mot Argentina i Falklandskriget, nu i Afghanistan. Och filmen fokuserar på individen? En människas liv, till och med om denna är ansvarig för destruktiva handlingar mot det kollektiva, är bara intressant ur individens synvinkel. Vad kan en människa göra rätt, blir den filosofiska frågan. Jo, att vara god i det illa. God som kvinna är att vara en bra fru och mor och där är resonemanget slut.

Filmen The Artist vann förra året en Golden Globe för bästa film. Det är bara ett av de metaplan den här filmen om berömmelse och filmkonst vistas på.
Filmen handlar på ytan om branschfolk i filmens värld. På yttersta ytan handlar den om stumfilmens historia, berättad genom filmstjärnan George Valentines uppgång och fall.
Till en början ter sig George som en vanlig narcissistisk tölp. Alla känner en George, en självälskande bekräftelsesökande dude som använder relationer som spegel snarare än dialog och som lever på sin ”begåvning”. Men begåvning är en känslig sak, och människors bekräftelse är minst lika skört. Stumfilmens era är över och så även Georges stjärnstatus. Det hela blir en kommentar till en samtid där kändisskap, som inte bygger på konstnärskap utan på godtycklighet, förhärskar.
Det gungar i den här världen, parametrarna utgörs, förutom konstnärlig verkshöjd, av åldersrasism, rasism, skönhetsideal, sexism och allmänna idiotiska trender. Varje konstnär är offer för sin kritiker och publik. Man kan bara hoppas på att bli älskad, hålla i sig och försöka följa med en stund.
Men The Artist räcker mer än som en konstnärs-elegi, som i och för sig når en storartad triumf när George ligger på gatan som den döende dandyn och kramar en filmrulle, medvetslös och ovårdad, med människors medlidsamma ögon på sig.
Det handlar också om den smärtsamma lossningen av en ny tid, det nya mediet ljudfilm får bli metafor för en informationsvärld som rasar. Jag kan inte låta bli att tänka på Wikileaks, arabiska våren och alla jävlar som lyckas på YouTube, de lurar i varje virtuell buske, de eventuella hjältarna.
Sammantaget tolkar jag filmens blotta existens, den är ju extremt konventionell berättad, som ett symptom på en värld i brand. Vi försöker minnas, stumfilm! Förstå vår samtid och som regissören märker går det inte att berätta ett vanlig linjärt drama, inte ens i en konventionell film. Allting är kontextuellt och livet och konsten är orättvist och godtyckligt. Ibland får det ett lyckligt slut. Dock: Vad som är tvetydigt lyckligt i den här filmen är John Goodman som demonproducent. Han är underbar! CRFN

Det är över 40 år sedan den socialistiska majrevolten skakade om Frankrike och resten av världen. Numera lever de flesta av de gamla revolutionärerna förmodat stillsamma liv i ett Frankrike vars kvarvarande sociala välstånd de har sig själva att tacka för. Detta gäller även Michel och Marin-Claire Daroussin, var tillvaro tycks vara lycklig trots att Michel tvingats ta avsked från arbetet som fackrepresentant i Marseilles hamn.
Det goda livet går dock upp i rök med en våldsam smäll när paret utsätts för ett rån som till en början chockar dem svårt, men som med tiden snarare föder problematiska etiska tankegångar. De båda makarna minns sina gamla ideal och exponeras samtidigt för den iskalla byråkrati som styr landet.
Snön på Kilimanjaro är en film med starkt socialt patos som skildrar ett samtida Europa där det sociala arvet betyder mer än någonsin och där det moraliska ansvaret för samhället, sig själv och sina medmänniskor blivit alltmer undanflyende. Tyvärr finns det bitvis något artificiellt och fabricerat över makarna och deras blodstjocka samhällsengagemang. Man vill gärna tro att det är att dessa moraliska mönsterelever verkligen existerar, men känslan är att det handlar om en utopi (obs, nihilism).

Katinkas kalas hade kunnat bli så bra. Den hade allt. Skådespelarna, bildspråket, dialogen, allt det är faktiskt pricksäkert. Relationerna. Dialogen. Dramat. Nej, jag tar tillbaka det med dramat. Problemet med Katinkas kalas är att det inte finns något drama, ingen röd tråd, ingen nerv, inget som vi bryr oss om.
Jag kanske har blivit helt känslokall, men varför skulle man vilja se en hel långfilm om några trista par som har världshistoriens tråkigaste fest där absolut ingenting särskilt händer? Vi kan känna igen oss i klassfrågorna, i det som förut var arbetarklass och medelklass eller bourgoise och som vi nu, så där våren 2012 fortfarande (parera spyan i munnen nu) kallar hipsters.
För det är det enda den här filmen gör. Pratar hipsterns språk för en hipstergeneration som för länge sedan tappade hörseln och som för länge sedan slutade tala. Det är som i sådana där skräckisar där någon mystisk präst utsänd från Vatikanen utbrister ”det här språket har varit utdött i flera tusentals år, hur har du fått tag i det?”. Hur ska vi kommunicera med hipsterns ras? Via surdegar? Ändlösa debatter om Slussen? Lite trivsamma skämt om hasch eller gräs?
Vetgirirga diskussioner om när #prataomdet kommer ut som pocket eller om den går att ha till sin iPad kanske? Och så vidare. Allt sker på behörigt jag-är-bara-en-bilaga-i-ett-behagligt-Dagens-Nyheter-avstånd. Ingenting gör ont. Ingenting får en tyvärr att skratta. Förmodligen kommer jag att skratta mer åt eller med Kikki Danielsson och Sean Banan i Seanafrika. Ingenting känns överhuvudtaget.
Igenkänningsfaktorn däremot, den finns där, oh ja. Inte på det där överdrivna och lite charmiga Solsidan-sättet. Och den går inte heller på det djup som hade behövts. Hur skulle den kunna gå på något som helst djup när Katinkas kalas pratar hipsters ironiska och utdöende språk? Ett ytligt och ironiskt sådant (och ironi, precis som bitterhet, blir aldrig roligt att se), som så fort det börjar blöda, så fort det börjar svida eller närma sig något som känns är det som att den här filmen tar en bekväm piruett bakåt och säger ”det var ju bara ett skämt. Vi menade ingenting.”

Jag skulle vilja påstå att fransk kulturs största akilleshäl är att de gillar rock. Alltså R.O.C.K. – gitarrer, män och skit. Det är ett gift som färgar konsten distanslös och har ”yeah” och ”skinnjacka” som enda budskap.
Guillaume Canets och hans nya film dryper av detta gift. Mixen av självexotisering: man med baguette, vespa till ett rockromantiskt sätt att se på livet: ”kvinna jag älskar dig, yeah”, resulterar i den mest ytliga skit mina ögon fått skåda på länge.
Filmen handlar om ett härligt gäng 35-åringar som älskar mat, att gestikulera när de pratar och där alla har legat med alla. De åker på semester tillsammans och hela tiden ”avslöjas” olika ”dramer” som ska få publiken att känna att de är med om livet. Nicht. Inget händer. Bara cigg och ostron.
Det finns en scen som är bra. Det är när det blir dålig stämning på riktigt. En av vännerna har blivit bög (vilket brott!) och kär i värden. Då skäller värden Max ut hans barn på ett överdrivet sätt. Det är första gången en mänsklig negativ känsla faktiskt blottas. Men en bra scen räcker inte för att fördjupa detta grunda träsk, som verkar ha enda undertext: ”vi fick de smalaste franska kvinnorna som skådisar”, något annat kan jag inte läsa in.
Rockmusikvärldsbilden presenterar vidare temat: romantiserande av stalkermän. Jag räknar till tre tvättäkta psykopater, de skriker utanför någons fönster, dyker upp oanmälda och telefonterroriserar med ursäkten ”men jag älskar ju dig”. Filmen är, håll i er, två timmar och 36 minuterlång . Den håller på så länge att man till slut tror att det utspelas i realtid.

Brandon (Michael Fassbender) är en snygg 35-åring med ett själsligt outvecklande men välbetalt kontorsjobb och en steril lägenhet i en flådig Manhattan-skyskrapa. Han är också sexmissbrukare. Redan i filmens öppning blir hans dagliga rutin tydlig – en tom blick in i taket, följt av en dusch och en morgonrunk. Till jobbet hinner han knappt anlända innan han låser in sig på personaltoaletten och upprepar proceduren. Han kan inte kontrollera sina lustar, men på utsidan är han socialt skicklig och tillbringar sin lediga tid med prostituerade eller kvinnor han nyss träffat. Hans liv är inrutat, perfekt planerat, allt sker på hans villkor. Och det är därför allt faller samman när hans överspontana syster (Carey Mulligan) oannonserat dyker upp, desperat efter ett tak att placera över huvudet.
Shame är fantastisk. Trots filmens ämne och att Brandon har en tendens att få vem han vill, lockas aldrig McQueen åt att glorifiera honom. Det är mycket sex på skärmen och extremt mycket hud, men det blir aldrig sexigt. Sexet är utan känslor. Smärtsamt. Mentalt forcerat. Och allt skildras i Michael Fassbenders plågade ansikte. I Shame är han snudd på genial och lika imponerande charmig som känslokall, upprörande fåordig som explosivt aggressiv.
Berättelsen har egentligen ingen början och inget slut som knyter ihop trådar. Shame handlar om en specifik man och hans specifika tillstånd, men vi får aldrig veta vad grunden till hans problem är och får nöja oss med subtila vinkningar och lösa ledtrådar. Det gör att storyn kan upplevas som svävande. Men med Fassbenders sagolika prestation, McQueens felfria klipp och bildspel samt Mulligans kaotiska närvaro, blir Shame ett måste. 2012 hade inte kunnat börja bättre.