Om att vara ung mamma, fastän man börjar bli gammal - ett svar på Rosas frågor

Maja Bredberg 06:30 18 Oct 2011

Jag är född den 14 maj 1983. Min son är född den 16 februari 2003. Jag var alltså nittion år, skulle fylla tjugo, när jag blev mamma och det är ju relativt ungt. Här i västvärlden, i vår tid. Går man tillbaka ett par generationer i Sverige, eller rör sig utanför Europa, är tjugo just ingen speciell ålder att bli förälder. Det har varit något som jag påpekat de här senaste nio åren. För jag har blivit ifrågasatt. 



Det var inte självklart att jag skulle bli mamma som nittonåring. Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men jag är mer eller mindre uppfostrad till att vara motvalskäring, jag har alltid gjort saker bakvänt. Kanske för att ifrågasätta normer, kanske för att det helt enkelt inte har gått på något annat sätt.
Redan som litet barn var jag odrägligt lillgammal. Hade bestämda uppfattningar om allt. Så även senare i livet.
Som jag nyligen skrev i en annan text planerade jag att bli en sådan där gammal karriäristmorsa, om jag nu skulle ha barn överhuvudtaget. Det var inte alls givet. Jag har nämligen aldrig sett mig som en gullande och mild, barnälskande kvinna med husmoderliga ambitioner och trevligt leende. Vilket var ungefär min uppfattning av mammor, på den tiden.

Jag minns när jag skulle ta graviditetstestet, jag var så spattig även fast jag kände på mig vad resultatet skulle bli (min magkänsla är fenomenal, no pun intended) att jag hade lagt stickan på badkarskanten medan jag väntade på att sekunderna och minuterna skulle gå. När väntan äntligen var över och jag skulle se efter, råkade jag i all upphetsning tappa ner gravtestet bakom badkaret. Innan jag hann att se om det var ett minus eller ett plus. Vi fick mecka loss hela framstycket på badkaret innan vi fick fram graviditetsbeskedet. 



Det vill jag förresten ha sagt, att jag må ha varit tveksamt inställd till barnafödande innan, men när vi väl fick fram graviditetstestet från inunder badkaret var det fullständigt självklart att jag skulle behålla ungen. Det här påstår jag utan knussel, jag har gjort en abort innan Malcolm föddes och en efter, då jag råkar ha extremt lätt för att bli gravid och inte riktigt tror på p-piller. Jag tycker inte att det ens är något att tala om - antingen gör man en abort om man känner för det, eller så skaffar man barn om man vill det. Faktum är att det inte ens är något att vrida och vända på, det räcker med att lyssna på kroppen och magkänslan och hjärtat och sedan ta ett beslut därefter.


Det kändes alltså rätt i alla de nyss nämnda kroppsdelar och därför beslöt jag att jag skulle bli mamma som nittonåring. Jag var smått förvånad själv över beslutet, men vilade tryggt i mitt val (vet inte vad jag annars skulle ha gjort?) och jobbade verkligen på att till mig lärdomen att man inte kan känna till sin utstakade väg hä i världen i förväg.

Jag levde i och för sig fortfarande delvis i illusionen att jag kontrollerade alltsammans i mitt liv även under graviditeten. Att förstå saker är ju som bekant en process. Malcolm var beräknad till den 18 februari och två dagar innan skulle Nas spela på Annexet. Jag var fast besluten att gå. Herregud, det är ju två hela dagar innan och förstagångsföderskor går ALLTID över tiden, intygade jag både mig själv och min omgivning. Självklart blev det inte så. Malcolm kom två dagar för tidigt och precis när Nas gick på scenen fick mina vänner i publiken sms som berättade att det hade blivit en pojke. Malcolm Nasir Price, blev det då.


Fast jag kallade honom för "Den" i flera dagar.

En annan sak som jag lärde mig av att vara gravid är att kroppen vet mer om dig än vad du vet om kroppen. Därför måste vi bli bättre på att uppmärksamma signalerna inom oss. Bara en sådan sak som att kroppen vet vad man behöver få i sig för mat. Jag kunde analysera och förhandstippa mina blodvärden efter vad jag la ner för råvaror i matvarukorgen. Och det är något jag har hållt fast vid, man ska äta det man är sugen på, det som kroppen säger behövs.

Ytterligare en kroppsgrej jag försökt lära mig att acceptera är gråt. Att man faktiskt måste tillåta sig själv att gråta. Jag hade ju bestämt mig, envis som en idiot, att den där jäkla tredje dagen efter förlossning som folk pratade om, då alla mammor bryter ihop och bara gråter - detta skulle INTE hända mig. Gråta? Moi? Varför i hela friden då? Nej, det där var förstås för alla gamla soon-to-be-menopausing-bitches, inte för mig. Jg var ju ung, förnuftig och i kontroll över mig själv och situationen. Det stämde också. Om man bara bortser den där tredje dagen då jag var så uppriven att jag förstod ingenting. Jag kunde bara inte sluta gråta. Barnmorskorna sa att det var kroppens sätt att hantera det fysiska trauma det är att föda barn. Jag ba: Hm, okej. Note to self: Gråt kan alltså fylla en fysiologisk funktion.

Jag lärde mig också att stå ut med att vara ensam. Nu har jag visserligen varit något av en enstöring ända sedan jag var liten, men att skaffa barn tidigt och tvingas till krystat umgänge med andra "riktiga" mammor är att verkligen att skapa sig ett utanförskap. Jag tyckte att alla de andra morsorna var så gamla, så ängsliga, så tråkiga. Jag klickade inte med någon, jag var nog rätt ointresserad också. Men tyckte samtidigt synd om mig själv och kände mig stundtals som att jag verkligen var ensammast i världen. "Varfan är alla?!" kunde jag känna. Och svaret var väl typ: Slingshot. Eller motsvarande klubb. For the record så hade jag ju även Malcolms pappa, så jag var på inget sätt övergiven, vi hade en egen liten klubb för inbördes beundran där allt kretsade kring politik, gräddsåser och tevespel. Det var bara distansen till allt som kunde bli plågsam emellanåt. Det var extremt knäckande ibland, utöver den där fantastiskt slitsamma och makalöst ljuvliga förvandlingen som alla föräldrar går igenom. 



Men som med allting här i livet så faller ju de flesta kämpande dagar bort, en efter en, som små fragment och det man minns är till slut någon slags förtjugen helhet som känns bekant och bekväm att blicka tillbaka på. Jag kan därför inte med säkerhet svara på vad som var det värsta jag fick tampas med som ung småbarnsmamma. Jag minns att jag tyckte att det var tröttsamt att ständigt bli misstänkliggjord, att behöva rationellt förklara för folk varför jag blev mamma när jag blev mamma och på något sätt försöka övertyga samhället om att mitt föräldraskap var ett lika verkligt beslut och aktivt val som för ett par som sitter gifta i en villa i Enskede. De dagar då jag inte var helt hundra och stark nog att hålla distansen blev det jobbigt.

(Eller nu när jag tänker efter, det var absolut jobbigast var när mitt bröst sprack och jag efter det var en fontän i flera veckor när jag skulle amma. Det var... det var rätt påfrestande.)

Jag vet inte heller riktigt hur man blir en stark människa. Det är väl förmodligen att våga visa sig svag som gör en stark, men det där är jag asdålig på. Jag inbillar mig istället att en annan viktigt del i styrka är att känna efter med sig själv hela tiden och komma fram till hur man själv ser på saker och ting. Och att sedan också stå för det och vid behov pusha sig själv att faktiskt stå upp för rätten att få ha en egen uppfattning. 
 

 

Fler blogginlägg från Maja Bredberg