För två veckor sedan var det ett reportage i DN Söndag där man talade med ett gäng framstående kvinnor och deras fäbless för röda läppar. Artikeln var väl ett litet lättsamt inslag i en litet lättsam tidningsdel, innehöll en hel rad smarta kvinnor som man ser upp till - och först trodde jag att jag inte påverkades nämndvärt.

Visst, jag kunde hålla med de kritiska röster som på Twitter påpekade att det är rätt trist att kvinnor alltid ska prata utseende. Jag tycker att exempelvis Gudrun Schyman bör uppmärksammas för något annat, något mer än sina röda läppar då jag ser på henne på ett annat sätt. När jag var liten hade jag den stora förmånen att få hänga med Gudrun Schyman i Rosenbad en dag. Det kom sig av att min mamma hade tobaksaffär på Lidingö på den tiden och att en av kunderna råkade vara Gudrun Schymans bror Lasse Schyman. Efter att ha lärt känna mig såg Lasse till att para ihop mig med sin syster för en dejt och jag sa så klart ja. Innan höll jag på att svimma av nervositet, efteråt var jag helt tagen av kvinnan. Gudrun Schyman, bara namnet ångade kraft. Det som gjorde allra starkast intryck på mig var hur hon gick. Med bestämda, målmedveta steg, fort som fan - hon liksom älgade fram i korridorerna, och med mig småspringandes efter. Under en av gångmarscherna tog Gudrun Schyman sikte längst ner i ena korridoren på en hiss som snabbt fylldes av män i kostymer. Gudrun Schyman ångade fram mot hissen, männen stod i hissen och tittade på medan hissdörrarna sakta stängdes igen. Jag såg hennes bestämda siluett bakifrån och fick samma svaga ångest som när man springer till t-banan och precis missar den så att dörrarna stängs framför en. Det var tydligt att utgången skulle bli densamma här, männen gjorde inte en anstränging för att hålla hissen. Det var då Gudrun Schyman slängde fram en arm, på ett högst Indiana Jonesiskt vis precis innan dörrarna skulle till att gå igen, och puttade tillbaka den elektriska hissdörren. Männen stod tysta. Vi klev in. Gudrun Schyman nickade höviskt till männen och bara: "Så gulligt att ni höll hissen åt oss."

Det intrycket har etsats fast i mig. Jag var elva år och stod i full beundran bredvid denna maktfaktor till människa. Och då syftar jag inte på att hon vid tiden var partiledare och den politiska makt en sådan postion för med sig, utan om den lilla makten man har över sig själv i de situationer man befinner sig i. Jag har ofta tänkt tillbaka på hissincidenten. Ibland så uppfylld av mig själv att jag har trott mig kunna styra över vilka intryck som jag tar till mig och låter påverka mig. Sett det faktum att jag inte försökt forma mig till en trafikstoppande Pamela Anderson utan istället föredragit att sträva efter att vara en hisstoppande Gudrun Schyman som något bevis för detta.

Jag har aldrig haft så fel.

En halvtimma efter att jag läste artikeln om Gudrun Schyman och de andra framstående kvinnornas röda läppar stod jag i mitt lagom smutsiga badrum och skulle sminka mig. Efter den långa ritual av ansiktsvatten, primers, ansiktskrämer, ögonkrämer och så vidare kletade jag foundation i mitt trötta ansikte och plötsligt poppade en tanke upp: Röda läppar! Det var länge sedan. Kanske att jag skulle köra på röda läppar idag, det är ju sådant som piggar upp!

30 minuter. Det var all som behövdes för att få mitt medvetande att falla i glömska. Jag fyllde i mina läppar med en mustig, djupröd nyans och mötte min blick i spegeln. För en sekund kände jag mig som fem år igen, iklädd nätstrumpbyxor med kalasbyxehäng i grenen och stolt barmagad framför spegeln i lilla hallen utanför badrummet hemma på Pålsundsgatan 5, med mammas läppstift i ansiktet. Utklädd i en kvinnorroll som är gjord för någon annan.

Efter ytterligare ett par sekunder, när jag gnuggade bort det röda från läpparna och istället såg svullet rödgråten ut kring munnen, kopplade jag min nyss utförda handling med morgonens frukostläsning.

Jag har ju aldrig gillat röda läppar. Jag har alltid känt mig utspökad och ansträngt kvinnlig. Så fort jag ändå har smyckat mitt ansikte med denna färg har jag störts av att mina läppar sett än mer plutiga ut än vanligt, att fokus har dragit så till en röd, köttig mun och att jag då hela tiden måste tänka på hur jag talar, äter, smackar, biter, petar med fingrarna, skrattar och grimarserar så att inte läppstiftet kladdar. 

De senaste två veckorna har mitt synfällt varit fullt av röda läppar. Det känns som att alla bloggare har kört röda läppar-dagar. Det kanske bara är jag. Eller så är det vi, att vi influeras så av varandra.
Min personliga slutsats börjar allt mer glida över till ett mer radikalt ställningstagande. Jag har tidigare skrivit om hur jag älskar kvinnliga artister som aktivt jobbar med att uppgradera kvinnliga attribut. Men nu befinner jag mig istället i det mentala tillståndet att jag måste ifrågasätta alla existerande attribut. Jag har, likt kvinnorna i röda läppar-reportaget, tidigare hämtat kraft från att vara utstuderat kvinnlig. Glidit runt och varit fierce i höga klackar, åmat runt helt smart och rappkäftad i kvinnliga kläder och stärkts av det. För det funkar. Så länge you're workin' it. Det är effektivt, tills den där dagen kommer då man är helt jävla trött i fötterna av de höga klackarna, när man har sovit dåligt och inte orkar ställa sig och lägga en perfekt make up eller då man är svullen och ledsen i hullet och inte orkar flasha kurvor.

Jag upplever de där dagarna allt oftare. Kanske är det åldern. Kanske viss ökad självacceptans. Kanske något annat. Men just nu känns så mycket av de typiskt "kvinnliga" attributen (som jag är så för att vi ska lyfta i statusgrad) mest som en begränsande utklädnad. Som en alldeles för liten revolt i det stora hela. Jag tittar på kvinnor som jag ser upp till, som Annie Leibovitz, Nina Simone, Patti Smith, Jean Grae och Feist, och jag uppfattar dem som kvinnor som inte låtit sig definieras av vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Jag känner mer att jag inte ställer upp på att män ska få ha sitt tolkningsföreträde och förbehållas rätten till att vara det självklara tillbehöret till kostym, pondus, lågskor, intellektuell integritet, vrångsinne och kantighet. Nu vet jag inte om det är att jag påverkas av ett patriarkaliskt samhälle och därför övervärderar typiskt manliga attribut, eller om det är patriarkatet som har lagt beslag på typiskt kraftfulla karaktärsdrag och märkt dem som manliga. Jag tänker bara på min pappas berättelser om dåtidens roddarmadammer, som existerat betydligt längre än vår föreställning om vad kvinnligt är, och vips så vilar jag i insikten att vår uppdelning av könsstereotypt beteende är långt ifrån absolut. Jag har då sannerligen ingen lust att själv behöva lyfta vippiga kjolar och röda läppar. Det är en fight som behöver föras, men inte av mig per automatik då jag råkar vara kvinna.

Jag har nämligen bytt ut mina höga skor. Åtminstone tillfälligtvis. Jag har tvingat bort mig från den inlärda sanningen att höga skor gör benen snyggare, att små skor gör fötterna smärtare. Vägrar att bara få ta plats som kvinna inom ramen för vad som är kvinnligt. Vägrar att trycka ner mig i kläder, skor och looks som tar för mycket tid och energi från sådant som är viktigare. Ju mer jag tittat på kvinnor som travar runt i höga skor desto mer undrande blir jag. För jag vet hur det känns, jag vet att det känns awesome först, att stegen ger självbekräftande kickar, att det blir påfestande efter ca en kvart och att man sedan står på vissa speciella sätt för att avlasta trampdynor, ständigt letar sittplats och begränsas i största allmänhet i sin strävan efter att vara badass i ett par klackar. Jag har fan ingen lust med det längre. För jag tänker att det är betydligt svårare att hitta sin inre gångstil av bestämdhet och målmedvetenhet om man får ont av varje fotsteg. Jag tänker att om man står ut med sådan skitbehandling från sig själv, då är det också lättare att man råkar acceptera skitbehandling från andra.