Nina Åkestam bloggade på Resumé om den stora frågan när man bäst skaffar barn. Det kanske är orättvist för en kvinna som jag själv att svara, då jag i hela mitt vuxna liv aldrig någonsin har behövt fundera på det där. Men jag vill gärna ge min bild av det, ändå.
Om någon hade sagt till mig som 17-åring att jag inom loppet av 3 år skulle att vara mamma hade jag förmodligen hånskrattat stollen rakt i ansiktet.
Jag, som aldrig ens tyckt så värst mycket om barn? Jag, som är smart? Jag, som har så mycket att hinna med, så mycket att göra, så mycket att bidra med? Jag, som planerat att vara en stark kvinna och göra karriär? Jag, som möjligtvis kan tänka mig en sådan där dregglig liten sak när jag når 40-sträcket?
Ja, jag.
Upptäckten av glappet mellan min självbild och mina faktiska handlingar är den hitintills enskilt viktigaste erfarenheten för mig. Och den vilar helt på momentet att lite oförhappandes få bli förälder. Jag har nämligen haft så lätt för att hundraprocentigt säkert intala mig själv att jag vet exakt vem jag är, var jag är på väg och vilken väg som är den bästa för att ta mig dit. För all del, det kanske bara är jag, men så målmedvetet stursk har jag alltså knallat omkring. (Och gör delvis fortfarande.)
Men det där säkra vetandet, det expertutlåtandet man så geschwint skänker sig själv och ibland resten av världen, är, som ni säkert förstår, en sanning med modifikation. Ofta inklusive både för- och efterkonstruktion.
Jag fattade aldrig det själv. Det krävdes ett samspel med en annan människa för att jag skulle kunna börja greppa det här. Den där andra människan som hjälpte mig att inse heter Malcolm, är runt åtta år, kan inte snyta sig ens när man ber honom men är expert på alla Volvos bilmodeller och ser det som sin uppgift att slå in denna kunskap i mitt huvud. Det går sådär. Han talar även för tillfället flytande göteborgska, men jag tror att det är en fas lika mycket som min nya besatthet av huvudbonader. Om jag är ett ! så är han ett ? Ständigt.
Min son håller min ofullkomlighet i dagsljuset. Han plockar, utan att ens vara medveten om det, ner mig från de höga hästar jag envisas att kränga mig upp på. Han ger mig perspektiv på sådan som jag får för mig är viktigt. Som att jag, vad jag än tror, inte är en arbetshäst någon lett in på ett kontor och satt framför en dator för att producera jobbsaker. Det är liksom inte mitt enda purpose. Eller som att det finns andra problem än de man upplever som 28-årig karriärist. Exempelvis en åttaårings tankar och idéer som är geniala och självklara, men som jag helt enkelt har glömt bort. Om jag ens någonsin har tänkt dem.
Åren med Malcolm har även givit mig insikten att när vi västerlänningar delar upp samhället efter åldersklasser försvårar vi också ett tämligen naturligt umgänge människor emellan.
Vi när den trånga idén om att man ska vara ”färdig” med en massa saker när man väl skaffar barn, istället för att se relationen mellan barn och föräldrar som vilken mänsklig kontakt som helst. Man kan aldrig bli startklar eller redo för tillblivandet med en annan människa. Det är en process man bara är i, i ett helt litet liv. Det är samspelet mellan en själv och de man (förhoppningsvis) är tillsammans med som kommer att utveckla ens tankesätt.
Och på precis samma sätt som att jag inte upplever att relationerna med mina nära vänner hindrar min förmåga att vara kreativt briljant fram till den höga (och strax uppnådda) åldern av 33 år, är min unge i vägen för det.
Kanske är det något man måste uppleva själv för att förstå. För mig är det liksom självklart att min son lär mig mer än jag lär honom. Och jag vet att varje gång jag tvingas möta hans försök att få grepp om sin egen tillvaro i världen, inser jag att jag kämpar med samma frågor. Trots att jag är vuxen, trots att jag är mamma. Varje gång vi diskuterar fåglars flykt, försöker uppfatta himlens omfång, talar om det omöjliga i att kontrollera sin ilska eller då han bara i största allmänhet ifrågasätter allt jag någonsin bestämt mig för är sant - då blir jag en så mångfalt mycket mer vettig person.
Trots att Malcolm egentligen har lärt mig bättre och dagligen visar mig mer än den kapital- och produktionsfokuserade tidsera vi lever i någonsin kan, (vilket delvis lett till något så enkelt som att vägra låta sig reduceras till försöket att vara en effektiv arbetare enligt snäva mallar satta av män) så vill jag ändå med bestämdhet hävda att detta mycket märkliga livsskutt, som ledde till just jag blev morsa för en sisådär åtta år sedan, gör att jag idag bidrar med mer förnuft till samhället. Mitt perspektiv är för alltid längre.
Tyvärr säger min erfarenhet mig också att om jag skulle bolla det här med Malcolm skulle han förmodligen ge mig en lång, trött blick under lugg, ta ett djupt andetag och anstränga sig för att inte rycka på axlarna innan han svarade något i stil med:
- Folk får kanske göra som de vill, mamma? Det brukar lösa sig rätt bra då.
