[I]Electro Shock Blues[/I] är, i ännu högre grad än de tidigare tre albumen med mannen som kallar sig E, ett perfekt soundtrack till den ironiska generationen. Skivan man sätter på efter ett avsnitt med [I]Simpsons[/I] eller [I]South Park[/I]. Låtar som heter [I]Cancer For the Cure[/I], där refrängen slutar "Well, hee hee hee" (alternativt [I]My Descent Into Madness[/I], där refrängen enbart går "la, la, la, la, la, la"). Texter som är formulerade med knivskarp begåvning, men där ingen -- i varje fall inte jag -- kan sätta fingret på vad de egentligen handlar om. E själv är egentligen inte särskilt ironisk, snarare en smart nörd som gillar att bygga finurlig pop med leksakspianon och att odla en jargonghumor som de initierade sannolikt kan fnissa hysteriskt åt. En blygare och mindre fotogenisk Henrik Schyffert -- helt perfekt för en amerikansk collegepublik.Men jag kan faktiskt inte bry mig mindre.
Skivbolag:
Artist:
