Det finns läger som vill hylla systrarna Jennifer och Jessica Clavin som det nya stora skrammelgitarrhoppet. Att använda den sortens ord för små slamriga popbanaliteter byggd på feedback och väna flickharmonier är förstås att använda alldeles för stora ord. Men som humörhöjare, förfestsoundtrack och påminnelse om The Go-Go's fungerar de strålande.
”Med svavel skriver jag ditt förnamn/ Jag märker brev med c/o Satan”. Så inleder Ludwig Bell sitt andra soloalbum. Det är mil från de gulliga popsånger han en gång åstadkom med Dreamboy. Ändå är det, likt debuten, en samling drivna poplåtar som berör de ganska extrema topparna och dalarna (mest dalarna) av ett intensivt förhållande. Jag hade gärna sett att Bell tagit det politiska anslaget som fanns på första soloskivan ett steg längre. Nu blir det mest en enskild betraktelse från dårarnas sammansvärjning, även känt som ”kommentarsfältet”, och ett sjukhusbesök. Allra bäst är smittsamma Vinklar, med Weeping Willows-osande stråkar.
”Have I hit a raw nerve”, triumferar Dave Gahan retoriskt, och bara det faktum att Depeche Mode fortfarande lyckas komma åt lyssnarens nerver med sitt 13:e album är anmärkningsvärt. Här finns dessutom mer att glädjas åt. Trots omedelbara låtar som Soothe My Soul bjuder kanske inte Delta Machine det starkaste låtmaterial bandet presenterat, men soundet är desto vassare. Suggestionskraften i deras elektroniska arrangemang - gnistrande modernt men också infekterat av skitiga nästan industriella influenser - är till och med mäktigare än vanligt, och med den lilla touch (mer är det inte) av rootsmusik som gett upphov till skivtitelns deltablues-koppling blir det än mer dynamiskt och vitalt.
Colin Newman, Graham Lewis och Robert numera Grey (tidigare Gotobed) hänger envist kvar. De la grunden för stora delar av den krångligare intellektuella postpunken, och sedan hare de envist vidareutvecklat sin unika kombination av å ena sidan intellektualitet, konstnärlighet och å andra sidan elektroniskt och punk. Här sluter de cirklar genom att arbeta vidare på gamla ofärdiga låtar från demos och liveinspelningar gjorda för 35 år sedan. Det är en ganska attraktiv idé, faktiskt, eftersom det får Wire att bottna i sin historia med sin nuvarande kompetens, utrustning och estetik. Stealth of A Stork till exempel drar åt Pink Flag-hållet utan att bli pastisch, och flera viktiga hållpunkter i deras historia gör på samma sätt avtryck. Resultatet är påfallande igenkänneligt, med en mix av modernitet och retrospektivitet som helt saknar störande nostalgi.
Att tiden inte alltid rör sig spikrakt framåt bevisades när The Strokes dök upp 2001. Att vara fem vita heterosexuella män som har på sig jeans och tighta läderjackor och spelar gitarrbaserad poprock, det borde inte kunna vara coolt på den här sidan millennieskiftet. Men The Strokes var på riktigt coola och sexiga, deras debutalbum var på riktigt asbra och vi borde alla hata dem för den våg av kvävande tråkig ”slyngelrock” som gjorde att 2000-talets första decennium inte lät så modernt som det borde ha gjort. Men istället för att hata The Strokes tyckte jag synd om dem, för de blev bara sämre och sämre, en sorglig skugga av ungdomlig briljans. De var en kollektiv Jakob Hellman trots att de gav ut album efter album, med låtar som ingen nynnade på. Comedown Machine är den första skiva där de faktiskt försöker utvecklas musikaliskt. Julian Casablancas överger påfallande ofta sin patenterade coola sångstil och sjunger istället mjukt och diskret på ett effektfullt sätt, som om han tagit av sig solglasögonen för första gången på ett decennium. Låtarna darrar poppigt och vackert. En ojämn men fin skiva.
Det brittiska i Miriam Bryants genpool antar en tydlig musikalisk form på debutskivan Raised in Rain. Erövring blandat med smog. Lika storartad, gåshudsgivande, himlaklar som Miriam Bryants röst kan låta, framstår produktionerna som en dödvikt av fadd kommersialism att släpa runt på. De gånger då Miriam Bryant inte dras ner av det platta, blodlösa i bakgrunden, för de stunderna finns, uppstår en magi som är alldeles nyfödd. Syftar främst på låtar som vi redan stiftat bekantskap med: A Cappella Song, Finders Keepers, Raised In Rain och den älskvärda Since You Left med det gråtande pianot: ”I remember the sound of our melody, playing on broken strings and possibility.”
Få band har väl haft det jobbigare med sin identitet än Black Rebel Motorcycle Club. Efter att ha debuterat som Jesus & Mary Chain-copycats har deras följande album prövat allt som finns på den relativt begränsade karta som finns för ett band med sådant namn, från tatuerad akustisk MC-americana till instrumental electronica och tillbaka till Jesus & Mary Chain-feedback igen. Den här gången prövar de brittisk stadium-postgoth, men eftersom de inte ens kommer i närheten av den erans andrasortering - tänk The Cult - blir det bara svulstigt och trist.
Om Londontrion oftare hade vågat leva ut hela sitt dynamiska spektra, som i skivans bästa spår Youth, hade omdömet blivit ett helt annat. Men Elena Tomra är påfallande kraftlös i sina framviskande sånger, och tyvärr gör det att Daughters dovt mullrande sånger ofta känns håglösa och oinspirerade. Cocteau Twins och The xx är givna förebilder, men här finns varken den subtila kraften, de snygga finesserna och nyanserna eller - och det är det värsta - de minnesvärda sångerna.
Tift Merritt är en singersongwriter som sedan ett par år till och från spelar med den klassiskt skolade pianisten Simone Dinnerstein. Deras egoistiska avsikter att personligen tänja sina gränser uppnås smidigt, och samtidigt bjuds lyssnaren välbehagliga sånger, som Tift Merritt konsekvent håller jordnära i Simone Dinnerstein avmätta ekvilibrism. I Shall Weep at Night är specialskriven av Brad Mehldau, och i övrigt kastar de sig mellan stycken av Bach och Schubert, Leonard Cohen-variationer, gammal country och jazz och allra mest smakfullt en stilla tolkning av Johnny Nashs gamla I Can See Clearly Now.
Billy Bragg har aldrig tvekat inför risken att vara en kliché. Som ung romantisk ideolog uttryckte han allt det där som unga romantiska ideologer förväntas uttrycka, och han gjorde det med blodet bubblande med endorfiner, hjärtat sjudande av passion och ryggraden fylld av så mycket rättfärdighet att hans politiska meningsmotståndares hån aldrig berörde vare sig honom eller oss som lyssnade. Nu har håret blivit grått, och enligt samma klichéer har därmed de revolutionära slagorden ersatts av Bibelns gyllene regel Do Unto Others. I There Will Be A Reckoning får sig makthavare och missnöjespopulister en släng av sleven, men annars är han numera personligt reflekterande, utifrån moderns död i January Song och Goodbye, Goodbye, och han är snarare vardagsromantiskt teoretisk i Handyman Blues än som förr kärlekstriumferande eller hjärtekrossad. Men att han lever upp till fördomarna förminskar inte hans kvaliteter, och med låtar som No One Knows Nothing Anymore och framför allt Swallow My Pride visar Billy Bragg upp möjligheten att följa i Nick Lowes fotspår som värdigt åldrande soulballadsångare. Det bådar gott.
Daniel Woolhouse gör pojkpop när den är som mest honungssöt. Den är så harmlös att det är på gränsen till provocerande men ändå så smickrande och smittande för vilken samtida britt-pop-fantast som helst. Observera att Life After Defo växer på en som viruset i datorn som skivan är skapad på. Till skillnad från otaliga andra sovrumsproducenter i London lyckas Deptford Goth bryta genom skärselden från “ett bra sound” till riktigt välskrivna låtar. Därmed kvalade Daniel in som den kanske mest exalterande laptop-popen i år. Framförallt låtarna Objects Objects, Years och Bronze Age.
För ungefär 31 år sedan visade Edwyn Collins världen att det var möjligt att göra utsökt pop utan att reproducera, redan då, trötta machoideal. Då åstadkom han några av pophistoriens finaste pärlor med Orange Juice, nu följer han upp helgjutna soloalbumet Losing Sleep från 2010. Det är mer naket den här gången, som i låten som heter just 31 years. Den själfulla produktionen blottar stundtals att Edwyns röst är lätt märkt av ålder och sviter av sjukdom. Något som inte märktes på den mer drivna föregångaren. Men när Edwyn konstaterar ”What the heck, I’m livin’ now” kan jag inte låta bli att le. Även om det här är långt ifrån hans bästa album så är majoriteten av låtarna av karaktären att man vill höra dem igen, och igen, och…
Berättelserna om livets vedermödor talar i alla fall till mig, trots att jag inte ens var påtänkt för 31 år sen. Allra bäst är Dexy’s-osande singeln Dilemna.
Bonus: Konvolutet med en screentryckt atlantlax i lekdräkt (hane) är gjort av Edwyn Collins hustru och tillika manager, Grace Maxwell.
Du vet de där experimenten där elitidrottsmän följer små barns rörelsemönster och snabbt blir utmattade av energin, ihärdigheten och flexibiliteten? Så känns det att försöka följa 23-åriga Trevor Powers storögda upptäcktsfärder i sitt eget psyke. Här heter hans lekkamrat Ben H. Allen, som tidigare varit kompis med Animal Collective och Deerhunter, och då kommer hela stora leksakslådan fram. Det ekar och mullrar, det klingar och sveper när de med nästan irriterande enkla valsmelodier leker Attic Doctor eller Pelican Man, men mitt i naiviteten finns ett styng av obehag som fördjupar och förstärker.
På sitt fjärde album har John och Ossi nått de högsta nivåerna i dynamisk hård radiorock. De är avsevärt mer spännande än låt oss säga Foo Fighters, och till och med i jämförelse med genrens historiska giganter, som The Who, står sig de båda herrarna väl. Låtar som Seventeen och förstås Gone Forever är deras starkaste hittills, och den energi och självsäkerhet som alltid varit Johnsossis signum är intakt. På den här mognadsnivån kombinerar de attack och finess, i synnerhet med adderade stråkar och framför allt Martin Hederos synthar och piano som bidrar till att göra Johnossis rock fylligare än någonsin.
Det har gått tre-fyra år sedan vi senast hörde av Devendra Banhart. På den tiden var han fortfarande ofrivillig ledare för en numera avsomnad freakfolk-rörelse, som sedan dess har tappat sina freakiga element. För egen del har Devendra Banhart istället lagt nya uttryck till sina milda nylonklingande folkvisor på engelska och spanska. Här tar han ansenligt utrymme i anspråk för att bygga trivsam rudimentär electronica, och adderar dessutom bland annat en försiktig nypa doo wop. Men bäst är han fortfarande när han som i Hatchet Wound ger sin inneboende Marc Bolan-röst fritt spelrum.
