Om Xiu Xius Jamie Stewart går armkrok till studion med rösten och tänkaren Eugene S Robinsson borde det bli knasigt. Det blir det. Beståndsdelarna i knasig är i det här fallet en spoken word-följetong i tjugofyra fragment/låtar med en dynamisk slagkraft som garanterar motsatsen till avslappning. Den neurotiskt gnagande Eugene möter emellanåt en buske av makalöst finjusterat och upphittat oljud med eller utan kvalitetssynthar. Eller om vi vänder på det: Ljudarkitekten Jamie bygger upp ett fängelse från vilket Eugene sjunger sin dissonanta klagosång.

Det är fyra år sen Maia Hirasawas förra skiva släpptes och mycket har hänt sedan dess. Bland annat har Hirasawa byggt artistkarriär i Japan. När hon befann sig i Tokyo 2011 hände plötsligt det som inte fick hända. Den kraftfulla jordbävningen, och tsunamin som följde, slog städer och byar i spillror och ett stort antal människor omkom. What I Saw är sprungen ur ett behov av att skriva av sig, och det känns. Enligt Hirasawa själv handlar det om det stora i livet, och förutom att skivan självklart präglats av katastrofen så handlar det om ”den stora kravlösa kärleken”. Eftersom ”kravlös” och ”kärlek” som bekant är varandras motsatser blir det en ganska obekväm resa. Även om det låter melodiskt och finstämt finns ett frustrerat driv någonstans där under och texterna vobblar fram mellan mörker, hopp och förtröstan.  Sammantaget är What I Saw en utmärkt samling av hjärtat-utanpå-västen-pop. 

Det finns ju någon slags etablerad uppfattning att när artister tar sig ur missbruk och destruktivt leverne och får balans i livet påverkas deras musik negativt. För Steve Earle var det dock inte då han blev trist, tvärtom var i samband med det han gjordeTrain a Comin’, I Feel Alright och El Corazón som fortfarande är hans bästa skivor. Hans nedåtgående utveckling inträffade senare, när han väl hade revanscherat sig och istället blev en liknöjd hantverkare som kompenserade förlorad förmåga att beröra med nomineringar till branschens priser och utmärkelser. 

Under mer än ett årtionde har alltså hans mix av americana, bilåkarrock och hjärteknipande ballader lidit av både vacklande låtkvalitet och ogenomtänkta och illa genomförda moderniseringsexperiment. Därför är det kul att konstatera att Steve Earle bryter trenden med The Low Highway, som är det bästa han gjort på mycket länge. Burnin' It Down till exempel är en ballad av den sort han brukade skämma bort oss ned, med ett melodiskt vemod som kryper under huden och med textrader om att fundera på att bränna ner Wal-Mart så kontroversiella att han kommer att få problem. Bandet, inklusive hustrun Allison Moorer, har hunnit turnera sig tighta, och det är också glädjen i ett numera sunt turnéliv som är i lyrikens huvudfokus. 21st Century Blues är snygg bredbent rock, och After Mardi Gras är en stark sång fylld av intellektuellt blue-collar-vemod och med ett fiolsolo som i sig framkallar de starkaste känslor. Den är en av tre låtar från TV-serien Treme, där Steve Earle syntes i de två första säsongerna, för numera är både skådespelandet och det litterära skrivandet lika högt prioriterat för Steve Earle. Och kanske är hans tredelade uppmärksamhet orsaken till att det trots imponerande berättande och återupprättad musikalisk skärpa inte riktigt bär hela vägen. Hittar han den där nödvändigheten och glödande passionen från förr också är han hemma.

Världens mest fantastiska, gnälliga, tjatiga, falska, uppriktiga, dramatiska rappare är tillbaka och Tony Stark levererar - precis som alltid – en skruvad blandning av det som vi är vana vid att få och det som vi aldrig kunnat föreställa oss att ville ha. De tecknade seriestrippar som kommer ur Ghostface Killahs mun får här ÄNTLIGEN den ultimata musikaliska uppbackningen av Adrian Youngs produktioner: Självklart ska Ghost rappa över hetsopera och jagande fioler! Det här är den bästa skivan som kommit från USA på mycket länge och får en nästan att glömma den sura besvikelsen över att Ghostface inte ligger bakom Big Ghost Chronicles, nahmean. 

Curt och Cris Kirkwood har överlevt the kiss of Cobain (faktum är att knappt ens de mest hårdföra Nirvanafansen minns deras omfattande inblandning i den där MTV Unplugged-spelningen idag), storbolagskontraktsförbannelse och drogförstärkta Kain-och-Abel-strider. Ur det har de kommit starkare och mer varierade, och kombinerar idag sin pregrunge-attack med pop, country och den här gången också - mindre välbetänkt - reggae. Det blir en äventyrlig bergochdalbana där trogna Meat Puppets-lyssnare känner igen sig och där toppar som You Don’t Know med sina referenser till tidiga R.E.M. gör att man överser med baktaktsexperiment som titelspåret.

När man tänker på gruppen Miike Snow tänker man ofta ”producentduon Bloodshy & Avant och en kille i skägg som sjunger”. Andrew Wyatt har haft rollen som bihang, trots att det är hans röst som hörs och han som har minst anonymt utseende. Men att han har ambitionen att bli popstjärna på riktigt märks av att han nu släpper ett soloalbum. Som tyvärr inte är helt tillfredsställande. Poplåtarna har lite mer traditionella och stråkbaserade arrangemang än Miike Snows moderna danspop, och det flummiga titelspåret är ett fåfängt försök att smita från popkostymen helt och hållet. Men precis som hos moderbandet slås man av bristen på känslor och innerlighet. Det är som om Andrew Wyatt inte vet varför han gör musik, vad han vill uttrycka. Descender är en uppvisning i smarta popljud, men funkar nog bäst som testskiva för hi-fi-butiker.