Hej! Bra om du läser hela det här inlägget för det är viktigt.
Jag är förstås den här bloggens mest trogna läsare. Jag uppdaterar skiten typ fyra gånger i kvarten för att se om någon har gillat eller kommenterat och om så är fallet blir jag uppriktigt sagt jätteglad och varm i kroppen och nästan pirrig. Om du visste hur jag känner när jag får en kommentar så skulle du förmodligen tycka att jag är väldigt töntig, lite eljest sådär, "det är en jävla blogg" och så vidare. Men en kommentar skänker väldigt mycket lycka. Jag läser ganska många bloggar - visserligen håller de flesta inte lika hög klass som min egen, men är fortfarande jävligt bra - men jag har ALDRIG kommenterat något, någonsin. Trots att jag skrattat rakt ut. Jag pallar inte. Varför ska jag klicka på den där gillaknappen? Hur hjälper det mig i min patetiska everyday struggle? Jag får ju inte ens se bloggarens reaktion. Det är ju nästan som att upprepade gånger skriva osignerade kärleksbrev med äkta romantiskt bläck på typ pergament och elda i kanterna och göra snirklar och hjärtan och så och skicka till någon donna som kanske bor i en bohemisk liten etta i Gamla Stan och hennes rum doftar av rökelse och Coco Chanel Mademoiselle men hon har ju ingen som HELST aning om vem JAG är och blir kanske smickrad/undrar vem fan psychot är men JAG - avsändaren - får ju inget ut av det. Jag måste ju bara specialbeställa svindyra importerade fjäderpennor och bläck från Inkclub och stjäla pergament från typ Livrustkammaren eller om det inte funkar för att det är jävligt bevakat med larm och vakter och grejer, inte längre ha något annat val än att ge mig ut på savannen, Serengeti, och tvingas fälla något jävla rådjur eller hyena eller VILKET DJUR SOM HELST EGENTLIGEN SOM HAR SKINN och långsamt, långsamt starta upp en egen pergamentverksamhet i Tanzania. Vi snackar år av omständiga byråkratiska processer här: "but you are not a Tanzanian citizen, mr" och "you need to fill in this application here and this application there" och så alla jävla vaccinationer till råga på allt - INNAN man ens kan börja anställa arbetskraft vars uppgift då är att framställa dessa pergament genom att avlägsna hår- och köttrester från djurens skinn och sedan slipa och skrapa tills det är lagom size för ett bra pergament.
Men hela grejen blir ju så fruktansvärt skev. Man ska skriva kärleksbrev till en donna som doftar Coco Chanel Mademoiselle och behöver därför pergament rätt så jävla badly och har av den anledningen stuckit till Afrika. Och det har ju gått ett tag. Helt plötsligt har man tillbringat decennier där ute på savannen. Ser de där typiska träden rätt ofta men de är fan inte coola längre, typ som en tall hemma i Stocksund ju
Men man blir istället helt GALEN och MORDLYSTEN när så hjorder av djur med skinn dyker upp
Ens afrikanska medarbetare skuttar av glädje och tjoar och tjimmar bredvid en, skriker "SKINN! SKINN!" fast på swahili men man har sedan länge slutat lyssna på dom. Ser ju JAG att det är SKINN fan är de tröga eller men nu behöver vi jobba, nu behöver vi mer pergament, och de afrikanska medarbetarna skuttar och tjoar och tjimmar och ropar ut sin gläde "PERGAMENT! PERGAMENT!" fast på swahili och man vänder sig om och ser ett lejon ligga uppe på en klippa som ett annat jävla miffo och man rusar mot den i all fart och biter ihjäl den och så blir det mer pergament och mer pengar till verksamheten, men man har ju liksom tappat konceptet ganska så fullständigt.
Tillslut dör man ju där nere i Afrika. Av ålder. Eller cancer, förstås. Det var ju förstås cancern som tog en tillslut. Och donnan i Gamla Stan som doftade Coco Chanel Mademoiselle har ju också dött och levt ett helt liv utan att överhuvudTAGET veta att det fanns en snubbe i Afrika som ägnade en livstid åt att EN dag kunna ge henne den största av kärleksförklaringar.
Och allt var ju så fruktansvärt onödigt på alla sätt och vis. Djuren dog, pergamenten kom aldrig till användning, donnan dog och man själv dog. Alla dog. Okej jag ska aldrig mer blogga igen.
