Hög tid att sluta. Tack för allt!

Peter Morath 13:03 4 May 2012

Här skulle det vara en bild på när jag sitter vid datorn och gör tummen upp, men jag ser fan inte klok ut idag, påsar under ögonen, sönderbränd från Valborgssolen, fortfarande skräckslagen efter en sömnlös natt på jakt efter vad jag trodde var en ondskefull nattfjäril men vad som visade sig vara en fluga, så det är väl lika bra att ni minns mig så som jag ser ut på den där gräsliga jävla photoshop-bilden i headern. 

Nej, det här gick inte. Tyvärr. Jag drar nu ut sladden. Har försökt fortsätta, som ni har märkt, skrivit att jag ska uppdatera oftare, känna mindre press, sluta tro att jag måste leverera ett Veckorevyn Blog Awards-inlägg varenda jävla gång. Vilket jag i och för sig tycker att jag har gjort. Herregud vad jag har varit bra och rolig och trevlig och fantastisk. Och intressant. Och snygg. 

Men det gick ju inte. Satt uppe sent igår kväll och filade på ett långt comeback-inlägg. Tänkte på fullaste allvar göra ännu en kraftansträngning. Men jag fattar ju att bloggen har gått på sparlåga alldeles för länge. Eller konstgjord andning. Dödsrosslat sig fram. Nu är den i alla fall fett med död. Och det var jag som dödade den. 

Grejen är att det har varit svårt för mig att komma på vad jag ska skriva om. Jag kan inte bara skriva om vad jag har ätit till frukost. Eller vad jag ska göra ikväll. Eller var jag har lunchat idag. För det är inte intressant. Inte för mig och inte för någon annan. Så jag har använt den här lilla plattformen till att skriva om andra saker. Saker som jag tycker är roligt. Jag har gillat att överdriva min person. Framställa mig själv som den mest sorgliga lilla varelsen på jorden. En orolig, plågad cyniker med tvångstankar och fördomar och en rad andra tvivelaktiga beteenden. Men efter ett tag tar det stopp. Efter ett tag finns det inte så mycket mer att hämta. Jag vill inte fortsätta tjata om lingongrova, undergångsteorier, korridorsliv och hur sorgligt det FORTFARANDE är att isbjörnen Knut dog (för att han ju blev utstött av sin mamma och sen flyttades han till Nazityskland av alla ställen och som om det inte vore nog blev han mobbad av de andra jävla isbjörnsidioterna och sen, ja, sen dog han). 

Allt känns redan sagt. Allt som jag kan komma på, i alla fall. Och det känns ganska... tomt. Och tråkigt. Och faktiskt ganska vemodigt. Samtidigt har jag känt att det faktiskt bara är en jävla blogg. Att jag inte ska ta det så seriöst. Men jag har verkligen tyckt att det har varit roligt att skriva här. Nästan terapeutiskt befriande. För även om jag ofta överdrivit och ljugit (för att överhuvudtaget ha något att skriva om) så har jag ändå varit lite utlämnande och personlig. Och ni har varit med. Kanske inte så många, men ni har hängt med. Så självklart känns det lite sorgligt att ta avsked. 

För det är verkligen det som har varit det absolut bästa med att skriva den här bloggen. Att få er respons, era komplimanger, era likes, era kommentarer. Det har varit enormt glädjande. På riktigt. Och jag vill tacka er för att ni har hängt med och haft roligt. Ni är grymma

Kram och hejdå!  

Gilla:
upp
254 röster

Peter Morath

Prenumerera: RSS-flöde

Peter har ångest eftersom han redan är 25 år gammal, fortfarande pluggar irrelevanta strökurser i Uppsala och alldeles för ofta tänker på Ryan Gosling och vilket fett liv han lär ha.

Istället för att glädjas över att han är Uppsalaredaktör på Nöjesguiden, undrar han mest varför han fick det förtroendet och väntar på att bluffen ska avslöjas.

Trots att Peter tycker att hans blogg är ”så jävla patetisk” kan han inte för sitt liv förstå varför den inte är Sveriges mest välbesökta.

Mail: peter.morath@nojesguiden.se

Vill du följa bloggen via RSS gör du det här.

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Får jag flejma skiten ur Köks Chefen?

Peter Morath 10:20 25 Apr 2012

Längst ner i korridoren från helvetet hänger den här skylten:

Köks Chef. Trots att det helt uppenbart är en idiot som har gjort den, är den viktig för att detta korridorsliv ska vara någorlunda drägligt. Köks Chefens uppgifter är enkla. 

Såhär såg köket ut för tio minuter sen:

Och är det något jag HATAR, förutom Hitler och Annie Lööf (och värdelösa värnpliktsvägrande poeter från Östergötland med sagolikt långt hår och halsband av rävtänder som sitter i lotusställning och äter råris ur egenhändigt drejade skålar och liksom inte bidrar med någonting mer än att sitta och tycka att det är fel på "samhället"), så är det just i detta nu, onsdag den 25 april 2012, denna veckas Köks Chef. 

Jag har spanat in den där alldeles för dyra flame throwern på Clas Ohlson i en månad nu och ser man på, är det inte löning idag, om vi inte skulle ta och tjuvstarta majbrasan lite på Karlsrogatan 13?

Väntar på ert klartecken. 

Gilla:
upp
235 röster

Valborg

Peter Morath 22:51 22 Apr 2012

Snart är det Valborg. Om jag får bestämma - vilket jag förstås får eftersom jag är ledaren i mitt crew, högst i rang - kommer jag att sitta ganska exakt där jag ritat en röd ring

och vara på allmänt pissigt morgonhumör. Huttra och muttra. Gnälla över att det var fan så mycket varmare förra året. Ni kommer väl förbi och halsar ett par flaskor skumpa med mig va? Så kan vi dra ner till ån och kasta ägg på teknologtöntarna som forsränner sen va? 

Gilla:
upp
235 röster

Hej igen

Peter Morath 20:50 21 Apr 2012

Man kunde ju ha tänkt sig att min frånvaro berott på att jag i brist på inspiration och utan egentligt mål lämnat Uppsala och rest runt till platser med speciell betydelse för mig, typ hamnat på en öde strand på Gotland en blåsig och svinkall dag i april och slagit mig ner på en rauk-grej och dragit jackan tätt intill mig och kurat ihop kroppen och grimaserat åt vinden och regnstänken och skrattat tyst och skrockande för att hålla mig varm och för att verkligen känna mig som en ödemarksdåre, skrikit "DÖ DITT JÄVLA BLOGGHELVETE, DÖ!" ut i havet för att tillslut resa mig upp och vada längre och längre ut i vattnet och drunkna utav bara fan. 

Men riktigt så dramatisk är inte ens jag. Jag har bara inte känt för att blogga. Inte känt fört. Inte känt mig "rolig". Har mest jobbat och hängt med polare. Spelat lite pingis. Lyssnat sinnessjukt mycket på den här låten. Ätit mina mackor. Såna grejer. 

Men så träffade jag en juristjävel (vad är det de gillar? lagar? regler? paragrafer? vad är det som är så oerhört intressant? varför vill man plugga juridik? kan någon förklara?) på Smålands nation igår kväll. Han (!) sa att han gillar min blogg och att jag borde uppdatera oftare och att jag inte ska känna sån press över att ständigt vara rolig eller intressant, för det är jag inte. Det var skönt att höra. Så nu ska jag göra det tänkte jag, blogga oftare. Kul va!  

/Peter Och Vargen Morath 

Gilla:
upp
251 röster

Tips

Peter Morath 12:57 10 Apr 2012

Tricket med Havre Frasr, hörninini, är att låta de små kuddarna ligga och vila i mjölk EXTREMT LÄNGE för annars rispar de upp hela gommen och man får gå omkring en hel eftermiddag med blodsmak i munnen, som man ju kan få om man säger åt skitungar att inte pissa i trappuppgången.

Vad är det för JÄVLA värld vi lever i när man inte kan säga åt skitungar att inte pissa i trappuppgången utan att åka på spö?  

Gilla:
upp
310 röster

Ny vecka, nya möjligheter

Peter Morath 12:25 10 Apr 2012

Det har sannerligen varit åt helvete ute i industriområdet. Ständig söndag, ständigt elände, nordanvind och skit. Folk har ringt och frågat vad jag håller på med här ute. "Vad håller du på med där ute?" har de frågat. Men de fattar ju ingenting. 

Jag har ju varit här för att köpa späck! Späck, tarm och fjälster! Men fabriken har varit stängd i en jävla evighet så jag har sovit i en busskur och druckit den där kräkssmakande sörjan Yoggi Yalla för att överleva. Men så igår öppnade äntligen Slaktarn sitt vidriga lilla power plant i vilket han styckar djur för att sälja innandömet till såna som jag. 

Slaktarn ser för övrigt P-R-E-C-I-S ut som sångaren i Rammstein!

DET är tur. För jag har inte åkt ända hit för att mötas av en liten söt farbror som bara: "Nej men hej vad trevligt med lite besök vad får det lov att vara unge man lite grisfett kanske soligt ute idag är det inte skönt nu när våren äntligen är kommen vill du ha kaffe?" Nej har man bemödat sig att åka ända ut hit för att köpa slaggprodukter så FÖRVÄNTAR man ju sig att Slaktarn är en oförutsägbar jävla mördare som gärna börjar vråla "AZFALTIREN, UMBRINGEN, OUZRADIREN" mitt under en normal, sansad konversation. 

Nog om detta. Nu ska jag göra körv. Som jag ska kränga utanför den här butiken:

För att äntligen ha råd att köpa den här till min nya tjej:

Vi säger så. Hej så länge

Gilla:
upp
269 röster

Ensam är stark

Peter Morath 12:57 5 Apr 2012

Ensampösken i Uppsala fortsätter. Fortfarande bara skärtorsdag. Var nyss på Folkes livs och köpte lite förnödenheter:

HE HE HE HE HE. Vad sa ni nu då? Helt plötsligt är ni inte så jävla kaxiga längre va? Helt plötsligt känns era påsklov och familjemys och vårpromenader inte så himla roliga längre va? Helt plötsligt känner ni att det vore FA-AN så mycket softare att fira påsk med Peter i Uppsala va? 

Hursom. Eftersom jag är ensam överlevande i Uppsalas studentområden och det på riktigt inte är en käft på minst åtta mils radie, kände jag att det var HÖG tid för ännu en expedition ut i korridorsköket och till korridorskassan.

Denna töntiga burk, detta patetiska lilla solidaritetsinitiativ av dåren "Oliver" två dörrar bort. Rafsade hastigt ner 50 kronor i mynt och begav mig till blomsterhandeln. Köpte en lilja. En påsklilja. Det hör väl till, antar jag. Ville ha en som redan slagit ut för jag har inte TID att sitta och stirra på den för inget kommer hända på minst fyra dagar och då är påsken slut och då kommer jag sitta där lite generad och känna mig en smula efterbliven, för jag har en påsklilja och det är inte påsk längre, och jag kommer dra ner rullgardinen så att ingen ser att Peter minsann har en påsklilja för då kommer de att viska och peka och skratta nerifrån gatan och ropa saker som "ska du inte köpa en JULSTJÄRNA också när du ändå håller på, jävla cepe!" och förskräckt kommer jag att dra ner rullgardinen och det kommer bli mörkt och dystert i mitt rum och där kommer jag att sitta, ensam, i mörkret, i timmar, dagar, veckor, år, decennier, hemska tanke. 

Så jag köpte en redan utslagen historia. Och ja, vad ska jag säga. Det är väl en helt okej påsklilja. Den gör väl sitt jobb. Står där och är gul och blommig och liljig. Så jag ska inte KLAGA. Jag FÖRSÖKER faktiskt njuta av den här ensam-under-påsk-tillvaron så mycket jag bara kan. Har laddat ner serien Mäklarna som ju är så fantastiskt rolig, köpt tre stycken daim (som jag älskar eftersom de genererar ett exakt stapeldiagram över hur mycket jag har ätit) och vädrat skiten ur mina tretton kvadrat. Vårstädat lite. Men nu sitter jag och stirrar på påskliljan och känner att det VORE skönt att ha ett sällskap som inte vissnar och dör om typ två timmar. Men utöver det medför påskliljan inte så värst mycket problem eller ångest. Den klagar ju inte på mig. Jag träffar den när jag vill. På mina villkor. Den låter mig kliva upp när jag vill om dagarna, tjuvröka ut från fönstret om kvällarna, skratta hysteriskt åt dåliga sitcoms, kissa i handfatet när andan faller på, lyssna på Mike and the Mechanics på högsta precis när jag vill. 

Nu är det bara att sitta här och vänta in långfredag. Det är en ovanligt lång och tråkig dag när man egentligen inte får göra någonting. För då ska man sörja. På sin HÖJD får man iscensätta någon form av gravandakt, spotifya orgelmusik och känna stundens allvar och sorg. Själv tror jag att jag kommer ta ut svängarna lite och sitta och rita hästar på en bit A4 för annars kommer jag inte stå ut. Sånt FÅR man göra. Bara man är JÄVLIGT aware om att Jesus dog och skit. 

Gilla:
upp
300 röster

Angående förra inlägget

Peter Morath 12:01 5 Apr 2012

Naturligtvis har folk inte dött i SARS här. Det får ni inte tro. Vill inte att ni ska behöva bli oroliga och ha er, det vill jag inte. Men det KÄNNS nästan som om alla här har dött. För tror fan att jag kan vara den enda studenten kvar i Uppsala just nu. Alla har lämnat Sveriges fjärde största för myz, avkoppling och ägg hos släkt och vänner. Men jag är ju redaktör för den här stan! Eller för Nöjesguiden Uppsala i alla fall! Inte kan väl jag lämna min egen stad så fort det blir lite helg? En kapten lämnar fan inte sitt skepp så fort det är lite softare någon annanstans. 

Det blir en Uppsala-pösk för mig. Firar skärtorsdag med en riktig superfrulle:

Inser när jag lägger ut den här bilden att det framstår som att jag helt tappat det. Allt jag gjorde var att ställa tallriken på databordet, men här ser det ju plötsligt ut som en jävla REKLAMKAMPANJ i typ tidningen Residence och det var verkligen inte meningen. I själva verket sitter jag på en pinnstol i köket och äter frukost, inte i någon sorts väldoftande frukostoas. 

Gilla:
upp
278 röster

Skönt

Peter Morath 11:41 5 Apr 2012

Det absolut bästa med att just nu bo på nian är att alla som bor på över- och undervåningen precis har dött i SARS så att det nu är väldigt lugnt här. Lugnt och skönt. Det brukar vara ett jävla liv - ryssar som skriker, par som bråkar, porslin som går i tusen bitar. Men nu är allt dött, tyst och stilla. Bra. Då kan jag äntligen börja fokusera på bloggen igen. Alldeles för dålig uppdatering nuförtin. Men nu kör vi så det ryker! Häng me! 

Gilla:
upp
287 röster

Min morgon utan bilder

Peter Morath 11:18 30 Mar 2012

Jaha. Bloggen fortsätter. Idag då, fredag den 30 mars 2012: istället för att (som varje jävla morgon i tre års tid) gå till Folkes livs för att handla lingongrova tog jag av till höger efter rondellen och jag kände att jag genom att ändra kurs, ändra planen, plötsligt hade gett mig en viss frihet, en liten pust av hisnande ovisshet och jag promenerade igenom Ekonomikumparken och det kändes busigt och märkligt och så gick Eras superdramatiska låt Ameno på och jag TYCKTE verkligen att jag befann mig i något slags underbart outforskat och oförstört ingenmansland och det hela var lite kittlande och annorlunda och jag var mycket medveten om att jag just i detta då var i begrepp att promenera hela den långa vägen till ICA Luthagen för mina lingongrovainköp och det har verkligen, under mina tre år i Uppsala, aldrig hänt och jag kände liksom "herregud, herregud, nu Peter, nu händer det på riktigt, herregud, herreGUD" och musiken var dramatisk och storslagen och jag hade gåshud som bara fan och njöt i fulla drag och rätt som det var stötte jag på en jävla juristjävel i gubbful, tråkbeige trenchcoat som jag uppenbarligen var bekant med för han sa "men tjaaa Peter" och "vad gör DU här borta så tidigt på morgon" och han stank av Polo Sport-parfym och jag minns att jag tänkte att han verkligen luktade väldigt äckligt och väldigt nittiotal och hans hår var liksom kladdigt och fettigt av allt hårgelé eller vax eller vad i HELVETE nu männsker med hår använder för produkter nuförtin och jag tappade med ens aptiten, blev mer illamående, och det var ju fan för herregud vad jag hade sett fram emot min lingongrovamorgonstund framför Magdalena Ribbings vett- och etikettblogg och så... så skulle den där fasansfulla främlingen komma och förstöra allt med sin trench och sitt hår och sin parfym och sitt "men tjaaa" och tro fa-an det att jag vände om och gick hem till mitt lilla rum och tog en dusch och bytte kläder (nya summer fresh jeans och en SVINdyr tröja från Hope som nån fashiönsnubbe glömt kvar efter förra veckans korridorsfest) och gick sen så rakryggat och sammanhållet jag kunde mot Folkes livs och rafsade hastigt ner fyra lingongrova i korgen och så snabbt, snabbt till kassan och chip funkar ej okej men kan jag dra kortet då "det går inte med de nya apparaterna" jaha kan jag signera kvittot då "har du leg" nej jag har inget leg jag ska bara köpa bröd "då kan jag tyvärr inte sälja det här" men jag ska ju FÖR FAN OCH HANS MOSTER BARA KÖPA FRUKOSTBRÖD OCH JAG VET ATT JAG INTE SKA STÅ OCH SKRIKA PÅ DIG KASSÖREN FÖR DU GÖR BARA DITT JOBB OCH JAG HAR SJÄLV JOBBAT PÅ ICA TYP HUNDRATUSEN ÅR OCH JAG VET ATT DET SUGER OCH KUNDER ÄR DRYGA OCH OTREVLIGA MEN LÅT MIG NU FÅ KÖPA DESSA BRÖD UTAN ATT JAG SKA BEHÖVA STYRKA ATT JAG VERKLIGEN ÄR JAG OCH INTE NÅGON SOM ROAR SIG MED ATT UNDER FALSKT ALIAS KÖPA BRÖD men det där tänkte jag bara och muttrade istället något i stil med att det var typiskt och att jag genast ska gå och hämta legget och sen gick jag hem och letade efter legget men hittade det inte och nu har jag verkligen varit skithungrig i tre timmar och för att försöka tänka på annat skriver jag det här inlägget och nu är det slut men magen kurrar som aldrig förr. 

Gilla:
upp
297 röster

En lapp på min dörr

Peter Morath 16:38 28 Mar 2012

Okej så jag lånade hundra kronor från korridorskassan häromdagen. Och visst, det har gått ett par dagar och jag har glömt att gå till bankomaten för att hämta ut den där hunkan. Men nu vettefan om jag vill göra det överhuvudtaget. Naturligtvis KOMMER jag att göra det. Men jag VILL inte. Anledningen är förstås den här lappen som satt uppklistrad på min dörr imorse. Vi kan väl titta på den igen. 

Smileyn. Vad är det för sjuk skit. Regel nummer ett: är man sur på någon, så pass sur att man skriver en lapp, BÖR man inte använda sig av smileys. Risken är då att personen som lappen riktas till inte riktigt tar den sura personen på allvar. Att man inte tror att den sura personen är sur på RIKTIGT. Risken man tar när man i sura lappar använder sig av smileys är att personen som lappen riktas till föreställer sig att den sura personen (i det här fallet) öppnar den lilla burken i vilken korridorskassan ligger och konstaterar att en hundralapp saknas, blir så nöjd att hen ler lite, går till sitt rum med ett stort leende på läpparna, letar leende efter en post it-lapp, letar i en kvart, tjugo, trettio minuter, hittar inte den där satans jävla cp-lappen men fortsätter att le, hittar tillslut lappen, ler, plockar leende fram en penna, den funkar inte, konstaterar leende att bläcket tagit slut, hittar en ny, ler, skriver "Peter! Korrekassan saknar sina pengar!", gör det hela med ett leende, klistrar leende upp lappen på dörren. Går tillbaka till sitt rum. Ler av glädje. Sätter sig på sängkanten. Rodnar av kärlek. Kan inte sluta le. 

Visserligen LER inte denna smiley i ordets rätta bemärkelse. Munnen är ett rakt streck. Men tungan sticker ut. Och ena ögat blinkar lite charmigt, sådär. Men det är också regel nummer två när man skriver en sur lapp: rita inte smileyn med blinkande öga och utstickande tunga. Risken är då att personen som lappen riktas till inte riktigt tror att den sura personen är långt ifrån helt jävla sjuk i huvudet. Att man inte tror att den sura personen har en hjärna på RIKTIGT. Risken man tar när man i sura lappar använder sig av en smiley med blinkande öga och utstickande tunga är att personen som lappen riktas till föreställer sig att den sura personen (i det här fallet) helt ansiktsförlamad öppnar den lilla burken i vilken korridorskassan ligger och konstaterar att en hundralapp saknas, blir så sjuk i huvudet att hen inte kan öppna ena ögat, går till sitt rum när plötsligt tungan börjar fucka ur rejält, liksom hänger som på en hund ut från mungipan och det droppar saliv och matrester och skit över hela korridorsgolvet, hämtar lapp och penna, börjar flåsa okontrollerat, gläfsa lite, når dörren där den sura lappen ska klistras upp, ser helt sinnessjuk ut i hela ansiktet, som en påkörd bullterrier ungefär, klistrar upp lappen, hasar tillbaka till sitt rum, tungan släpar i golvet, ena ögat har försvunnit helt nu men tungan hänger lik förbannat ut som en lång och slemmig svans och det enda som hörs är ljudet av släpande tunga mot linoleum och dovt gläfsande och fan vad det luktar hund, hund, hund. 

En sur lapp skrivs med fördel i versaler och på tyska. INTE såhär. För det blir bara fel.

naturligtvis

kommer

jag

aldrig

att

ge

tillbaka

den

där

hundralappen. 

Gilla:
upp
128 röster

Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!