Det här med att vara kille och vilja vara Lucia...
Jag var väl nio, gick i trean, var väl som vilken nioårig kille som helst - kastade sudd på tjejer jag egentligen var kär i, snattade bananaskid på ICA och låtsades lyssna på East 17, jag var varken utstött eller särskilt populär - men så kom december. Det skulle övas utav bara helvete i aulan. Tjejerna fick jämt lämna lektionerna för att sjunga Gläns över sjö och strand och Lusse Lelle och vi killar liksom förutsattes kunna Staffan Stalledräng utantill, för inte fick vi stå uppe på scen i två veckor och öva tills den satt som en smäck. Nej vi fick gott sitta på lektion.
Men jag VILLE sjunga. Och jag ville inte bara sjunga Staffan Stalledräng. Dessutom visste jag av erfarenhet från tidigare Lucior att skolan ville att vi sjöng FEL version av Staffan Stalledräng. Den som inte är glad och flerstämmig och fin, utan den dystra, lite oroväckande versionen.
Så en dag, när tjejerna återigen fick dra från mattelektionen för att öva, fick jag nog. Jag reste mig och sa att jag var tvungen att gå på toa. Och så smög jag ner till aulan, bakom scenen (jag kunde ju inte bli upptäckt) och så plötsligt såg jag den. Luciakronan. I all sin prakt. Låg i en kartong med allt annat julglitter. Äkta stearinljus och skit. Helvete vad den var vacker, ändå. Jag kunde liksom inte slita mig, var tvungen att prova den, tvungen att nu ta min enda chans i livet att bära Luciakrona utan att bli utskrattat och utfryst för resten av mitt liv. Men tro fan det att Klas - golaren, cepet, han som slog mig med en dagbok i pannan så att jag såg påkörd och söndergråten ut på tvåans klassfoto - hade smugit sig efter mig.
Jag gav honom en hastig mördarblick, la snabbt ifrån mig Luciakronan och sa väl att jag bara "skulle förstöra för brudarna" eller vad man nu säger i en sån situation, men Klas var redan påväg ut i den där jävla korridoren med ekande, perfekt akustik och fullkomligen VRÅLADE att "PETER SKA VA LUCIA, PETER SKA VA LUCIA!!!" och hade jag haft en revolver hade jag blåst skallen av mig där och då men sånt förvaras inte bakom en scen i en aula på en lågstadieskola och tur är väl det och sen kom Dagen, 13 december, och jag bar en ihopknöcklad stjärngossestrut och fick stå längst bort i hörnet, bakom Stefan som var typ 1.60 så jag syntes inte för fem öre och dystert och falskt sjöng vi "femte fålen apelgrå, apelgrå, apelgrå" och jag undrade, och undrar än idag, vad fan en fåle är. En häst, eller. Varför inte sjunga häst i sånt fall
