NYTT: Common - Blue Sky

Det har varit rätt mycket Common-fokus här på bloggen den senaste tiden, eller åtminstone mer än vanligt. Det är för att jag har blivit så glad i karln igen. Common har alltid varit en av de viktigaste rapparna för mig ur ett högst privat perspektiv. Under min graviditet och året efter det var jag sjukskriven för panikångest. Jag hade gjort våld mot mig själv, prestationsmässigt gjort våld mot mig själv och vägrat lyssna på kroppens signaler om människans begränsningar, och försatt mig i en situation där jag upplevde det mesta som extremt stressande och hotfullt. Jag hatade det. Alla människor är slavar till sin egen hjärna, men en hjärna som tiltat, som tolkar situationer fel och kopplar på skyddsmekanismer hejvilt? Det är som att bära på självterror. Jag var fast besluten att ta mig ur det, jag pratade och pratade och pratade med min terapeut Montag, jag tränade och tränade och tränade på att utsätta mig för det jag upplevde som farligt, för att lära om hjärnan. Det tog ett tag men jag lärde mig på nytt, jag lärde mig om mig, fick in mer kunskap om hur jag själv och livet fungerar, mycket mer än jag hade innan.
Jag kan inte tänka tillbaka på det utan att tänka på Common. När jag stod och tränade på att utsätta mig för farligheter på Svedmyras tunnelbanestation, stressad out of my mind och försökte låta paniken flöda fritt igenom kroppen, försökte hålla andningen lugn djupt nere i magen och bara vara. Bara åka t-bana. Då hade jag alltid Common i öronen. Like Water For Chocolate. Tittade på de gröna stora löven i konsten längst spåret. One Day It'll All Make Sense. Och det hjälpte. Han hjälpte mig. Det är något oerhört betrygande med en lugn röst från någon som har haft ro nog att kunna tänka klart.

Vi tappade kontakten ett tag efter det. Jag stod ut med Electric Circus, älskade Be, men kunde bara hitta Dillas So Far To Go att ta till mig på Finding Forever och fullkomligt hatade Neptunes-plattan. Men nu. Nu känns det som att Common och jag äntligen kan ha rört oss mot samma punkt igen. Det kanske låter konstigt, men jag älskar Common när han är fylld av pretentioner. Då blir hela han till en framåtrörelse att hämta kraft ifrån.