Meddelande till er som envisas med att dra upp mina gamla ex: Var god se ovan.
Jag kan inte avgöra procentandelen "uppriktig omtanke" och hur mycket som bara är plain snokighet hos er, but I will tell you this: Det finns inte en enda av mina före detta män som jag inte unnar ny kärlek och barn/nya barn och hela kittet.
Jag förstår inte varför jag skulle må bra av att se dem olyckliga?
Ja, jag har passat bra ihop - med dem alla. Det har funnit en tid då vi var ämnade för just varandra. Som sedan har följts av insikten att vi inte alls är det.
Jag brukar referera till det som: livets gång. Det är ju så praktiskt skaffat, den här tillvaron, att alla möten ger något. Vilket i sin tur innebär att alla separationer, de där jävlarna som känns så hemska först, alltid förvandlas till något positivt till slut. Och det är något som borde vara mer än trösterikt när man står på tröskeln inför nästa möte. För, ni lär er något! Koppla av och bara: ENJOY.
