Hiphop har en kvinnosyn som traditionellt sett ses som gammalmodig. Som sexistisk och nedvärderande för, ja, typ hela världens kvinnor. Det stämmer, till viss del. Men det beror lite på hur man väljer att se på saken. De senaste femton åren av mitt liv har präglas en hel del av denna framställning av kvinnor. Jag har till exempel varit övertygad om sanningshalten i fraser som "You're like a bitch with no ass, you ain't got shit". Allra mest för att jag gillar kvinnors rumpor. Med det sagt betyder det inte att jag ser på kvinnor med något Sisqoistiskt synsätt, där vi ur fokussynpunkt utgörs till 90% av ass and titties och där vår främsta funktion är att bära upp en neon-thong. Jag har snarare sett hiphopens burdusa sätt som en ärlig representation av samhällets samlade mentala tillkortakommanden. Det som många fortfarande tänker och tycker, men inte har stake nog att stå för efter de senaste årens drillning i pk-skolan. Varför jag funnit hiphopens bluntness som viktig. Inte minst därför att jag dessutom har njutit av att se hur denna utblommande grabbighet fött ett enormt kvinnligt motstånd. Det är den delen av hiphopen som ger min själ mest glädje. Det är givetvis dels a black thing som har sitt ursprung i slaveriets efterspel, dels en kvinnlig tydlighet som krävts pga rappens allmänna roughness. Det räcker liksom inte med att misstycka i tysthet, eller att visa det med en stiff upper lip, you got to put your back into it. På riktigt. Den fullständiga styrka i att som kvinna STÅ UPP för sig själv och STÅ ÖVER. Icke att förväxla med att ha överseende med manligt fjanteri, vilket ju är det tråkigaste någonsin. Utan att som kvinna vägra låta sig definieras av män. Att inse att det manliga rappare vräker ur sig säger mer om dem än det någonsin säger om någon kvinna.
Alla dessa golddiggerlåtar, exempelvis. Läser man in exakt det som de manliga rapparna gnäller om är kvinnorna förstås svin. Baksidan av det myntet är istället en personlig otillräcklighet som gör att män väljer att hävda sig med pengar istället för kött och känslor. Direkt följt av det nederlag den inställningen bäddar för. Ett beteende som förs av ungefär samma typ av man som tror att kvinnor gör sig vackra enbart för att behaga mannen, och inte ser att det är en maktfaktor lika stark som att läsa böcker och föra avancerade resonemang. Att man kan, och bör, stärka sig själv på flertalet sätt.
Den cementerade samhällsbilden av kvinnan som ett uppmärksamhetssökande offer krackelerar som mest i hiphopen just nu. Detta tack vare ett fåtal kvinnors ovilja att anpassa sig efter förproducerade mallar. Nicki Minaj säger: You could be the king, but watch the queen conquer - och det är precis det som det jag snackar om. Att ändra på struktuell obalans när det kommer till möjligheter och makt handlar inte om att i första hand anpassa kvinnor efter typiskt manliga nyckeltal på framgång, utan att använda sig av spelreglerna för att få typiskt kvinnliga attribut att omvärderas.
And I’m all up in the bank with the funny face
And if I’m fake I ain't notice, cause my money ain't
So let me get this straight - wait, I’m the rookie?
But my features and my shows ten times your pay?
50k for a verse. No album out!
Yeah, my money’s so tall that my barbie’s gotta climb it.
