Med premiären av Drakes nya musikvideo till Hotline Bling förlorade internet sig i vines av den dansande rapparen.

Dock finns det en baksida till fascinationen av det blinda stapserandet kring några tjejers rumpor, och nej, detta är inte en thinkpiece kring huruvida låten är sexistisk eller ej – den frågan lämnar jag till någon bättre lämpad. Jag har nämligen två andra frågor, viktigare nu än någonsin tidigare, och jag – Nöjesguidens största Drake-fanboy – tänker gå emot allt jag vet och känner för att ställa dem.

Är Drake en meme?

Bakgrund:

Vad är en meme? Enligt internetuppslagsverket Urban Dictionary är termen "en idé, tro eller trossystem, eller ett mönster av uppförande som antingen sprider sig verikalt genom kulturer (genom föräldrar till barn) eller horisontellt kulturförvärv (genom jämlikar, informativ media och nöjesmedia)".

Vem är Drake? En kanadensisk rappare och musikkonstellationen Octobers Very Owns uppenbara de facto, med en rad framgångsrika album bakom sig. Toronto-sonen har gjort sig känd för en rap och rnb-hybrid till musik där han har vunnit framgångar på att blotta sina innersta känslor som få rappare före honom har gjort.

Drake dances to the Frasier theme quite nicely. pic.twitter.com/GK0X6iTlsz

— Mark (@tole_cover) October 20, 2015

Varför en meme?

Frågan klingar kanske likt ett skämt, men borde av ett Drake-fan tas på allra störta allvar. När beefen mellan rapparen och den tidigare vännen, numera fienden Meek Mill rasade för fullt under sommaren, vann Drake enligt många slaget med hjälp av internet. Mills konstanta felsteg tillsammans med Drakes disslåtar resulterade i ett överdrivet flöde av skämt, i form av bilder och vines, bland sociala medier – mina egna inkluderade. När rapparen sedan uppträdde hemma i Toronto flanerade han på scenen med dessa bilder rullandes i bakgrunden. Han tycktes därmed ha omfamnat faktumet att rapbeefen hade blivit till ett fenomen med en räckvidd större än rapkulturen – en meme, rättare sagt.

Med sin senaste musikvideo är det uppenbart att Drake har förstått sin slagkraft bland sociala medier, twittrare älskar honom och det tänker han utnyttja, i form av en Ernest Hemingway-mjukiströja och en dans gjord för att remixas 200 gånger om. Vare sig det är till tonerna av den gamla sommarplågan La Macarena eller tv-serien Fraisers vinjettmusik så är vi redo att äta upp 15 sekunder av Drakes pappaswaggande levande.

Videon i sig är tämligen utstuderad, och rätt genial, något många kanske inte ger Drake tillräckligt credd för. Uppenbarligen visste han och Director X vad de gjorde när den spelades in, för utöver den vine-lämpade faktorn är den inte mycket att ha. Men i en värld där du endast är av värde så länge kärleken för dig kan rymmas i 140 tecken, ja, då räcker ett remixvänligt klipp gott och väl.

Borde Drake-fans vara oroliga?

Ja kanske, för detta beteende speglar inte alls rapparen vi har lärt känna. Här talar vi ändå om någon vars internetnärvaro aldrig tidigare har varit slående, det är sånt polarna fixar åt honom. Vi talar dessutom om rapparen vars senaste album var fyllt med förakt mot allt som är uppkopplat, och dissade tjejer för hur besatta de är av sina timelines – men nu vill han helt plötsligt ta upp plats i din?

Är detta något problem? Nej, kanske inte. Men om vi ser till musiken han har släppt i år, hur den osar av Atlanta-flows och självbelåtna verser utan substans men med desto mer oneliner-perfektade rader, borde vi kanske frukta faktumet att Drake numera bryr sig alldeles för mycket om hur andra uppfattar honom – och vilken påverkan det kan ha på musiken han förmedlar. Drake är en liten mysunge vars hjärta brister med hans svaga röst över låtar som Marvins Room, den här dansande 6 God-personan – uppbyggd på något gym – lajvandes Kanadas Future känner jag inte till.

Slutsats:

Är Drake en meme? I nuläget: 4 av 5 Hemingway-tröjor.

Ifall det kommande albumet Views From The 6 inte är den spirituella uppföljaren till Take Care som jag vill tro att den är, ja, då kan vi ha ett riktigt problem. Mindre #DrakeDance och mer meddelanden inspelade på telefonsvar efter en alkoholdrypande kväll med sina demoner, tack.

Är Drake en tjuv?

Bakgrund:

Att få ta skit inom rapgamet baserat på ens kredibilitet är något Drake känner till sen länge. Det är knappast enkelt att vara en kanadenisk rappare, med en fallenhet för sång, och undvika motstånd från träskälliga hiphop-huvuden – speciellt om du är bra på det du gör.

Men som en av de största rapstjärnorna i världen har det sen några år tillbaka setts som en ära att få din låt remixad av Drake, många karriärer har tagit av i raketfart tack vare det. Att Drake därefter börjar använda den rapparens flow är något de flesta bara har köpt, att sätta patent på flows är ändå ingen hållbar marknadsstrategi i dagens rapklimat, för i slutändan bryr majoriteten sig inte.

Samtidigt har många länge tyckt att Drake är just en tjuv för hur han nonchalant approprierar andras stilar, och med Hotline Bling kommer kanske det största beviset.

drake dancing to on Twitter: "Los Del Rio - Macarena pic.twitter.com/ZorCVW9ruo" https://t.co/uZZC1vAS6m

— Ingrid Haas (@ihaas) October 20, 2015

Varför en tjuv?

Med premiären av musikvideon började en artist vid namnet D.R.A.M. lägligt nog anklaga Drake för plagiat. Historier om okända rappare vars öde blir ett bittert sådant efter att ha stiftat bekantskap med de framgångsrika titanerna är en Don Quixote och väderkvarnarna vi har hört alldeles för många gånger. Oftast har någon känd rappare stulit deras flow, låt eller liknande – men i slutändan fanns det inget där och bland allt raljerande gick den okända rapparen miste om den potential hen hade, för vem orkar med någon bitter bråkmakare?

Dock är det bara och medge att D.R.A.M.s anklagelser inte är helt bottenlösa. När Hotline Bling debuterade gjorde den det som en remix på Hampton-artistens låt Cha Cha. "Men låtarna är ju inte detsamma" säger du kanske då, och jag det stämmer, men bara delvis. Diverse snaps och vines av Drake framförandes låten före den släpptes bevisar nämligen att det faktiskt var en Cha Cha-remix från början, men när den väl släpptes lös inför världen hade man bytt ut Super Mario-samplingen med en av den D.R.A.M. från början inspirerades av: Timmy Thomas sång Why Can't We Live Together. Ifall detta var till Hotline Blings fördel ska jag låta vara osagt, men faktumet kvarstår att detta i grund och botten är en remix, ett faktum Drake och de runt honom tycktes glömma direkt med premiären av låten.

Borde Drake-fans bry sig?

Sedan Hotline Bling för första gången tweetades ut i verkligheten har den aldrig igen kallats för en Cha Cha-remix av Drake, skivbolag eller iTunes. I praktiken är det en annan låt, men ska vi börja snacka ur en etisk synvinkel blir det något helt annat. Rapparen själv valde att försvara sig med en Dancehall-liknelse där han menade på hur artister i Jamaica har en låt/beat/riddim där alla försöker toppa varandra med sin tolkning. Dock glömde Drake faktumet om att de alltid ger ursprungsmakaren sin props i låttiteln, och låtsas inte nu som att det är Timmy Thomas vi borde bry oss om här, bry er istället om det uppenbara hyckleriet.

Men visst det finns värre brott att göra sig skyldig till, men för någon som så ofta har kommit undan med Migos-flow, grime-slang och spökskriverianklagelser hade han väl i alla fall kunnat gett D.R.A.M. någon form av ekonomisk ersättning? Tro mig, uppmärksamhet vunnen ur kontrovers är ändå inget en artist kan livnära sig på.

Men kanske handlar detta just om anklagelserna Drake fick motta denna sommar, Hotline Bling släpptes ändå tillsammans med den första Meek Mill-dissen Charged Up. Ville Drake kanske backa upp den med en originell partylåt värdigt hans anseende? Har Drake och hans camp svårigheter när det kommer till att skapa partylåtar av denna rang på egen hand nuförtiden? Dessa frågor tåls att diskuteras.

Slutsats:

Är Drake en tjuv? I nuläget: 2 av 5 Timmy Thomas-samplingar, eller 5 av 5 Super Mario-samplingar.

I en genre byggd på moraliskt värdiga stölder och slang färdandes långt över landsgränser är det svårt att se hur denna anklagelse mot Drake håller. Men efter de senaste månaderna börjar det bli allt svårare att ta honom, som en kreativ kraft, på allvar. Kanske gör vi åter bäst i att bara lyssna på musiken och inte gräva något djupare i det. Personligen var jag inte frustrerad över hans användande av referensspår, då det händer i en studiomiljö, men min förmåga att blint bemöta kritiken mot Drakes artisteri börjar brista. Jag kan bara tänka mig en dag när Drake börjar "inspireras" av rappare inspirerade av honom, ja, what a time to be alive.

P.S. Även dansen i sig är, enligt rapparen Sauce Walka, en stöld. D.S.

GOODBYE. pic.twitter.com/HFatpp94cz

— Superhero Feed (@SuperheroFeed) October 21, 2015

"Vem lät egentligen detta ske?" är frågan Future ställer sig i en nyligen släppt video av honom i studion med sina jämlikar. Vem det än var – skivbolagsboss eller Pimp C:s ande – så har vi hen att tacka, för efter rykten och spekulationer är äntligen Drake och Futures album What A Time To Be Alive här.

Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin "Free Gucci". Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony Montana, Same Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.

Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.