Bland all bra och nyskapande rap 2015 har att erbjuda gör Divine Council och Lord Linco den mest spännande.

Att det finns gott om grupper och kollektiv inom rap är knappast någon underdrift. Sedan internet blev en av genrens främsta redskap sprudlar det med konstellationer av likasinnade artister bland det vida nätets alla hörn. Utbudet kan dock kännas överflödigt när alla inte erbjuder någonting nytt, utan snarare följer trender. Detta är dock inte fallet med Erykah Badus nya favoriter i Divine Council, ett kollektiv bestående av Cyrax, ICYTWAT, $ilkmoney och dess de facto Lord Linco, som i helgen släppte sitt nya album.

På Love Hard, Die Young mixar Virgina-rapparen influenser som obskyr soul, avant garde rnb och skränande punkrock likt en självlärd kock, lagandes en middag för två han i slutändan vet att han äter själv. Resultatet blir till en säregen stil, svår att placera, vars skrovliga ljudbild gör Linco till en oslipad diamant värd att ställa ut i en Post-Based värld.

Med sin skrovlig röst ämnad för en vocoder kan Lord Lincos unga knarknynnande stämma famla mellan scenerier uppbyggda av Always Friends dramatiska synthar, för att landa bland de 808s-flytande tropiska housetonerna Lateisha erbjuder och lyftas till ovan med Place Like This vemodigt pitchade änglakörer. När den högt ljudande basen och trummorna sedan kickar in hintar det om ett artisteri förfinat men medvetet bristfälligt, likt hur en repad cd-skiva kan hitta undangömda melodier i en hackande loop.

Över elva spår lyckas renässansmannen helt enkelt springa varv runt både progressiva rnb-sensationer och Atlantas trapscen med sitt hårdnackade men ack så mjuka flow, lämnandes alla med en förvirrat avundsam blick på sina ögon. För att ta renässansliknelse än längre verkar Linco och hans vänner sätta Bastiljen i brand just nu, och Versailles inneboende gör bäst i att stå redo vid portarna.

2015 har varit ett starkt år för de unga artister vars talang har bemästrat Soundclouds kapaciteter. Men bland alla låtar som pendlar fram och tillbaka i myllret av reclouds – alltså musikdelningsforumets benämning för retweets – sticker Lord Linco, tillsammans med Divine Council, ut allra mest. Efter låtar med Power Rangers-referenser, förkrossande klubbkvällar gjorda för tv-sända tonårsromans och ett generationsenligt doftande R Kelly-flexande kan säkert resten av världen inse detta. 

Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen "indierap" väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O'Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.

Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.

Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.

Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O'Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då "vara indie" var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.

Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden. 

Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.

Musikkollektivet och skivbolaget WEDIDIT med Shlohmo i dess front har blivit synonymt med mörkt estetiska verk, vilket blir uppenbart med sångaren tillika producenten Purples debutalbum. Efter att ha gjort en storslagen men samtidigt lågmäld entré i musikvärlden för två år sen med ep:n Salvation släpper denna portugisiska — och nu mer Berlin-baserade — artist nu loss alla de mörka krafter han besitter.

Känslan av elektroniskt coldwave-vemod i rnb-rytmer hänger över de elva spår Silence & Remorse består av, medan Purples ständigt transformerande röst ekar längst med kulisserna och fyller den mörklagda scen han har byggt upp för sig själv. Med precisa produktioner där varenda lilla slagverk spelar en stor roll dansar vida basdränkta synthar, ljudande horn och uppgivna pianomelodier tillsammans likt självmordsbenägna vampyr inväntandes solnedgången. För vare sig låten Lost Boys är en referens till Joel Schumachers tonåriga gothdrama så tycks Purple vara mer eller mindre förlorad bland den övergivenheten och hat en ensam natt kan väcka hos en — och det är säkert där han har funnit fundamentet till vad som är en fantastiskt känslomässig konstruktion.

När det kommer till att producera internationellt hyllad musik från sitt sovrum är Minnesota-artisterna Bobby Raps och Corbin några av de främsta, men vad annat kan en egentligen förvänta sig av två medlemmar från DJ Khaleds favoritgrupp thestand4rd — vars medlemsskara även består av producenten Psymun och Kanye West-protégen Allan Kingdom.

Sedan Corbin gjorde succé — som Jodecis emo-coverband — under namnet Spooky Black för mer än ett år sedan har det varit framgångar efter framgångar. Frågan är ifall nya ep:n Couch Potato med Bobby Raps kan upprätthålla det imponerande flödet av denna bittra avant garde rap och rnb? 

Visst till ytan osar kanske detta nya projekt av pubertala pojksträck. Ett omslag med de två artisterna poserande i alldeles för illasittande solglasögon, inlindade i täcken liggandes över varandra på en soffa. En video där de två artisterna famlar i ett mörkt rum, ena i bar överkropp dreglandes över sig själv. Dock är detta endast ytan, för under allt det lekfulla bubblar ett dödlig äventyr i form av melankoli, hjärtekross och utanförskap — ackompanjerat av svävande trap och vemodig men dansant rnb. Den rätta sinnesstämning finner vi i Corbins sång — en balansgång med ett sammanbrott — och Bobbys fascinerande pendlande mellan screamotrap och popigt Drake-esquea falsetter. Kemin mellan de båda är påtaglig, nästintill påträngande effektiv i sin uppgivenhet.

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi - PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls - Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) - All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Bild via The Line of Best Fit.    

Senast vi hörde hans produktioner spirade den musikaliska romansen med Julia Spada i form av duon Breakup — nu tycks dock den briljant konstellationen ha tagit paus vilket inte skadar för vi finner då Ludvig Parment återigen under pseudonymen Saturday, Monday. Tillsammans med Despotz — en uppstickare att hålla koll på bland de skandinaviska skivbolagen — släpper han nu en ep vid namnet Late. Sen en månad tillbaka har flera delar av detta projekt luckrats upp och med låten Don't Say It kan vi nu ta del av den elektroniska uppvisning i dess helhet.

Här beblandar sig vemod med pop-eufori när pianon möter frenetiska synthar på ett excentriskt vis distinkt för Parments musik. För vare sig det handlar om bubblande basslingor som tagna från 80-talet eller marcherande och triumfartade melodier så blir deras samexistens över dessa tre spår medryckande. På Brolin-assisterade Marble Coast blir musiken lekfull likt barndomens glaskulor titeln kanske syftar på, medan Newtimers och Ji Nilsson fungerar som graviditet när titelspåret pendlar mellan balladmässig liv och död — i all dess positiva benämning.

Som mest unik är dock Saturday, Monday ensam med keyboarden på redan nämnda Don't Say It. En sprudlande visselmelodi blir till egensinnig disco filtrerad genom kaotiskt sprackande atmosfär. Addera lite reverb och helt plötsligt har vi en filmisk särart perfekt för en skakig dokumentering av kanske den sista festen före Jordens undergång. Vilka som sedan skulle kunna ta del av detta found footage vågar jag inte spekulera i. Dock kan vi i alla fall ta del av ep:n i sin helhet nedan, vilket förmodligen kommer göra sitt bästa för att bromsa in vår personliga ände.