(Läs tidigare gästinlägg av Kristian Anttila här och här)
Peace & Love och STORA ROCKSTJÄRNAN knackar på. Har hört via "B" att vi makrillbaroner i södern är nere med "kinapuffar" från talibanåkrarna och så "det onda knät" och strul på apoteket och allt det där ni vet. Tagen av situationen (vi är ju inte kompisar) erbjuder jag SR (vi kallar honom så hädanefter) att få tugga på min skosula ("det brukar hjälpa") och det tar tydligen SR som en invit och går och sätter sig på min sängkant sådär som man gör i Hollywood när man är försjunken i DJUPA tankar eller just ska säga DET DÄR. Och vad är det här med att främlingar alltid ska öppna upp sig för mig? Jag tänker det kanske syns på mig att jag alltid haft svårt för det där med rätt och fel och liksom därför aldrig kan döma någon. Hela jorden, ja hela livet är bara en massa fakta jag tuggar i mig och det syns visst så folk passar på kladda av sig all sin geggsmet på mig och här vandrar jag runt med hundratals människors avkladdade klet välsorterat in huvvet. Men allt det där som brukar hända, händer faktiskt inte just nu. Han bara sitter där tyst och jag tänker att SR kanske behöver vara själv med min skosula så jag låtsas behöva gå på toaletten. Det är varmt och blött därinne nästan som Rio om man blundar och genom väggen, dörren, elementen hör jag honom klirra runt i min minibar och med lite god vilja kan man lyckas tro att han kanske skriver en ny klassiker HÄR på MITT HOTELLRUM, lixom söker upp rytmen, jammar på miniflarrorna, tillkallar Gudarna men det låter ju inge vidare och här står plötsligt jag och undrar om jag är en lurad toalettman som inte vågar gå ut från toaletten men det är en tanke jag inte trivs med så jag viftar bort den med båda händerna och försöker pressa fram lite kiss för att motbevisa hela situationen. Och förresten; sen den 11 november 2011 börjar jag varje dag med att texta G och fråga "har du pojkvän?" och sen den 11 november 2011 har jag varje dag fått svaret "ja". Det kan låta trist för mig men det är samtidigt bra för då behöver jag inte bestämma mig för huruvida jag är intresserad eller inte. Nu kan jag i harmoni och i stora, glittrande mollackord få klistra på allt mitt egentliga obegripliga lidande på det här begripliga lidandet och å så skönt det river och jag får känna mig som en av alla dom där figurerna i storlitteraturhistorien och mespopsångerna. Öppnar toadörren litegrann precis så att ett öga kan få plats i springan och där öppnar tillslut Stora Rockstjärnan munnen. Här kommer det tänker jag. Och ut kommer det. En låång utdragen, återhållen och nästan ohörbar rap ringlar sig ut trots att SR försöker gömma den i munnen, i armvecket, under täcket, ja, gömma den i det här avsides hotellrummet i den här avkroken i lilla Sverige på en av planeterna i rymden. Också en form av kletsmetbekännelse. Registrerar. Sorterar in. Klirr klirr.
