Det här är min hund Hugg och eftersom vi båda råkade vara på bra måndagshumör idag och eftersom det var så OVANLIGT fint hej-mitt-vinterland-väder, bestämde vi oss för att ta en riktig långpromenad.
Vi gick ner till vattnet och konstaterade att det frusit på ganska ordentligt och att det faktiskt gick några dårar där ute. Så vi hakade på. Men efter ett femtiotal meter "brudade vi ur" och gick upp på land igen. Det är så jävla ovärt att dö vid 25 OCH ta med sig sin hund in i den sista vilan. Hursomhelst. Vi gick vidare, måste ha avverkat åtminstone en halvmil och hunden sket och pissade ungefär var tjugonde meter så det tog ju ett jävla tag och jag hann därför fundera rätt mycket över livet, om dåtid, nutid och framtid, och någonstans mellan Danderyds sjukhus och Mörby centrum (irrelevant) kom jag plötsligt att tänka på hur jag var som pre-tonåring. Jag var nog ingen badass, var liksom inte någon vidare värst framgångsrik snorunge eftersom jag aldrig välte omkull korvkiosker, pajade busskurar, sniffade thinner i portuppgångar, slog ihjäl igelkottar eller centrifugerade katter.
MEN så kom jag att tänka på när jag en vecka innan påsklovet 1998 lyckades lura hela klassen att jag var siare, att jag kunde se in i framtiden och skit. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades övertyga mina klasskompisar om detta men de trodde mig, tänkte väl att det skulle vara konstigt att ljuga om en sån sak, jag vet inte, barn är väl lättlurade antar jag. Så på varje lunchrast i en veckas tid läste jag regelbundet hela klassens händer och sa väl saker som "bra livslinje, du blir hundra år" till de flesta. Förutom till Mats. Han var minst i klassen och jag fattar inte riktigt varför jag, min lilla idiot, störde mig så mycket på honom, förmodligen för att han var just kortväxt och hette Mats och att jag väl tyckte att det var ett gubbigt namn, jag vet inte. Varje dag samlades klassen i en klunga runt mig och jag minns att jag domderade och hade mig, NJÖT av min plötsliga popularitet, pekade i olika riktningar och ville ha någon form av kösystem och jag kan bara tänka mig vilken liten äcklig jävla diktatorunge jag måste ha varit den veckan, men alla lydde, inordnade sig i fina led och där satt jag och berättade när de skulle dö. Inga konstigheter. Varje gång det var Mats tur att få sitt liv spått och han sträckte fram sin späda lilla handflata såg jag förskräckt ut och bad att få se den andra. Tigandes kastade jag ett FÖRFÄRAT öga på den andra handen och sen bad jag honom att gå. Mats blev förstås ledsen och frågade vad som var fel men jag sa bara att jag helst ville slippa säga nånting och att han var välkommen tillbaka nästa dag, då saker och ting kanske skulle vara annorlunda.
Ja sen kom påsklovet och det kanske var lika bra för när plugget drog igång igen hade alla glömt bort Peter, Siaren, men de var glada för de visste att de skulle leva i hundra år, och jag var glad för jag hade blivit lite populär och häftig.
Men Mats. Haha. Han var fan LIVRÄDD.
