Ni vet den där känslan man får när man som så många andra kvällar sitter kutryggad framför SVTplay och kisar mot skärmen och ännu ett avsnitt av Danne och Bleckan och man tänker att visst är de ganska osympatiska på något vis, varför sitter jag här och tittar varje vecka, men man kommer på sig själv med att man ju gör detta eftersom teven har pajat, eller pajat och pajat, man har tappat fjärrkontrollen och redan varit nere inte en utan TVÅ gånger på Kjell & Company för att införskaffa en universalkontroll som ändå inte fungerar och man tänker att visst fan vore det väl ganska trevligt med ett glas rött, kanske något fruktigt italienskt hantverk, gärna med inslag av både körsbär, plommon och choklad, så man reser sig helt enkelt och går och knackar på hos grannen och frågar om han inte har något tips på ett fruktigt italienskt hantverk, gärna med inslag av både körsbär, plommon och choklad och grannen vrålar "ROCCA DI MONTEMASSI FÖR HELVETE, DET ÄR ROCCA DI MONTEMASSI DU SKA HA!!!" och man svarar "okej OKEJ, lugna ner dig..?" och tar och promenerar ner till Systembolaget och lyssnar på någon skön italiensk dänga, Julio eller Enrique Iglesias - spelar roll - och man köper den där bag in boxen, montmassi eller vad fan grannen nu skrek, och så kommer man hem och tänder ett par fejk-Byredo-doftljus och Spotifyar sig fram till Erykah Badu för det skulle faktiskt passa finfint just nu och så slår man sig ner i soffan och ger ifrån sig någon form av tillfredsställande läte och tänker att nu, nu sätter man allt lite guldkant på den här annars så betonggråa januaridagen men så precis när man grabbar tag i lådan och ska fylla första glaset ser man honom. Francesco. Fittan.
Och man blir så saaatans irriterad för här hade man ju tänkt ha en liten myskväll för sig själv, lyssna på Erykah Badu och sluta ögonen och dricka rödvin och drömma sig bort och allt det där och så dyker den här jävla FRANCESCO upp på förpackningen, och man VET att Francesco är en jävla fitta ursäkta svenskan för INGEN människa som inte är en renodlad psykopat går omkring bland vinrankor i vit skjorta och på sliskig italiensk-engelska säger "wine, it's all about love".
Man försöker blunda och lyssna på Erykah Badu och hon sjunger fint, verkligen, men det ENDA man ser framför sig är Francesco och man föreställer sig vilken liten jävla brat han är, en pappas pengar-kille, en brunlockig översittare som behandlar de underbetalda vindruvsplockarna som gråsuggor, en casanova som aldrig lyft ett finger utan bara agerar ansikte utåt för denna äckelfamilj som minsann producerat rödtjut sedan 1821, en hjärtekrossare som varje vecka gör "affärsresor" till Toscana och Sicilien för att kränga vin men i själva verket bara försöker ligga, och det får han förstås - som bara fan - och man irriteras ÄNNU mer och så har man plötsligt sänkt sjunde glaset och man är fullare, tröttare och argare än någonsin så man somnar och Erykah Badu fortsätter att sjunga och Francesco fortsätter att knulla men själv ligger man utslagen på soffan till sent nästa dag då man vaknar upp och inser att man ju faktiskt inte kan sitta och ensamsupa bara sådär, så man sätter sig kutryggad framför SVTplay och kisar mot skärmen och ännu ett avsnitt av Danne och Bleckan och man tänker att de verkar ganska osympatiska på något vis och att lite vin förmodligen skulle få en på bättre humör.
Ni vet den känslan?
