Massagefåtöljen

Peter Morath 14:50 20 Dec 2011

Jag sitter på kafé i downtown Uppsala och dricker någon form av afrikanskt kaffe, tanzaniskt, kanske. Eller ugandiskt. Hursomhelst, det är afrikanskt och den vetskapen räcker för mig. Jag gillar att sitta här och känna mig lite hipp och mystisk och om någon ringer, vilket visserligen ingen gör, men OM, och frågar vad jag gör så kanske jag lite förbigående sådär kan säga att jag minsann sitter på kafé och dricker afrikanskt kaffe och har det allmänt coolt och läser DN Kultur och de blir avundsjuka och så.

Men det är inte enbart för det afrikanska kaffet som jag för dagen valt att parkera just här. Här har de nämligen en sån därn massagestol. Jag provar den varenda gång jag är här. Trots att den känns så ohyggligt oberäknelig. Jag kan inte motstå den. För jag älskar massage. Helst från en tjej och det är romantiskt och skit, men även en karls hårda nypor går väl an - massage är massage - men de här mekaniska grejerna…  det känns som om jag kunde sätta mig där nu och trycka på ”full back + rotate left” och man hör hur mekaniken börjar låta där inne under fodret, surra lite, och så sakta och följsamt knådar den mina nedre ryggkotor och jag slappnar av och sluter ögonen och börjar tänka på, ja, kanske när jag faktiskt fått en romantisk massage från någon flickvän och allt har varit grymt och hon har spelat Angus & Julia Stone eller någon annan finstämd jävla knullmusik  men så slår det slint och allt går så fort att jag inte hinner uppfatta att tre stycken stålrör fullkomligen kraschat sönder ländryggen och bänt upp halva ryggraden och nu sticker fram ur min mage och bröstkorg som tre stålblänkande, blodiga knytnävar och mina inälvor har liksom splashat iväg tvärs över rummet och landat på Lykke Li-brudarna med sina Macbooks och de skriker för sina liv och min ena lunga, och all möjlig äckligt innanmäte för den delen, plumsar ner i deras chai-thé och det är blod och kött och slamsor och benkotor och stålvajrar mest överallt och servitrisen skyndar  fram och bara ”herregud det måste ha blivit något fel på servern” så hon går in och mixtrar i något jävla proppskåp och det börjar blixtra och spraka och ryka där jag sitter och så fattar fåtöljen och följaktligen jag eld och stanken av bränd hud fullständigt dödar de tidigare så angenäma dofterna av lussekatter och nymalda kaffebönor och alla rusar i panik ut ur detta brinnande inferno men jag kan ju inte röra mig så jag sitter kvar och det gör  verkligen skitont och det är verkligen skitvarmt och… så dör jag helt enkelt, där på kafét, vad förargligt. 

Fler blogginlägg från Peter Morath