År 2008 var jag i Australien. Köpte risig skruttbil, levde på baked beans, provade på att surfa, såna grejer. Det var en härlig tid. En kväll var det barbeque på stranden. Det var en fin kväll. Varm, vindstilla, stjärnklar. Vi satt vid lägerelden och drack Passion Pops, ett slags grumlig blandning av fulskumpa och läsk. 5 dollar flarran. Ville man garantera en jesus kristus-fylla var det utan tvekan Passion Pop man skulle ha. Allt var egentligen jättemysigt. Sprakande eld, bruset från inrullande vågor, alkoholens dövande verkan, känslan av att vara så långt ifrån Sverige man kan komma, allt det där. Men så var ju Killen Med Gitarren där. Och det var ju inte så att han spelade Die Mauer precis, men när han efter nån halvtimmes Jack Johnson-plinkande satte igång John Lennons Imagine blev det för mycket. Där satt de, hippiegänget, världssamvetesfransoserna med dreadlocks och unkna manchesterbyxor som luktade hud, tänkte väl att de tillsammans skapar historia, att detta ögonblick är helt jävla unikt, och när Killen Med Gitarren med högtidlig röst och knackig engelska inledde med orden ”Peace… to the world…” och de andra nickade allvarligt och stämde in i allsång, reste jag mig och gick för att pissa. Vandrade bort längs stranden. Jag gick och gick. Fan vad jag gick. Måste ha gått i tjugo minuter. Tillslut la jag mig utmattad ner på den svala sanden. Tände en cigg, klunkade i mig lite Passion Pop, tittade upp mot himlen. Det var så fantastiskt stjärnklart. Jag hade aldrig sett nåt liknande, det var det vackraste jag varit med om. Jag kände mig så varm, så trygg, så förväntansfull. Föreställde mig mitt framtida liv. Storslagna planer, fantastiska saker. Jag fick ett ”moment”. Tänkte på oändlighet. Att om universum nu är oändligt, så måste det ju innebära att det finns oändligt många möjligheter för allting. Alltså finns det oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien men heter Petter, oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien men heter Leif, oändligt många världar där jag ligger på stranden i Australien och heter Peter Morath, men där jag ligger någon millimeter mer åt vänster, eller höger, eller dricker bärs istället för Passion Pop, eller i själva verket sitter kvar runt lägerelden och sjunger med i Imagine, som i oändligt många världar är skriven av nån som heter Lennon John istället för John Lennon och… ja ni fattar.
Sen kräktes jag precis överallt och vaknade i gryningen av att fåglar, kråkliknande jävla skitfåglar, gick omkring och pickade i mina uppstötningar och så var det mulet och jävligt och jag måste ha glömt mina flipflops borta vid lägerleden men inte en jävla chans att jag pallade gå tillbaka ända dit så jag gick upp på vägen och det var glassplitter från helgens festligheter både här och där så jag var tvungen att hoppa omkring som en liten idiot för att inte skära upp mina små fossingar och jag hoppade hem till mitt hostel och själva hoppandet gjorde inte precis huvudvärken mindre dånande men jag lyckades ta mig hem vid liv och loggade in på datorn och upptäckte att jag inte kunde skjuta upp min biljett hem till Stockholm utan var tvungen att dra redan nästa vecka och det SÖG ju men det fanns inget jag kunde göra, så veckan därpå satt jag på planet hem och jag hade inte räknat med att dra än på ett halvår så jag hade liksom inte solat så vidare värst mycket, jag var verkligen likblek, så jag hade köpt en brun utan sol – trodde jag – men det var en sån där jävla ”light self tanning morning and evening bronze toner” från skitmärket Lancaster och den skulle man ju använda i åtminstone EN VECKA för att det skulle ge någon färg och nu hade jag bara i ren panik smörjt in skiten inne på klaustrofobtoan i luftrummet nånstans ovanför Tyskland och sen landade vi och mina föräldrar tyckte att jag såg ”lite underlig ut” och så körde vi hem och jag satte mig skitarg ner vid köksbordet och åt rostmackor och ungefär DÄR satte jag standarden för mitt framtida liv, för fyra år senare är jag fortfarande skitarg och likblek och mackfet.
