Dumpad

Peter Morath 15:08 8 Mar 2012

Reinfeldt har blivit dumpad. Om det råder väl inga tvivel. Filippa fick nog. Det tror jag i alla fall. Jag kan verkligen föreställa mig hur hans första tid som singel kommer att se ut. Hur han försöker njuta av att han nu kan göra lite vad fan han vill utan att Filippa ska komma och jiddra. Ståkissa, pizza till frulle, Da Buzz på högsta.

Men alla är sköra efter ett uppbrott. Vissa hanterar det väl bättre än andra. Jag tror att Reinfeldt kommer att spåra.

I början kommer han väl tycka att det är lite skönt att vara ensam. Men efter ett tag kommer han att bli sällskapssjuk. Så det är möjligt att han köper sig en papegoja som han kallar ”Gojan”. De kommer säkert ha det fint tillsammans, Reinfeldt och Gojan. Reinfeldt kommer att lära Gojan tre ord – goddag, javisst och bra. Så varje kväll när han kommer hem från Rosenbad kan han vissla på Gojan och säga ”Tjena” och Gojan kommer att kraxa ”Goddag, goddag, goddag!”, alltid lika glatt. ”Goddag på dig, du!” kommer Reinfeldt att svara, ”Hur är läget?”. ”Javisst, javisst, javisst!” svarar Gojan och menar att allt är under kontroll. Reinfeldt kommer att älska den här relationen. Han behöver aldrig känna sig dum eller blyg framför Gojan. Gojan skulle aldrig få för sig att skratta åt honom eller få honom att känna sig grå och tråkig. De kommer att sitta och småprata varenda kväll innan det är dags att krypa till kojs. Efter en tid kommer väl Reinfeldt trots allt bli ganska van vid de här dialogerna. Han kommer att fatta att det förstås är en form av monologer för vad han än säger kommer Gojan att svara enligt samma mönster, Gojans repliker är ju klart dikterade och Reinfeldt  får ju precis de svar han önskar, allt beroende på hur han själv lägger upp konversationen.

Men det kanske är skönt. Reinfeldt kan fråga vad fan han vill. ”Tror du Filippa saknar mig ibland?”. ”Javisst, javisst, javisst” svarar Gojan. ”Tror du att vi kommer bli ihop igen, kommer allt bli bra igen?”, ”Bra, bra, bra!” svarar Gojan.

Men ensamhet är inte lätt. Inte ens med en papegoja. Varje morgon kommer Reinfeldt att äta sin favoritfrukost. Knäckebröd, Kalles kaviar och O’boy. I början är allt soft. Han älskar ju skiten. Med Filippa fick han bara äta gröt och äcklig sallad om morgnarna. Oj vad han avskydde sallad på morgnarna. Men nu. Kaviar! Knäcke! O’boy!

Men det kommer bli tufft. Efter en tid kommer han att störa sig på Kalles solgula, friska och genomlyckliga ansikte. Hata O’boy-pojkens glada nuna, så jävla nöjd, fräknig och alltid lika förbannat törstig. ”Varför är du alltid törstig för” kommer Reinfeldt att muttra där han sitter böjd över sin chokladdryck.

Efter en tid kommer det bli jobbigare och jobbigare för Reinfeldt. Han kommer varken veta ut eller in längre, det enda han kommer att fatta är att han förr eller senare måste ringa Kalles kaviar och O’boy och fråga hur det står till med de som figurerar på förpackningarna. ”Det är min enda chans” kommer han att säga, högt för sig själv. ”Om jag inte tar den här chansen kommer jag för resten av mitt liv gå och grubbla, sväva i ovisshet, undra hur de mår.” Han kommer ägna månader åt att samla styrka för att ringa Kalles kaviar och O’boy. Med allvarliga veck mellan ögonbrynen kommer han att slå siffra för siffra på telefonen bara för att kasta på luren vid näst sista siffran. Han kommer inte att våga. Hans ansikte kommer att hetta, hans kropp kommer att svettas, allting kommer att svindla. Han kommer att ägna år, DECENNIER, med att jogga omkring i lägenheten för att hålla blodet igång, så som boxare gör, och desperat försöka samla mod till att ringa. Om kvällarna kommer han att vara som lugnast. Sitta vid köksbordet och stirra på telefonen. Sakta men metodiskt slå siffrorna för att slutligen lika lugnt och behärskat som alltid lägga på luren. Han kommer helt överlagt gå upp mitt i natten och kura ihop sig på hallgolvet med telefonen i högsta hugg. Göra om proceduren, slå nästan alla siffror och osvikligt lägga på i sista sekund.  Om och om och om igen. Drömma om Kalle, drömma om O’boy. I år. Efter år. Efter år.

Han kommer att få svårt att sova. Han har testat att räkna får men det funkar inte. Så varje natt kommer han att sitta på fönsterkarmen och stirra ut över Stockholm. Med kollegieblock och blyertspenna kommer han att räkna bilar och bocka av dom i sitt lilla häfte. Det blir långt över 10 miljoner bilar per natt. "En dag kommer jag ha bockat av en miljard bilar. En dag." tänker han. 

Under tiden har Filippa gift om sig och skaffat nya barn som heter Viggo och Kavring. Som brödet. Reinfeldt är ursinnig. ”Hur kan man döpa någon till ett bröd” muttrar han. Dricker mer O’boy. Stör sig på O’boy-pojkens fräkniga leende. Börjar slå numret till O’boy. Lägger på.

En dag skaffar han sig en ny hobby. Han börjar sticka tygdockor. ”Det här är kul” muttrar han där han sitter ihopsjunken i arbetsrummet där han en gång tog emot Barack Obama. På den tiden bar Reinfeldt kostym. Nu klär han sig i tygdockor. Från topp till tå. Han ser inte klok ut. ”Ha-ha, jag ser inte klok ut” muttrar han när han tittar sig i spegeln. ”Obama skulle se mig nu, se att jag är en tygdocka! Ha!”

Reinfeldt kommer att döpa sina tygdockor till pretentiösa namn som ”Världssmärtan” och ”Frigörelse”. Hans son Gustav, som nu blivit vuxen, kommer att vara orolig för honom. Titta olyckligt på honom där han sitter i sitt arbetsrum och håller på med en massa garn och paljetter och tofsar. ”Gör du tygdockor nu igen” kommer han sucka och Reinfeldt kommer bli arg och kasta ”Världssmärtan” i huvudet på Gustav och sen kasta sig själv på sängen och gråta. ”DET ÄR INTE ETT ÖVERKÖRT MUMINTROLL!!!” snyftar Reinfeldt. ”Nej pappa, det är det inte. Det är en fin tygdocka” säger Gustav. ”Jag ska FAN inte göra några kommersiella skittygdockor och sälja i city som alla pundare!” skriker Reinfeldt och blir så upprörd att han tar fram ”Frigörelse” och dänger den med all kraft i huvudet på Gustav igen. 

När Reinfeldt är 90 år kommer Filippa att ringa. ”Hur är det” frågar hon. Reinfeldt mumlar något ohörbart om tygdockor och O’boy. Filippa lägger på.

Reinfeldt har blivit dumpat. Mycket är ovisst just nu. Allt kan hända, känns det som. Det här är ju bara en teori. Det kanske inte alls blir såhär, vi får ju hoppas att han reder sig. 

Fler blogginlägg från Peter Morath