Målar ju om ett rum. Golvet nu. Här gäller det att se upp. Man får inte måla in sig i ett hörn. Som Syd Barrett, Pink Floyds frontman 1965-68, gjorde. Alltså bokstavligen. Roger Waters, basist i bandet, kom hem till Syd Barretts lägenhet i Cambridge en dag. Syd satt längst in i hörnet i ett stort rum. Målarfärg överallt, förutom på den lilla kvadratmetern han satt ihopkrupen. Han var helt vilsen, grät, frustade, visste inte vad han skulle göra. Hade förmodligen suttit där ett bra tag. Hemskt.
Jag lyssnade mycket på Pink Floyd för några år sen. Läste på lite om denne märklige Syd Barrett. Han var svårtillgänglig och oberäknelig. Hade väldigt annorlunda rörelsemönster - när han promenerade la han kroppstyngden på främre delen av foten och liksom studsade fram på varje steg samtidigt som han var väldigt yvig i sina rörelser och gester. Knarkade som en dåre gjorde han förstås. Och som alla knarkande, musikaliska underbarn målade han rätt mycket också. Men enligt Wikipedia finns det ”väldigt lite bevarat av dessa verk, då han omsorgsfullt brände upp sina tavlor efter att de blivit färdiga”. Ja herregud. Här är han, sköningen:
Och den här skivan ska ni lyssna på, tycker jag:
The Piper at the Gates of Dawn. Går inte att Spotifya. Så ni får hemladdningsnedtanka den eller gå till en skivaffär och KÖPA DEN FÖR RIKTIGA PENGAR. Gör det! Så får ni en promenad också. Frisk luft.
