Utomlands går kanske hälften av min rätt knappa energi åt att vara misstänksam, egentligen bara genom att fokusera på att "känna efter" med min inre kompass om taxichauffören kör oss i cirklar. Så även i Frankfurt. Satt med en karta i handen och följde vad jag antog var vår resa med mitt knotiga pekfinger. Mitt tantigaste beteende efter att jag bestämmer hur jag ska gå beroende på var jag tror att det blåser minst.
När vi hade dumpat bagaget på hotellet gav vi oss ut i jakten på den ÄKTA TYSKHETEN i Frankfurt. Vi kom snabbt fram till att Frankfurt - gud välsigne frankfurt - i princip enbart består av ett financial district fast som hel stad. Bra hotell, lika många banker som vi har sushiställen, mycket läder-och juvelbutiker.
Som väntat: kött och korv var centralt.
Som sagt!
Blev lite deppig av att allt är rätt samma, samma i världen.
Chanel says -> Kristin gör.
Något för fondväggens Bromma!
Tror inte att personalen i Chanel-butiken - som spelade både Frank Ocean och Nicki Minaj under de fem minuter de utsattes för det obehagliga som är våra personer - behövt krishantera innan vi steg in i butiken. Här ser ni en kvinna rusa fram när hon ser att jag fotar denna dvärghandske. Vi visade ut oss själva.
Vi tog oss in på en restaurang där det kändes som att en gangster tog emot ett samtal på sin bordstelefon längre in i lokalen. Perfekt. Jag åt schnitzel för att det kändes passande, den var luftig och frasig.
Servitören skrattade hånfullt och kom med sarkastiska svar vad vi än sa ("Hello, a table for two please" -> "Hahahahaha. 'Okay'"), så jag antog att han lärt sig engelska från The OC eller annat tonårsdrama.
