Varför välgörenhet visst är av vikt

Maja Bredberg 17:15 19 Dec 2011

 

Precis som alltid när det är kallt, snöigt och mitt uppe i den mest hektiska spending season på året poppar en rad olika välgörenhetskampanjer upp. Folk twittrar för ideella hjälporganisationer, statliga bolag går åter igen samman i Musikhjälpen som avslutades igår (i förrgår? dagar flyter verkligen ihop i kassaköerna) och drog in över 18 miljoner kronor som går till utbildning för flickor. Framsidan av julhandeln är torde vara gåvorbiten.

Men nu är det ju förstås inte alla som gillar välgörenhets-stylee. Det finns alltid något att klaga på. Precis lika mycket som jag hatar de idioter som spelar smarta och påpekar att det minsann är viktigt att ALLA barn ska få gå i skolan och att man inte bara borde fokusera på flickor, plz die alla ni slugtänkta stackare, så hatar jag vänsterns klassiska ställningstagande är det kommer till välgörenhet. Att det skulle vara fult att engagera sig för andra människor, att man springer borgarnas ärenden, att man bidrar till en värld där välfärden helt och hållet är avhängig privatpersoners eventuellt goda hjärta.

Som ni may or may not know tillhör jag Stockholms Stadmissions volontärverksamhet. Det gör jag – inte för att jag stödjer en samhällsutveckling där man flyttar ansvar och inflytande från staten till det ytterst nyckfulla i den privata sektorn – utan för att jag tror på solidaritet.

Jag har i de senaste riksdagsvalen upplevt en stor frustration då min skatt, som jag stolt och gladeligen betalar, sänkts på bekostnad av det som jag håller allra högst med vårt land Sverige. Under tidigare regeringsperioder då man fört en politik som sett det nödvändiga i att skapa ett mer rättvist samhälle genom skatt, har de med annan åsikt kunnat hitta en kompromiss, en individuell lösning om man så vill, genom exempelvis skatteplanering. Det funkar tyvärr inte åt det andra hållet. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill ge tillbaka den där extra 500 lappen som Anders Borg roffat åt mig. Det spelar ingen roll att jag hellre vill att den – och lite till av min lön, tack – ska gå till statligt kontrollerad barnomsorg, äldrevård, sjukhus och stöd och bidrag till människor som är plain fattiga, arbetslösa eller inte är arbetsförmögna. Det finns ingen bakvänd skatteplanering för oss.

Därför sysslar jag med välgörenhet. Inte för att jag i någon nobel, självuppfyllande gest förbarmar mig över samhällets svaga, utan för att folk fucking hungrar och fryser. Nu. Idag. Och jag fattar verkligen synpunkten att det här är något som staten och kommuner ska ta hand om. Jag håller med! Men verkligheten ser inte ut så. Vi vet redan om att politiken som drivs idag aktivit demonterar den välfärdsstat som vi tidigare upplevt, att tryggheten stjäls från de mest utsatt, att folk är väldigt fokuserade på sitt och tappat förmågan att se samband mellan allas våra handlingar. Att då som vänstermänniska låta sin politiska uppfattning, några jävla ideologiska dogmer, principfast styra över insikten att folk behöver hjälp och att dagens samhälle vägrar dem det, det är inte solidaritet för mig.

Eftersom vi lever i en demokrati måste jag acceptera att den politiska kompassen just nu vibrerar kring profitpolen och individens hava och mer hava, men jag tänker inte låta Alliansens politik definiera hur mycket jag bidrar med till samhället. Vill de inte ha mer av mina skattepengar kommer jag att tills vidare se till att de pengarna hamnar där jag vet att de gör nytta. I exempelvis organisationer som drivs delvis av privata gåvomedel och delvis i uppdrag av Stockholms Stad, i vilkas enskilda verksamheter det jobbar människor som bland annat ser till att hemlösa har någonstans att vara, unga tjejer kan få stöd, som ger billig eller gratis terapi till ungdomar och ger ensamma gamlingar platser att umgås på, som ger ekonomiskt bidrag till de allra fattigaste som staten idag sviker. Och som dessutom uppmärksammar allmänheten på dessa orättvisor och driver på utvecklingen gällande hur vi ska jobba med sociala problem på bästa sätt – som att Stadmissionen nu, efter att ha drivit dygnet-runt-öppna akutboenden i ett års tid (utan att ha fått ersättning för de timmarna på dagen då byråkrater tidigare tyckt att hemlösa inte är i behov av väggar och tak, inte ens under vintertid) nu slutligen har fått Stockholms Stad att inse att alla härbärgen borde vara dygnet-runt-öppna då det är direkt inhumant att rutinmässigt slänga ut folk på gatan varje dag och att ökad kontakt ger ökad chans att lyckas hjälpa gästerna att ta sig ur sin hemlöshet.

Det om något är väl värt att bidra till? Oavsett politiskt ståndpunkt?

Det behöver inte ens vara pengar. Det kan lika gärna vara tid. Lite jävla engagemang. För någon behöver baka en sockerkaka till de hemlösa gästerna på Bostället på onsdag, och om det inte är jag som gör det, så kunde det kanske vara du.

Fler blogginlägg från Maja Bredberg