Hoppas att ni liksom jag avnjöt ligacups-semin mellan Manchester United och Sunderland igår, annars missade ni en fantastiskt underhållande straffläggning som jag snart ska bjussa er på. Egentligen tycker jag ofta att straffar är något helt fruktansvärt att genomlida, men om man inte är så väldigt emotionellt inblandad själv så är det verkligen ren och skär brutal underhållning. Jag kräver dock att ni värmer upp med en av mina favorita straffläggningar någonsin, även om jag verkligen led med Bonucci. Här har ni Spanien-Italien i Confederations Cups semifinal i somras:
Inleda med en Panenka, inget konstigt med det. Sen en parad med overkligt bra straffar. Det var verkligen något magiskt över den där kvällen och vad vi fick se, kanske hängde några av er med mig i livebloggen jag hade för SVT.
Nåväl, jag inledde med de där gamla straffarna i kontrast till gårkvällens på annat vis underhållande straffläggning som skulle avgöra vilket lag som tog sig till ligacupsfinal på Wembley. Något Moyes chockerande svaga Manchester United VERKLIGEN behövde eftersom han bryts ner och åldras i ett rasande tempo rakt framför våra ögon. En final på Wembley skulle självklart betyda extremt mycket för Sunderland med, särskilt som man ju gått igenom så mycket kaos, några toppar men också många förnedrande dalar och draman. Det var mycket som stod på spel. Njut nu:
Jajemen, 3 av 10 straffar gick in och Sunderlands målvakt don Vito Mannone som di Canio köpte från Arsenal för en guldtia skapade ännu fler djupa fåror i Moyes nyss släta face.
betyg: 2
Arsenal är ute ur min absoluta favorit-cup lammköttscupen efter att ha förlorat mot BRADFORD i league 2 (motsvarar den fjärde divisionen för er som inte är innördade på engelsk fotboll) efter straffläggning. Ca det värsta som kan hända detta borttappade lag utan självförtroende eller livskraft. Jag skriver ju mer om lammköttscupen än någon annan cup heh, speciellt på Twitter, den har blivit min favoritcup varje säsong efter att det var vart jag hittade en liten Walcott i början. Ja, jag älskar ju lammköttscupen trots allt lidande som denna tävling ställer till med. Inte för att Wenger ens spelade något lammkött idag, det var inte vår allra bästaste bästa startelva men nära inpå, en som ska vara bra nog att krossa ett League Two-lag.
Samtidigt har cupen förstört så mycket. Det känns som om Arsenal tappade bort sig själva helt i och med förlusten i finalen mot Birmingham förrförra säsongen, de borde lagt alla pengar de fått i sina försäljningar av kaptener och andra viktiga spelare till terapi och vinnarhypnos till spelarna efter den där förlusten. Särskilt bittert är det att åka ut såhär efter Readingmatchen, den sjukaste match jag upplevt.
OBS jag missunnar verkligen INTE Bradford segern, jag älskar ju cuperna just för att man får se de här engelska lagen som harvar i de lägre divisionerna slita sig vidare mot topplag, önskar bara att Arsenals sönderfall kunde sluta upp, och vi behöver ju en endaste liten pokal även om det står capital one på den.
betyg: 2
Det totala jävla fotbollslidandet. Jag sitter och gråter vid en fulstream med Bradford-Arsenal i cupen folk ser som ett skämt, vad är det för liv man FRIVILLIGT gått in i. Jag kan inte förstå vad jag lider av för psykiska problem för att utan tvång ha valt att viga mitt liv åt fotbollen, men det är ju det. Det känns inte som ett val, snarare som att det var 95% bestämt av trollkarlshatten i Harry Potter som ropade ut "Arsenal" och jaba använder mina 5% fri vilja till att svälja det hela istället för att ta mitt förnuft till fånga och fly snabbare än vinden till något trevligare såsom stickning eller fågelskådning.
Nej det här är vårt liv. Att titta på Bradford-Arsenal, se ett gäng apatiska, överbetalda killar utan någon plan eller gnista springa runt helt clueless. Inte en idiot har förmågan att göra mål mot Bradford! Och ja ni känner inte alla igen er i just denna match för ni kanske inte har sett den men ni har ju era egna lag med egna misslyckanden. Ni vet vad jag pratar om. Och kom inte och säg att ni hejar på Barca och knappt upplevt detta lidande, jag vill inte höra skiten.
betyg: 2
Sen är jag orolig för min hund också. Ja jag har en hund, det är nytt. Ja han heter Messi och det är också ett jävla lidande för mig ska ni veta. Skulle vara lite hundvakt åt en hemlös spansk vovve min kompis Erika var jourhem åt. HAHA, kul, att jag skulle vara hundvakt åt en hemlös hund. Den där hunden lär ju packat ihop sina flyttlådor och beställt en dörrskylt så fort Erika nämnde att han skulle till mig över helgen, så oerhört uppenbart att jag skulle behålla hunden för alltid och älska den sönder och samman.
Ja men i alla fall så råkade jag skrika rakt ut ett ångestvrål från min mest Arsenaltrasiga insida när Vermaelen gjorde 1-1 och hunden blev såpass rädd att jag höll på att spy av matchen + det dåliga samvetet över rädd hund. Han liksom började skälva och skälla och jag fick lugna honom med godis.
Nu är han traumatiserad för livet och allt är Arsenals fel.
betyg: 5
Trodde i paus att nu skulle allt ordna sig när jag hittade detta fantastiska brev på hallgolvet från mina brorsöner med en tidig födelsedagspresent (fyller 29 år på Lucia men är lika rynkig som Wenger pga detta lidande.)
betyg: 2
Nånstans mitt i ångestmatchen tänkte jag på hur annorlunda allt skulle sett ut med Theo, vilket övergick i att jag började tänka sjukt mkt på vad egentligen Theo gör i detta nu när han är skadad och blev fullständigt övertygad om att han satt med matchen på teven, gav upp Arsenal för gott och surfade på engelska hemnet för att leta hus i Liverpool i stället men sen påpekar en läsare snällt nog att hen var övertygad Theo skulle gå till United. Bifogade även denna länken för att vrida kniven ett varv till.
Går Theo till United så blir det min död. betyg: 1
betyg: 2
Ramsey. Hur kan fans + Arsene ha sånt tålamod med denna vandrande katastrof?
Tänker inte ens kommentera resten av spelarna, ni är ej värda en enda bokstav. Ok Jack du förtjänar lite tröst ikväll. Och Szcz. Och nån till kanske.
Denna gången kan vi ju knappast skylla på pengar heller. Vi är ju alla Citys, Chelseas, Reals och Barcas pengar samtidigt i jämförelse med Bradford. Hur kan det vara så omöjligt att göra något av det här gänget
Hej då nu ska jag trösta Messi och bli tröstad tillbaka. Hunden alltså. Inte det lille odjuret i Barca.
(PS det finns ju även de som har sitt livs största kväll ikväll och inte är några bortskämda gnällspikar. Här är en rapport inifrån lyckan eftersom det sjukt nog finns någon som skriver om Bradford på Svenska Fans. Klarar själv inte att läsa det än, sparar det tills imorgon.)
Det finns matcher som innehåller allt, ja, mer än vad man till och med klarar. Matcher som hade varit svintöntiga på film eftersom dom är fullkomligt overkliga i sin dramaturgiska uppbyggnad, där laget man hejar på vänder från omöjliga underlägen, mål på mål kommer i stopptid och älsklingsspelaren får bli hjälten.
Igår såg jag den sjukaste matchen jag sett och i sviterna efter Tyskland - Sverige var jag definitivt inte redo. Jag är så glad att jag såg allt och upplevde den där vansinniga bergochdalbanan som slutade på topp, men det var samtidigt för mycket.
Efter Reading-Arsenals möte i Capital One Cup igår kväll är jag sängliggande idag. Kroppen, psyket, allt testades till max igår. Efter matchen hade jag svårt att prata sammanhängande, jag skakade och jag tror jag hade lyckats spränga datahögtalarna genom att skrika sönder dom utifrån?? I morse stod jag vid spegeln och letade grå hårstrån och fårorna i mitt ansikte var lika djupa som Wengers. Jag skyller det på Arsenal, det är så en blir av att följa dom.
Jag tror aldrig jag upplevt så många olika vansinniga känslor under så kort tid förut. Den totala depressionen i början, hur det sista lilla hoppet sinar. Sen vägen tillbaka genom Theo.
Jag vill dock slippa uppleva det här igen. Gårkvällen är mer än vad jag klarar av. Jag satt ensam i lägenheten och skakade under andra halvlek och början av förlängningen, rädd att jag skulle få en panikattack eller dö i en hjärtattack som 28-åring.
Man måste se på denna matchen mot bakgrunden av Arsenals och Arsenals fans upplevelser de senaste säsongerna och framför allt senaste veckorna. Laget som ständigt lakas ut när man säljer sina mest rutinerade och bästa spelare. Laget vars ungdomar förlorade cupfinalen för mindre än två sen efter bland annat en fruktansvärt jobbig miss av Koscielny. En cup man inte "ska" bry sig om men vi såg våra spelare gråta vid förlusten, de flesta hade ju aldrig vunnit någonting och det var dags! Och, viktigast av allt, Arsenal är ett lag som spelat riktigt dålig de senaste matcherna. Självförtroendet är lågt hos spelare och fans, hoppet har börjat sina.
När matchen började närma sig igår var jag redan helt slut. Dagen hade startat med att sjukgymnasten terroriserade min rygg, sen var det hetsjobb, sen en läkarundersökning, sen hetsjobb och sen en tre timmars mentorsutbildning. Jag kom hem, la mig utslagen i sängen och oroade mig som man alltid bör göra med detta Arsenal.
Och visst. Där börjar matchen och Arsenal ställer upp med en blandning killar från U21-laget, reserverna, folk som sovit sig genom de senaste säsongerna på bänken och ett par av våra vanliga startspelare. Dom här killarna känner inte varandra. Inte på plan. Jag tror inte dom var apatiska och obrydda men det fanns ingen kontakt mellan dom. Hur taggad än Theo må varit så hade han ingen aning om vart Gnabry befann sig.
Försvarsmässigt var det katastrofalt. Vad som hänt med Koscielny är ett mysterium, han har rasat samman på sistone. Bouldeffekten verkar vara avtagande på försvaret överlag om man säger så.
Arsenal släppte in fyra mål i första halvlek. Det kunde varit fler.
Efter tolv minuter gör Jason Roberts 1-0 och efter 18 gör Koscielny självmål, japp, det har hänt så många gånger förr. Två minuter senare släpper Arsenals elftemålis Martinez in ett tredje mål efter att bollen träffat handen och sen nätet och i 37:e minuten sätter Hunt 4-0.
Det är här man tänker att det är fullkomligt omöjligt att man ska kunna få uppleva ett till Tyskland-Sverige så här bara ett par veckor senare. Gud kan inte skratta så här mycket åt mig. men vi behöver det så mycket att någon annan möjlighet inte heller finns. Inte för att ta oss vidare i Coca Cola-cupen utan för att vårt lag håller på att tappa allt självförtroende, all ryggrad, all rutin, all vinnarmentalitet, allt hopp hos fansen.
I publiken på Madejski Stadium står Arsenalfansen och sjunger "We Want Our Arsenal Back".
Vissa går hem. De "fansen" fick sannerligen vad dom förtjänade, ett uppvaknande. Man överger inte sitt lag.
Så ja. Det vänder och det vänder medelst den pojke som blivit en man och dessutom den man som vi/jag desperat behöver. Efter gårdagens uppvisning (eller innan också) kan jag inte förstå hur någon kan betvivla hur mycket Theo Walcott 1. bryr sig om Arsenal 2. bryr sig om att VINNA med Arsenal 3. behövs i Arsenal.
I första halvlekens andra stoppminut gör Walcott 4-1, med ett så rutinerat och säkert avslut på mål.
-PAUS-
Här går jag och vankar runt i lägenheten och liksom sliter mig i håret och frustar lite. Fyller på med vätska. Läser vad folk skriver om Theo. Förbannar mig själv för att jag hoppas, och tänker på hur mycket den här dumma cupen betyder för mig. Hur vi fans ska kunna gå vidare efter ännu en förlust. Om det finns något hopp för det här laget. Så tänker jag på Theo. Ja, det finns hopp.
-ANDRA HALVLEK-
Vi blåser igång och Wenger har gjort... inga byten. På med samma lag, nu fan ska ni ordna upp det här. Det ser inte särskilt bra ut, Reading har fortfarande övertaget och Arsenal gör misstag på misstag, men med stunder av bra spel åtminstone.
Chamakh springer mer än vad han gjort under de senaste två åren när han rusar från domare till domare i ett desperat försök att tigga till sig en straff. Lidandet.
Så tar Wenger äntligen tag i kaoset och byter in Giroud mot Frimpong och Eisfeld mot Gnabry. Frimpong får trots hur matchen sett ut stående ovationer av de Arsenalfans som stannat. Dom var verkligen fantastiska.
En minut senare gör Giroud 4-2 på en perfekt hörna från Theo. Det skriket av uppdämd ångest, frustration och lycka som kom ur min kropp var såpass obehagligt att jag var tvungen att "skratta högt och normalt" efteråt trots att inget normalt skratt fanns i mig, så grannarna inte skulle tro att jag blivit utsatt för våldsbrott.
Här var en stor vändpunkt för mig. 4-2 är ett resultat man kan leva med helt enkelt och 4-4 ligger plötsligt inom räckhåll. Här börjar också vansinnet.
Nu följer 25 minuters plågsamma kast mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt fanns den lugna glädjen där någonstans i att känna igen sitt Arsenal igen.
Så får Koscielny ett gult kort och jag lackar ur över hans vårdslöshet och att ett misstag alltid ligger runt hörnet för fransmannen, i denna match hade misstagen varit minst 20. De 90 minuterna av match har nästan passerat och läppen börjar darra.
Och det här är verkligen inte första gången ens klagande på Kos lett till denna klassiska anti-jinx:
Det hann gå 2 minuter mellan kortet och målet. Han gjorde alltså 4-3 för ARSENAL denna gång, i den 89:e minuten.
4-3, så bittert att hämta upp nästan allt men ändå åka hem i besvikelse. Nej det fick inte hända, och efter Sveriges X i Berlin visste vi ju att det ÄR möjligt, och möjligare mot Reading än Tyskland.
- STOPPTID 90+ -
4 minuter säger domaren att vi ska få. 4 minuter att rädda Arsenals själ, ungefär såpass viktigt känns det.
Det ser bra ut tills Reading lyckas få tag på bollen och maska runt den. Tiden rinner ut... Arsenal har bollen, men 4 minuter har gått. Trots detta får vi göra ännu ett inkast. Domaren blåser inte av, troligtvis pga tidigare Readingbyte, maskning och Wenger-time.
Så händer det omöjliga.
Theo gör 4-4?
Hjärtat stannar. Ni vet, hjärtat stannar ju innan man helt säkert vet att det är mål. Att det inte är blåst för någon frispark, eller offside.
I fyra sekunder hinner mitt hjärta stå blick stilla. Domaren blåser inte mål trots att bollen är över linjen.
Föreställ er besvikelsen, orättvisan, tidningsrubrikerna, vreden. I sista sekunden gör Arsenal 4-4 men får inte målet godkänt.
Det hade varit så vidrigt.
Jenkinson rusar fram och dunkar in 4-4 på Theos retur och ingen domare i världen kan nu missa att bollen är inne. Klockan står på 95.45.
- PAUS -
Arsenal har alltså gjort 4-4 efter att 90 minuter, gott och väl, passerat. Det är över. Jag går på toaletten och det mest obehagligt skärrade ansikte jag någonsin sett stirrar tillbaka i spegeln. Jag går tillbaka till datorn för att se eftersnacket och ser då hur klockan tickar igång igen på skärmen där planen är fylld av spelare. Jag inser överlycklig/äcklad:
Förlängning.
Jag är inte den enda som inte tänkt på att oavgjort inte leder tlll omspel i denna match, nej Giroud och Coquelin har redan kastat ut sina tröjor till publiken i paus och fått tigga tillbaka dom av sina fans.
Men snälla nån hur gulliga är ni egentligen killar?
- FÖRLÄNGNING FÖRSTA 15 -
Ligger nu och fantiserar om en droppställning med 112 inslaget på mobilen för att följa förlängningen.
Arshavin som mest chillat på mysiga restauranger tillsammans med Gunnersaurus de senaste åren höjer sig ännu ett snäpp under förlängningen, hur är det ens möjligt för den lille ryssen att spela över två timmars match och vara så vass vid slutet?
Men det är en annan Arsenalsspelares plötsliga förmågor som chockar oss alla mest.
Av alla personer så gör Chamakh (!!!!!!) 5-4, hans första mål sedan tidernas begynnelse (13 månader)! På ett långskott!?!!
Jag anade det redan innan, men nu var jag helt tvärsäker på att jag drömde.
Miquel går nu sönder och barnet Meade byts in för att göra sin debut för Arsenal.
- PAUS -
Jaha nu ska man alltså hålla den här ledningen i femton minuter till. Ja. Vi leder för första gången under matchen och det är, typiskt nog, skrämmande.
- FÖRLÄNGNING ANDRA 15 -
Arsenal ser fortsatt bra ut, fram tills att vi tappar försvaret igen och Pogrbnyak gör 5-5.
5-5.
Vi släpper in ett mål.
Psyket works in mysterious ways. Sjukt nog känns allt lättare nu, eller så har jag bara vant mig vid lidandet eller blivit tossig i bollen. Kroppen vägrar dock ställa in sig på de straffar som matchen kommer gå över i vilken minut som helst. Straffläggning, det absolut vidrigaste av allt.
Stopptiden visas: 2 minuter.
Arshavin rusar fram med bollen, skjuter, men bollen går ut på retur. Där kommer han. Ni vet hur mycket jag älskar honom. Theo, fantastisk under större delen av de här två timmarna. Han gör 6-5 exakt innan stopptiden sätts igång.
Nu ska vi "bara" hålla det här i ett par minuter. Jag skakar.
Martinez gör faktiskt ett par riktigt bra räddningar under andra halv...orna av matchen, bland annat här då han skickar ut bollen till Giroud, Chamakh får den, och HELT osannolikt med ett fantastiskt iskallt avslut sätter han stopp på matchen med 5-7 i sistaste sekundrarna.
Nu kunde spelarna kasta ut tröjorna på riktigt, önskar att vart och ett av alla fans som var där kunde fått en.
En traumatiserad Wenger, oförmögen att njuta av 5-7.
Jag är helt mörbultad idag, det känns som om jag har influensa eller något liknande. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad jag sett.
Det är Hallowen snart och en och annan döing väcks tydligen från dvalan.
Arshavin vaknade till liv och var en av våra bästa. Chamakh vaknade till liv tillslut och gjorde två mål!?!
Theo visade för alla hur mycket han behövs och vilken hjälte och ledare han är. Han gjorde 2+3 eller 3+2 mål och assist och skapade sju andra målchanser. Även Jenkz fick vara hjälte. Giroud, han kom in och förändrade matchen.
Förlåt för detta milslånga inlägg. Det är samtidigt svårt att ens veta vad man ska säga om allt man såg och kände, men det går att ladda ner matchen här.
Vi har problem i Arsenal. Uppenbara. Vi har också spelare som här visat att dom gör allt för att vinna, som kan åstadkomma det mesta, de ska i alla fall kunna det.
På lördag möter Arsenal Manchester United. Ingen av oss vet vad vi kommer att få se för ett Arsenal då.
PS. Stackars Reading.
PS 2. Hjälp.
PS 3. Tack vare Twitter vet jag att många reagerade minst lika starkt som jag igår och till de av er som såg matchen: jag vill asgärna att ni skriver en kommentar om hur ni upplevde det!
Fotlol
FOTLOL är en 0% objektiv blogg om den fantastiska, magiska, plågsamma sporten fotboll. Läsbar även för den som varken rört boll eller tittat på en gräsmatta.
FOTLOL är oftast besviken, kär, euforisk, besatt, förbannad, eller hatisk, känslor så starka och svåra att de enbart går att behandla med humor.
