Av olika Arsenalrelaterade skäl har jag inte skrivit ett besviket inlägg på tre veckor vilket borde vara något slags Fotlol-rekord och till och med det senaste deppinlägget slutade i någon slags hoppfullt knorr. Det är alltså dags.
Jag måste nämna situationen Walcott som inledning till detta inlägg. Eftersom jag är helt förblindad när det kommer till Theo kan jag liksom inte se några brister hos honom, det är oerhört störande eftersom jag vet att dom finns, ni är ju alla väldigt bra på att påpeka detta, men min hjärna tar alla möjliga omvägar för att slippa kritisera honom. Kontraktstjafset just nu: hjärnan skyller det på hans agent och andra kring honom. Om han spelar dåligt: hjärnan ser bara allt han gör bra. Överlag skyller jag det mesta när det gäller Theo på att han får för mycket ogrundad kritik av fansen och det skapar alla slags problem i hans liv. Jag vill beskydda honom med alla superkrafter som finns i världen, döda hans internet där alla elaka ord finns, tysta hans kritiker och kedja fast honom vid Arsenal för evigt. Jag har till och med accepterat hans fästmö Melanie Slade, allt jag vill är att Theo ska vara lycklig och tillfreds och stanna i mitt lag.
Men. Han kanske går. Han går nog. Till Liverpool till exempel, han är ju gammalt Liverpoolfan, som om nåt liknande skulle spela någon som helst roll numera. Det var lite skönt med Zlatan, den leende karriärsspelaren/legosoldaten som gick från lag till lag, men numera är det ju inget annat än det normala. Pazzini och Cassano byter Milanolag med varandra. Inget konstigt med det, dom bryr sig ju inte. Exemplen tar aldrig slut. Torres, som älskade Liverpool till döden. Antingen övergav han laget eller så fick han inte stanna hur stor hans kärlek än var. Fansen eldar tröjor och ligan går vidare.
Dom enda som bryr sig om lagen är fansen. Inte ägarna, dom bryr sig om pengar, sitt rykte eller så samlar dom på spelare och pokaler som vore dom Pokemons. Tränarna då? Vi Arsenalfans tvivlade ju till och med sönder oss på Wenger ett tag, det kändes inte ens som om den episke Arsenaltränaren brydde sig om sitt lag, men nu har kritiken naturligtvis tystnat. Vi fortsätter lita på Wenger, men oron ligger och gnager.
Men misströsta inte, det finns en liten kille kvar, en som verkligen, verkligen bryr sig. 20-årige Carl Jenkinson. Uppvuxen i England med en engelsk pappa och finsk mamma har han spelat både för Englands och Finlands ungdomslandslag. Hans pappa har haft säsongskort i 40 år, hela släkten älskar Arsenal.
Så blir han, 19 år gammal, köpt från Charlton av sin idol Wenger likt en Busterdröm och inkastad förra året när Sagna bröt benet. Det gick väl sådär, eller snarare ganska dåligt till en början och han fick mycket kritik av de egna fansen som han själv tillhör, men han fortsatte få förtroende av Wenger att spela och utvecklas. Den här säsongen har det tagit fart ordentligt i Sagnas frånvaro, Jenkz har tagit ännu ett steg och varit riktigt bra!
Grät när jag såg bilden ovan och glömde lägga in den först, tack till @bucknazty på Twitter som påminde mig.
Nu till något sjukt. Varning för bilder på ett extremt töntigt vuxet fan i sitt forna pojkrum, håll i åtanke att han tillslut blev köpt av laget och nu spelar i startelvan! Töntigheten konverteras alltså direkt till hopp för fotbollen.
Carl har numera nr 25 precis som Kanutröjan han en gång fick i julklapp.
Så sitter man där och myser till dessa extremt obehagliga bilder och citaten från Carl om att han vill stanna i Arsenal för alltid när... en annan pojkrumsbild dyker upp på näthinnan.
Ånej.
Sett till detta: Vågar man verkligen lita på Jenkz pojkrum?
