OBS VARNING FÖR TEXT
Det finns matcher som innehåller allt, ja, mer än vad man till och med klarar. Matcher som hade varit svintöntiga på film eftersom dom är fullkomligt overkliga i sin dramaturgiska uppbyggnad, där laget man hejar på vänder från omöjliga underlägen, mål på mål kommer i stopptid och älsklingsspelaren får bli hjälten.
Igår såg jag den sjukaste matchen jag sett och i sviterna efter Tyskland - Sverige var jag definitivt inte redo. Jag är så glad att jag såg allt och upplevde den där vansinniga bergochdalbanan som slutade på topp, men det var samtidigt för mycket.
Efter Reading-Arsenals möte i Capital One Cup igår kväll är jag sängliggande idag. Kroppen, psyket, allt testades till max igår. Efter matchen hade jag svårt att prata sammanhängande, jag skakade och jag tror jag hade lyckats spränga datahögtalarna genom att skrika sönder dom utifrån?? I morse stod jag vid spegeln och letade grå hårstrån och fårorna i mitt ansikte var lika djupa som Wengers. Jag skyller det på Arsenal, det är så en blir av att följa dom.
Jag tror aldrig jag upplevt så många olika vansinniga känslor under så kort tid förut. Den totala depressionen i början, hur det sista lilla hoppet sinar. Sen vägen tillbaka genom Theo.
Jag vill dock slippa uppleva det här igen. Gårkvällen är mer än vad jag klarar av. Jag satt ensam i lägenheten och skakade under andra halvlek och början av förlängningen, rädd att jag skulle få en panikattack eller dö i en hjärtattack som 28-åring.
Man måste se på denna matchen mot bakgrunden av Arsenals och Arsenals fans upplevelser de senaste säsongerna och framför allt senaste veckorna. Laget som ständigt lakas ut när man säljer sina mest rutinerade och bästa spelare. Laget vars ungdomar förlorade cupfinalen för mindre än två sen efter bland annat en fruktansvärt jobbig miss av Koscielny. En cup man inte "ska" bry sig om men vi såg våra spelare gråta vid förlusten, de flesta hade ju aldrig vunnit någonting och det var dags! Och, viktigast av allt, Arsenal är ett lag som spelat riktigt dålig de senaste matcherna. Självförtroendet är lågt hos spelare och fans, hoppet har börjat sina.
När matchen började närma sig igår var jag redan helt slut. Dagen hade startat med att sjukgymnasten terroriserade min rygg, sen var det hetsjobb, sen en läkarundersökning, sen hetsjobb och sen en tre timmars mentorsutbildning. Jag kom hem, la mig utslagen i sängen och oroade mig som man alltid bör göra med detta Arsenal.
Och visst. Där börjar matchen och Arsenal ställer upp med en blandning killar från U21-laget, reserverna, folk som sovit sig genom de senaste säsongerna på bänken och ett par av våra vanliga startspelare. Dom här killarna känner inte varandra. Inte på plan. Jag tror inte dom var apatiska och obrydda men det fanns ingen kontakt mellan dom. Hur taggad än Theo må varit så hade han ingen aning om vart Gnabry befann sig.
Försvarsmässigt var det katastrofalt. Vad som hänt med Koscielny är ett mysterium, han har rasat samman på sistone. Bouldeffekten verkar vara avtagande på försvaret överlag om man säger så.
Arsenal släppte in fyra mål i första halvlek. Det kunde varit fler.
Efter tolv minuter gör Jason Roberts 1-0 och efter 18 gör Koscielny självmål, japp, det har hänt så många gånger förr. Två minuter senare släpper Arsenals elftemålis Martinez in ett tredje mål efter att bollen träffat handen och sen nätet och i 37:e minuten sätter Hunt 4-0.
Det är här man tänker att det är fullkomligt omöjligt att man ska kunna få uppleva ett till Tyskland-Sverige så här bara ett par veckor senare. Gud kan inte skratta så här mycket åt mig. men vi behöver det så mycket att någon annan möjlighet inte heller finns. Inte för att ta oss vidare i Coca Cola-cupen utan för att vårt lag håller på att tappa allt självförtroende, all ryggrad, all rutin, all vinnarmentalitet, allt hopp hos fansen.
I publiken på Madejski Stadium står Arsenalfansen och sjunger "We Want Our Arsenal Back".
Vissa går hem. De "fansen" fick sannerligen vad dom förtjänade, ett uppvaknande. Man överger inte sitt lag.
Så ja. Det vänder och det vänder medelst den pojke som blivit en man och dessutom den man som vi/jag desperat behöver. Efter gårdagens uppvisning (eller innan också) kan jag inte förstå hur någon kan betvivla hur mycket Theo Walcott 1. bryr sig om Arsenal 2. bryr sig om att VINNA med Arsenal 3. behövs i Arsenal.
I första halvlekens andra stoppminut gör Walcott 4-1, med ett så rutinerat och säkert avslut på mål.
-PAUS-
Här går jag och vankar runt i lägenheten och liksom sliter mig i håret och frustar lite. Fyller på med vätska. Läser vad folk skriver om Theo. Förbannar mig själv för att jag hoppas, och tänker på hur mycket den här dumma cupen betyder för mig. Hur vi fans ska kunna gå vidare efter ännu en förlust. Om det finns något hopp för det här laget. Så tänker jag på Theo. Ja, det finns hopp.
-ANDRA HALVLEK-
Vi blåser igång och Wenger har gjort... inga byten. På med samma lag, nu fan ska ni ordna upp det här. Det ser inte särskilt bra ut, Reading har fortfarande övertaget och Arsenal gör misstag på misstag, men med stunder av bra spel åtminstone.
Chamakh springer mer än vad han gjort under de senaste två åren när han rusar från domare till domare i ett desperat försök att tigga till sig en straff. Lidandet.
Så tar Wenger äntligen tag i kaoset och byter in Giroud mot Frimpong och Eisfeld mot Gnabry. Frimpong får trots hur matchen sett ut stående ovationer av de Arsenalfans som stannat. Dom var verkligen fantastiska.
En minut senare gör Giroud 4-2 på en perfekt hörna från Theo. Det skriket av uppdämd ångest, frustration och lycka som kom ur min kropp var såpass obehagligt att jag var tvungen att "skratta högt och normalt" efteråt trots att inget normalt skratt fanns i mig, så grannarna inte skulle tro att jag blivit utsatt för våldsbrott.
Här var en stor vändpunkt för mig. 4-2 är ett resultat man kan leva med helt enkelt och 4-4 ligger plötsligt inom räckhåll. Här börjar också vansinnet.
Nu följer 25 minuters plågsamma kast mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt fanns den lugna glädjen där någonstans i att känna igen sitt Arsenal igen.
Så får Koscielny ett gult kort och jag lackar ur över hans vårdslöshet och att ett misstag alltid ligger runt hörnet för fransmannen, i denna match hade misstagen varit minst 20. De 90 minuterna av match har nästan passerat och läppen börjar darra.
Och det här är verkligen inte första gången ens klagande på Kos lett till denna klassiska anti-jinx:
Det hann gå 2 minuter mellan kortet och målet. Han gjorde alltså 4-3 för ARSENAL denna gång, i den 89:e minuten.
4-3, så bittert att hämta upp nästan allt men ändå åka hem i besvikelse. Nej det fick inte hända, och efter Sveriges X i Berlin visste vi ju att det ÄR möjligt, och möjligare mot Reading än Tyskland.
- STOPPTID 90+ -
4 minuter säger domaren att vi ska få. 4 minuter att rädda Arsenals själ, ungefär såpass viktigt känns det.
Det ser bra ut tills Reading lyckas få tag på bollen och maska runt den. Tiden rinner ut... Arsenal har bollen, men 4 minuter har gått. Trots detta får vi göra ännu ett inkast. Domaren blåser inte av, troligtvis pga tidigare Readingbyte, maskning och Wenger-time.
Så händer det omöjliga.
Theo gör 4-4?
Hjärtat stannar. Ni vet, hjärtat stannar ju innan man helt säkert vet att det är mål. Att det inte är blåst för någon frispark, eller offside.
I fyra sekunder hinner mitt hjärta stå blick stilla. Domaren blåser inte mål trots att bollen är över linjen.
Föreställ er besvikelsen, orättvisan, tidningsrubrikerna, vreden. I sista sekunden gör Arsenal 4-4 men får inte målet godkänt.
Det hade varit så vidrigt.
Men, det finns en person som älskar Arsenal mer än alla oss andra som INTE tänker gå med på det.
Jenkinson rusar fram och dunkar in 4-4 på Theos retur och ingen domare i världen kan nu missa att bollen är inne. Klockan står på 95.45.
- PAUS -
Arsenal har alltså gjort 4-4 efter att 90 minuter, gott och väl, passerat. Det är över. Jag går på toaletten och det mest obehagligt skärrade ansikte jag någonsin sett stirrar tillbaka i spegeln. Jag går tillbaka till datorn för att se eftersnacket och ser då hur klockan tickar igång igen på skärmen där planen är fylld av spelare. Jag inser överlycklig/äcklad:
Förlängning.
Jag är inte den enda som inte tänkt på att oavgjort inte leder tlll omspel i denna match, nej Giroud och Coquelin har redan kastat ut sina tröjor till publiken i paus och fått tigga tillbaka dom av sina fans.
Men snälla nån hur gulliga är ni egentligen killar?
- FÖRLÄNGNING FÖRSTA 15 -
Ligger nu och fantiserar om en droppställning med 112 inslaget på mobilen för att följa förlängningen.
Arshavin som mest chillat på mysiga restauranger tillsammans med Gunnersaurus de senaste åren höjer sig ännu ett snäpp under förlängningen, hur är det ens möjligt för den lille ryssen att spela över två timmars match och vara så vass vid slutet?
Men det är en annan Arsenalsspelares plötsliga förmågor som chockar oss alla mest.
Av alla personer så gör Chamakh (!!!!!!) 5-4, hans första mål sedan tidernas begynnelse (13 månader)! På ett långskott!?!!
Jag anade det redan innan, men nu var jag helt tvärsäker på att jag drömde.
Miquel går nu sönder och barnet Meade byts in för att göra sin debut för Arsenal.
- PAUS -
Jaha nu ska man alltså hålla den här ledningen i femton minuter till. Ja. Vi leder för första gången under matchen och det är, typiskt nog, skrämmande.
- FÖRLÄNGNING ANDRA 15 -
Arsenal ser fortsatt bra ut, fram tills att vi tappar försvaret igen och Pogrbnyak gör 5-5.
5-5.
Vi släpper in ett mål.
Psyket works in mysterious ways. Sjukt nog känns allt lättare nu, eller så har jag bara vant mig vid lidandet eller blivit tossig i bollen. Kroppen vägrar dock ställa in sig på de straffar som matchen kommer gå över i vilken minut som helst. Straffläggning, det absolut vidrigaste av allt.
Stopptiden visas: 2 minuter.
Arshavin rusar fram med bollen, skjuter, men bollen går ut på retur. Där kommer han. Ni vet hur mycket jag älskar honom. Theo, fantastisk under större delen av de här två timmarna. Han gör 6-5 exakt innan stopptiden sätts igång.
Nu ska vi "bara" hålla det här i ett par minuter. Jag skakar.
Martinez gör faktiskt ett par riktigt bra räddningar under andra halv...orna av matchen, bland annat här då han skickar ut bollen till Giroud, Chamakh får den, och HELT osannolikt med ett fantastiskt iskallt avslut sätter han stopp på matchen med 5-7 i sistaste sekundrarna.
Nu kunde spelarna kasta ut tröjorna på riktigt, önskar att vart och ett av alla fans som var där kunde fått en.
En traumatiserad Wenger, oförmögen att njuta av 5-7.
Jag är helt mörbultad idag, det känns som om jag har influensa eller något liknande. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad jag sett.
Det är Hallowen snart och en och annan döing väcks tydligen från dvalan.
Arshavin vaknade till liv och var en av våra bästa. Chamakh vaknade till liv tillslut och gjorde två mål!?!
Theo visade för alla hur mycket han behövs och vilken hjälte och ledare han är. Han gjorde 2+3 eller 3+2 mål och assist och skapade sju andra målchanser. Även Jenkz fick vara hjälte. Giroud, han kom in och förändrade matchen.
Förlåt för detta milslånga inlägg. Det är samtidigt svårt att ens veta vad man ska säga om allt man såg och kände, men det går att ladda ner matchen här.
Vi har problem i Arsenal. Uppenbara. Vi har också spelare som här visat att dom gör allt för att vinna, som kan åstadkomma det mesta, de ska i alla fall kunna det.
På lördag möter Arsenal Manchester United. Ingen av oss vet vad vi kommer att få se för ett Arsenal då.
PS. Stackars Reading.
PS 2. Hjälp.
PS 3. Tack vare Twitter vet jag att många reagerade minst lika starkt som jag igår och till de av er som såg matchen: jag vill asgärna att ni skriver en kommentar om hur ni upplevde det!
