I lördags var det filmfestivalens stora avslutningsfest ute på Lindholmen. De fanns ett salsagolv för kulturtanterna och ett hiphopgolv för oss andra, thank god. De hängde fittor i papp i taket och har nog aldrig sett så många 25-35-åringar mingla på en och samma gång förut. Cleo och Kristin Amparo som för inte så länge sen gav ut EP:n Vem e han var först ut på scen och det lät fantastiskt. Elliphant och Labyrint följde och Femtastics djs blessade oss med bra musik emellan. Filmfestivalens trötta personal, random konstfolk och viktiga personer som man inte vet vilka dom är utgorda den största delen av crowden. Samt en liten del klubbkids från Göteborg såklart. Vi drack vår dyra öl, kollade på några grymma artister, dansade lite till Beyonce. Tack för denna gången giff! 

/Julia Pugsi

Foto: KlubbFemtastic

Jag slår upp det franska ordet envoler från titeln på Victor Ridleys dokumentärfilm Envoles. "Att flyga iväg." Om man inte hade märkt det tidigare är alltså de tematiskt närliggande dokumentärfilmerna Envoles och Sometimes I dream I'm flying förenade även i namnet. Envoles är Ridleys examensfilm, en ganska närgången historia om trettonåriga elitgymnasten Pierrine. Hon bor på internat och tränar rätt hårt, men på sätt och vis ligger fokus på att framställa henne som en - ursäkta språket - "normal tonåring." Eller tween. Hon och hennes kompisar på internatet flamsar och slarvar med läxorna, lyssnar på musik, skriver dagbok, letar ordstäv till Facebooksidan där hon lägger ut sådana (hur gullig hobby??)

Det känns som att många har rätt stark kontakt med hur det kändes att vara tretton, det är väl därför Vi är bäst! struck a note hos så många, bland annat. Det är verkligen en superspeciell ålder: man är medveten om så mycket, sig själv, sin omgivning, sin sexualitet, all världens orättvisor etc etc, man har skitmycket drömmar och förväntningar men är samtidigt fullt överens om att man kommer att få vänta i flera år på att det ska infrias. Pierrines självmedvetenhet är rätt fascinerande tycker jag, inte för att den är ovanlig men för att Ridley lyckades fånga den på film utan att det känns exploaterande. I en scen pratar de om hennes sida med ordstäv och hon berättar om ett hon hörde: "om jag skulle behöva en hjärntransplantation skulle jag välja en idrottares hjärna, för då vet jag att den är oanvänd." 

"Det är taskigt att säga så", säger hon. Sorgset och inåtvänt - inte argt. Under filmens gång bestämmer hon sig också för att sluta som gymnast, något som Ridley under samtalet efteråt spekulerade i hade att göra med filmen.

Sometimes I dream I'm flying handlar också om ett ungt proffs, men en balettdansös: polska Weronika Frodyma som sedan ett par år tillbaka dansar på Staatsballett i Berlin. Regissören Aneta Popiel-Machnicka följde henne under fem år. Frodymas skador ramar in filmen: under genrepet av en stor föreställning i Berlin drabbas hon av en knäskada som tar tio månader att återhämta sig från (men, som cinematografen påpekade under det efterföljande samtalet, de flesta hade knappt kunnat gå igen efter en sådan skada.) Fastän materialet var så mycket mer omfattande och spände över så mycket längre tid än i Envoles lär man liksom aldrig känna Frodyma, men jag börjar tänka att det kanske är poängen: i ett samtal med sin sjukgymnast kommenterar hon att hon visserligen älskar att dansa men att det inte var någonting hon valde själv. Dansen är som en ström som för henne genom livet utan mycket egen påverkan. Hennes ensamhet i en scenerna där hon dricker te på ett ocharmigt café i Berlin är helt förkrossande. 

För övrigt: missade filmen Twin sisters som Julia skrev om här, men BÖLADE SÅ JAG SKREK åt trailern. Herregud! Måste se den. Halli hallå, ni som sköter programmet på bio... köp in!!

//Hanna Johansson

En av de slutsålda filmerna på årets filmfestival är Twin sisters. En dokumentär gjord av norske regissören Mona Friis Bertheussen. Hon följer enäggstvillingarna Alexandra och Mia som är födda i Kina men adopteras till varsin familj, den ena till en by i Norge och den andra till Sacramento, USA. På flygplatsen i Kina upptäcker föräldrarna hur lika deras barn är. Man gör ett DNA-test som man får svar på 6 månader senare när familjerna befinner sig på varsin sida av jorden och de bestämmer sig för att hålla kontakten. I filmen får vi följa föräldrarnas tankar, hur barnen håller kontakt via brev och telefon under sin uppväxt och till sist hur det får träffas igen när det är 8 år gamla. Det här är inte bara en film om adoption utan också arv och miljö. Vad påverkar oss och vad kan vi inte påverka? Den visar de speciella banden mellan tvillingar men framförallt mellan syskon och hur viktigt det kan vara med det biologiska släkskapet.

Under fredagen höll "Psykologer tittar på film" ett seminarie där de diskuterade filmen och svarade på frågor. Även regissören var på plats i publiken och var med i samtalet. De diskuterade hur biologiskt släktskap är viktigt för många, hur vi i identitetssökandet i vår tonår ofta letar efter släktskap, syskon eller föräldrar att spegla sig i och jämföra sig med. Bara att veta att man har ett biologiskt band kan göra väldigt mycket i en relation till någon annan. Många i publiken fascinerades över hur lika barnen var trots att de vuxit upp på helt olika ställen. De delar mimik, utseende och även tycke och smak. Filmen motsäger idén om hur vi föds som ett blankt papper och miljön är det som gör oss till vilka vi är. Men diskussionen idag om arv och miljö är mer dynamisk än den tidigare varit och man ser att gener och miljö samspelar och utvecklas tillsammans. Istället för att ha varit två olika saker som påverkar som man tidigare trott. Trots detta ska det ändå tillägas att båda flickorna är uppvuxna i västerländska samhällen med tillgång till skolgång exempelvis.

De jag saknade i samtalet och kanske också i filmen är också något som saknas i Sverige i stort. En diskussion om adoption och vad det innebär. Vad är de vuxnas ansvar? Och vad får det för konsekvenser? Länder i västvärlden har länge lutat sig mot att adoption är en sådan god gärning att man sällan tagit den svåra diskussionen om hur det faktiskt påverkar barnen. Självklart är det spännande och intressant att utforska biologiskt släktskap men långt ifrån lika viktigt. En av psykologerna återkom under samtalet till vilka fantastiska föräldrar detta var som lät barnen ha kontakt och ha en sådan stor förståelse och lyhördhet inför dem istället för att se det som att de axlade ett stort ansvar när det hämtade hem ett barn från ett land på andra sidan jorden.

/Julia Pugsi

"Dag ett", för som vanligt är jag sist till festen och anlände i Göteborg först igår. Men nu är jag här, jag är tvär, get used to it!

Nej, inte tvär alls, däremot har jag lyckats dra på mig någon sorts bisarr jetlag. Göteborg ligger som alla säkert vet i Sverige, men att ta ett tåg 06:06 på morgonen fuckade upp mig så pass att jag, efter att ha ätit frukost och gått en ackrediteringspromenad tvärs genom stan till Riverton, somnade på mitt hotellrum och inte vaknade förrän tio minuter innan HBO Nordics Fleming-fördrink på Avalon. Rafsade av sovmasken i panik, slängde på ett läppstift, gick dit, fick en martini, babblade lite, drack ett glas vin, vallades sedan till biografen, somnade inte en enda gång under visningen. Jippy!

Vad är Fleming undrar ni nu och då svarar jag Fleming, Ian Fleming, alltså mannen bakom Bond. "Mannen, myten, legenden" var jag på väg att skriva, men det lät så töntigt. Töntig jag är som tänker så? Hursomhaver, det är en tv-serie i fyra delar som kommer i februari. För er som sitter på nålar: nej, första avsnittet klarade inte Bechdeltestet. Annars då? Nä jag vet inte, typ brittiska Mad Men förutom... allt, vet inte varför jag sa så heller. Fina kostymer, extremt vackra kvinnor, extremt historiskt inaccurate på alla sätt.

Återkommer om den här dagen, dag 2, vid tillfälle... bara snabbt: fy fan vad Göteborg är vackert på vintern! Sa jag. Sen hörde två kompisar som bott i Göteborg av sig och sa "det är bara för att du prickade in exakt de dagarna när det ligger snö på marken, resten av vintern är det skitfult." Ok....lägger på minnet.

KRAM!

//Hanna Johansson

Jao! Valde utifrån det jag fick lust att se i stunden, av det som fanns på programmet. Det blev tre flicks by chicks.

Deshora, regi Barbara Sarasola-Day

Argentinskt drama som ingår i HBTQ-sektionen. Den unge arrogante Joaquin flyttar in hos sina medelålders släktingar på deras tobaksplantage på landet. Parets förhållande är på upphällningen, och Joaquin sätter sakta men säkert hushållet i sexuell gungning. Spännande, laddat och förskräckligt, när förtryckande krav att inordna sig efter normen är otänkbart och otäckt stora. Bästa filmen jag sett på GIFF i år, påminner om Apflickorna i skärpan av sin maktanalys och får danska dramat Jakten att framstå som trivialt.

Skytten, regi Annette K. Olesen

Filmen som verkar ha flyttat in i politiska dramaserien Borgens befintliga scenografi, och lånat några av skådespelarna. Och varför inte en dansk, politisk miljöterrorist-thriller som är som ett enda, extralångt avsnitt av Borgen?  Försett med spänningsskapande musik och skottlossning.  Spännande och välspelat om stjärnreportern (Trine Dyrholm) som hamnar i lojalitetskonflikt mellan en skjutglad miljöaktivist och att kunna rädda världen från en miljökatastrof. Samtidigt som hon sätter sin egen privata lycka på spel. Längtar till döds efter Sidse Babett Knudsen, men så är det ju ändå, oavsett. Och Kim Bodnia, Trine Dyrholm och Nikolaj Lie –Kaas är finfina stand-ins.

A Castle in Italy, regi Valerie Bruni-Tedeschi

Självbiografisk och varm bagatell, ett kärleksdrama om en rik fransk-italiensk familjs ekonomiska bryderi, en kvinnas kärlekstrassel och medelåldersangst och hennes älskade brors döende, under det att familjemedlemmarna förhandlar sinsemellan om huruvida den gamla tjekovska egendomen i Italien kan behållas på något sätt. Som om den saken vore det viktiga.  Rörande och allmänmänskligt i en priviligierad Parismiljö respektive italiensk lantlig slottsidyll. Och Valerie Bruni Tedeschi själv i huvudrollen, min senaste stora filmkärlek.  Även om hon svärmar mer för männen, är hon lika rolig som Greta Gerwig i Frances Ha när hon snubblar fram på trottoarerna med sina problem tillhörande en kvinna av en viss ålder, utan att vara stereotyp. Hon berättar sin historia med självdistans, värme och komik som nuddar vid slapstick. J’aime.

GIFF 2014, Biopalatset och alla filmer vi missade. Foto: Isabelle Espinoza.  

GIFF 2014, A Castle in Italy, på Chalmers.  Foto: Isabelle Espinoza

GIFF 2014. Vann startsladden. Foto: Isabelle Espinoza

//Isabelle Espinoza

Efter I huvudet på John Malkovich och Till vildingarnas land blir alla filmer Spike Jonze gör en snackis. HER är nominerad till 5 Oscars och är till skillnad från tidigare filmer lite mer verklighetsförankrad. Theodore Twombly som spelas av Joaquin Phoenix är en ensam, heartbroken kille som livnär sig på att skriva personliga brev åt andra på hemsidan BeautifulHandwrittenLetters.com. En dag bestämmer han sig för att skaffa ett operativsystem med artificiell intelligens. De utvecklar snabbt känslor för varandra och inleder en relation. Samantha, som operativsystemet heter, spelas av Scarlett Johanssons röst och är den mest dynamiska personligheten i filmen. 

Trots det känns detta inte som något annat än ännu en film om vit heterosexuell kärlek. Spike Jonze försöker i så många bildrutor han kan att visa upp en värld där människor interagerar minimalt med varandra och går runt på stan pratandes och skrattandes med sina operativsystem. Det här gör att Jonze mest känns som min sura mormor som tycker det är hemskt hur alla använder sina mobiler hela tiden för att hon själv inte förstår vad man får ut av sociala nätverk och internet. Dom flesta ur min generation vet att internet varit vår källa till information, vänner och kärleksrelationer och motsatsen till ensamhet och avskildhet. När filmens syfte känns som en uppläxning av ens mormor så blir det ganska tråkigt efter ett tag. Joaquin Phoenix perfekta hipster-outfit och att hela filmen har fått det ultimata instagramfiltret lagt över sig gör inte saken bättre.

Det tröttsammaste är dock varken temat eller utseende, det är den uttjatade bilden av heterosexuell kärlek inbäddad i två bekväma och gulliga könsroller som passar perfekt bredvid varandra. Det är ingen tillfällighet att Scarlett Johansson får spela den snygga och sexiga rösten. Nu kan vi utan förhinder se detta vita heteropar framför oss fast vi aldrig får se henne i bild. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är någon slags utopisk flickvän uttänkt av en man som är designad att möta alla behov och som bara finns ett klick bort. Behöver jag tillägga att de enda med repliker i filmen är vita?

Vad har vi lärt oss av detta? Luras inte av vilka filmer som är poppis i ditt Tumblr-flöde, 500 hippa amerikanska kids kan ha fel.

/Julia Pugsi

Nånting måste gå sönder, regi Ester Martin Bergmark. Invigningsfilm, GIFF 2014.

Queert kärleksdrama. Två unga män möts, älskar och drömmer tillsammans,  tills det inte håller längre och hjärtan briserar. Explicit och rörande, filmiskt, konstnärligt och komiskt om när båda vill våga kasta sig ut, men bara en mäktar med att släppa taget om konvenans och trygghet. Bergmark har filmatiserat före detta partnerns Eli Levéns roman.

.

The Zero Theorem, regi Terry Gilliam.

Filmlegendaren Gilliam, med titlar i bagaget som Brazil och Time Bandits, kommer till stan med en ny dystopisk vision om livets gåta i ett överkonsumistiskt samhälle, och de stukade människor som tvingas ägna all sin tid och kraft åt att bevisa formeln om alltings totala meningslöshet. Och det är fantastiskt. Not. Att se The Zero Theorem blir en lång, stilla reflektion i biomörkret över att stor kompetens, stora skådespelare, en del pengar, samt massiv erfarenhet och en track record av  imponerande fantasi, ändå inte behöver innebära mer än att filmen hjälpligt hankar sig fram. Synd.

.

The Invisible Woman, regi Ralph Fiennes (namnet rimmar på "safe wines", tipsade festivalledningen om, under invigningen som självaste Fiennes gästade).
Biografifilm om den gode Charles Dickens lidelsefulla men ohederliga kärleksaffär med en mycket yngre kvinna, som fick hålla sig undan i skuggan av hans äktenskap. Vibrerande brittisk kvalitets-kostymfilm, utav lagom (läs: inte så) stor angelägenhetsgrad. Välspelat och så. Flera fina birollsprestationer. Men jag kunde inte släppa tanken på att samma person som var föremål för Ralph Fiennes rollkaraktärs kärleksdyrkan i Den engelska patienten, år 1996; den undersköna Kristin Scott Thomas, i den här filmen, anno 2014,  spelar rollen som älskarinnans åldrande mor. Och hur den anställningsintervjun gick till...? 

Ralph: Hey, Kristin, you want a big part in my new movie? It's a love story. About Charles Dickens!

Kristin: Oh Raaaaaafe! I’d looooove to. I knew we’d be working together again someday!

Ralph: Yes, I will be playing the part of Dickens...

Kristin:  Oooh, that' s wonderful!

Ralph: ...and you get to play the elderly mother of his young mistress!

Kristin:  (thinking: May you rot in hell you male chauvinist bastard.) Looooovely!

.


Fortsättning följer.

/Isabelle Espinoza