Inom loppet av bara några år har Matthew McConaughey gått från att vara romcom-killen till att bli en fullt rimlig Oscarskandidat. Från att ha varit ett inoljat muskelpaket i Magic Mike är han en undernärd och tärd aids-cowboy i Dallas Buyers Club. Rodeocowboyen Ron Woodroof är, åtminstone till en början, en gravt osympatisk karaktär som är lika böghatande som kvinnoföraktande till dess att han får reda på att han har fått ”bögfebern”. Världen rämnar.

Dallas Buyers Club är en film om människovärdet och sociala grupper där du hela tiden blir värderad och omvärderad. Ron får uppleva det när han får hiv-smittan och helt plötsligt ingår i den grupp han länge har föraktat. Det är ett fascinerande porträtt över ett klassamhälle där en aids-smittad cowboy är mer värd än en aids-smittad bög, en manlig läkare mer värd än en kvinnlig, och sjukhusen måste tacka och bocka för alla de medel som storföretagen är villiga att sponsra dem med.

För att överleva börjar Ron att smuggla ut bromsmediciner – som det statliga livs- och läkemedelsorganet NDA inte har godkänt – från Mexiko. Det uppstår en häxprocess där den statliga verksamheten gör allt för att förhindra den dödssjuke cowboyen från att få tag i, och sälja vidare, de mediciner han behöver för att överleva. Den enskilde individen som ställs mot det omnipotenta, och korrumperade, statsorganet är sedan länge inkodat i den amerikanska hjältesagan. För det är vad Dallas Buyers Club är. En modern version av en klassisk hjältesaga. Där cowboyen som rider mot solnedgången är proppad med mexikanska bromsmediciner.

/Jimmy Håkansson jimmy_hak