En av de slutsålda filmerna på årets filmfestival är Twin sisters. En dokumentär gjord av norske regissören Mona Friis Bertheussen. Hon följer enäggstvillingarna Alexandra och Mia som är födda i Kina men adopteras till varsin familj, den ena till en by i Norge och den andra till Sacramento, USA. På flygplatsen i Kina upptäcker föräldrarna hur lika deras barn är. Man gör ett DNA-test som man får svar på 6 månader senare när familjerna befinner sig på varsin sida av jorden och de bestämmer sig för att hålla kontakten. I filmen får vi följa föräldrarnas tankar, hur barnen håller kontakt via brev och telefon under sin uppväxt och till sist hur det får träffas igen när det är 8 år gamla. Det här är inte bara en film om adoption utan också arv och miljö. Vad påverkar oss och vad kan vi inte påverka? Den visar de speciella banden mellan tvillingar men framförallt mellan syskon och hur viktigt det kan vara med det biologiska släkskapet.

Under fredagen höll "Psykologer tittar på film" ett seminarie där de diskuterade filmen och svarade på frågor. Även regissören var på plats i publiken och var med i samtalet. De diskuterade hur biologiskt släktskap är viktigt för många, hur vi i identitetssökandet i vår tonår ofta letar efter släktskap, syskon eller föräldrar att spegla sig i och jämföra sig med. Bara att veta att man har ett biologiskt band kan göra väldigt mycket i en relation till någon annan. Många i publiken fascinerades över hur lika barnen var trots att de vuxit upp på helt olika ställen. De delar mimik, utseende och även tycke och smak. Filmen motsäger idén om hur vi föds som ett blankt papper och miljön är det som gör oss till vilka vi är. Men diskussionen idag om arv och miljö är mer dynamisk än den tidigare varit och man ser att gener och miljö samspelar och utvecklas tillsammans. Istället för att ha varit två olika saker som påverkar som man tidigare trott. Trots detta ska det ändå tillägas att båda flickorna är uppvuxna i västerländska samhällen med tillgång till skolgång exempelvis.

De jag saknade i samtalet och kanske också i filmen är också något som saknas i Sverige i stort. En diskussion om adoption och vad det innebär. Vad är de vuxnas ansvar? Och vad får det för konsekvenser? Länder i västvärlden har länge lutat sig mot att adoption är en sådan god gärning att man sällan tagit den svåra diskussionen om hur det faktiskt påverkar barnen. Självklart är det spännande och intressant att utforska biologiskt släktskap men långt ifrån lika viktigt. En av psykologerna återkom under samtalet till vilka fantastiska föräldrar detta var som lät barnen ha kontakt och ha en sådan stor förståelse och lyhördhet inför dem istället för att se det som att de axlade ett stort ansvar när det hämtade hem ett barn från ett land på andra sidan jorden.

/Julia Pugsi

Efter I huvudet på John Malkovich och Till vildingarnas land blir alla filmer Spike Jonze gör en snackis. HER är nominerad till 5 Oscars och är till skillnad från tidigare filmer lite mer verklighetsförankrad. Theodore Twombly som spelas av Joaquin Phoenix är en ensam, heartbroken kille som livnär sig på att skriva personliga brev åt andra på hemsidan BeautifulHandwrittenLetters.com. En dag bestämmer han sig för att skaffa ett operativsystem med artificiell intelligens. De utvecklar snabbt känslor för varandra och inleder en relation. Samantha, som operativsystemet heter, spelas av Scarlett Johanssons röst och är den mest dynamiska personligheten i filmen. 

Trots det känns detta inte som något annat än ännu en film om vit heterosexuell kärlek. Spike Jonze försöker i så många bildrutor han kan att visa upp en värld där människor interagerar minimalt med varandra och går runt på stan pratandes och skrattandes med sina operativsystem. Det här gör att Jonze mest känns som min sura mormor som tycker det är hemskt hur alla använder sina mobiler hela tiden för att hon själv inte förstår vad man får ut av sociala nätverk och internet. Dom flesta ur min generation vet att internet varit vår källa till information, vänner och kärleksrelationer och motsatsen till ensamhet och avskildhet. När filmens syfte känns som en uppläxning av ens mormor så blir det ganska tråkigt efter ett tag. Joaquin Phoenix perfekta hipster-outfit och att hela filmen har fått det ultimata instagramfiltret lagt över sig gör inte saken bättre.

Det tröttsammaste är dock varken temat eller utseende, det är den uttjatade bilden av heterosexuell kärlek inbäddad i två bekväma och gulliga könsroller som passar perfekt bredvid varandra. Det är ingen tillfällighet att Scarlett Johansson får spela den snygga och sexiga rösten. Nu kan vi utan förhinder se detta vita heteropar framför oss fast vi aldrig får se henne i bild. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är någon slags utopisk flickvän uttänkt av en man som är designad att möta alla behov och som bara finns ett klick bort. Behöver jag tillägga att de enda med repliker i filmen är vita?

Vad har vi lärt oss av detta? Luras inte av vilka filmer som är poppis i ditt Tumblr-flöde, 500 hippa amerikanska kids kan ha fel.

/Julia Pugsi