Berlins filmfestival har redan lagt tre dagar bakom sig och är inne på den fjärde.

Hämtar andan och försöker kvickna till, i den verklighet som inte flimrar förbi i en takt av 24 bilder i sekunder, här i mitt hörn på caféet vid Rosenthaler Platz – lättad att komma undan den uppskruvade stämningen och skockarna med svettiga journalister, på behörigt antal kvarter från festivalområdet vid Potzdamer Platz.

Det är ändå söndag. Dagens huvudattraktion på Berlinale 2014, visningen av den långa versionen av von Triers Nymphomaniac, är så slutsåld som någonting kan bli.

Gårdagskvällen och natten tillbringades, efter en hektisk dag i festivalpalatset, på en indisk restaurang i Kreutzberg och sedan en på nattvisning av den hyllade och flerfaldigt oscarsnominerde heist-filmen American Hustle.

Statyetterna kommer att regna över den, för den är cool och genomförd till fulländning, i tidsskildring och jargong, musik och kostym, och påminner på det viset lite om Casino eller LA Confidential. Christian Bale, som fet och flintskallig hustler med hjärtproblem, har aldrig varit charmigare eller mer tilldragande, märkligt nog, och Amy Adams är ’för cool för skolan’ (läs: too cool for…). Att Louis C.K. spelar en desillusionerad polischef som nästan imploderar av sina extremt låga förväntningar på tillvaron, är så roligt på sitt lågmält sätt, att enbart det, är värt ett pris.

Gårdagen ägnades annars åt tävlingsfilmen '71, som har sin världspremiär på Berlinale, en thriller/”arthouse action”/ drama som utspelar sig under tiden då Nordirland var Storbritanniens krutdurk.

Efter ett upplopp blir en brittisk soldat kvarlämnad på fel sida om fiendelinjen i Belfast.

Svek, grymheter och otänkbara bestialiteter, triggade av krigsliknande tillståndet i Belfasts katolska kvarter, speglas i ansiktet den unge soldaten (Jack O’Connell) då han blir jagad som ett djur och försöker ta sig till säkerheten. Alltmedan det blir allt suddigare för honom om och på vilken sida säkerheten finns.

Det är gruvligt spännande. Filmen håller på att få så mycket uppmärksamhet och lovord att den väl kan kallas en skräll vid årets festival. 

Det är regissören Yann Demanges debut, och är både ett gripande drama, spännande thriller och viktig politisk film. Det extremt tighta och effektiva manuset är skrivet av dramatikern Gregory Burke, känd i Sverige för genombrottspjäsen Gagarins väg. Även för honom är det filmdebut.

I går eftermiddag då jag träffade Demange och Burke på festivalpalatsets fjärde våning i stimmet mellan intervjuer med internationell press, var båda upphetsade över gensvaret och lyckliga över att filmen, som enligt regissören blev klar för bara 10 dagar sedan, överhuvudtaget kommit med i tävlan i Berlin... och nu dessutom hyllas.

//Isabelle Espinoza

Jao! Valde utifrån det jag fick lust att se i stunden, av det som fanns på programmet. Det blev tre flicks by chicks.

Deshora, regi Barbara Sarasola-Day

Argentinskt drama som ingår i HBTQ-sektionen. Den unge arrogante Joaquin flyttar in hos sina medelålders släktingar på deras tobaksplantage på landet. Parets förhållande är på upphällningen, och Joaquin sätter sakta men säkert hushållet i sexuell gungning. Spännande, laddat och förskräckligt, när förtryckande krav att inordna sig efter normen är otänkbart och otäckt stora. Bästa filmen jag sett på GIFF i år, påminner om Apflickorna i skärpan av sin maktanalys och får danska dramat Jakten att framstå som trivialt.

Skytten, regi Annette K. Olesen

Filmen som verkar ha flyttat in i politiska dramaserien Borgens befintliga scenografi, och lånat några av skådespelarna. Och varför inte en dansk, politisk miljöterrorist-thriller som är som ett enda, extralångt avsnitt av Borgen?  Försett med spänningsskapande musik och skottlossning.  Spännande och välspelat om stjärnreportern (Trine Dyrholm) som hamnar i lojalitetskonflikt mellan en skjutglad miljöaktivist och att kunna rädda världen från en miljökatastrof. Samtidigt som hon sätter sin egen privata lycka på spel. Längtar till döds efter Sidse Babett Knudsen, men så är det ju ändå, oavsett. Och Kim Bodnia, Trine Dyrholm och Nikolaj Lie –Kaas är finfina stand-ins.

A Castle in Italy, regi Valerie Bruni-Tedeschi

Självbiografisk och varm bagatell, ett kärleksdrama om en rik fransk-italiensk familjs ekonomiska bryderi, en kvinnas kärlekstrassel och medelåldersangst och hennes älskade brors döende, under det att familjemedlemmarna förhandlar sinsemellan om huruvida den gamla tjekovska egendomen i Italien kan behållas på något sätt. Som om den saken vore det viktiga.  Rörande och allmänmänskligt i en priviligierad Parismiljö respektive italiensk lantlig slottsidyll. Och Valerie Bruni Tedeschi själv i huvudrollen, min senaste stora filmkärlek.  Även om hon svärmar mer för männen, är hon lika rolig som Greta Gerwig i Frances Ha när hon snubblar fram på trottoarerna med sina problem tillhörande en kvinna av en viss ålder, utan att vara stereotyp. Hon berättar sin historia med självdistans, värme och komik som nuddar vid slapstick. J’aime.

GIFF 2014, Biopalatset och alla filmer vi missade. Foto: Isabelle Espinoza.  

GIFF 2014, A Castle in Italy, på Chalmers.  Foto: Isabelle Espinoza

GIFF 2014. Vann startsladden. Foto: Isabelle Espinoza

//Isabelle Espinoza

Nånting måste gå sönder, regi Ester Martin Bergmark. Invigningsfilm, GIFF 2014.

Queert kärleksdrama. Två unga män möts, älskar och drömmer tillsammans,  tills det inte håller längre och hjärtan briserar. Explicit och rörande, filmiskt, konstnärligt och komiskt om när båda vill våga kasta sig ut, men bara en mäktar med att släppa taget om konvenans och trygghet. Bergmark har filmatiserat före detta partnerns Eli Levéns roman.

.

The Zero Theorem, regi Terry Gilliam.

Filmlegendaren Gilliam, med titlar i bagaget som Brazil och Time Bandits, kommer till stan med en ny dystopisk vision om livets gåta i ett överkonsumistiskt samhälle, och de stukade människor som tvingas ägna all sin tid och kraft åt att bevisa formeln om alltings totala meningslöshet. Och det är fantastiskt. Not. Att se The Zero Theorem blir en lång, stilla reflektion i biomörkret över att stor kompetens, stora skådespelare, en del pengar, samt massiv erfarenhet och en track record av  imponerande fantasi, ändå inte behöver innebära mer än att filmen hjälpligt hankar sig fram. Synd.

.

The Invisible Woman, regi Ralph Fiennes (namnet rimmar på "safe wines", tipsade festivalledningen om, under invigningen som självaste Fiennes gästade).
Biografifilm om den gode Charles Dickens lidelsefulla men ohederliga kärleksaffär med en mycket yngre kvinna, som fick hålla sig undan i skuggan av hans äktenskap. Vibrerande brittisk kvalitets-kostymfilm, utav lagom (läs: inte så) stor angelägenhetsgrad. Välspelat och så. Flera fina birollsprestationer. Men jag kunde inte släppa tanken på att samma person som var föremål för Ralph Fiennes rollkaraktärs kärleksdyrkan i Den engelska patienten, år 1996; den undersköna Kristin Scott Thomas, i den här filmen, anno 2014,  spelar rollen som älskarinnans åldrande mor. Och hur den anställningsintervjun gick till...? 

Ralph: Hey, Kristin, you want a big part in my new movie? It's a love story. About Charles Dickens!

Kristin: Oh Raaaaaafe! I’d looooove to. I knew we’d be working together again someday!

Ralph: Yes, I will be playing the part of Dickens...

Kristin:  Oooh, that' s wonderful!

Ralph: ...and you get to play the elderly mother of his young mistress!

Kristin:  (thinking: May you rot in hell you male chauvinist bastard.) Looooovely!

.


Fortsättning följer.

/Isabelle Espinoza